Tema | Ryska revolutionen 100 år

Svenska banker och företag bidrog till att konsolidera bolsjevikernas diktatur

| Respons 5/2017 | 18 min läsning

Den amerikanske historikern Sean McMeekin lyfter i sin internationellt uppmärksammade bok The Russian Revolution (2017, se Klas-Göran Karlssons litteraturöversikt ovan) fram betydelsen av den tyska finansieringen av bolsjevikerna. Men han pekar också på den roll som svenska banker och företag spelade för att bolsjevikregimen skulle kunna konsolidera sin maktställning efter revolutionen. Respons bad Sean McMeekin att sammanfatta detta resonemang för tidskriftens läsare.

Om man inför en ung ryss i dag påstår att Lenin och kommunisterna var tjuvar, kommer svaret troligen att vara: Da i chto? (Ja, än sen då?). Självklart kommer han eller hon att fortsätta att framhålla att bolsjevikerna stal från folket; hur skulle de annars ha kommit till makten? Det är ju så politiker gör. Vi kanske tillskriver en sådan osentimental anmärkning den cynism som numera är djupt rotad i den ryska mentaliteten efter decennier av tyranniskt kommunistiskt styre, följt av en desillusionerad nedgång i dagens halvkriminella kapitalism. Men utbildade västerlänningar och akademiker vet förstås bättre. Bolsjevikerna var ju trots allt uppfyllda av en ideologi, marxism-leninismen, som gav ideologisk glans åt alla deras handlingar. Naturligtvis bör vi inte avfärda bolsjevismen som enbart en täckmantel för profiterande. Oavsett om vi sympatiserar med kommunismens abstrakta mål eller inte, de som försökte förverkliga dem var absolut inte vanliga brottslingar.

Sean McMeekin. Foto: Bard College.

Likväl bör vi vara försiktiga med att för snabbt förkasta denna utbredda ryska förståelse av bolsjevismen som en skurkideologi. Självklart påverkas sådana uppfattningar av dagens korruption – sedan kommunismens kollaps har brutaliteten spridit sig och tillgångarna utarmats – och att unga ser hur landet skapar en motbjudande klass av affärsmän (biznesmeni), en klass som under Putins tid omvandlats till ett slags regeringsnära oligarki av före detta tjänstemän (de ökända siloviki).

Den ryska maffian kom dock inte från ingenstans. Toppoligarkerna mutade ofta byråkrater för att de skulle privatisera kommunistiska monopol på bank- och utrikeshandelstillstånd, vilket gjorde det möjligt för dem att utnyttja fenomenala prisskillnader som i sin tur gav enorma vinster i import/export-handeln. Mindre mafiosi tog i stället kontroll över smugglingskanalerna, som skapades i länder där gränshandel i årtionden varit strängt förbjuden. Inget av detta borde ha varit överraskande. Genom att förklara nästan all privatekonomisk verksamhet olaglig skapade bolsjevikerna ett system där handel oundvikligen fick en kriminell karaktär. Detta gällde lika mycket för den enorma inofficiella svarthandeln under Brezjnevs tid vid makten (1964–1982), som under den synliga och djupt korrupta ”fria” marknad som växte fram under perestrojkan.

Men detta har aldrig varit mer sant än för perioden mellan oktoberrevolutionen 1917 och 1921, då Lenin inte bara förbjöd privata köp och försäljning, utan även själva innehavet av handelsvaror, inklusive pengar. Ju närmare vi tittar på krigskommunismens år, som det kom att kallas, i motsats till NEP (Ny ekonomisk politik) på 1920-talet, under vilken kapitalismen avreglerades på ett sätt som inte skiljer sig från 1990-talets ryska banditkapitalism, desto mer verkar dagens ryska folkliga föreställningar om bolsjevismen närma sig sanningen. Det har länge varit allmänt känt bland konsthistoriker att bolsjevikerna auktionerade ut klassiska målningar, antika böcker och smycken, som hade blivit stulna under krigskommunismens kaotiska år, för att få fram kapital till Stalins industrialisering. Moskvaledningens frenetiska letande efter köpare av familjen Romanovs juveler var stora nyheter på 1920-talet och har gett upphov till mycket litteratur genom åren. Ny forskning i ryska arkiv som öppnades under 1990-talet har avslöjat den förbluffande omfattningen av Lenins kampanj för att plundra Rysslands kyrkor och kloster, en historia som för första gången kom upp till ytan med Max Lasersons memoarer (1929), den ”expert” som bolsjevikerna anlitade för att bedöma värdet på konfiskerade värdesaker 1923.

