Entusiasmen inför befrielsekampen i Moçambique var stor i slutet på 60-talet men strax efter självständigheten 1975 började ett nytt förtryck ta form. Befrielsefronten Frelimo blev det statsbärande partiet och har skapat en monolitisk regim. Välståndet från landets naturrikedomar sprids inte till befolkningen i stort utan stannar i små enklaver och landet skakas av en gigantisk korruptionsskandal. Många biståndsgivare och storbolag drar sig nu ur.
År 1959, när Per Wästberg korsade gränsen till Moçambique i en gammal Morris, var allt orört och ursprungligt. Skumpiga vägar banade sig fram genom låg buskdjungel. Grönskan var full av liv, elefanter med sänkta öron, feta krokodiler som solade på stränderna. En flock mandriller rusade ”huvudlöst över vägen”. Hans tankar gick till allt från ”grottmålare”, som spanade ut över slättlandet, till vita upptäckare med ”bärare och lianknivar”. En tidig morgon när dimman lättade upplevde han Afrika före Vasco da Gama. Hade jorden varit fyrkantig hade han befunnit sig längst ut i ena hörnet.
Wästberg visste förstås att andra svenskar kommit före, men han var först med att lägga Portugals kolonialpolitik under svenska ögon. Dramaturgin påminner nästan om Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta eller C. S. Lewis Berättelsen om Narnia. Att ta sig över gränsen till Moçambique var som att ramla in i en hemlig värld som styrdes av onda trollkarlar. Som genom en tillfällighet hamnade Wästberg i ”naturskönhetens och äventyrets land”. Svåråtkomligt, oupptäckt – ”ett land av tystnad, ruvande på en hemlighet.”
I Moçambique rådde i stället ett slags ’osynlig apartheid’.
Först syntes portugiserna inte till, eller anades endast på distans, där de huserade i vita villor på höga kullar. Förtrycket var intrikat, spunnet med ålderdomliga trådar, inte brutalt uppriktigt som i Rhodesia och Sydafrika. I Moçambique rådde i stället ett slags ”osynlig apartheid”.
Rasdiskriminering var förbjudet. Men genom ett utstuderat system av lösdriverilagar, passlagar, hyror och prissättning, gick det ändå att separera vita och svarta. Ju djupare Wästberg trängde in i den moçambiqiska verkligheten, desto mer bisarr blev den. Arbetslagarna, som stadgade att alla afrikanska män hade en moralisk skyldighet att arbeta, dolde ett regelrätt slavsystem, där portugisiska arbetsgivare kunde resa runt på landsbygden och tvinga till sig de människor de behövde. De som blev över, uppskattningsvis 180 000 man, lånades ut till den sydafrikanska gruvindustrin. Familjer, hela bygemenskaper slogs sönder. För en afrikan var det nästintill omöjligt att bli fullvärdig medborgare. De förvägrades utbildning, disciplinerades med flodhästpiskor och kunde inte röra sig fritt över de många gränser som portugiserna spritt ut över landskapet utan nödvändiga stämplar i passet. På bomullsplantagerna i landets norra delar satt stora delar av befolkningen fast i ett slags medeltida livegenskap.
Överallt mötte Wästberg grymhet och förakt. Till slut blev själva naturen och tidlösheten, morgondimman som spolade runt bufflarnas ben, sabelantiloperna som slogs under akaciorna, till olustiga symptom på Portugals isolering och försummelser.
Wästberg gjorde en kort rundresa genom mellersta Moçambique, från Manica i väst till Beira i öst, som på den tiden var ett turistparadis vid Indiska oceanen för vita rhodesier och sydafrikaner. Stundom låter han nästan som en missionär. Han skiljer mellan mörker och ljus, tyranni och frihet, insikt och okunskap. Precis som för missionärerna var syftet att skingra myter, att röja upp i urskogen och låta världens ljus stiga på Afrikas himmel. Men han bär med sig ett nytt slags ljus – liberalt, demokratiskt. En typisk formulering är att de ”vita utmanade framtiden genom att inte anpassa sig”.
