Tema | Östeuropeiska film

Stalintiden återkommande tema i östeuropeisk film

| Respons 5/2015 | 15 min läsning

Film har spelat en viktig roll för att bearbeta trauman efter andra världskriget och kommunismen. Respons har talat med Mark Leiderman och Ewa Mazierska, filmvetare från Ryssland respektive Polen, som i sin forskning undersökt svåra politiska och existentiella frågor som följer på ett totalitärt förflutet.

Nästa år är det 25 år sedan Sovjetunionen upplöstes, men det förflutna har fortfarande ett starkt grepp om det postsovjetiska Ryssland och länderna från det forna Östblocket. Respons har intervjuat två hängivna forskare som har valt att inte huka för komplexiteten i de politiska och existentiella frågeställningar som följer i kölvattnet på ett totalitärt förflutet. Båda emigrerade från sina respektive hemländer Ryssland och Polen vid mitten av 1990-talet. Mark Leiderman, som skriver under pseudonym Mark Lipovetsky, är i dag professor vid University of Colorado Boulder i USA, medan Ewa Mazierska är professor vid University of Central Lancashire i England. I intervjuerna samtalar vi om representationen av det förflutna i rysk och östeuropeisk samtidsfilm och sökandet efter en ny identitet.

Intervju med Mark Leiderman

Respons: Det stora sjöodjuret Leviatan finns beskrivet i Bibeln och figurerar i Andrej Zvjagintsevs senaste film Leviatan (2014) som en symbol för den orättfärdiga makten i dagens Putinryssland. Men här finns också tydliga referenser till Jobs bok och hur Djävulen och Gud kämpar om en människas själ. Vad tycker du om den här filmen?

Mark Leiderman.

Mark Leiderman: Jag är otroligt förtjust i alla Zvjagintsevs tidigare filmer, inte minst hans första film Återkomsten, som verkligen berikar vår förståelse av den ryska och postsovjetiska kulturen. När det gäller Leviatan är jag mer tveksam. Samtidigt som jag inte kan påminna mig någon annan film på senare tid som har väckt en sådan uppståndelse i Ryssland, både i tryckta medier och på nätet, tycker jag att filmen landar i en stereotyp gestaltning av motsättningen mellan människan och makten: den lilla människan som faller offer för det stora odjuret. En betydligt mer intressant film i sammanhanget är Boris Chlebnikovs Ett långt och lyckligt liv som kom ut något år före Leviatan. Till skillnad från huvudpersonen i Zvjagintsevs film framställer inte Chlebnikov sin huvudperson som ett offer. Han vägrar, trots intensiva påtryckningar från den politiska makten, att sälja sin lantegendom. Varför är han så envis? Jo, därför att han känner ett ansvar inför sitt folk, det vill säga inför dem som arbetar för honom. Till en början vinner han böndernas gunst, men successivt överger de honom, en efter en. Men detta minskar ju på intet sätt betydelsen av hans ”lilla revolution” och det faktum att han står upp för sin egen värdighet.

Respons: År 2011 kom Aleksander Sokurov ut med Faust, och härmed är hans tetralogi om maktens mekanismer avslutad. Precis som i Goethes Faust ser vi här en kamp utspela sig mellan Gud och Djävulen, och vad de kämpar om är så klart människans själ. Detta tema återkommer sedan i Zvjagintsevs film Leviatan, som vi nyss talade om. Hur skulle du vilja förklara denna beröringspunkt mellan Zvjagintsev och Sokurov, två av de kanske mest framstående filmskaparna i dagens Rysslands?

Mark Leiderman: Infallsvinkeln är intressant, men jag tycker att parallellen mellan Aleksander Sokurovs Faust och Aleksej Germans film Svårt att vara Gud från 2013 är tydligare. I båda dessa filmer figurerar kroppen som en symbol för kollektivet och den fysiska världen framställs som någonting ytterst motbjudande. Den kollektiva kroppen vältrar sig i sin egen förnedring, alltmedan den stackars individen står bredvid och med stora, förvånade ögon betraktar dess oundvikliga undergång. Den känsla av undergång som Sokurov och German förmedlar i sina filmer är oerhört träffande om man ser till den senaste politiska utvecklingen i Ryssland. Men samtidigt värjer jag mig mot denna typ av framställning, eftersom den intelligenta människan i någon mån friskrivs från all form av ansvar gentemot det stora odjur som hotar att sluka henne.

Specifikt för den ryska kulturen är att obearbetade trauman ständigt läggs ovanpå varandra, likt olika lager i en tårta.