Det har länge varit allmänt känt bland konsthistoriker att bolsjevikerna auktionerade ut klassiska målningar, antika böcker och smycken, som hade blivit stulna under krigskommunismens kaotiska år, för att få fram kapital till Stalins industrialisering.

Men få historiker har mer djupgående undersökt hur plundrade pengar, guld och andra ädelmetaller förflyttades ut ur Ryssland efter 1917, ett fenomen som diskuterades mycket i Väst under denna tid. De allierades blockad av Sovjetryssland under inbördeskriget medförde ett strikt förbud mot ”olaglig” rubelhandel och särskilt mot försäljning av plundrade ryska kejserliga guldtackor, det vill säga den huvudsakliga lösegendom som bolsjevikerna var i besittning av. Lenin och hans bolsjevikvänner tog över tsarens nationella guldreserv som vid denna tid var världens största, med ett värde på cirka 615 miljoner dollar, vilket motsvarar kanske 61,5 miljarder dollar i dag, om vi tar hänsyn till både inflation och köpkraft. Ytterligare lösegendom till ett värde av 60 miljoner dollar, som tsarens regering beslagtagit från den rumänska regeringen 1916, kan läggas på denna summa. Kaosartade konfiskeringar av förmögenheter från privatpersoner, som flydde från revolutionen, gav dessutom miljoner i guldmynt.

Det är obestridligt att bolsjevikerna hade ett avsevärt lager av guld till sitt förfogande för att finansiera inbördeskriget, det kan ha uppgått till 700 miljoner dollar; silvret skulle mestadels komma senare, under bolsjevikernas kampanj för att plundra den rysk-ortodoxa kyrkan 1922. När man betraktar förbudet mot transaktioner av stulna ryska pengar och guld, påbjudet från 1918 till 1921 av västalliansen som ville isolera bolsjevikerna, hindra deras tillgång till den globala handeln av vapen, kläder, livsmedel och annat material som de behövde för att slåss under inbördeskriget, skulle man kunna förvänta att kontanter, likvida medel och guld skulle vara värdelösa när de samlades i bankvalv och statliga lager i Moskva och Sankt Petersburg. Men kontanter och guld samlades inte på hög; i själva verket flödade de ut från Ryssland. I augusti 1921, enligt de observatörer som de allierade anställde för att spåra det ryska guldets rörelse med hjälp av banker i Paris och London som fortfarande hoppades på att kunna kräva in lån tagna av den nu fallna tsarregeringen, hade all tsar-rubel (det vill säga riktiga rubel, före bolsjevikernas degradering) försvunnit. Den en gång omtalade ryska guldreserven var tom. Sämre nyheter kom i oktober 1921, när de sibiriska guld- och platinagruvorna saknade arbetskraft, eftersom hungrande gruvarbetare lämnade sina hålor för att flacka omkring på landsbygden på jakt efter mat. Det var först under den svåra vintern som bolsjevikerna stakade ut planen för att plundra Rysslands kyrkor. Det var inte, som sovjetisk propaganda låtit påskina, för att hindra hungersnöden, inte heller, som Lenin rättfärdigade tilltaget, för att förstärka hårdvalutareserver och därmed förbättra regeringens förhandlingsposition vid Genuakonferensen i april 1922. Det var helt enkelt för att bolsjevikerna hade allt större brist på rörliga tillgångar. Den 6 februari 1922 sändes den sista försändelsen av kejserliga ryska guldtackor utomlands ombord på den estniska ångbåten Gladiator. Bolsjevikerna var barskrapade.

Vad hände egentligen med alla plundrande pengar och med guldet och vad fick bolsjevikerna ut av detta? Denna fråga sökte jag besvara i min bok History’s Greatest Heist – The Looting of Russia by the Bolsheviks (Yale University Press, 2008) och i The Russian Revolution – A New History (Basic Books, 2017). För det långa svaret måste man läsa böckerna. Det korta svaret är: det gick till svenska bankirer och affärsmän, och det möjliggjorde Lenins regims överlevnad.

