I dessa två flyhänt skrivna böcker tecknas bilden av en generation för vilken ”jag” har blivit viktigare än ”vi”. En förtjänst hos böckerna är att de är reflekterande snarare än moraliserande. Man måste dock fråga sig om denna nya generation är så mycket annorlunda än de tidigare, utöver att de har tillgång till informationstekniken. Diagnosen på vår kultur som narcissistisk formulerades ju redan på 70-talet. Man kan heller inte utesluta att vi står inför startpunkten på nya kollektiva projekt där identitetsmarkörer som kön, sexualitet och etnicitet smälts samman i olika kombinationer.
Tre decennier av marknadstänkande och finansdriven tillväxt har satt sina spår i samhället. Arbetsmarknaderna är alltmer rörliga och osäkra, företagandet skiljs från ägande och styrs i ökande grad av aktiemarknadens förväntningar, handeln globaliseras och konsumtionen blir mer en statusmarkör än uttryck för nödvändiga behov. Men vad betyder allt detta? Analyser av samtiden har främst siktat in sig på systemnivån, hur finanskapitalismen ätit sig in i kapitalismens sätt att fungera och hur politiken begränsas och anpassas efter de villkor som den globala finansdrivna ekonomin ställer upp. Men den sociala dimensionen glöms ofta bort – hur påverkas vår identitet och våra sociala samband av att leva i ett sammanhang av rörligt kapital och ständig marknadsanpassning? Det är egendomligt att så få samhällsvetare tagit sig an frågan om hur ekonomi, politik och kultur tvinnas samman och möts i vardagslivet.
I väntan på en ny stor syntes av ekonomi och samhälle – det som en gång i tiden födde sociologin och gav den status av samhällsvetenskapernas krona – får vi hålla tillgodo med en växande flora av samtidsskildringar av mer impressionistiskt och efemärt slag. Två har nyligen kommit ut med Sverige som grund. Broilers är en typisk samtidsprodukt, en svepande men underhållande överblick över en grupp av unga politiker (det vill säga under trettio) som med gott självförtroende, fint handlag med sociala medier och en påfallande lättsam inställning till hierarkier och historiska traditioner, formulerar om politiska program och politiska mål så att de ger dem en plattform av växa och synas på. Politiken blir därigenom en sorts egoprojekt, en profilering av individer som personer och deras intressen, som kan – eller inte kan – sammanfalla med rörelsens. Här passerar nuvarande utbildningsministern Gustav Fridolin förbi, liksom en avgående näringsminister Annie Lööf, men också Sverigedemokraternas nationalromantiske ungdomsordförande Gustav Kasselstrand.
Spännvidden är med andra ord stor. Framställningen är översiktlig, balanserad och lagom kittlande med många lätt hårresande exempel på hur en ny generation armbågar sig fram inom politiken, men det blir litet oklart vad författarna egentligen vill ha sagt mer än att det finns en ung generation av politiker som har ett naturligt förhållande till sin egen personlighet och som gärna drar växlar på denna personliga aura när de positionerar sig. De gör, lär man sig, saker på ett litet annorlunda sätt och förhåller sig vanvördigt till hierarkier och traditionella arbetsformer och blir därför lätt gunstlingar och mediala stjärnskott. Men meningen och avsikten i det de gör och står för framstår som vag. Men är detta att de så tydligt tar avstamp i sociala medier och en individualiserad syn på politiken ett problem, betyder det något för politikens framtid? Eller är detta bara ett ytfenomen och en naturlig väg in i politiken för en ny generation? Den typen av mer djuplodande svar är inte Möllers och Rydells ambition att få fram. Vad de gör är alltså främst att visa upp en ganska roande och bitvis parodisk parad av unga företrädare för en ny politikergeneration, med självklara självförhärligande drag.
Generation Ego är också ett kollage, i detta fall av historier och enskilda röster från forskare, men också representanter för denna förmenta egogeneration. Forskarna säger allehanda klokheter om tillvarons intighet och den alltmer sviktande basen för vuxenblivande i dagens samhälle, medan generationsrepresentanterna träder fram som illustrationer av detta formlösa samhälle, trötta och initiativlösa i en alltmer obegriplig och meningslös värld av utbildning utan mål, arbete utan mening, pension utan substans… Den tendens som organisationsforskaren Mats Alvesson kallat ”tomhetens triumf” står fram som en bärande del i människors vardag, där just hörnstenarna i livsloppet – barndom, skola, utbildning, arbete, familjebildning och pension – alltmer ter sig som illusioner och luftslott som måste tillskrivas mening, och där motgångar i de olika stadierna inte fostrar och stärker utan bara bekräftar bilden av att vara utsatt och kränkt. Det gäller att skapa en bild av sig själv som driftig, entreprenörsdriven och med ett gott varumärke som mål, men till priset av tomhet och en ”krackelerande karaktär”, för att låna Richard Sennetts formulering från det sena 1990-talets flexibla it-kapitalism.
