Sommaren är tiden för det intresselösa läsandet

Det var en katastrof när Kay Glans bad honom att skriva en artikel om sin sommarläsning, hävdar Torbjörn Elensky, eftersom sommaren är den tid när även en professionell skribent ska kunna ägna sig åt planlöst läsande som inte bara är roande utan på sikt också det som är mest givande. Så farligt var det väl ändå inte, tänker Glans å sin sida efter att ha läst artikeln. Den visar väl tydligt att man kan skriva om sin läsning på ett sätt som genom sitt fria associerande återspeglar sommarens befrielse från nyttoläsning. Döm själv, kära läsare!

Sommaren har för mig alltid varit en tid fylld av läsning. Jag minns så väl hur jag läste vissa böcker, Don Quijote av Miguel Cervantes, förkortad så klart, sittande i en stol i trädgården hos farmor och farfar, Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf inomhus medan det regnade, Döda själar av Nikolaj Gogol halvvägs på bilresan mot Italien, i en hög och hård hotellsäng någonstans i södra Tyskland. Sommaren jag fyllde 14 var vi i Grekland och jag låg på en soffa och läste Fjodor Dostojevskijs Brott och straff, hemligt kär och allmänt olycklig. Sommaren därpå var vi vid Gardasjön hela sommaren, då var jag glad igen, och jag hade packat en separat väska med 37 böcker, bland annat en om Kinas ekonomiska system, som jag faktiskt läste och ännu minns en detalj ifrån: att man i fabrikerna i Kina jobbade på ackord i grupper om tre, så att man skulle driva på varandra inom den lilla gruppen och inte lämna något utrymme för maskande. Det var en sak som bet sig fast, för redan som tonåring insåg jag att det var något essentiellt inhumant med detta, en typ av destruktiv gruppdynamik, som utnyttjades av det kommunistiska system som då, i början av 80-talet, tog sina första stapplande steg mot den typ av kombination av värsta sortens rovkapitalism och kommunistisk-nationalistiska slogans som helt tagit över i dag. Det var en situation som jag nu, och antagligen redan då, associerade både till politik och till det existentiella, till litteraturen och konsten: ett grymt drama kring de tre kinesiska arbetarna, i stil med Jean Paul Sartres pjäs Inför lyckta dörrar eller Maksim Gorkijs novell ”På stäppen”, skulle man väl kunna tänka sig. Helvetet är de andra, faktiskt, och hungern har ingen lag på stäppen.

”På stäppen” bearbetade jag för övrigt redan i gymnasiet, drog ut de repliker som finns och gjorde den till någon sorts liten pjäs. Jag har sedan återkommit till den och både föreslagit den som kammaropera och radioteater. Nu har jag den inte tillgänglig, och jag tänker inte googla, men den handlar om en liten grupp män, tre–fyra stycken, som befinner sig på flykt genom det öde stäpplandskapet. Det sker också ett mord, och sensmoralen är någonstans samma enkla som i Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan: först kommer brödet, sedan moralen.

Sommaren är tiden för det intresselösa läsandet, det som inte syftar till något särskilt, utan som tillåter att klassiker man missat växlas med deckare hittade i någon sommarstugas bokhylla, och så någon tidskrift som slinker ner av bara farten. Högt och lågt, ohierarkiskt och kravlöst. Det är precis så som jag läste när jag var liten, och som jag nästan aldrig hinner unna mig att läsa längre sedan jag blev författare och skribent och arbetar med text dagarna i ända. Ändå vet jag att det är den sortens fritt läsande som inte bara är skönast och roligast, utan dessutom den som ger mest. När hjärnan är mottaglig för intryck och associationerna får vandra som moln över sommarhimlen, skockas till regn och åska eller bara lösas upp i det blå, det är då det verkligen kan uppstå möten som leder vidare, om inte i nästa så i nästnästa steg, eller ännu längre fram.

Ska min blandning av högt och lågt nu påverkas av tanken att jag måste redovisa min sommarläsning vid terminens början?

Därför var det en katastrof när Kay Glans bad mig att skriva en artikel om min sommarläsning. Ska min blandning av högt och lågt nu påverkas av tanken att jag måste redovisa min sommarläsning vid terminens början? Visst har jag en ambitiös läslista, som jag brukar ha till varje sommar, men enbart med böcker som jag inte ska behöva skriva om, utan som bara ska plöjas ner i min mentala mylla utan tanke på att just de ska bli till någon specifik artikel eller användas som underlag för någonting i någon bok. Faktum är att jag gått så långt numera att jag aldrig nyttoläser vare sig på sommaren eller under helgerna – då jag heller inte svarar på mail eller telefonsamtal från okända, annat än i yttersta undantagsfall. Nytta och distraktion är på något sätt sammankopplade i vår uppkopplade tid och yttervärlden riskerar hela tiden att invadera det privata utrymmet. Själv känner jag ett allt större behov av att begränsa mina kontakter och även mina intryck. Det är viktigt att kunna vara ensam för att kunna tänka och skriva. Och det är viktigt att kunna vara sysslolös, intresselös, mållös (i dubbel bemärkelse, varav den ena, jag vet – att inte ha något mål med det man gör för stunden – till och med är oriktig, men det struntar jag i) för att på allvar vila och, i vilan, utvecklas och låta idéer växa.