Jag blev förvånad när jag först förstod detta. Liksom de flesta västerlänningar i dag tenderade jag, före mitt utforskande av den finansiella situationen under kommunismens tidiga historia, att associera idén om olaglig bank- och penningtvätt med Schweiz och landets ökända banksekretess. Det fanns till exempel en uppsjö av berättelser under 1990-talet om schweizisk tvätt av guld som nazisterna plundrat. Men dessa lagar antogs inte förrän under 1930-talet, långt efter att bolsjevikerna intog scenen. Faktum är att bolsjevikiska smugglare försökte tvätta pengar i Schweiz 1918 genom att sälja miljoner stulna tsar-rubel för schweiziska franc och andra västerländska valutor, som de hoppades kunna använda för att finansiera strejker och politiskt subversiv aktivism i Frankrike, Storbritannien och andra länder. Den schweiziska regeringen slog emellertid hårt ned på dessa operationer och utvisade nästan hundra misstänkta bolsjevikiska agenter och penningtvättare den 12 november 1918 (även om det var märkligt att de schweiziska poliser som eskorterade bolsjevikerna till gränsen följde lagen bokstavligt och inte sökte genom deras bagage).

Olof Aschberg, ”Lenins bankir”. Foto: Carl Erik Sundström.

Den viktiga bankförbindelsen, både före och efter oktoberrevolutionen, fanns inte i Zürich, Bern, Basel eller Genève, utan i Stockholm. Före revolutionen utgjordes den oumbärliga kanalen mellan den tyska kejserliga regeringen och Lenin av Olof Aschbergs Stockholmsbaserade Nya Banken, vilket inkluderade 750 000 rubel skickade till ett sibiriskt bankkonto tillhörande Evgenia Sumenson, en släkting till Jakub Fürstenberg-Hanecki, den framtida sovjetiska finansministern. Det ryska justitiedepartementet fick också, när det undersökte bolsjevikernas band till tyskarna efter statskuppen under julidagarna 1917 på uppdrag av regeringschefen Aleksandr Kerenskij, en kopia av ”Tyska Kejserliga Banken ordernummer 7,433, daterat 2 mars 1917 […] godkännande av utbetalning av pengar […] för fred och propaganda i Ryssland”, som överfördes till ”Nya Banken i Stockholm […] öppnad på ordernummer 2,754 av den Tyska Kejserliga Banken”. Dokumentet konfiskerades senare av bolsjeviker och förstördes på Trotskijs order, men Kerenskij hade rapporterat innehållet till ententemakternas underrättelsetjänst. På grund av pågående transaktioner med bolsjevikiska agenter som Vatslav Vorovskij i Stockholm, sattes Nya Banken på ententens svarta lista 1918, med amerikanska och brittiska tillgångar frysta. Utan att låta sig avskräckas, sålde Olof Aschberg sina aktier, bildade utifrån sitt privata kapital en ny bank i närheten av Fredsgatan i Stockholm, kallat Svenska Ekonomibolaget och fortsatte att köpa rubel.

Efter att bolsjevikerna kom till makten under oktoberrevolutionen ökade den svenska bankförbindelsens betydelse. Lenin sågs av ententens regeringar i Storbritannien, Frankrike och USA som en tysk agent och hans revolution som olaglig och antidemokratisk (bolsjevikerna upphävde den valda konstituerande församlingen i januari 1918). Dödläget blev alltmer allvarligt när den bolsjevikiska regeringen i februari 1918 slutade betala lån från stater och riskkapitalfonder, som tagits av den tidigare ”kapitalistiska” tsarregimen – den största försummelse som registrerats i finanshistorien, vilket motsvarar tre eller fyra biljoner dollar i dagens penningvärde. Av den anledningen utfärdade de allierade regeringarna ett strikt förbud mot all handel av ”exproprierade” tsar-rubel, guld och andra ädelmetaller. Dessa varor betraktades som säkerhet för Rysslands enorma mängd obetalda lån. På kort sikt var förbudet mot handel med plundrade guldtackor relativt lätt att genomdriva, även i närliggande Sverige, eftersom ryska guldtackor märktes med tsar-insignier och därmed var lätta att spåra – för att inte tala om att de var extremt tunga och svåra att leverera utan att dra till sig uppmärksamhet.