När Frelimo inledde sin väpnade kamp mot portugiserna genom ett angrepp på ett antal polisstationer i Cabo Delgado-provinsen, den 25 september 1964, blev framgångarna omedelbara, om än geografiskt avgränsade. I april 1968 blir Dagens Nyheters Afrikakorrespondent Anders Johansson den förste utländske journalist som tillåts besöka Frelimos befriade zoner. Han anade ett nytt samhälle bakom lövverket. Enkelt och rustikt, präglat av jämlikhet och ömsesidig respekt. Folk och elit blandade sin svett i självuppoffrande arbete. För första gången fick barnen utbildning.
Gerillaresorna följde en annan dramaturgi än Wästbergs ur-reportage. Äventyret, känslan av att gränsa till sagans värld är densamma och lika oemotståndlig. Men nu visste man vad som väntade. Man tog sig över gränsen i urholkade trädstammar, vandrade till fots längs smala slingrande djungelstigar, helst nattetid i fullmånens sken. De exotiska djuren fanns kvar, vilket adderade till mystiken och spänningen. Men det var inte i första hand leoparder som smög i buskagen, utan portugisiska soldater.
Under vandringen uppstod en absolut identifikation med de tystlåtna rebellerna. Man beundrade deras disciplin, deras övernaturliga förmåga att urskilja faror ”i den tropiska nattens många ljud”, som Anders Johansson uttryckte det. Alla visste sin plats. Många var poeter, utbildade på missionens skolor, som kämpade för att bryta sitt utanförskap, som man säger i dag. ”Vi måste bli fria för att få förena oss med den övriga världen”, förklarade Frelimos ledare Eduardo Mondlane för Olof Lagercrantz i en intervju i Dar es-Salaam sommaren 1967: ”Vi har inget annat val än kamp, ty vi förnekas ett liv som människor och tvingas ned på en djurisk nivå.”
Kontrasterna till portugiserna, som nästan alltid uppträdde genom gerillans berättelser, kunde inte varit större. I nästan alla texter vittnas om tilltagande desperation och bestialisk tortyr. Kvinnor våldtas och tvingas döda sina barn. Därefter avrättas de med gevärsskott i underlivet. Män begravs levande i sina familjers åsyn. Öron huggs av, ögon bränns sönder med cigarrettglöd. Skogen förgiftas. Byar som vägrar samarbeta jämnas med marken. De som inte dödas eller stympas skärs av från gerillan genom att tvångsförflyttas till så kallade strategiska byar under sträng militär bevakning.
Ur detta undantagstillstånd skulle det nya Moçambique resa sig. Det kommer bli ungefär som i Tanzania, förtydligade Eduardo Mondlane, när Anders Johansson stötte på honom i den befriade zonen. Men övergången till friheten skulle bli smidigare, mer osentimental. Det förflutna skulle skäras av med några snabba snitt: ”Alla portugisiska företag skall nationaliseras utan ersättning till de nuvarande ägarna och vi skall grunda vår egen nationalbank utan krångliga förhandlingar om formaliteter och kompensation.”
Från slutet av 1960-talet kunde Moçambique inte ha varit mer i ropet. När det uppdagades att Asea ingick i ett internationellt konsortium med sydafrikanska intressen som lagt anbud om att dämma upp Zambesifloden vid Cabora Bassa i Tete-provinsen, talade man knappt om annat. I dag när man läser de hundratals tidningsklippen förfaller skandalen nästan efterlängtad. Här var det – äntligen! – beviset på att Sverige var en imperialistisk stat. På så vis skapades osynliga band mellan den svenska solidaritetsrörelsens demonstrationståg och diverse aktioner och gerillakämparnas nattliga patrullering i de befriade zonerna. Man vandrade tillsammans.
När tumultet lagt sig hade Asea dragit sig ur och Sverige som första västland gått med på att ge humanitärt bistånd till södra Afrikas kämpande befrielserörelser. Summorna var begränsade, men symboliskt viktiga. Portugiserna hade svårt att förlåta: ”Det är lätt att begripa att människor med en liten själ, utan någon historisk bestämmelse i världen, är oförmögna att förstå en nation med en världsomslutande och civiliserande uppgift, bestyrkt av historien”, skrev tidningen Voz i en aggressiv ledare. Vad svenskarna med sin förvridna individualism och förvirrade solidaritetsbegrepp inte förstod var att Portugal fyllde ”ett värv för Gud och mänsklighet”. Det arkaiska språket och den förvridna självförståelsen var nästan litet rörande. Portugal, denna mäktiga sjöfararnation, hade liksom gått på grund i historien.