Respons: I din artikel ”Cycles, Continuity and Change in Contemporary Russian Culture”, publicerad i Birgit Beumers volym Russia’s New Fin de Siècle från 2013, pekar du på en viktig förändring inom rysk samtidsfilm när det gäller relationen till det förflutna. Medan 1990-talsfilmens uttalade våldsestetik vittnar om ett behov av att återuppleva det sovjetiska traumat, kan man, menar du, under 2000-talets första decennium se en ny våg inom rysk film. Hur skulle du vilja beskriva denna nya våg inom rysk film?

Mark Leiderman: Specifikt för den ryska kulturen är att obearbetade trauman ständigt läggs ovanpå varandra, likt olika lager i en tårta. Först 1900-talet med revolutionen och inbördeskriget, sedan stalinismen med alla dess fruktansvärda uttryck och slutligen Sovjetunionens fall. Detta innebär att vi så fort vi berör till exempel traumat efter Sovjetunionens fall 1991 omedelbart kastas tillbaka till Stalintiden, inbördeskriget och revolutionen; det är som om vi aldrig kan lägga det förflutna bakom oss. Efter 1991 ägnade man sig inom samtidskonsten åt att återuppleva (perezjit) alla 1900-talets traumatiska händelser. Men en bit in på 2000-talet skedde en förändring. I stället för att återvända till traumat, försökte man distansera sig från det, bearbeta det, lägga det förflutna bakom sig. Tyvärr fick denna nya fas i rysk kulturutveckling ett abrupt slut förra året genom annekteringen av Krim och invasionen av Ukraina. Eller kanske avbröts processen redan för tre år sedan, i samband med den repressiva politik som följde efter de första protesterna på Bolotnajatorget i december 2011, till exempel den hårda domen mot Pussy Riot.

Respons: Men varför resulterar denna nya frostperiod i Ryssland i att bearbetningsprocessen av det förflutna måste upphöra?

Mark Leiderman: Det beror på att de aktuella politiska händelserna utgör ytterligare ett trauma i den ryska kulturen, som alltså läggs ovanpå alla de tidigare, obearbetade trauman vi nyss talade om. Och vad händer? Jo, precis som på 1990-talet återupplever man nu dessa trauman och vi ser hur den välkända retoriken från sovjettiden återuppstår, både i form av anti-västlig propaganda – konservatismen, puritanismen, homofobin – och idén om det mäktiga imperiet med Stalin, Peter den store och Ivan den förskräcklige i spetsen. Det vi nu ser hända i Ryssland är en traumatisk erfarenhet, givetvis främst för dem som är direkt inblandade i Ukrainakonflikten, men också för dem som står och ser på, vi intellektuella som under drygt 20 års tid har ägnat oss åt Ryssland och som trodde att nu äntligen kan Ryssland på allvar börja bearbeta det traumatiska 1900-talet och lägga det förflutna bakom sig. Men så med ens har vi kastats tillbaka till ruta ett igen.

Respons: Detta innebär alltså att du nu måste överge den optimism du faktiskt ger uttryck för i din artikel gällande den ryska kulturens möjligheter att bearbeta ett traumatiskt förflutet?

Mark Leiderman: Självklart är jag ingen profet, men jag vill passa på att nämna det faktum att när artikeln ”Cycles, Continuity and Change in Contemporary Russian Culture” samma år publiceras på ryska i tidskriften Znamja, så är den ryska titeln ”Landet Inför” (Peisazj pered), vilket ju leder tankarna till tidpunkten före en annalkande katastrof. När den här artikeln skrevs och publicerades 2012–2013, stod Ryssland i själva verket på tröskeln till en avgörande förändring.

Respons: Jag har tyvärr inte läst den ryska versionen, men tonen i din engelska artikel är trots allt ganska optimistisk.

Mark Leiderman: Engelska versioner är alltid mer optimistiska än ryska …

Respons: Avslutningsvis vill jag fråga dig vilken frågeställning anser du vara mest angelägen för en kulturvetare som ägnar sig åt samtida postsovjetisk film och litteratur?

Mark Leiderman: När det politiska klimatet skärptes i Ryssland avbröts den bearbetningsprocess vi nyss talade om. Detta medförde att de gamla frågeställningarna från tövädersperioderna på 1960- och 1980-talet åter aktualiserades. Ett exempel på detta är frågan om relationen mellan det kollektiva och individuella. En annan viktig fråga, som jag nämnde i samband med Chlebnikovs film Ett långt och lyckligt liv, är individens kamp för att bevara sin värdighet i en suverän och orättfärdig maktapparat. Och slutligen är det oerhört viktigt att försöka överbrygga det ideologiska gap som skiljer intelligentian från folket. I dag är det faktiskt hela 86 procent av det ryska folket som lierar sig med Putinmakten, medan de resterande 15 procenten avfärdas av makthavarna som ”femtekolonnare” (pjatikolonniki). Frågan är: hur ska man i detta läge, med ett folk som i så hög utsträckning bejakar den politiska makten, undvika att falla tillbaka i en post-konservativ, raljerande intelligentia som, liksom under sovjettiden, tar avstånd från och ser ner på folket?

