På plats

Telegrammet som förändrade bilden av den ryska revolutionen

| Respons 6/2017 | 3 min läsning

På Deutsches Historisches Museum i Berlin pågår en utställning om den ryska revolutionen. Mest uppseendeväckande är ett telegram från det tyska militära högkvarteret till det tyska utrikesdepartementet. Det i sin tur byggde på en rapport från den tyska underrättelsetjänsten i Stockholm.

”Vänskap mellan folk”, S. M. Karpov 1923. Foto: Statens museum för samtidshistoria, Moskva.

Det är lätt att missa det mest uppseendeväckande föremålet på utställningen. Det ligger litet avsides i en glasmonter, som om det inte var något särskilt med det. Hundra år efter den ryska revolutionen slår Deutsches Historisches Museum i Berlin på stort. Man kan se Lenins teglas, flaggor, uniformer, journalfilmer och propaganda, och ett par gatstenar som, enligt skylten, kastades under kravallerna 1905.

Men det mest uppseendeväckande föremålet är ett telegram. Där står det: ”Steinwachs telegraferar från Stockholm den 17/4 17: Lenin inresa Ryssland framgångsrik. Han arbetar helt enligt önskemål.”

Dessa två meningar är en liten jordbävning som rubbar resten av utställningen, för att inte säga hela bilden av den ryska revolutionen. Telegrammet skickades den 21 april 1917 av Werner von Grünau från militärens högkvarter till det tyska utrikesministeriet. Steinwachs arbetade för den tyska militära underrättelsetjänsten i Stockholm.

Under första världskriget gav det kejserliga Tyskland bolsjevikerna ekonomiskt stöd för att försvaga Ryssland och för att Lenin lovade sluta fred om han tog makten. Därmed skulle Tyskland få det lugnt på östfronten och kunna koncentrera sig på att vinna kriget i väst.

”Vi måste ovillkorligen förorsaka största möjliga kaos i Ryssland”, skrev diplomaten Ulrich von Brockdorff-Rantzau till utrikesministeriet den 2 april 1917. ”Efter omkring tre månader torde upplösningen med största sannolikhet ha framskridit så långt att ett militärt ingripande från vårt håll kommer att leda till det ryska rikets sammanbrott.” Utrikesministern Arthur Zimmermann ansåg att ”det ligger i vårt intresse att den radikala falangen bland de ryska revolutionärerna får övertaget.” Tyskarna gav Lenin och hans grupp av revolutionärer fri lejd genom landet. De reste från exilen i Schweiz till Sankt Petersburg via Stockholm. Resten är historia. Ganska snart gick det nog upp för tyskarna att Lenin inte arbetade enligt några andra önskemål än sina egna. Hade det gått likadant även utan tysk hjälp? Det tyska stödet till Lenin borde vara ett paradexempel på hur bra strategin ”låt oss stödja ett litet gäng extremister i ett främmande land” fungerar i praktiken.

Den entusiasm och den estetik som utvecklades under de första revolutionsåren är fortfarande strömförande.

Revolutionen misslyckades inte. Avsikten var redan från början makt, inte rättvisa. Det är märkligt att detta ska vara så svårt att förstå när George Orwell kunde formulera det i en enda mening, som citeras på utställningen: ”Man etablerar inte en diktatur för att skydda en revolution, man gör revolutionen för att etablera diktaturen.”

Kommunistpartiet har under alla år parasiterat på de förhoppningar om frihet och rättvisa som partiet svek redan i oktober 1917. Vad hjälper det att det historiska museets curatorer gör sitt bästa för att förklara det? Den entusiasm och den estetik som utvecklades under de första revolutionsåren är fortfarande strömförande. Att många av de konstnärer och intellektuella som utvecklade allt detta motarbetades eller dödades förändrar ingenting.

På Kunstraum Kreuzberg visas utställningen ”The Kids Want Communism?”, även den med anledning av hundraårsminnet. Foton visar israeliska och arabiska kommunister som i bästa sämja bygger järnväg i Jugoslavien efter andra världskriget. Diego Castro använder sig av sovjetisk 1920-talsestetik för att protestera mot orättvisorna i konstbranschen. Det finns trevliga, mjuka kuddar att sitta på.

Utställningen är mycket blandad, inte alls så propagandistisk som titeln kan få en att tro, men slutsatsen kvarstår: kommunistkitsch är säljbar även i en stad som har varit delad och ockuperad i 40 år. Gatan jag går på efter utställningen leder mig förbi baren Molotow Cocktail, där jag möter en punkare i en T-shirt med kyrilliska bokstäver. T-shirten återställer den romantiska bild av revolutionen som telegrammet rubbade.


Håkan Lindgren

Håkan Lindgren är frilansskribent och belönades nyligen med Svenska Akademiens kritikerpris. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  2. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...
  4. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  5. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...