Dessa varor betraktades som säkerhet för Rysslands enorma mängd obetalda lån.

Papperspengar var jämförelsevis lätta att flytta och det var här som svenska banker och valutahandlare tjänade pengar. Bolsjevikernas finansministerium uppskattar i ett internt memorandum från januari 1919 att bolsjevikerna skickat ”inte mindre än 200 miljoner rubel” men möjligen så mycket som ”1/2 miljard” till Stockholm 1918, ”de största leveranserna skickades till Stockholm av sovjetregeringens kurirer.” Förutom att använda Aschbergs Nya banken och (efter att den var svartlistad) Svenska Ekonomibolaget, sålde bolsjevikernas kurirer också miljoner rubler till Affärsbanken, Köpmanabanken och den tyska riksbankens och Huset Mendelssohns filialer i Stockholm. Kanske på grund av att Aschberg var under de allierades övervakning, var han inte den mest aktive köparen bolsjevikernas pengar 1918; den äran tillföll i stället en mindre svensk aktör, vars rubelomsättning ”uppgick till mer än en miljon varje dag”.

Stockholmsförbindelsen utgjorde en nödvändig livboj för Lenins regering under de första svåra åren vid makten. På grund av ett tyskt förbud mot att importera ryska vapen (fram till november 1918 ockuperade tyskarna, efter att ha infört ett fredsdiktat på bolsjevikerna i Brest-Litovsk i mars 1918, västra delar av Ryssland med sina trupper), kunde endast tvättade rubel säkra importen av civila varor som behövdes i Ryssland. Mellan april och juni 1918 slöt bolsjevikerna avtal med svenska företag som Axel Johnson & Co, Nyman & Schultz och Baltik. Bolsjevikernas beställde också, den 31 juni 1918, 6000 ton norsk torsk.

Tysklands kollaps på västfronten öppnade för en kort tid ett fönster för bolsjevikerna att lägga militära beställningar i Sverige när Lenin och Trotskij försökte skapa den nya Röda armén. Den 23 november 1918, bara tolv dagar efter vapenstilleståndet som gjorde Berlin oförmöget att upprätthålla den baltiska blockaden, undertecknade bolsjevikerna ett kontrakt i Stockholm med det svenska företaget Axel Christiernsson för en leverans av 255 flygmotorer (10,9 miljoner svenska kronor), läderpilotjackor – en favoritmodell för bolsjevikernas Cheka (hemliga polisen) – och förar- och pilotglasögon (862 000 kronor), tillsammans med stålkabel och ståltråd, värt två miljoner kronor. Sammanlagt använde bolsjevikerna 19 miljoner kronor (ungefär 450 miljoner dollar i dagens penningvärde), från kommissionen som hade hand om anskaffning av material till Röda armén till handel i Sverige via Axel Christiernsson. Företaget krävde en förskottsbetalning av halva summan (9,5 miljoner kronor). Den Röda armén godkände också en deposition på 672 000 svenska kronor i Stockholm för att säkerställa en beställning på 20 lokomotivmotorer som tillverkades av Munktell i Eskilstuna. Ytterligare 73 000 kronor spenderades på en initial order av 50 000 gevärspipor tillverkade i Husqvarnafabriken. Dessa skulle levereras landvägen via Haparanda vid svensk-finska gränsen (där ordern kvarhölls i tullen).

Denna deklaration var ljuv musik i Moskva – och för berörda parter i Stockholm.

Och ändå var de flesta av dessa beställningar försenade eftersom de västliga allierade förflyttade sig in i Östersjöområdet och införde en blockad som till och med var hårdare än den tyska. Under största delen av 1919 skar den brittiska flottan av den bolsjevikisk-svenska handeln i båda riktningar och förbjöd export av plundrade guldtackor från tsaren och ädelmetaller från Ryssland, samt importen av vapen från Sverige och andra europeiska leverantörer. Även om förhandlingar mellan bolsjevikiska inköpsagenter och svenska företag fortsatte, var det inte förrän den brittiska regeringen hävde den baltiska blockaden som dessa kunde verkställas. Till slut meddelade premiärministern David Lloyd George i det brittiska underhuset den 20 november 1919: ”Det finns inga planer på att den brittiska flottan ska övervaka Östersjön under våren.” Denna deklaration var ljuv musik i Moskva – och för berörda parter i Stockholm. Den sista pusselbiten föll på plats när bolsjevikerna undertecknade fredsfördraget i Tartu med Estland den 2 februari 1920, varigenom Estland garanterade obegränsad rysk användning av sitt järnvägsnät för kommersiell frakt och till och med skapade ”specialzoner” i estniska hamnar, som enbart kunde användas av bolsjevikerna.

