Tema | 68 i backspegeln

Tolka ”68” efter nutidens ideal eller förstå det i dess egen tid?

| Respons 3/2018 | 16 min läsning

Två nya böcker om 1968 står för helt olika sätt att förhålla sig till historia. Statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker har anpassat tolkningen till sina nutida ideal och skriver om denna period utan att ta upp marxismen och leninismen. De ideal som framhålls som tongivande för ”68” passar bättre in på 60-talets socialdemokrati. Historikern Henrik Berggren strävar efter att förstå ”68” utan vår tids facit och då förefaller det som att betydelsen av de radikala studenterna har överdrivits.

Det har gått 50 år sedan 1968 och året fortsätter att utgöra en symbolisk orienteringspunkt i vårt historiemedvetande. ”68” används som ett sätt att ta avstånd från tendenser i nutiden som förknippas med det symboliska året eller som en positiv ursprungsmyt om början på den nya epoken och befrielsen. Om man nöjer sig med schablonmässiga kategoriseringar kan man knyta en berättelse till politisk höger med inslag av kulturkonservatism, en annan till politisk vänster och kulturradikalism. Men det säger inte så mycket om innehållet i tolknings- och minneskonflikten. Går man ner en våning i abstraktionsgrad kan man urskilja flera olika innehållsliga berättelser: ”68” som kulturell frigörelse och radikalisering i socialistisk riktning; ”68” som en avvikelse från efterkrigstidens positiva och socialdemokratiskt präglade utveckling; det totalitära och odemokratiska ”68”; ”68” som bakgrund till ett vänsterorienterat medieetablissemang och ”68” som flum, normupplösning och respektlöshet. (Hur berättelserna om ”68” har förändrats i Sverige från 60-tal till 00-tal beskrivs i min bok Historia som domstol – Historisk värdering och retorisk argumentation kring ”68”, 2012). 

Nutida skeenden förskjuter perspektivet. Jämfört med 1990-talet och 00-talet tycks minnet av ”68” ha svalnat en smula. Uppgörelser med kommunismens totalitära sida som tema är mindre framträdande, medan den feministiska problematiseringen av det mansdominerade ”68”, liksom den kulturkonservativa eller kulturidealistiska kritiken av dåtidens civilisationskritiska motkultur, har fått större plats. Högerpopulismen och nationalismens återkomst kan på liknande sätt förväntas aktivera minnet av ”68” som motpol. 

Historikern Henrik Berggrens och statsvetarna Ulf Bjerelds och Marie Demkers böcker om ”68” står för två helt olika sätt att förhålla sig till historia. Bjerelds och Demkers bok är ett slags tillämpad samtidshistoria eller statsvetenskap, en form av samtidshistoria som politisk-ideologisk argumentation, och bör därför inte behandlas enbart som ett traditionellt vetenskapligt verk. Det är en komplicerad genre, men den förtjänar att uppmuntras och utvecklas, eftersom den har stort potentiellt värde för den offentliga historiska och politisk-ideologiska reflektionen. Den politiska instrumentaliseringens fallgropar bör naturligtvis undvikas, men genren som sådan bör inte avfärdas som otillbörlig politisering.

Berggrens bok är inte heller något traditionellt vetenskapligt verk, men utgör närmast en motsats till Bjerelds och Demkers i sin uttalade strävan att förstå ”68” på dåtidens villkor och inte utifrån en senare tids facit. En fördel är att det frigör förståelsen av det förflutna och lättare undgår att reducera ”68” till ett medel för politiska mål och identitetsbehov. Att försöka förstå dåtidens horisont behöver dock enligt min mening inte nödvändigtvis stå i motsättning till historiska bedömningar och efterhandsbetraktelser om framsteg och förfall. 

Bjereld och Demker gav för litet mer än tio år sedan (2005) ut boken I Vattumannens tid? 1968 års uppror och dess betydelse idag. Titeln anspelade på sången ”Aquarius” från musikalen och filmen Hair och föreställningen om en gryning för en ny tidsålder, präglad av osjälviskhet, fred och mellanmänsklig förståelse – i linje med den populära schablonföreställningen om ”68” som ”peace, love and understanding”. I bokens avslutning konstaterades att Vattumannens tidsålder inte hade inträtt, utan att vi snarare befinner oss i besvikelsens epok. Nedrivningen av auktoriteter och kollektiva normer hade inte till lett till fred, kärlek och förståelse, utan till individualistisk självupptagenhet och brist på respekt för kollektiva normer. Kanske kan man säga att det i stället var guldfiskens tidsålder som inträdde – med en skimrande men isolerad guldfisk som lever i en avskärmad glasbubbla, obesvärad av tidigare erfarenheter och minnen av tidigare varv i skålen, simmandes omkring i ett ögonblickligt nu som framstår som en ständigt ny värld?