Intervju med Ewa Mazierska

Respons: Jag funderar på detta med dina polska rötter och det faktum att du nu är specialiserad inom bland annat östeuropeisk film. I din bok European Cinema and Intertextuality – History, Memory and Politics (2011) skriver du: “Writing this book was in large part motivated by my desire to overcome the thinness of my own past: to feel more connected to some larger narratives of the past.” Har denna känsla haft någon betydelse för ditt yrkesval?

Ewa Mazierska.

Ewa Mazierska: Jag är övertygad om att det förflutna har en avgörande betydelse för vem jag är i dag. När jag var ung på 1980-talet och det socialistiska statsskicket var på väg att upplösas, var arbete, karriär och pengar ingenting man tänkte särskilt mycket på i min generation. Därför tror jag man vågade chansa mer och faktiskt hade större möjligheter att lyckas. Den unga generationen i dagens Polen, som lever under nyliberalismens lagar, är ju mycket mer pragmatisk. Däremot känner jag mig inte lierad med någon särskild strömning i Polens förflutna och upplever till exempel inte att jag tillhör en nation som lider eller är förföljd, och definitivt inte till en nation med någon form av ”mission” eller budskap till Europa och övriga världen, så som man till exempel ville göra gällande under den polska romantiken. Min farfar dog i Mauthausen och även om jag sörjer detta, innebär det inte att berättelsen om de nazistiska koncentrationslägren tillhör mig mer än om jag skulle komma från exempelvis Sverige. Med andra ord: jag är mycket intresserad av nationalistiska strömningar, men är inte nationalistisk för egen del.

Respons: I samma bok beskriver du det förflutna i termer av ”ett främmande land”. Hur kommer den här metaforen till uttryck i din forskning?

Ewa Mazierska: Jag menar att det förflutna förefaller vara någonting främmande. Till exempel kan barnbarnen, eller till och med barnen, till övertygade nazister eller stalinister inte förstå hur deras förfäder kunde engagera sig i en sådan motbjudande rörelse. Men under samma omständigheter skulle de själva kanske göra detsamma. Enligt min uppfattning är det historikerns uppgift att förklara dessa omständigheter och avslöja de dolda samband som finns mellan olika samfund och mellan det förflutna och nutiden.

Respons: Bearbetningen av Stalintiden är ett viktigt inslag i den postsovjetiska kulturen, som trots att snart 25 år har passerat efter Sovjetunionens fall inte har kommit särskilt långt i bearbetningen av det förflutna. Samtidigt som länderna i det forna Östblocket i flera avseenden var underkastade det totalitära sovjetsystemet, var deras situation en helt annan, jämfört med de tidigare sovjetrepublikerna. Hur kommer Stalintiden till uttryck i samtida östeuropeisk film?

Ida (2013). Foto: TT Bild

Ewa Mazierska: Stalintiden var ett återkommande tema i östeuropeisk film under 1990-talet och är fortfarande populärt. Om man ser till polsk samtidsfilm är det svårt att inte nämna Pawe Pawlikowskis film Ida från 2013, en film som bland många andra utmärkelser tilldelades en Oscar. Däremot vet jag inte om jag kan nämna en enda film vars representation av stalinismen är tillfredsställande. Kanske Alexander Kluges film Marx/Eisenstein/Das Capital, i vilken stalinismen är ett tema bland flera som utforskas av regissören. Vad jag framför allt ifrågasätter hos flertalet av de filmer som skildrar Stalintiden är att allt fokus ligger på individen – vilka konsekvenser har denna politiska tillhörighet för honom eller henne personligen – utan att man resonerar kring de bakomliggande orsakerna till detta politiska val. Antingen demoniseras stalinisterna eller så ömkas de såsom förrådda idealister, vilket är fallet i filmen Ida. Resultatet blir att vi inte lär oss så mycket om stalinismens eller antisemitismens bakomliggande faktorer och det förflutna fortsätter att vara ett ”främmande land”.

Respons: Vad skulle du vilja säga är den mest brännande frågan inom östeuropeisk film i dag?