En av de viktigaste sakerna med sommarens läsning är friheten från tvång. Jag måste erkänna att jag alltid varit en som njuter av att skolka. Att sno åt sig en gnutta frihet genom att rymma är något av det skönaste som finns. Den filmscen som griper mig mest är nog den långa språngmarschen, flykten från ungdomsvårdsskolans fotbollsmatch, i slutet av François Truffauts delvis självbiografiska film De 400 slagen. Den griper mig för att jag känner så helt och fullt med huvudpersonens frihetslängtan, men också för att flykten är så hopplös. Bara momentant, i själva flyktögonblicket, är han fri för att han känner sig fri, men systemet kommer att fånga in honom och kontrollen av honom kommer säkert att bli ännu hårdare efteråt. Jag hade knappast något gemensamt med huvudkaraktären under min uppväxt, ändå kunde jag identifiera mig med honom direkt när jag såg filmen på Cinemateket, säkert eftersom jag smitit från någon lektion för att dra ner på stan. Att han i en av scenerna ligger på en soffa och röker nonchalant medan han läser Honoré de Balzac träffade mig helt rätt. Det var ju jag, fri med boken – ja, och cigarretten, men det var andra tider då…

Låt mig se hur har jag lagt upp de senare somrarnas läsning. Jag lämnar alltid utrymme för slumpen, för vad som råkar falla i mina händer och jag bekymrar mig inte om att tvinga mig att följa planen. I fjol inledde jag med Thomas Manns Buddenbrooks, fortsatte med Hermann Brochs Sömngångare och avslutade med Vasilij Grossmans Liv och öde. Även Peter Weiss Motståndets estetik stod på listan, men något annat kom i vägen (kanske bad). Men jag gillar även att klämma in kortare böcker mellan de stora bjässarna, så exempelvis Hasturs förlags fina utgåva med berättelser av E.T.A. Hoffmann, Det främmande barnet och andra sällsamma historier, som slank ner i ryggsäcken när jag skulle cykla till badplatsen. Min tanke med att läsa de tre böcker som utgjorde stommen förra sommaren var att följa en sorts linje, från det högborgerliga livet och nedgången för den stora familjen hos Mann, via Brochs skildring av den tyska kulturens kris under åren fram till och under första världskriget. Hoppet var litet stort till den tunga skildringen av andra världskriget från sovjetisk horisont, men det finns en linje där, som gjorde läsningen verkligt meningsfull. Böckerna fördjupade och speglade varandra och jag fyllde i några av de många luckorna med att parallelläsa Hugo Balls dagbok Flykten ur tiden och Ernst Jüngers skildring av skyttegravskriget I stålstormen. Jag vet inte alls vad det ska bli av detta, kanske ingenting specifikt, kanske något som växer fram utan att jag ens märkt att det börjat ännu. Men böcker växer av att mötas i min läsning och jag av att vara deras mötesplats. Underhållning, stor litteratur och fackböcker – allt är lika viktigt.

Nytta och distraktion är på något sätt sammankopplade i vår uppkopplade tid och yttervärlden riskerar hela tiden att invadera det privata utrymmet. Själv känner jag ett allt större behov av att begränsa mina kontakter och även mina intryck.

Den här sommarens läsning har amerikanskt tema. Men jag tänker inte berätta vilka böcker jag läst eller tänkt läsa, de måste få mötas ostörda först. Men jag återkommer säkert till dem framöver, liksom jag nu, om än skissartat, återkommit till både fjolårets och barndomens sommarläsning – den onyttiga, kravlösa, intresselösa, glidande och drömmande läsningen som avbryts av en tupplur medan ljudet av ett litet enmotorigt flygplan fyller den klarblå himlen. Jag tänker på de tre kineserna som jobbar på gemensamt ackord, på hur kravet på nytta och resultat förenar både högerns och vänsterns utopier, om inte i teorin, så åtminstone i praktiken, femårsplaner och arbetslinjen, högre vinster och högre skatter. Början, mitt och slut och någon poäng med det hela, som går att sammanfatta i en mening. Jag vill springa ifrån alltihop nu, inte sedan.

Hasturs förlag gav ut en fin samling E.T.A. Hoffmann i år också: Magnetisören och andra berättelser. I den första novellen, ”Rådman Krespel”, skildras hur titelns rådman låter bygga ett hus. Utan tillgång till ritning och utan att förklara sig säger han till byggarna att uppföra murar tills han säger stopp. När murarna rests till den höjd han vill ha går han runt dem och säger: ”Hitåt, hitåt, gott folk, här ska vi slå hål för en dörr, här ska det vara en dörr!” Och därefter fortsätter han inifrån murarna att peka ut var det ska slås ut fönster, litet som han känner för det. Det hela skildras som något intuitivt, planlöst och excentriskt – och det briljanta är att själva episoden, på några sidor, inte leder vidare eller avkrävs någon poäng. Det är ren litteratur när den är som bäst. Som livet: suveränt underbart onyttigt. Nu ska jag cykla och bada med Hoffmann, innan sommarlovet fortsätter i sällskap av tjocka amerikaner. That’s all folks!