När självständigheten till slut kommer 1975, efter Nejlikerevolutionen i Lissabon, är Per Wästberg tillbaka. Denna gång tar han sig ända ned till Lourenço Marques, som snart bytte namn till Maputo. I korta dagboksanteckningar som publicerades i Dagens Nyheter, strövar han omkring i portugisernas betongstad, där de svarta tidigare endast hade fått vistas med rätt stämpel i passet, och låter sig uppfyllas av folkets glädje. Aldrig hade han upplevt människor förenade i gemensamma syften på ett så otvunget sätt. Han befinner sig i Martin Heideggers Augenblick, badar i det autentiska nuet.
Bara något år senare, när Per Wästberg är tillbaka i Maputo igen, har tonläget förskjutits. Friheten har visat sig svåradministrerad. Hans texter får en plötslig prägel av ”the white man’s lament”, litteraturvetaren Mary Louise Pratts begrepp för den postkoloniala besvikelse som under 1970-talet gör sig gällande bland västvärldens intellektuella. Frustrerat, smågnälligt, pessimistiskt. Den glada stämningen, öppenheten, är som bortblåst. Moçambique har blivit ett slutnare samhälle, skriver Wästberg. Människorna har tystnat, endast ministrarna ”yttrar sin oförgripliga mening”.
Åtskilligt tyder på att ett nytt förtryck är i antågande. Fängelserna fylls med politiska fångar. President Samora Machels nybildade säkerhetspolis, SNASP, vakar nervöst mot förtal och rykten. Gamla vänner glöms bort. Frelimo tycks stelna till byråkrati. Allmänt råder en brist på smidighet som oroar. För att återfå framtidstron – Wästberg är ännu inte beredd att släppa taget – måste han ta sig ut till Maputos förslummade förstäder, där kvinnor i blommiga kjolar ”sopar bort fjädrar från överkörda höns” och föräldralösa barn ”sover under bar himmel och letar sig fram till skålar med ris och majsgröt som arbetarkvarterens familjer sätter ut”.
Det är ett nytt urreportage, som får rättfärdiga och ge mening åt Sveriges långvariga utvecklingssamarbete med Moçambique. Här finns ursäkterna. Vänta er inga stordåd. Betänkt utgångsläget: bristen på utbildat folk, de stora skulderna, den sönderkörda ekonomin, den bristfälliga infrastrukturen, det ineffektiva jordbruket, de onaturliga gränserna, den kvävande fattigdomen. Svårigheten att gå från befrielse till frihet. Här finns den fientliga omgivningen, grannländerna Sydafrika och Rhodesia, som gör allt som står i deras makt för att destabilisera och kullkasta den nya nationens strävanden. Bara ett år efter självständigheten inleds inbördeskriget med Renamogerillan, som utförde reaktionens uppdrag och som ska pågå ända till 1992. Inget misslyckande, inget svek, kan vara för stort i ljuset av dessa usla förutsättningar.
Men här finns också minnet från de urholkade trädstammarna och de smala djungelstigarna. Nästan alla Moçambiquereportage från dessa år andas samma tillkämpade optimism. De börjar i städerna, där allt är svårt och inget blir som tänkt, och där Frelimos grepp över människorna är svagt, och slutar på landsbygden där man knäböjer inför den unika livsform som uppstod i de befriade zonerna. En hastig blick på samhället bakom lövverket och man blir återigen stående i hoppets ljusning.
Till slut gick det inte längre. När Samora Machel dog i en flygplansolycka 1986 – under mystiska omständigheter – var landet sönderkört av inbördeskrig och, som det hette, ”missriktad leninism”. Det snabba snittet fungerade inte. Nästan allt hade nationaliserats: jorden, produktionen, skolorna, sjukvården, advokaterna, hyreshusen, begravningsfirmorna. Resultatet blev inte ett mer dynamiskt samhälle, åtminstone inte på den korta tid som stod till buds, utan ett slags förtryckande stiltje.