Till 50-årsjubiléet av 1968 har Bjereld och Demker nu gett ut sin bok på nytt med ny titel och ett nyskrivet inledningskapitel, där de reflekterar över vad som förändrats sedan 2005, tiden för den första utgåvan. Om boken då fick kritik för att överdriva samhällets individualisering, hävdar de att det nu knappast är någon som skulle ifrågasätta en sådan tes. Däremot utmanas individualisering av nya gemenskaper, inte sällan nationalistiska och auktoritära. Om det då framstod som att politiken avpolitiserades till förmån för marknadslösningar och valfrihet, har det nu skett ett slags återpolitisering längs GAL-TAN-skalan och konfliktlinjen frihetliga kontra auktoritära värderingar. De identifierar två centrala sociala och politiska skiljelinjer som berör dels huruvida kunskap ska ses som en vara på en marknad eller som en gemensam resurs och process, dels huruvida nationalstater eller transnationella nätverk bör ha företräde och stärkas. Dessa skiljelinjer uppfattas vara relaterade till en ny indelning av sociala grupper: dels ”den kreativa klassen” som arbetar med kunskap och information, generellt sett är urban, har en global arbetsmarknad och hyser frihetliga värderingar, dels en grupp som de inte talar lika mycket om men som kan ringas in som en grupp utan högre utbildning, vars arbetsmarknad främst är lokal eller nationell, som är bosatt utanför storstadsområdena och har auktoritära värderingar. 

Författarnas allmänna perspektiv bygger på att det nya kunskaps- och informationssamhället präglas av konflikter kring kunskap. Det anknyter till en teoretisk idé om att samhället i grunden präglas av kampen om kapital eller produktionsmedel och att kunskap är den avgörande formen för kapital i det nutida samhället. De värden olika grupper försvarar är relaterade till gruppernas materiella intressen. Själva perspektivet har viss marxistisk prägel.

Med ”1968” avser inte författarna året 1968, utan främst ”den period som varade från mitten av 1960-talet till senare delen av 1970-talet” och som ”präglades av anti-auktoritär radikalisering av både samhällslivet och formerna för mänskligt samliv i hela västvärlden”. På ett litet missvisande sätt talas dock också om ”1968 års revolt” och om att ”det var 1968 allt började”, som om händelserna under det året skulle vara liktydiga med hela den förändring som skedde mellan 1965 och 1980. Nästan ingenting började just året 1968, varken individualisering, kritik av auktoriteter och traditioner, sekularisering av skolan eller kamp för jämställdhet mellan könen. Det var knappast kårshusockupationen, demonstrationerna mot USA:s inblandning i Vietnamkriget eller Båstadaktionen som utgjorde huvudorsakerna till dessa kulturella förändringar. De idéer som förknippas med symbolåret 1968 skulle däremot kunna förstås i linje med uttryck som 1789, 1914 och 1945 års idéer, om man föser samman de olika och ibland konfliktfyllda tendenserna till mer enhetliga idéer. Men vilka skulle i så fall 1968 års idéer vara? ”Värdena från 1968 var upplysningens: rationalitet, universalism, jämlikhet och solidaritet”, samma värden som enligt författarna ”byggde demokrati och välfärd” och nu gör det angeläget att ”återerövra, och låta dessa värden på allvar impregnera såväl det svenska samhället som vår omvärld”. 

Den bristande viljan att förstå eller göra rättvisa åt motstående positioner var inte bara ett slumpmässigt tillkortakommande, utan helt i linje med ideologisk kamp som förhållningssätt och radikalismens längtan efter – och krav på – entydiga ställningstaganden.

