Tema | Sekulariserade, och sen då?

Teologer tog till brända jordens apologetik när ateister attackerade

| Respons 6/2018 | 11 min läsning

I sin bok undersöker Carl Reinhold Bråkenhielm olika aspekter av relationen mellan tro och vetande, men han syftar också till att formulera en trovärdig teologisk hållning i vårt vetenskapsorienterade samhälle. Det är inte lätt att formulera en sammanhängande livsåskådning i moderniteten, som religiösa vet, men Bråkenhielm visar att samma svårigheter drabbar dem utan religiös tro. Våra tolkningar av tillvaron kan inkorporera de vetenskapliga teorierna, men måste alltid gå utöver dem.

Har Gud fortfarande ett finger med i spelet? Adams skapelse, fresk i Sixtinska kapellet målad av Michelangelo (1475-1564). Bildkälla: Wikimedia Commons

Vad är detta för sorts bok? Frågan är inte alldeles lätt att besvara. Den är en rapport från den empiriska livsåskådningsforskningen, en genomgång över hur den svenska 1900-talsteologin förstod tro och vetande, en översikt över olika modeller i den samtida renässansen för forskning om vetenskap och religion. Redan det är mycket. Men det finns också en annan – mer konstruktiv – sida av Carl Reinhold Bråkenhielms projekt, nämligen att framställa en trovärdig teologisk hållning i vår tids vetenskapsorienterade samhälle.

Intressant är också att relativt få kvinnor tror att människan bara består av kropp och materia, medan nästan hälften av männen anser det – skillnaden mellan könen ökar dessutom när det gäller denna fråga.

Boken består av tre delar. I första får läsaren ta del av flera oväntade fynd från studier av svenska folkets åsikter om religion och vetenskap. Exempelvis är utbildade biologer i mindre utsträckning än befolkningen i övrigt benägna att tänka att vi styrs av våra gener och bara hälften av dem skriver under på att allt liv är resultatet av en oplanerad utveckling utan mening, syfte eller mål. Det är anmärkningsvärt. Intressant är också att relativt få kvinnor tror att människan bara består av kropp och materia, medan nästan hälften av männen anser det – skillnaden mellan könen ökar dessutom när det gäller denna fråga. Samtidigt minskar religiositeten i den betydelsen att allt fler är skeptiker i förhållande till religiös tro.

Mest intressant är kanske jämförelsen mellan Sverige och USA. Det visar sig nämligen att vetenskapsmän i USA, liksom i flera västeuropeiska länder, är mindre religiösa än populationen i övrigt. Det skulle kunna tolkas som att vetenskapen i sig leder till sekularisering, i enlighet med den klassiska sekulariseringsteorin – ett utslag av att vetenskap och religion står i nödvändig konflikt. Men studier visar också att vetenskapsmän i exempelvis Indien, Hong Kong eller Taiwan är mer religiösa än befolkningen i allmänhet, inte mindre. Vad beror detta på? Bråkenhielm teoretiserar att saken kanske inte har så mycket med vetenskapen som sådan att göra, utan mer med det faktum att vetenskap i USA och Europa oftast placeras inom ramen för en naturalistisk världsbild, medan det inte är fallet i Asien. Inte vetenskapen som sådan alltså, utan den världsbild den kopplas samman med, förklarar dessa skillnader. Hur är det med Sverige? Här tenderar vetenskapsmän att vara nästan lika religiösa som svenskar i allmänhet; skillnaderna är marginella – ett passande resultat för landet lagom.

Syftet med att presentera dessa undersökningar tycks vara att ge en beskrivning av hur det ser ut på marken innan vi ger oss i kast med de teologiska och filosofiska teoribildningarna. Det finns naturligtvis ett värde i detta, men det är synd att inte mer utrymme ges åt att reflektera över de orsaker som bidragit till de livsåskådningsmässiga förskjutningarna. Bråkenhielm ger en del förklaringsförslag, men går inte till botten; han pekar på möjliga tolkningar av data utan att försöka leda i bevis. En sak som emellertid framgår med tydlighet är att det oreflekterade ”vi” som ofta får stå som subjekt när någon uttrycker sig om vetenskap och religion – ”Nuförtiden tror vi …” – inte återspeglar verkligheten. I ett pluralistiskt samhälle finns inget kollektivt ”vi” som har entydiga uppfattningar om det som rör vetenskap och religion.

Med Hedenius-glasögonen på kan man se stora delar av svensk teologi som förelöpare till, respons på och efterdyningar av just denna debatt.