Världsbanken och IMF drog igång sina strukturanpassningsprogram. En ny marknadsledd utvecklingsera kan inledas under ledning av Joaquim Chissano och Armando Guebuza. De befriade zonerna växer igen. De utländska storbolagen släpps in.
Nu finns framtiden under marken. Allt ska upp: olja, gas, guld och kol. I processen urholkas det moraliska kitt som ändå var intakt under de första åren efter befrielsen.
Vinsterna stannar i små enklaver, det omgivande samhället dras inte med, strukturella förändringar uteblir.
Under en period går det riktigt bra. Efter fredsavtalet med Renamo 1992 träder Moçambique fram som ”afrikanskt lejon” i den internationella affärspressen. Konflikter biläggs, demokrati och allmänna val införs. Mellan 2003 och 2012 pendlar den årliga tillväxten mellan 6,3 och 8,7 procent. De utländska direktinvesteringarna ökar lavinartat och placerar Moçambique i Afrikas toppskikt, till och med över Nigeria. När den sista landminan från inbördeskriget grävts upp ur marken vågar sig geologerna, kapitalisternas främsta hjälpvetenskap, tillbaka. 2008 upptäcks världens största kvarvarande kolfyndighet, tillräckligt stor för att hålla liv i USA:s samtliga kolkraftverk i åtminstone tjugofem år. 2011 påträffas enorma gasfyndigheter utanför kusten.
Ytterligare storbolag strömmar till. Många av dem kommer från andra utvecklingsländer som börjat få upp farten: Indien, Brasilien och framför allt Kina. Megaprojekt planeras. Människor som står i vägen evakueras.
Maputos stadsliv blir sinnebilden för Africa rising. Bankpalatsen skjuter mot höjden, sushirestaurangerna radar upp sig längs avenyerna. Embryot till en svart urban medelklasskultur tar form med allt vad det innebär av lagom tempererade köpcentra, äventyrsbad, skyskrapor, trendiga barer och restauranger. I det tidiga morgondiset, innan det blir för varmt, fylls gatorna av kvinnor i pastellfärgade träningskläder och 40-åriga, lätt överviktiga män i lycra som susar fram på 40-växlade tempocyklar.
Men det är något som inte stämmer. Efter några år tvingas till och med Världsbanken medge att Moçambiques tillväxt inte följer normala spår. Vinsterna stannar i små enklaver, det omgivande samhället dras inte med, strukturella förändringar uteblir. Nästan allt som grävs upp ur marken, inklusive framtiden, skeppas vidare någon annanstans. Fattigdomen består, fast nu berövad sin revolutionära potential.
Gamla konflikter återuppstår i ny skepnad. 2012 återupptar Renamo den väpnade kampen, denna gång med sikte på grädden från de utländska investeringarna. Något år senare uppdagas alla korruptionsskandalers moder, när det visar sig att Frelimos ledning i hemlighet lånat upp cirka 2 miljarder dollar på de internationella kapitalmarknaderna mot förväntade intäkter från gasnäringen.
Som med alla stora brott är det en komplicerad affär som inte låter sig redas ut på begränsat utrymme. Enligt den oberoende så kallade Krollrapporten leder i alla fall spåren till kretsen kring president Guebuza, som 2015 överlämnade presidentskapet till Filipe Nyusi. Syftet verkar ha varit att rusta upp militären och säkerhetspolisen inför en stundande, slutlig uppgörelse med Renamo, vilket IMF och Världsbanken, som finansierar stora delar av Moçambiques budget, aldrig skulle gett klartecken till. Men stora belopp, hur stora går inte att säga, har fördelats på privata konton, som betalning för tystnad, lojalitet och delaktighet i ljusskygga uppgörelser.
Affären pågår fortfarande, men än så länge finns inget som tyder på att den kommer få ett tillfredsställande slut. Frelimos makt har blivit alltför stor, alltför monolitiskt. Visst hörs spridda röster som manar till en ny frihetskamp, men som ordstävet lyder: ”The croaking of the frogs does not hinder the elephant as he drinks.”