Det finns flera problem med denna politiska och historiska tes. Ett är att det är en tvivelaktig historisk tolkning av de idéer som präglade det sena 60-talets och 70-talets vänster. 60- och 70-talets vänster, om vi för ett ögonblick behandlar dem som en helhet, var i vissa avseenden kritiker av ”rationalism”, exempelvis i form av en positivistisk och strikt empiristisk vetenskapssyn, ett alienerande tayloristiskt arbetsliv och politikens ensidiga inriktning på tillväxt och samhällsekonomisk effektivisering. På liknande sätt var de i vissa avseenden kritiker av ”universalism”, exempelvis i form av demokrati och mänskliga rättigheter som universella normer, om dessa kom i konflikt med den antiimperialistiska normen om folkligt självstyre. Gentemot dem som hävdade en universell norm om demokrati fanns flera röster inom 60- och 70-talsvänstern som i stället betonade att det bara var en liberal eller västerländsk demokrati och att det också fanns socialistiska ”folkdemokratier”, ett slags folkstyre med ett parti (mer rimligt beskrivna som förment demokratiska kommunistiska enpartistyren med vissa sociala rättigheter samt hot om livet eller inspärrning för dem som gör motstånd mot regimen). 

När det gäller solidaritet omfattade den knappast människor i allmänhet, utan framför allt fattiga och människor som kunde föreställas ha liknande ideologiska övertygelser. Det är riktigt att det inte spelade någon större roll var på jorden de befann sig, men världsbilden präglades generellt av ett klasskampsperspektiv, kampen mot imperialismen och kamp mellan ideologiska positioner. Förhållningssättet till människor med andra, motsatta övertygelser präglades däremot inte av föreställningen att ”det som är botten i dig är också botten i andra”, för att använda Gunnar Ekelöfs formulering som Sven-Eric Liedman aktualiserade i den lilla boken om solidaritet, Att se sig själv i andra (1999). Förhållningssättet till människor med motsatta övertygelser präglades snarare av misstänksamhet och fientlighet med en stark tendens att dela upp människor i goda och onda – ”vi” som tror på och kämpar för det goda, och ”ni” (eller de andra) som motsätter er det goda och därför är våra fiender. Den bristande viljan att förstå eller göra rättvisa åt motstående positioner var inte bara ett slumpmässigt tillkortakommande, utan helt i linje med ideologisk kamp som förhållningssätt och radikalismens längtan efter – och krav på – entydiga ställningstaganden. En typ av universalism som förvisso förekom i det sammanhanget var de universalistiska anspråken på det egna ideologiska perspektivet. Att det gav upphov till berättigade utbrytningsförsök är en del av bakgrunden till den ”postmodernitet” som författarna på ett odialektiskt och onödigt ensidigt vis förknippar med upplysningens och ”modernitetens” motsats.

Av de olika ideal som författarna knyter till ”68” i boken återstår således jämlikhet som riktigt träffande. Ett problem i det sammanhanget är dock att det inte bara är individualistisk frihet som urholkar kollektiva normer. Också viljan till jämlikhet och att betrakta olika gruppers och individers kulturuttryck som jämlika tenderar att relativisera normer och kvalitetshierarkier – ”det är inte bättre eller sämre, bara annorlunda – för du kan väl inte mena att det ena är bättre än det andra?”. En annan undran som infinner sig när gäller idealen som förknippas med ”1968” är den litet överraskande frånvaron av ”socialism” och ”kommunism”. Borde inte marxism och leninism ha någon plats i idéerna från ”1968”? 

De ideal som Bjereld och Demker framhåller tycks passa bättre in på 1960-talets socialdemokrati och i viss mån Olof Palme. Konflikterna mellan dåtidens socialdemokrati och 60-talsvänstern och mellan 60-talsvänsterns olika grupperingar täcks över av en sådan homogeniserande tolkning av ”68” och dess ideal. Det är av avgörande betydelse om Kina, Kuba och Albanien utgör förebilder för ett framtida socialistiskt Sverige eller om sådana länder i stället bedöms befinna sig i en utvecklingsprocess som motsvarar den process Sverige redan genomgått sedan slutet av 1800-talet, vilket förvandlar Sverige till en förebild för länder som ännu inte hunnit lika långt. Det är också av avgörande betydelse om politisk demokrati uppfattas som ett grundläggande normativt krav eller om den egentligen är betydelselös i förhållande till kapitalismens avskaffande eller åtminstone av underordnad vikt jämfört med ett mål om ekonomisk jämlikhet. 