Den uppdämda efterfrågan på båda sidor var då enorm. Efter häftiga förhandlingar tecknande Lenins topphandelsexpert, ingenjören Leonid Krasin, en historisk affär i Stockholm den 15 maj 1920 med Gunnar Andersson från Nydqvist & Holm AB (Nohab). Bolsjevikerna skulle skicka 25 miljoner kronor i guldtackor (runt 8000 kilo) till Stockholm som säkerhet – garanterad av den svenska regeringen – mot 100 miljoner i strategisk import, främst järnvägsmotorer och vagnar.

Stockholms stora guldrusch var igång. Som Storbritanniens handelsattaché skrev till London i november 1920: ”under många månader har den svenska pressen varit späckad med spalter om hur ryskt guld kommit in i landet. Ryskt guld som uppgår till sammanlagt cirka 225 000 000 kronor har anlänt till Sverige […] sedan förhandlingarna med de sovjetiska myndigheterna inleddes, men endast omkring 10 procent av detta har stannat kvar i Sverige […] licenser för återexport av cirka 190 000 000 kronor har utfärdats, varav 42 500 kilo bestod av guldtackor och 35 350 000 ryska guldrubel.” Kungliga myntkabinettet i Stockholm smälte ned 70 ton plundrade ryska kejserliga guldtackor, som gav bolsjevikerna 100 miljoner rubel (ungefär 5 miljarder dollar i dagens valuta), mellan maj 1920 och mars 1921.

Allt detta guld kunde täcka bolsjevikernas behov av import av strategiska varor. År 1921 var 69 fabriker bara i Sverige i färd med att uppfylla bolsjevikernas järnvägsorder, vilken hade ökat i storlek till 1700 lokomotiv samt alla tillbehör till dessa. Även den svenska textilindustrin upplevde en boom efter att bolsjevikguldet började flöda in i Stockholm. Som säkerhet för ullimporten till Röda arméns uniformer deponerade bolsjevikerna 15 ton guld under beteckningen Östhandel vid Stockholms Enskilda Bank under augusti 1920. Under hösten skickade Östhandel nästan två miljoner meter tyg per månad till Sovjetryssland och uppfyllde därmed en långsiktig beställning värd 150 miljoner svenska kronor i guld. Svenska vapentillverkare tjänade också stora pengar. Det svenska företaget Tjernberg & Leth tecknade ett lukrativt kontrakt den 11 januari 1921, värt nästan 40 miljoner kronor i guld, för att förse Röda armén med ”150 000 uppsättningar av utrustning, bestående av”:

  • En Nagant (ryskt gevär) med 1800 tillhörande patroner (200 kronor)
  • En komplett engelsk uniform, khaki, utan revor och lagningar och desinficerad, bestående av rock, byxor och överrock (25 kronor)
  • Ett par svarta kragstövlar, nya (30 kronor)
  • En ullfilt, 80 procent ny ull, grå eller brun färg (14 kronor)
  • Priset per uppsättning: 269 svenska kronor