Krisen är ett faktum. Det internationella givarsamfundet, som fortfarande är avgörande för landets ekonomi, slickar såren och funderar på framkomliga vägar. Många givarländer och storbolag har tröttnat och dragit sig ur, vilket kastat ut landet i djup, nästan bottenlös, ekonomisk kris. Ingen kan betala. Ingen orkar lyssna på de gamla ursäkterna längre, och de nya har inte samma charm. Ännu är det oklart hur bilan kommer falla, men som vanligt lutar den betänkligt mot de vanliga skattebetalarna.
Moçambiques status som ”the farthest edge of the investment frontier”, som det står att läsa i The Economist, skapar också andra svårlösta bekymmer. Nya konfliktlinjer lägger sig över de gamla, mellan natur och kultur, mellan miljö och tillväxt. En bieffekt av Moçambiques sargade och ofullbordade samtidshistoria är att landet fortfarande kan bjuda på unika naturupplevelser. Elefanterna och leoparderna är färre, eller instängda i misskötta naturreservat, men den marina miljön, som rymmer några av världens största och mest välbevarade korallrev, är nästan helt intakt. Som guideboken intygar är det fortfarande på många sätt enastående att turista i Moçambique. ”Oavsett om du befinner dig på någon av de till synes ändlösa ödsliga stränderna eller dyker vid korallreven, kommer du att upptäcka ett land fyllt av Afrikas förtrollande sevärdheter och rogivande ljud.”
Tyvärr är det i denna orörda natur som man hittat några av de största gas- och kolfyndigheterna. Moralen är förstås inte självklar. Om gruvorna och borrhålen spred sina välsignelser över hela befolkningen eller åtminstone lindrade den värsta nöden, kunde det verka rimligt att prioritera människor framför hotade arter. Men givet formerna för utvinningen, som för tankarna till kolonial utsugning, har fler och fler aktörer ställt sig på lyxturisternas, korallrevens och marinbiologernas sida. Också detta är något av en historisk ironi. Framtiden förläggs till den förnimmelse av ursprunglighet som i Per Wästbergs urreportage 1959 mest signalerade isolering och försummelser.
Gamla myter var i spel, men också desperation och social förtvivlan, där de fattiga tror att de rika bokstavligen suger deras blod för att öka sin egen rikedom.
Samtidigt tilltar frustrationen. I oktober 2017 gick folksamlingar i Zambézia-provinsen till upprepade attacker mot företrädare för den lokala administrationen, inklusive polisen. Upprorsmännen protesterade mot chupa sangue – vampyrer eller blodsugare. Gamla myter var i spel, men också desperation och social förtvivlan, där de fattiga tror att de rika bokstavligen suger deras blod för att öka sin egen rikedom. Förra veckan arresterades en kannibal i Tete-provisen. Längre norrut har jihadister fått fäste. Så sent som för några veckor sedan utbröt regelrätta stridigheter med flera döda.
Likt andra länder i Afrika som inte lyckats lyfta befolkningen ur fattigdom, där utveckling har blivit synonym med ojämlikhet, riskerar Moçambique att reduceras till en frontlinje i kriget mot terrorismen.
Maputo kan fortfarande vara en bedårande vacker stad, belägen vid en stor vik som öppnar sig mot Indiska oceanen. Hamnens kajer sträcker sig ända till mynningen av tre floder: Tembe, Umbeluzi och Matola. Tidiga morgnar, när dimman lättar, breder den ut sig i sin fulla koloniala prakt, geometriska linjer, breda avenyer som korsar varandra i räta vinklar, kantade av pastellfärgad art-deco, höga skyskrapor och blåvioletta jakarandaträd. Högre upp på sluttningen ligger idylliska villaområden.
