Vad har vi för lojaliteter och identiteter i Europa i dag? För den österrikiske författaren Karl-Markus Gauss är minoriteterna i Europa likt ett avantgarde, medan den rumänske författaren Mircea Cartarescu framhäver det dubbla medborgarskapet: Europa och nationalstaten. Håkan Lindgren har besökt den årliga bokmässan i Leipzig och funderar över hur verklig mångfald skapas.
Efter ett par dagar i Leipzig händer det som jag alltid hoppas ska hända när jag besöker en bokmässa: de personer jag har lyssnat på börjar prata med varandra i mitt huvud. De pratar om minoriteter. Jag hör det överallt, tills det framstår som ett skuggtema, minst lika viktigt som årets officiella teman.
– Minoriteterna är Europas salt, säger den österrikiske författaren Karl-Markus Gauss.
Han skriver genreblandande böcker någonstans mellan essä och resereportage, gärna med fokus på östeuropeiska folkgrupper som få andra intresserar sig för: sefarder, sorber, rutener och många fler. I februari mottog han Jean Améry-priset för europeisk essäistik. Två titlar av honom finns i svensk översättning: De döende européerna (2008) och Hundätarna i Svinia (2009).
– Minoriteterna är före oss, de är nästan ett avantgarde, fortsätter han. De har förstått något som vi har kvar att lära oss, för varje minoritet är en del av minst tre identiteter. Först den egna, sedan den omgivande nationalstatens, och för det tredje är de européer.
Nästan samma sak sade Mircea Cartarescu i en annan paneldiskussion, två dagar senare.
– Vi har alla ett dubbelt medborgarskap, ett nationellt och ett europeiskt, det är viktigt att alla förstår det. Dessa båda medborgarskap existerar inte utan varandra. Rumänien är och var en av de europavänligaste nationerna, vi drömmer sedan 200 år om att vara européer. Men det Europa vi har drömt om är inte lika med EU, det är ett kulturellt begrepp. Vi vill ha en upplysning, säger Cartarescu.
Märker ni vad som samtidigt skiljer dem åt? Cartarescus utgångspunkt är inte minoriteten, utan nationalstaten. Det hindrar honom inte att vara kritisk mot sin nation; han bär en stor gul #Rezist-knapp som protest mot regeringens politik, och han beskriver den rumänska politiska klassen som fullständigt korrupt. Men hans blick kommer från ett annat håll än Gauss. Det ger andra lojaliteter och resonemang än om han hade betraktat världen ur en minoritetsgrupps perspektiv. Gauss är minst sagt skeptisk till enhetliga nationalstater.
– I Österrike finns det två förbjudna ämnen. Andra världskriget, naturligtvis, men också tiden före första världskriget, när Österrike-Ungern var en multikulturell, mångspråkig stat. Detta gamla multikulturella arv är tabu, det är bara närvarande i idiotiska biofilmer, säger Gauss.
De skiljer sig även på en annan punkt. Gauss sörjer de språk och kulturer som riskerar att försvinna.
– Trots allt som har gjorts mot dem har minoriteterna hållit fast vid sina språk. Vi bekymrar oss om att arter dör ut i Amazonas, men betraktar det som normalt att språk i Europa dör ut.
Man ska naturligtvis inte romantisera, tillägger Gauss, men det hördes var han hade sina lojaliteter. Han härstammar från en donauschwabisk familj från Vojvodina i nuvarande Serbien. En förfader till honom, berättade han, kunde klara vardagliga konversationer på sex språk. Det var inget onormalt i det brokiga och blandade Östeuropa. Frans Josef, den siste österrikisk-ungerske kejsaren, talade tjeckiska och ungerska förutom tyska. Nu är donauschwabiskan en utdöd dialekt:
– Jag har den kvar i örat, men jag talar den inte själv.
Gauss påminde mig om att europakartan upplöses i allt fler minoriteter ju noggrannare man tittar. Historiskt sett har Europa inte haft mycket gemensamt med den prydligt färglagda karta jag fick i skolan, med tyskar i Tyskland, polacker i Polen och judar ingenstans. Europa är en fraktal. På resan har jag med mig Ivan Krastevs omtalade Efter Europa. ”I dag”, skriver han, ”är Polen ett av världens mest homogena samhällen med 98 procent etniska polacker.” Så brukade det inte se ut; fram till andra världskriget var en tredjedel av befolkningen tyskar, judar eller ukrainare.
