Tillfälligheter och eldsjälar avgör vad som bevaras av det fotografiska arvet

När det gäller författarskap och rörliga bilder finns det en övergripande strategi för vad som ska bevaras, men en motsvarande samordning saknas när det gäller fotografin. Det vill Nätverket Nationellt ansvar för fotografi i Sverige ändra på. Respons har talat med några representanter.

Som tidigare student inom socialantropologi har jag som hobby att betrakta omgivningen som ett pågående fältarbete. En kylig morgon i mars utgörs fältet av en halvfull tunnelbanevagn. Framför mig sitter en tjej i 15-årsåldern och som de flesta andra i vagnen pysslar hon med sin mobil. Eftersom hon har telefonen i sitt knä kan jag inte låta bli att lägga märke till vad som utspelar sig på skärmen. Hon öppnar kameran i selfie-läge och zoomar in ett snäpp så att bara övre delen av hennes huvud och tunnelbanevagnens tak syns i bild. Sedan knäpper hon en bild och skickar iväg den till en av sina kontakter på Snapchat, en app där användaren kommunicerar med vänner framför allt genom att skicka bilder och korta filmklipp. Mitt ovetande studieobjekt upprepar proceduren med ett antal kontakter på sin lista – slår på kameran, zoomar in, knäpper en bild, skickar. Vad betyder det? Varför zoomar hon in ett snäpp hela tiden? Gör alla ungdomar så eller är det bara vissa? Jag har precis börjat formulera mina frågeställningar när jag måste kliva av. Jag har både passerat stirrandets anständighetsgräns och har dessutom en mötestid att passa. Jag ska nämligen träffa två personer för ett samtal som ska handla just om fotografi i den digitala tidsåldern.

För att vara mer precis har vi stämt träff för att tala om hur ansvaret för det fotografiska kulturarvet ser ut i Sverige i dag. Men under samtalet kommer vi oundvikligen in på frågor som rör mötet mellan fotografi och digitalisering. Den tekniska utvecklingen har dels påverkat metoderna för att hantera den fotografiska stillbilden, dels hur vi fotograferar, vem som gör det och vilken ställning fotografi och fotografer har i dagens samhälle.

De som jag ska träffa kommer från Nätverket Nationellt ansvar för fotografi i Sverige. Nätverket har som mål att få till stånd en statlig utredning som undersöker hur den fotografiska stillbilden ska samlas in och omhändertas. I dag har fotografin, trots sin ständigt ökande närvaro och det faktum att fotografi genomsyrar alla delar av det moderna samhället, inte någon central hemvist i Sverige, menar nätverket, som samlar ett femtiotal företrädare inom branschen.

– Fotografi är väldigt starkt och påverkar människor, men av någon anledning har vi valt att inte ta det på allvar i Sverige och det vill vi ändra på.

Det säger Mia Bengtsson Plynning när jag, hon och fotohistorikern Eva Dahlman träffas på Respons kontor på Södermalm.

Mia Bengtsson Plynning driver företaget Link Image, som inriktar sig på fotografi mot konstmarknaden. Vid sidan av den kommersiella verksamheten arbetar hon ideellt med arkiven från fotograferna Walter Hirsch, Robert Nettarp och Tuija Lindström. Den sistnämnda var Sveriges första kvinnliga professor i fotografi. Sedan hon gick bort i slutet av 2017 är det Föreningen Tuija Lindström som förvaltar hennes konstnärliga kvarlåtenskap.

– Tuija Lindström är oerhört viktig för svensk fotografi, men när hon gick bort var ingen institution intresserad av hennes livsverk. Att det skulle bli så hade hon själv på känn och det var också därför föreningen bildades medan hon fortfarande levde, för att hjälpa till att ta hand om arvet så att det inte bara skulle försvinna. Detta illustrerar ett av de problem som Nätverket ansvar för fotografi i Sverige ser i dagens fotografiska landskap.

– Det finns ingen plan för vad man ska göra med våra stora fotografnamn, säger Mia Bengtsson Plynning.