Men snart blir man varse alla vrakdelar som historien spolat upp på stranden. Utan underhåll vittnar de vackra sekelskifteshusen mest om Moçambiques postkoloniala misslyckande. Utan politisk romantik blir fattigdomen, som är djup och överväldigande, bara beklaglig – trots allt krävs ett mått av inbillningskraft för att se storheten i en kvinna som sopar upp fjädrarna efter en överkörd höna. Utan ”pimpade” tillväxtprognoser och löften om framtida välståndsspridning blir nyrikedomen svårsmält. Ett nytt inslag i stadsbilden är alla kreditdrivna skrytbyggen som drogs igång under rekordåren och som nu börjar färdigställas. Man liksom bygger en ny stad ovanpå den gamla för människor som inte längre finns. Alltid med pool på taket.
Inget är riktigt i fas. Stora bilar tar sig fram på nedkörda vägar. Galleriorna, där den nya medelklassen skulle smidas i konsumtionens hetta, är ödsliga, nästan spöklika. Portugiserna är tillbaka. De lockas av låga priser, klimatet, havet, nostalgi, skadeglädje och språket, det mest varaktiga resultatet av deras civiliserande mission.
Kineserna verkar driftigare när de hamrar och spikar på saker som ingen riktigt bett om. Det pompösa Maputo AFECC-Gloria hotell, som slog upp portarna för något år sedan, gapar tomt för det mesta. På kvällen är det ytterst sällan som det lyser i något av de 258 panoramafönstren som vetter ut mot havet. Byggnaden är liksom innesluten i sig själv och utsänder vagt hotfulla signaler. Ett annat kinesiskt jättebygge är bron över sundet till Katembe. Här finns dock värden att bevaka, åtminstone för sydafrikanska turister och utlänningar som är stationerade i landet. Slipper man köerna till de rangliga bilfärjorna kortas åktiden till dyk- och surfparadiset Ponta do Ouro med cirka fem timmar.
Man kan fråga sig om det finns något sätt att bryta dessa aristoteliska cirklar, där tiden vänder tillbaka. Kanske finns något att lära av Maputos vägnät som är en hyllning till avkoloniseringen. Här kan man inleda sin morgonpromenad på Friedrich Engels, ta av till vänster på Eduardo Mondlane, vika av på Karl Marx eller ta en kaffe i hörnet V. I. Lenin-Mao Tse Tung, och känna hur de socialistiska kontinentalplattorna stöter mot varandra djupt där nere under marken.
Historien släpper aldrig taget. I Polanadistriktet blir man ständigt påmind om Tanzanias Julius Nyerere, vars stora aveny tar en hela vägen ut till flygplatsen. Under 1960- och 1970-talet var han Mwalimu, läraren, som utlovade socialism på afrikanska villkor. Västerländska intellektuella och politiker vallfärdade till hans Ujamaa-byar för att få en glimt av kontinentens framtid. Så sent som 1980 dubbade Gunnar Myrdal honom till en ”filosof på tronen”. Tyvärr föll det inte så väl ut. Bäst sammanfattar man kanske hans gärning genom att travestera Tacitus omdöme om Servius Galba: Om han inte blivit kejsare hade han varit en man om vilken man sagt: ”Han hade blivit en bra kejsare!”
Andra är nästan bortglömda i dag. Guinea Bissaus Amílcar Cabral mördades av portugiserna 1971. Kongos Patrice Lumumba fick ännu kortare tid på sig innan han torterades till döds av politiska motståndare. Kongo var nog ett hopplöst fall, men Lumumbas tal på självständighetsdagen den 30 juni 1960 inför kung Baudouin kunde inte varit uppriktigare. Inget blev som han utlovade men ändå var vartenda ord sant.
Gatorna löper kors och tvärs. Guineas Sekou Tourés gata sticker av från Julius Nyerere, vilket inte är så konstigt om man betänker hur olika de var. Om Nyerere tänkte sig demokrati som ett samtal under ett träd tills man kommer överens, var Sekou Touré hårdför och obstinat. Vad kunde gå fel? ”Det är ett fattigt folks privilegium”, förklarade han, ”att endast löpa obetydliga risker i vad det företar sig och de faror det utsätts för är mindre.”