När Cartarescu betraktar traditioner, som det på nytt har blivit så viktigt att tala om och värna om, ser han något annat än Gauss. Han ser politik. Rent av falskhet.
Han börjar beskriva en skiljelinje som för honom är lika viktig som Öst kontra Väst: en horisontell linje, som skiljer en övre nivå, där saker går fortare, från en djupare nivå, där ”idéer mognar långsammare” och där religioner och traditioner hör hemma. Om man tror att han tänker hylla den djupare nivån tror man fel.
– Paradoxen är att den undre nivån inte är verklig, utan ideologisk, sade han. Propagandan i många länder, tyvärr ofta i Öst, sysslar med dessa påstådda traditioner, men de har förlorat sin förbindelse med all verklig andlighet. I Rumänien finns en organisation som kallar sig Koalition för den traditionella familjen, som smutskastar och förstör allt som är liberalt, framstegsvänligt och andligt, säger Cartarescu.
En kommentar från ett annat scensamtal kuggar in i vad Cartarescu säger. Den kroatiska författaren Ivana Sajko berättade:
– I Kroatien uppfattas kulturlivet numera som folkets fiende. Innan man har börjat säga vad man vill säga är det redan kört.
I sin artikel ”Die Kultur als Volksfeind” (Die Zeit, 28/2 2018) beskriver hon den tidigare kulturministern Zlatko Hasanbegović, som stödde sig på tradition, nation och folk för att peka ut kulturlivet som sin fiende. Utvecklingen känns igen från många andra håll, men hon berättar om det med en befriande klarhet.
Här passar också en annan replik som jag uppfångade i förbifarten.
– Vi växte upp med så mycket ilska, säger den unge ukrainske författaren Andrij Ljubka.
Stolt över sin identitet ska man naturligtvis vara, det talar alla om för en. Men vad händer när stoltheten kombineras med all denna ilska? Ivana Sajko igen:
– 52 procent av de unga i Kroatien är arbetslösa. En mycket populär artist kallar sig Thompson. Han använder sig av högerextrema symboler och åsikter. När ungdomarna i Europa saknar tillhörighet leder det till en hämnd mot samhällets centrum. Extrema åsikter är deras enda identitet.
På kvällen lämnade jag mässområdet och gick genom det uppfriskande blöta snöfallet för att lyssna på den schweiziske författaren Lukas Bärfuss på Alte Nikolaischule. Hans grova dialekt är som tyska på norrländska. Människors problem är inte kriget utan freden, menar Bärfuss.
– Fred är värre än krig. Människan uthärdar inte freden, säger han.
Han Bärfuss har arbetat med att försöka förstå unga mäns kärlek till militären, sade han, och berättade en historia som han hade läst. När det rysk-japanska kriget bröt ut 1904 blev en ung japan så förtvivlad över att inte bli inkallad att han skar upp sin mage – seppuku– för att ta sitt liv. Hans vänner hittade honom levande och läkarna kunde lappa ihop honom så pass bra att han tilläts gå ut i strid som en riktig man.
De där minoriteterna som Gauss säger att han inte vill romantisera, hur ser de egentligen ut från insidan? Jag skulle gärna vilja se Gauss och Herta Müller mötas i en diskussion om detta. Det var ju inte bara den rumänska säkerhetstjänsten som förtryckte henne, utan också den tyskspråkiga minoritet som hon själv tillhörde – och det fortsatte de med efter att hon hade emigrerat till Väst. Den donauschwabiska exilföreningen i Västtyskland avskydde henne för att hennes böcker förstörde deras nostalgiska bild av den idealiserade hembygden. Hon beskrev alkoholismen i byn, otroheten, inskränktheten och hitlersympatierna under kriget; allt det som hon förväntades hålla tyst om. ”Tillhörigheter har skadat mig mer än främlingskap”, har hon sagt.
Det som i debatten kallas ”mångfald” borde egentligen kallas kollektivism – och det är motsatsen till mångfald.
Vid det här laget väntar jag med spänning och irritation på att någon ska säga ordet ”mångfald” på mässan. Det är ju detta som är så svårt att förstå för närvarande: att ett samhälle organiserat i kollektiva identiteter inte har någonting med mångfald att göra. Verklig mångfald kan utvecklas först när varje individ är en fri och fullvärdig medborgare oavsett ursprung. Det som i debatten kallas ”mångfald” borde egentligen kallas kollektivism – och det är motsatsen till mångfald. Inom varje traditionellt eller nationalistiskt kollektiv är toleransen för avvikande individer låg. Detta måste man se upp med, annars glider man lätt in i inställningen ”modernitet och individualism åt mig, mångfald åt dem”. Vilket i praktiken betyder att invandrare och minoriteter förväntas leva i någon sorts etniskt Skansen, där deras traditioner ska konserveras exakt som de råkar se ut just nu.