Ewa Mazierska: En mycket viktig fråga är de växande sociala klyftor, som var en direkt följd av att nyliberalismens marknadsekonomi infördes i de postkommunistiska länderna efter 1989. Tyvärr är det inte många filmer i dag som behandlar aktuella samhällsproblem såsom växande fattigdom, migration, arbetslöshet och skuldsättning och de få filmer som finns inom detta område är inte särskilt intressanta och innovativa.

Stalintiden var ett återkommande tema i östeuropeisk film under 1990-talet och är fortfarande populärt.

Respons: Du har skrivit en hel del om hur Förintelsen har skildrats på film. Det finns författare och forskare som hävdar att grymheten i dessa händelser gör att de blir omöjliga att representera. Vad tycker du? Finns det någon framställningsform som är att föredra i representationen av ett traumatiskt förflutet?

Ewa Mazierska: Jag kan inte peka på någon specifik genre eller övergripande stil som är att föredra när det gäller framställning av traumatiska händelser på film. Däremot vill jag gärna se filmer som introducerar nya perspektiv på det inträffade, i synnerhet filmer som gör sitt bästa för att förena det förflutna med nutiden. Det finns till exempel många filmer som handlar om koncentrationslägret, men få av dessa filmer utforskar hur arbetet i lägren fungerade.

Respons: Arbetet utgör huvudtema i din senaste bok From Self-Fulfilment to Survival of the Fittest – Work in European Cinema from the 1960s to the Present. Varför är detta tema så viktigt?

Ewa Mazierska: Det finns två anledningar till detta. För det första är arbetet ett underrepresenterat tema inom filmforskning. För det andra har det en synnerligen central plats i våra liv och innebörden av att arbeta har drastiskt förändrats under de senaste fyrtio åren eller så. Till exempel har gränsen mellan arbete och fritid suddats ut under nyliberalismen och det är fascinerande att se hur filmen har reagerat på dessa förändringar i samhället.

Respons: Jag är nyfiken på en annan passage i ovannämnda bok, nämligen den där du refererar till filmen The Passenger från 1963 av den polske regissören Andrzej Munk som, och nu citerar jag dig: “suggests that the concentration camp is an extreme example of the capitalist system with its various features, such as industrialism and colonialism intensified”. Vad vinner vi genom att göra en sådan analogi? Finns det en etisk problematik med en sådan jämförelse?

Ewa Mazierska: När det gäller synen på arbetet och hur det är organiserat ser jag flera likheter mellan koncentrationslägret och nyliberalismen. Vad vi kan vinna med en sådan jämförelse är en fördjupad förståelse av den värld vi lever i och kanske också hitta en infallsvinkel för att kritisera nyliberalismen, vars utveckling jag finner djupt omoralisk och farlig. Jag är medveten om att denna utgångspunkt inte faller alla i smaken och att de flesta forskare som skriver om koncentrationsläger menar att erfarenheterna här är ojämförbara. Självklart är många aspekter av Förintelsen helt unika, men det finns också andra som inte är det.

Respons: Om du avslutningsvis skulle vilja kommentera den aktuella flyktingkrisen i Öst- och Centraleuropa: Vilken betydelse tror du denna katastrof har för identitetsskapandet i Östeuropa på sikt?

Ewa Mazierska: Helt klart har den aktuella flyktingsituationen i Europa bidragit till ett splittrat Europa och man kan se en ökad klyfta mellan både Öst- och Västeuropa och Nord- och Sydeuropa. Det är omöjligt att sia om vad denna splittring kommer att leda till i framtiden, men just nu tycker jag att det sätt, på vilket man i engelska medier rapporterar om flyktingkrisen i Tjeckien och Ungern, är patroniserande, som till exempel när The Guardian anklagar dessa länder för att sakna moral leadership.

Intervju av Johanna Lindbladh, universitetslektor i ryska vid Språk- och litteraturcentrum, Lunds universitet.

Relaterat
Tema

Tjernobyl blev en moralisk väckarklocka i postsovjetisk film

Det sovjetiska kärnkraftsprogrammet under 1960-talet var en fortsättning på Lenins dröm om att elektrifiera hela landet. Men med katastrofen i Tjernobyl rämnade självbilden och hela Sovjetunionen sattes i gungning. Johanna...


Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...
  2. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  3. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Omvälvningar i synen på den ryska revolutionen
    Den ryska revolutionen tillhör den moderna historiens avgörande händelser och har...
  4. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Svenska banker och företag bidrog till att konsolidera bolsjevikernas diktatur
    Den amerikanske historikern Sean McMeekin lyfter i sin uppmärksammade bok The...
  5. Utblick
    Amerikanska forskare fördjupar bilden av Sverige
    Sociologen Carly Elizabeth Schall problematiserar den utbredda föreställningen att en fungerande...