På så vis uppmuntrar Maputos vägnät till kritiska frågor, det ruskar om oss, ger impulsen att söka sig bakom klichéer och invanda fördomar. När jag i dag läser om Kwame Nkrumahs öppningstal från den pan-afrikanska kongressen i Accra 1958 finns nästan inte ett ord jag vill ändra på. Allt verkar riktigt och rimligt. Egentligen är det inte så konstigt. Som litteraturvetaren V.Y Mudimbe så riktigt påpekat: att Nkrumah förvandlades till en galen tyrann gör honom inte till en usel marxistisk teoretiker.
Ja, man kan vandra längs dessa gator. Ibland för de in i områden där guideböckerna uppmanar till försiktighet. Jag rekommenderar ändå ett besök i Mafalala, kåkstaden. Här besöker man sandplätten där Eusebio, hjälten från fotbolls-VM 1966, gjorde sina första dribblingar. Man besöker husen där de första poeterna bodde. ”Fråga inte mer om vem och vad jag är”, diktade Noémia de Sousa: ”Jag är bara en klump kött/som, med skriket fyllt av hopp,/har blivit ett med Afrikas revolt.”
Man vandrar längs den gamla bordellgatan där de första frihetskämparna avlades – likt de Sosa var många av dem assimilados, gränsöverskridare. Utbildningen som de fick genom sina portugisiska fäder använde de till att sätta sig upp mot de orättvisor som deras afrikanska mödrar utsattes för.
I Maputos gatuliv finns ingen global nödvändighet, bara korsningar, vägskäl och rondeller. Ofta blir man stående inför usla alternativ: Robert Mugabe eller Somalias diktator Mohammad Siyad Barre? Men lika ofta finns en öppning. Fortsätter man längs Kim Il Sung når man till slut fram till Angolas Agostinho Neto, poeten och gerillaledaren som såg på världen ”med torra ögon” och försåg folket med ”skulpturala händer”. En annan möjlighet är att vika av mot Salvadore Allende och försöka ta sig över till Kenneth Kaunda, som ändå känns som tryggare mark. Han var gränslöst kär i sig själv men grundade åtminstone ingen socialistisk dynasti.
Irrar man runt ett slag hamnar man hos Olof Palme, den ende representanten för europeisk socialdemokrati i Moçambiques stadsliv. Hans gata är lång och vindlande, med branta backar som störtar ned mot Baixa, stadens lägre centrum. En taxichaufför, som studerat historia vid Mondlaneuniversitetet, berättade för mig att den tidigare var döpt efter gerillaikonen Che Guevara, vilket visade sig var för bra för att vara sant. Men innan den når fram till Praça da Independência, där Samora Machel stelnat till förvuxen staty med lätt nordkoreanskt stuk, korsar den såväl Sekou Touré som Ho Chi Minh.
Vad gör Olof Palme i denna ideologiska ruinstad? Vissa gottar sig förstås åt symboliken. Trots allt är det en samling fallna frihetshjältar som binder samman Maputos stadsliv. Själv finner jag positiv mening i alla beröringspunkter och oväntade möten. Möjligen gör sig Palmes gata bättre i Maputo, där den överblickar vida vatten och förgrenar sig tillbaka i historien till en period då man faktiskt tänkte sig att samhället gick att förändra till det bättre, än i Stockholm där den efterhand leder in i en lång mörk tunnel.
Om bara gatorna får ha kvar sina namn kanske Moçambique har en framtid. Vad kan vara mer lärorikt än att vandra runt i politikens labyrinter, att köra fast i ideologiska återvändsgränder, eller skjutsas vidare längs komplicerade system av enkelriktade gator till platser som du aldrig skulle besöka av fri vilja. Varje gång du kör vilse måste du stimulera det politiska minnet, erinra dig ögonblicken, men också hur fel det kan bli, att makt berusar, att inte ens den mest välformulerade politiker riktigt är att lita på. Man blir ödmjuk, kommer till insikt om att sociala framsteg och social rättvisa har mycket litet att göra med föreställningar om sanning och universalitet. Väsentligare – det får bli sista ordet – är att skapa en miljö i vilken man odlar sin förmåga att göra så att de småsaker som skiljer oss åt verkar oviktiga inte genom att jämföra dem med något väldigt som förenar, utan genom att jämföra dem med andra småsaker.