Bland svenska teologer är utan tvekan Anders Nygren, professor i Lund mellan 1924 och 1948, den mest kände. Han var också en av dem som blev hårdast ansatt av Uppsalafilosofen Ingemar Hedenius när denne gick till storms mot tro och kristendom i vad som skulle gå till historien som ”Hedeniusdebatten”. Hedenius visar sig vara en nyckel för att förstå den teologihistoriska genomgång som Bråkenhielm företar i bokens andra del. Med Hedenius-glasögonen på kan man se stora delar av svensk teologi som förelöpare till, respons på och efterdyningar av just denna debatt.

Hedenius framkastade vad han kallade ”den intellektuella moralens maxim” – den vid första anblick rimliga princip som säger att vi inte bör tro något som vi inte har rationella skäl att hålla för sant. Till detta lägger Hedenius ”det religionspsykologiska postulatet” som säger att religiös tro innehåller sanningsanspråk som vetenskapen inte kan verifiera. Konsekvensen av dessa två tillsammans blir att den religiösa tron måste förkastas. Om detta kan man säga mycket. Man kan med Bråkenhielm kalla det för ”rationalistisk scientism” och påpeka det märkliga i att vilja förbjuda oss trosföreställningar som inte vetenskapligt kan bevisas. Man kan hävda att det faktiskt finns rationella skäl för vissa religiösa trosföreställningar, som till exempel att Gud existerar. Vad som däremot skulle kännas mer långsökt vore att påstå att religiös tro, tvärtemot vad det religionspsykologiska postulatet säger, faktiskt inte innehåller några sanningsanspråk. Ändå är det – hör och häpna – vad flera av de stora svenska 1900-talsteologerna påstod.

Allra längst gick kanske Nygren. Bakgrunden till hans religionsteori finns hos Immanuel Kant, lutherdomens svar på Thomas av Aquino. Men Nygren utvidgar Kants a priori – de icke-empiriska möjlighetsbetingelser som strukturerar all mänsklig erfarenhet – till att gälla också den religiösa erfarenheten. Det finns enligt Nygren ett religiöst a priori som låter människan erfara det eviga. Denna erfarenhetsdimension är något helt annat än vår vanliga erfarenhet av världen, vilken utgår från sitt eget a priori och ger upphov till den teoretiska vetenskap som sysselsätter sig med vad som är sant om världen. Poängen är alltså att det rör sig om skilda erfarenhetsdimensioner, där den ena är teoretisk och där vi kan ställa frågor om sanning, medan den andra – den religiösa – är ateoretisk och handlar om meningsskapande och grundläggande religiösa ”motiv”. De två erfarenhetsdimensionerna kan därför inte komma i konflikt – de handlar ju om helt olika saker. Den som likt Hedenius är ute efter att bedöma sanningshalten i religiösa trosföreställningar med samma metoder som vi använder inom vetenskap eller filosofi göre sig icke besvär.

Detta är i alla fall skolboksversionen av Nygrens religionsteori. Till Bråkenhielms förtjänster hör att han nyanserar bilden. I själva verket menar Nygren att erfarenhetssfärerna relaterar till varandra på olika sätt. Den religiösa erfarenheten genomsyrar också de andra, och även i den religiösa meningskontexten måste vi ställa frågor om sanning. Samtidigt vidhåller Nygren idén om en separation mellan sfärerna. Under alla omständigheter framträder en position i svensk teologi, enligt vilken Hedenius religionspsykologiska postulat vilar på en missuppfattning: den religiösa tron innehåller inga försanthållanden i vetenskaplig bemärkelse. De ryska trupperna brände som bekant sitt eget land för att hindra den tyska framryckningen under världskrigen. Mot bakgrund av en mer aggressiv ateism och framväxande sekularisering verkar det kristna etablissemanget i Sverige under stora delar av 1900-talet ha använt samma taktik – den brända jordens apologetik.

Uppfattningen att den religiösa tron har sin egen sfär och att den därför aldrig kan komma i konflikt med den vetenskapliga kunskapen representerar en av de tre modeller boken presenterar – separationsmodellen. Bråkenhielm visar att den modellen dominerar teologin under åtminstone första halvan av 1900-talet – från Nathan Söderblom, via Torsten Bohlin, John Cullberg och Hjalmar Lindroth, till Anders Nygren och Ragnar Bring, låt vara med litet olika betoning. Saker börjar förändras med Harald Eklund, professor i religionsfilosofi i Lund från 1949 till 1960, och med hans efterträdare Hampus Lyttkens. Den nykantianska epistemologin släpper sitt grepp och influenser både från brittisk analytisk filosofi och katolsk thomism börjar göra sig gällande. Frågan om religiösa trosföreställningars sanningsvärde blir på nytt en legitim fråga för teologin och religionsfilosofin, vilket innebär att relationen mellan vetenskap och religion kommer att omvärderas. Denna omvärdering representeras av kontaktmodellen – vetenskap och religion lever inte isolerade från varandra utan har kontakt, även om denna kontakt kan förstås på mycket olika sätt. Både harmoni och konflikt innebär ju kontakt. Men även den senare är inte samma sak som att hävda att det mellan vetenskap och religion råder en fullständig oförenlighet – denna tredje modell kallar Bråkenhielm inkompatibilitetsmodellen.