”Håller vi på att bli identioter?” Dagen efter Bärfuss lockades jag av den provokativa rubriken på en paneldiskussion. Här var minoriteter, i motsats till Gauss, en destruktiv kraft med oroväckande mycket vind i seglen. Vad gör vi om varje region i EU vill göra som Katalonien? Hur ska vi hitta den rätta balansen mellan regionalt, nationellt och övernationellt, mellan eget och gemensamt?
– Ingen vill vara europé, sade journalisten Elisa Simantke. Frågar man folk var de hör hemma svarar de med att återvända till nationella identiteter.
– Det farliga, preciserade Stefan Schlegel, som forskar om multietniska samhällen vid Max Planck-institutet i Göttingen, är förskjutningen från nation till folk. Det handlar inte längre om att vara medborgare, utan om att tillhöra genpoolen. Högerpopulisterna använder sig av nationell identitetspolitik och de övriga partierna har inte hittat något svar. De erbjuder ingen alternativ identitet som man kan eller vill tillhöra.
Ju mer hotade folk känner sig, desto mindre universalism har de råd med, tänker jag. Av allt som sades efter attacken på Charlie Hebdo och den judiska mataffären Hyper Cacher minns jag ett enda intervjusvar, en medelålders kvinna på gatan, som sade att hon förut alltid tänkte på sig själv som fransk medborgare i första hand och judinna i andra eller tredje hand. Efter attacken var hon judinna först, och fransk medborgare i andra eller tredje hand. Multiplicera den reaktionen med 64 miljoner fransmän och fråga dig sedan hur länge du fortfarande har ett samhälle.
Diskussionen om identioterna visade sig inte vara lika givande som rubriken utlovade. Mer spännande än de konflikter de talade om var den artiga men tydliga konfliktlinje som efter en stund vidgade sig rakt genom panelen: alla mot den polska journalisten Aleksandra Rybińska. När hon sade att man måste kunna tala öppet om problem utan att hindras av politisk korrekthet och att EU avsiktligt har försvagat nationalstaterna för att påskynda den europeiska integrationen ville alla ta avstånd från henne.
Det mest oväntade jag mötte under de fyra dagarna i Leipzig var den debatt om åsiktskorridoren som här hemma påstås vara typiskt svensk. Från ena hållet klagades det på att man inte kan säga allt man vill, från det andra på att främlingsfientliga utställare accepterades på mässan. Samma låsningar som jag trodde att jag lämnade bakom mig stod och väntade på mig i Tyskland.
Leipzigs bokmässa håller sig strikt till principen att alla utställare som inte bryter mot grundlagen är välkomna. Det hindrade dem inte att göra en fräck manöver: tidningen Junge Freiheit, möjligen jämförbar med Nya Tider, anvisades monterplats bredvid den ännu mer hätska och högerradikala tidskriften Compactoch det högerradikala förlaget Antaios. I det sammanhanget ville de inte förekomma, så de stannade hemma.
Kan man inte bara strunta i åsiktskorridoren? Jodå, lita på att Slavoj Žižek levererar. Han är så älskad att han kan uttrycka sig hur grovt som helst. Eller hur svårbegripligt som helst.
– Jag är glad att vara här med er arroganta tyskar. Och arrogant är menat som beröm, för jag tål inte politiskt korrekta människor. Jag vill skada folk, säger Žižek.
Därefter följde en föreställning som är svår att sammanfatta på det utrymme som återstår för den här artikeln. Hans nya bok Disparitäten, som moderatorn ville prata om, var snart bortglömd, medan han rusade vidare dit associationerna förde honom. Allt förstod jag inte, men jag fick i alla fall med mig att det är bra att spela dataspel om man vill förstå kvantfysik. Liksom man inte kan öppna varje dörr i bakgrunden i ett dataspel har gud inte brytt sig om att programmera färdigt universum på kvantnivå; han trodde inte att människan skulle klara av att gå bortom atomen.
– Med uppriktigt hyckleri kan jag säga att det tyvärr inte finns tid för frågor. Fuck off, avslutar Žižek.
Sedan stannade han kvar och pratade med en kö av unga fans så länge att arrangörerna fick dra honom därifrån.