Hon representerar de privata arkiven i nätverkets arbetsutskott. Där ingår också fotografen Lena Wilhelmsson som representant från Svenska Fotografers Förbund och Eva Dahlman, vice ordförande i föreningen Centrum för fotografi. Dahlman är etnolog och fotohistoriker och har under många år arbetat med fotografi, bland annat som anställd på Nordiska museet och Kungliga biblioteket och som forskare och författare. Nyligen offentliggjordes dessutom att hon blir hedersdoktor vid Stockholms universitet, där motiveringen bland annat lyfter fram hennes engagemang för den fotografiska stillbildens historia och framtid. Dahlman delar Bengtsson Plynnings uppfattning.

– Det är tillfälligheter och eldsjälar som avgör vad som bevaras för framtiden.

Arbetet med att få till en översyn har pågått i olika former och med olika intensitet under många år, berättar Dahlman och räcker fram en historik om nationella initiativ på fotografins område. Den visar att Albin Roosval, redaktör för Fotografisk tidskrift, skrev ett upprop redan 1897. Sedan tar historiken ett hopp till 1900-talets mitt. Listan på de rapporter och initiativ som presenterats under 1900-talets andra hälft och början av 2000-talet omfattar drygt tre sidor med ett 40-tal punkter. Bengtsson Plynning och Dahlman bekräftar att det gjorts en hel del på området, men att fältet är väldigt splittrat.

– Det finns ingen paraplyblick på svensk fotografi, allt händer på små isolerade öar, säger Bengtsson Plynning. Det saknas en samordning mellan museer och andra institutioner, vilket gör det svårt att skaffa sig en överblick över det fotografiska fältet. Det är svårt att göra sökningar som täcker hela Sverige när det kommer till fotografi.

– Med tanke på att det digitaliseras så mycket borde det ju kunna gå, men det inte finns någon central styrning eller samordning som gör att man har samma standarder när det gäller till exempel metadata och sökmotorer. Detta är en viktig demokratifråga. Vi måste få tillgång till vårt gemensamma kulturarv och då måste det göras sökbart på något sätt.

Nätverket Nationellt ansvar för fotografi i Sverige jämför återkommande med hur vi i Sverige å ena sidan hanterar det tryckta ordet och den rörliga bilden, å andra sidan den fotografiska stillbilden. De förra har en central hemvist på Kungliga biblioteket och Svenska filminstitutet, medan en motsvarighet saknas för fotografin.

– När det gäller till exempel författararkiv finns Kungliga biblioteket och universitetsbiblioteken i Uppsala, Lund och Umeå, säger Eva Dahlman. Det är klart att man tar ställning till varje enskilt förvärv, men när det gäller författare finns en infrastruktur och en uppfattning om att det är naturligt att kvarlåtenskapen måste bevaras för framtiden.

Varför det ser så annorlunda ut på det fotografiska fältet? Som förklaring pekar Dahlman bland annat på att fotografi är svårare att ringa in.

– Det finns olika aspekter att lyfta fram. En är att fotografi finns överallt. Fotografi är mode, reklam, amatörbilder, tonåringar som plåtar varandra, konstfotografi, dokumentärfotografi och så vidare. Det är ett så brett spektrum, så stort och mångfacetterat. I dag säger man att ”alla är fotografer”. Fotografin är mycket svårare att överblicka.

Detta att fotografiet är allestädes närvarande gör att det kan bli svårt att få syn på, menar Bengtsson Plynning.

– Jag tror fotografin blir osynlig just därför att en väldigt stor del av samhället bygger på stillbilden. Vi har så mycket stillbilder omkring oss och därför blir fotografi osynligt, något man tar för givet. En författares brevsamling är mycket tydligare. Där kan man förstå att detta är viktigt för forskningen, medan fotografin är mycket bredare.

Men det finns också lyckade exempel på hur man har hanterat det fotografiska arvet, menar Eva Dahlman. Bland annat framhåller hon det arbete som Västerbottens museum gör med fotografen Sune Jonssons arkiv (se bild ovan). Ett annat positivt exempel är en stor samling glasnegativ från 1920-talet som lämnades in till Kulturen i Lund för några år sedan. Arkivet hittades av ett par när de skulle renovera sin lägenhet i det hus som en gång rymt porträttfotografen Ida Ekelunds ateljé. Under ett golv hittade de tusentals glasnegativ. Paret tog kontakt med Kulturen i Lund som var villiga att ta emot arkivet. Bilderna är enastående inte minst för att de omfattar alla kategorier i samhället.