Först med erkännandet att det finns en kontaktyta mellan vetenskap och religiös tro öppnas möjligheten för en intressant dialog. Vad innebär egentligen evolutionsläran för kristen teologi? Hur kan man tänka själen i ljuset av neurovetenskapen? Vilken roll spelade teologin för framväxten av den moderna vetenskapen? Den typen av frågor kännetecknar den rika akademiska diskussion som växer fram mot 1900-talets slut och som blomstrar i vår egen tid. Bokens tredje del tar sitt avstamp här och presenterar och analyserar viktiga samtida positioner.

”Adam och Eva” av Lucas Cranach d.ä. Bildkälla: Wikimedia Commons

Det är också här författaren själv träder fram, nu med den religionsfilosofiska hatten på, och även om han inte fokuserar på att fördjupa sitt eget tänkande driver han en lågmäld, men tydlig linje. Den bombastiska retoriken ligger uppenbarligen inte för honom, men han excellerar i sådant som rättvisa framställningar av andras argument och välavvägda omdömen. Exempelvis handlar ett kapitel om den samtida religionskritiken som argumenterar för att vetenskap och religion är inkompatibla storheter. Här påminner Bråkenhielm om att det finns många olika slags inkompatibilitet – mellan specifika läror och vetenskapliga resultat, mellan olika metafysiska förutsättningar och mellan olika metoder. Han varnar för kunskapsteoretisk imperialism och pläderar för evidenspluralism; han kritiserar den förenklade ”empiriska teism” som ofta förutsätts i samtida religionskritik, enligt vilken Guds existens förstås som en vetenskaplig hypotes bland andra, och så vidare. Allt sammanfattas med en karakteristisk underdrift: ”Analysen indikerar […] att inkompatibilitetsmodellen i allmänhet bör tas med en nypa salt.”

Bokens tredje och avslutande del är på många sätt den rikaste, men som läsare finner jag mig också frustrerad. De avhandlade frågorna är väldigt många och priset för det är att varje sak bara kan ges en översiktlig behandling. Eftersom det gäller stora existentiella frågor hade jag velat dyka djupare. Samtidigt: i det sista kapitlet framskymtar den ariadnetråd som jag uppfattar vara Bråkenhielms eget väsentliga bidrag. Det finns, menar han, systematiskt mångtydiga objekt – saker vilkas tolkning inte entydigt kan bestämmas. Universum och den evolutionära utvecklingen är just mångtydiga; även om vi känner till alla relevanta fakta kan vi komma till olika slutsatser i vår förståelse. Det beror på att den vetenskapliga kunskapen bäddas in i det Anders Jeffner kallar ”grundmönster”, en sorts helhetsbilder genom vilka vi förstår världen. Bråkenhielm visar i en initierad genomgång av kosmologiska teorier kring universums ursprung och den så kallade finjusteringen av naturkonstanterna att vetenskapen varken leder till ett tydligt argument för Guds existens, eller till a-teistiska slutsatser – snarare fördjupar vetenskapen universums mångtydighet.

De grundmönster i vilka mångtydigheten inkorporeras kan vara öppna för en transcendent verklighet, eller inte. Ett sådant avgörande fattas bortanför den empiriska vetenskapens domäner. Bråkenhielm lyfter visserligen fram det som pekar mot vad filosofen Charles Taylor skulle kalla ett transcendent ”spin” på vår verklighetsförståelse, men till sist konstaterar han ändå att det handlar om ”personliga och subjektiva beslut”.

Att det inte är lätt att nå fram till en koherent livsåskådning visade redan resultaten i del ett. Religiösa människor hemmahörande i moderniteten är oftast mycket medvetna om det. En teologisk kritik likt den Bråkenhielm företar visar tydligt att samma svårigheter drabbar människor utan religiös tro, även om de många gånger inte är medvetna om det i samma utsträckning. Tiden, rummet, varats godtycklighet, den fria viljan, medvetandets mysterium, erfarenheten av mening – inget av detta tillåter några vetenskapligt entydiga svar. Som människor tvingas vi därför till tolkningar som visserligen kan inkorporera de vetenskapliga teorierna, men som alltid går utöver dem.

Publ. i Respons 6/2018 622
TEMA | Sekularisering
Relaterat
Tema

Ateismen har blivit en flykt från en gudlös värld

 I det sekulära samhället ställs ofta religion och ateism mot varandra i ett konfliktförhållande. Den brittiske filosofen John Gray menar att detta ger en felaktig bild av hur ateismen har...


Andreas Nordlander

Andreas Nordlander är lektor i religionsvetenskap och teologi vid Göteborgs universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...