Det var kanske naturligt för svenska företag att göra affärer med Ryssland – en granne, åtminstone tills Finland bröt sig ur från Ryssland år 1918. Under tsartiden hade Ryssland dessutom levererat hampa, päls, korn olja och mangan. Men det här var inte en naturlig handel – den finansierades med olaglig pengatvätt. Inte heller kom detta handelsmönster att återvända till något som kan betecknas som ”normalt” efter den sista försändelsen av plundrade tsar-guldtackor, som lämnade Estland den 6 februari 1922, självklart med Stockholm som destination. Sällan missade svenska handlare av ädelmetaller och auktionshus ett tillfälle till affärer och ”handeln” fortsatte med plundrade ryska varor under 1920-talet. Olof Aschbergs Svenska Ekonomibolaget var det mest dramatiska exemplet: det var den officiella bank (med nya filialer i Berlin och Moskva) som tyska regeringen använde för att bedriva olaglig vapenhandel med Ryssland efter det ökända Rapallofördraget 1922. Som Aschberg själv erkände under ett förhör hos polisen i Paris, sålde han plundrat ryskt ”guld, platina, ädelstenar, diamanter och pärlor” till ett värde av 50 miljoner dollar mellan 1921 och 1924 – vilket innebar en höjning av utländska handelsutbytet för sovjetregeringen med motsvarande fem miljarder dollar. Kombinerat med sin ledande roll i Stockholms guldsmältarhandel 1920–1921, som gav den bolsjevikiska regeringen runt 35 miljarder dollar i vår tids valuta, som den var i starkt behov av, utgör Aschbergs verksamhet som ”Lenins bankir” en historiskt oöverträffad prestation i penningtvätt. De pengar han ensam uppbådade för bolsjevismen är fullt jämförbara med vad alla schweiziska bankerna tjänade på nazisternas stulna guld under andra världskriget. Aschberg förvärvade också en fin samling av plundrade ryska ikoner, varav 250 senare donerades till Nationalmuseet i Stockholm.

Guds moder. Ikon donerad av Aschberg. Foto: Nationalmuseum

För att vara rättvis mot Aschberg och hans bankirvänner, valutahandlare och affärsmän, var de inte ensamma om att profitera på bolsjevismen (Aschberg, som var kommunistsympatisör, betalade mycket lägre påslag än andra återförsäljare). Man skulle kunna argumentera för att ryska ikoner bevarades bättre av Aschberg och andra svenska auktionsköpare än om de hade stannat kvar i Ryssland, där bolsjevikerna hade arbetslag som drog loss silverbindningar och ramar för att smältas ned till pengar. Ännu fler plundrade konstverk auktionerades dessutom ut av bolsjevikerna i Berlin, särskilt vid Rudolph Lepkes auktionshus på Postdamer Straße, för att amortera ryska lån som använts för att förvärva tyska vapen i den handel som följde på fredsfördraget i Rapallo 1922. Trots den amerikanska regeringens vägran att erkänna Sovjetunionen fram till 1933, fanns det massor av amerikanska ”kapitalister” som köpte plundrade ryska konstverk till dumpade priser. Mest känd är stålmagnaten Andrew Mellon, som 1930–1931 köpte målningar av gamla mästare från Eremitaget i Sankt Petersburg till ett värde av 6,6 miljoner dollar. Fram till denna dag inleder ryska fordringsägare fortfarande rättegångar som gäller plundrad konst, processer som vanligtvis underkänns med motiveringen att regeringarna erkände bolsjevikerna som legitima makthavare.

Det är en av kommunismens stora ironier att plundrad konst och antikviteter, köpta av feta ”kapitalister” som Andrew Mellon, hjälpte till att finansiera Stalins mördande industrialisering i början på 1930-talet, och att penning- och guldtvätt av Aschberg och andra svenska bankirer (samt profiterande svenska företag) hjälpte bolsjevikernas rustning och triumf över fienderna under det blodiga ryska inbördeskriget. Som Lenin påstods ha förutsett, sålde kapitalisterna beredvilligt det rep som skulle användas för att hänga dem, men det hade förstås sitt pris. Det yttersta priset, skulle man kunna säga, betalades av ryska personer som såg sina släktklenoder och livsbesparingar ”exproprierade” av bolsjevikerna, tvättade av cyniska mellanhänder och uppköpta av likgiltiga utlänningar utspridda över hela världen.

Sean McMeekin är professor i historia vid Bard College i New York.
Översättning från engelska av Johannes Heuman.

RelateratLäs även Klas-Göran Karlssons temaartikel ur nummer 5/2017
Tema

Omvälvningar i synen på den ryska revolutionen

Den ryska revolutionen tillhör den moderna historiens avgörande händelser och har varit föremål för konfliktfyllda tolkningar. Vänstern hade länge tolkningsföreträde, men efter Sovjetunionens fall förändrades detta. De empatiska och antipatiska...


Sean McMeekin

Sean McMeekin är professor i historia vid Bard College i New York. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...