– Det är fantastiska bilder av en tidigare helt okänd fotograf. Det är en fotohistorisk sensation! säger Dahlman. Hon berättar att hon var med om något liknande under sin tid som yrkesverksam på Nordiska museet. En ung filmare kom in till museet med en samling fotografier som hade tagits av Gösta Spång, en diversearbetare som fotograferade på Södermalm i Stockholm under de första decennierna av 1900-talet.

– Den typen av amatörfotografi är ett annat exempel på sådant som är viktigt att bevara. Hans bilder berättar mycket om familjen, men det berättar också mycket om samhället.

– Det här är ett väldigt bra exempel på hur fotografi förändras med tiden. Det omförhandlas oavbrutet. När det gäller Gösta Spång kan man ju säga att detta är hans Instagram som blivit ett kulturhistoriskt dokument när tiden har förflutit, säger Bengtsson Plynning.

I den för det fotografiska fältet inflytelserika essäsamlingen Om fotografi skriver Susan Sontag att fotografier till sin natur framkallar nostalgi och att stillbilden som objekt skapar en imaginär upplevelse av att inneha en del av ett (föreställt) förflutet.

Samlingar av fotografier från början av 1900-talet framstår i dag som unika och ovärderliga dokumentationer över en svunnen tid. Detta speglar det som Bengtsson Plynning säger: att fotografier med tiden kan omförhandlas till kulturhistoriskt värdefulla dokument. Men kanske hänger det också ihop med att fotograferande på den tiden fortfarande var något exklusivt. Alla ägde inte en kamera, att låta sig fotograferas var något utöver det vanliga och hände kanske bara ett antal gånger under en livstid. Det medför också en hanterlig storlek på de fotografiska arkiv som finns kvar från perioden.

Tiden när fotografering krävde klumpiga och exklusiva apparater upplevs som mycket avlägsen, skriver Sontag, som framhåller den fotografiska praktikens demokratisering i och med samtidens ”smidiga fickkameror”. Boken kom ut 1977 och för att använda Sontags egna ord ter sig nu även denna era ytterst avlägsen. I dag har i princip alla tillgång till en kamera och oändliga digitala fotoarkiv. Den senaste tidens tekniska utveckling har inte bara ytterligare demokratiserat fotograferandet som praktik, det har också lett till ett fullkomligt överflöd av bilder. Detta ställer nya krav på hur hanteringen av samtidsfotografi ska se ut, menar Bengtsson Plynning.

– Det är en jätteutmaning att hantera de digitala flödena och hitta former för hur det ska hanteras.

Nätverket Nationellt ansvar för fotografi i Sverige konstaterar att resultatet av dagens intensiva fotograferande är ett närmast oöverskådligt kulturarv, som ytterligare ökar kraven på en nationell strategi för omhändertagande och bevarande. Enligt Eva Dahlman finns det stora risker om man undviker att ta tag i frågan.

– Hur ska man kunna visa vilka bilder unga människor tog 2019? Är det de digitala plattformarna som ska bestämma vad som finns kvar framöver? Är det Instagram, Facebook eller Flickr som ska göra urvalet för framtiden? Det är ju väldigt allvarligt om det blir så.

Vad tjejen på tunnelbanevagnen ville kommunicera med sina bilder vet jag inte. Kanske betydde de ”Jag är på väg!” eller ”I dag har jag tvättat håret”. Kanske är det så enkelt som Sontag beskriver det, att allt i dagens samhälle existerar för att sluta som ett fotografi – till och med litet panna och mycket hårfäste mot en fond av gråvitt tunnelbanetak. Om Nätverket Nationellt ansvar för fotografi i Sverige får genomslag för sitt arbete och en nationell plan för hur den fotografiska bilden ska samlas in och omhändertas kommer till stånd, kanske en framtida etnolog eller socialantropolog kan undersöka saken närmare. Om vi nu kommer att se också detta som en del av vårt kulturarv.