Kvar efter de flyhänta men aningen riktningslösa texterna står en rad skärande samtidsporträtt av uppbrott, fragmentering och normupplösning. Udovic dokumenterar ett slags svårfångad leda och ovilja att konfrontera livets skilda och varierande uttryck, Möller och Rydell en ovilja att se bortom den egna personen och betydelsen av kollektiva rörelser och intressen. ”Jag” blir viktigare än ”vi” och politiken blir en kändisparad snarare än något substantiellt intressant.
Detta är goda och värdefulla porträtt. Men vad ska vi göra med dem och vad betyder de egentligen?
Tre saker kan invändas mot framställningarna. Den ena gäller om riktningen på individualiseringen. Det sociala systemet och det politiska landskapet är sannolikt mer fragmenterade än för några decennier sedan. Identitet och rättigheter är två av samtidens markörer och de är inte på ett enkelt sätt förenliga med mycket hos de kollektiva rörelserna som format vårt samhälle och vår politik, eller för den delen de tydliga roller som hör till livsloppets olika faser. Det senaste riksdagsvalet tyder också på att olika identiteter blir allt viktigare för det politiska handlandet; frågor om kön, sexualitet, nationalitet mobiliserar stora grupper medan de klassiska kollektiva rörelserna och ideologierna framstår som litet förlegade.
Men detta är inte nödvändigtvis slutet på historien utan kan snarare bli startpunkten för nya kollektiva projekt, där olika identitetsmarkörer smälts samman i nya kombinationer. Efterkrigstidens storskaliga kapitalism med sin efterföljande välfärdskapitalism födde ett nytt socialt och politiskt landskap – där de skarpa skillnaderna mellan arbetarklass och medelklass tunnades ut och där nya sociala och politiska sammansmältningar uppstod. På samma sätt födde de sociala rörelsernas renässans under 1980-talet nya identiteter och projekt, som tog miljöfrågor eller urbana erfarenheter som utgångspunkt. Varför skulle då inte informationsteknologin och globaliseringen kunna göra detsamma?
Den andra invändningen är historisk. Frågan är hur starkt brottet egentligen är och hur ny denna nya generation egentligen är, eller om den främst är bärare av ett regelbundet återkommande uppbrott. Det räcker med att gå tillbaka till Fredrik Reinfeldt och den generation av dåtida broilerpolitik som ohämmat tog för sig i den politiska debatten i början av 1990-talet för att vrida makten ur händerna på ”bunkergäng” och andra dåtida koryféer. Bunkergängen var för övrigt i sig också utlöpare av sin tids broilers, som fronderade mot en äldre generation politiker – som i sin tur, och så vidare. Det ligger så att säga i politikens natur att generationsvis konfrontera etablissemanget och att göra det med de medel som för tillfället står till förfogande. I Reinfeldts fall var det den ekonomiska krisen och den hotande statsbankrutten som gav klartecken för anfall, liksom den globala utvecklingen mot liberalism som följde på Berlinmurens fall.
För dagens broilers saknas måhända en naturlig händelse att falla tillbaka på. Däremot är de möjligheter som informationsteknologin ger en startpunkt. Det är ju så mycket enklare att kommunicera sig själv i dag och informationsteknologins ensidiga fokusering på synlighet och individualisering (eget twitterkonto, egen facebooksida etcetera) ger ju det individualiserade formatet redan från början. En annan är samhällsklimatet i stort, som bjuder på mycket individuella drivkrafter men också ångest och oro att exploatera. Broilerpolitikerna i Möllers och Rydells framställningen möter där beskrivningen i Generation Ego, som skildrar just en osäker och flyktig generation utan en stabil grund vare sig i familj, skola eller arbetsliv, och som i gengäld försöker stärka sina varumärken, sin plats och röst, och som vanmäktigt ropar på hjälp när tillvaron faller samman. Kanske inte så konstigt att unga politiker anno 2014 samtalar med denna grupp och hittar sin legitimitet där?
Samma sak kan sägas om den grasserande narcissismen. När Daniel Bell, Christopher Lasch och andra på 1970-talet diagnosticerade samtiden, var det just upplösningen av mening och sammanhang som stod i förgrunden. Hedonism och egennytta hade ersatt dygd och arbete, och bara genom att låta minsta sociala impuls bejakas kunde samtidsmänniskan finna någon som helst tillfredsställelse. Här och nu var det som gällde. Bell kunde också på ett profetiskt sätt knyta hedonismen och narcissismen till kapitalismens rörelse mot lånefinansierad tillväxt, det väl säga ungefär samma sak som kan sägas om vår tid. Ungdomsarbetslöshet som begrepp kommer från 1970-talet, när varken gymnasieexamen eller en högskoleutbildning räckte, och när många av de traditionella industriarbetena med låga inträdeströsklar försvann. Skolan som kaotisk och normlös miljö, med lärare utan auktoritet var också då en återkommande tematik i debatten. Det är på något sätt alltså så att det var mycket mer ordning och reda 20 tillbaka, oavsett när i tiden detta skrivs.
Skolan, auktoriteten, arbetsmarknaden, allt flyter och inga gamla spelregler gäller. Vad som hänt är att de fått ett annat sammanhang i vår absoluta samtid – och där har en förändring skett de senaste 20–30 åren. Förändringen handlar om teknik och den handlar om marknad, pengar och status. Tekniken gör det möjligt – nästan påbjudet – att positionera sig på en marknad för uppmärksamhet. Pengar har blivit normen och förutsättningen för positioneringen i en tid där kapitalet flödar men där den snabba konsumtionen också förutsätter skuldsättning. Teknik, konsumtion och skuldsättning är en explosiv kombination som formar vuxenblivande – och för den delen också vuxenlivet – på ett helt annat sätt än någonsin tidigare i den moderna historien. Men den kombination gör Generation Ego av oss alla, inte enbart de unga.
En tredje invändning gäller hållbarheten i analysen. Bilden av såväl broilern som egogenerationen är eggande, men ofullständig. Snarare är det en mer komplex historia, där broilerbegreppet skymmer de stora skillnader som ryms mellan olika unga identitetssökande politiker. Det är ju frapperande många som är ett slags politiska bloggare, personer som lyfter fram sina egna företräden och närmast vill bli betraktade som ett slags politiska stilikoner. Men ungdomsgenerationen – den it-burna som vill tala med ”Generation Ego” – rymmer fler facetter. Här finns också en vänsterdimension som författarna inte riktigt har fångat upp. Det är mest självförverkligande kristdemokrater, moderater, miljöpartister och centerpartister som tar plats medan vänsterradikaler saknas, trots att de är minst lika drivna som de som får plats i framställningen.
Den gruppen kan knappast kallas narcissistisk, snarare är den kanske ett offer för ett narcissistiskt samhälle som väljer att se sina framgångssagor snarare än hela bilden.
Narcissistbegreppet fungerar inte heller riktigt som samlingsbegrepp för en ung generation i dag. Bakom etiketten ”narcissism” döljer sig stora skillnader. Här finns en inbäddad och väloljad ungdomsgrupp som hanterar den fragmenterade skolvärlden med hjälp av föräldrastöd och täta nätverk. Den tar för sig och gör det på ett tämligen samvetslöst sätt. De är informationsteknologins och finanskapitalismens vinnare, som vet att kultivera sitt varumärke och som redan mycket tidigt har lärt sig hur marknadssamhällets spelregler ser ut. Här finns också grupper som inte får fotfäste i skolvärlden, som bor på ”fel” ställen och som inte har tillgång till de informella kanaler som behövs på den komplicerade svenska arbetsmarknaden. Den gruppen kan knappast kallas narcissistisk, snarare är den kanske ett offer för ett narcissistiskt samhälle som väljer att se sina framgångssagor snarare än hela bilden.
Kan man trots allt säga att villkoren är annorlunda i dag? Ja, samtiden tar helt okonstlat tekniken i besittning och spelar det spel som informationsteknologin erbjuder för att positionera och beskriva sig själv och jämföra sig med andra. Fram till runt 2007 framstod informationsteknologin mest som en teknisk och ekonomisk insatsvara, en byggsten i den nya globala kapitalismen präglad av ständiga och oändliga kombinationer av varor, tjänster och marknader. Men med de smarta telefonernas intåg blev informationsteknologin på allvar en del i skapandet och förändringen av sociala relationer. Informationsteknologin blev social. Vår tids it-baserade politiker är delar i flödet av sociala konstruktioner och använder sig av tekniken för att bygga upp relationer och för att profilera sig. Det betyder inte att deras program är enbart de själva, bara att möjligheten att skapa en identitet och nå ut till många blir själva utgångspunkten – ”the media is the message” som Marshall Mcluhan uttryckte saken. På samma sätt präglas vardagslivet av alla tänkbara kombinationer och uttryckssätt som tekniken medger. Kommunikationen och öppenheten skapar oro men också möjligheter att nå fram, men gör också mediet till en viktig del av vardagslivet.
Det nätburna samhället är med andra ord ett rörligt objekt, vi vet inte riktigt den exakta riktningen och vad alla dessa tänkbara kombinationer av identiteter och kommunikativa handlingar leder till. Därför är det bra och nyttigt med överblick och tidsrapporter, som knappast får något evigt liv men ändå blir en del i samtidsmosaiken. Böckerna har slutligen fördelen att inte vara moraliteter; de är reflekterande snarare än moraliserande. De får naturligtvis en viss katalogaktig karaktär och radar upp exempel och porträtt, som inte alltid hänger ihop. Men ambitionen är inte akademisk utan diskursiv och debatterande, syftet är att lyfta fram tendenser i samtiden och att provocera fram motrörelser. De ger båda utmärkta startpunkter för ett samtal om samhällets fortsatta utveckling, vilka vi är, vad vi vill säga om oss själva och hur vi vill bli representerade. De ger oss anledning att fundera över mening och riktning i en tid av kollektiv egoism och flockar av individuella uttryck – och om behovet av sammanhängande, progressiva berättelser och projekt som kan fånga upp dem.
Mats Benner är professor i forskningspolitik vid Lunds universitet.