Att det är en problematisk, tvivelaktig historisk tolkning betyder förvisso inte att idealen som sådana skulle vara dåliga. Gentemot den överdrivna individualiseringen och normlösheten framhåller de behovet av jämlikhet och solidaritet och att sätta gemenskapens behov före individens egna intressen samt ”civilisering”. Gentemot en förflackning när det gäller kultur och kunskapsrelativism vill de återupprätta kvalitetsbegrepp och kunskapens värde. Gentemot en ensidig nedrivning av alla auktoriteter, vill de återupprätta den goda auktoriteten. I motsättning till den förvisso på flera sätt positiva sekulariseringen, vill de ge utrymme för Gud som en yttersta auktoritet, som ger en grund för mening med människans liv och gränser för vad människan får göra. Men individualism och normlöshet är knappast bara ett led i den liberalism som enligt författarna förvanskade idealen från 1968, utan ligger helt i linje med de antiauktoritära värderingar som författarna knyter till 1968. Ju fler problem de pekar på med den riktning som ”68” angav, desto mindre rimligt framstår det att vilja återgå till denna riktning och dess idéer i dag (bortsett från att de idéer som hävdas ha präglat ”68” ger en delvis missvisande bild av de dåtida idéströmningarnas inriktning). 

Även om boken redogör för en imponerande mängd fenomen som relateras till ”68”, framstår det som att författarna har anpassat tolkningen av ”68” till sina egna nutida ideal. Det har betydelse för vilka politisk-ideologiska och samhälleliga slutsatser som bör dras av ”68”. Flera av de fenomen jag pekat på som invändningar är författarna uppenbarligen medvetna om, men det är som om de inte spelar någon större roll när de formulerar vilka idéer och värden som präglade ”68”. Summan tycks därför inte riktigt gå ihop. Slutsatserna tycks inte stämma överens med underbyggnaden. De invändningar de själva riktar mot avarterna av ”68” motiverar knappast en återgång till 1968 års idéer utan en riktningsförändring som motsvarar kritiken. Deras uppdelning mellan auktoritära respektive frihetliga eller antiauktoritära värderingar förefaller i det avseendet som alltför odifferentierad. En uppvärdering av respekt för kollektiva normer, civilisering, att främja en kultursyn som bygger på respekt för kvalitet och inte reducerar kultur till politiskt kampmedel, uppvärdering av kunskapens värde, respekt för goda auktoriteter samt uppvärdering av en religiös dimension – positiva ideal som författarna själva framhåller – tycks snarare ge skäl för en gir i mer kulturidealistisk riktning och en förändrad relation mellan politisk ideologi och andra värden.

Att socialdemokraterna oroade sig för de radikala ungdomarnas avståndstagande från socialdemokratin gjorde det lockande att bli mer radikal under Palmes ledning efter 1969.

Henrik Berggrens bok 68 bygger i hög grad på tidigare historieskrivning om tiden kring 1968, men syntetiserar och kompletterar den med konkreta nedslag i dåtida medier och presenterar det hela i en estetiskt inbjudande form med ett rikt bildmaterial (bilderna upptar ungefär hälften av boken). Det är ”68” i Sverige som står i fokus, men det relateras till ett vidare internationellt perspektiv med utblickar mot händelser i främst USA och Frankrike. Flera av de teman som behandlas följer kända, men fullt rimliga spår: det tidiga 1960-talets lekfulla popkonst och happenings på Moderna muséet, den nya ungdomskulturen, studentrevolten och kårshusockupationen, sexliberalismen och den nya kvinnorörelsen. 

Det som tydligast avviker från detta mönster är främst två aspekter. Dels uppmärksammas i ett avsnitt det kristna inslaget i medborgarrättsrörelsen, kyrkors ökade samhällsengagemang för fred, rättvisa och internationell solidaritet samt hur månghövdade frikyrkorna faktiskt var i dåtiden jämfört med de betydligt mera omtalade, men små maoistiska sekterna. Dels belyses med en bredare kulturhistorisk infallsvinkel vad som var tidstypiskt och präglade människors liv bortom studenternas protester och Vietnamdemonstrationerna – tv-serier, Svensktoppen, fritidsnöjen och folkliga protester mot vad som visades på tv. Sammantaget illustrerar det avståndet mellan de vänstergrupper som främst förknippas med ”68” och stora delar av det övriga samhället. 

Därtill finns avsnitt som belyser strukturrationaliseringen och centraliseringen som så småningom bidrog till ett växande missnöje med ”framsteget” och viss omvärdering av socialdemokratins Sverige. Att socialdemokraterna oroade sig för de radikala ungdomarnas avståndstagande från socialdemokratin gjorde det lockande att bli mer radikal under Palmes ledning efter 1969. Det kan i sin tur ha bidragit till att andra grupper i samhället upplevde ett ökat avstånd till socialdemokraterna och röstade bort dem 1976. 

Vilket perspektiv präglar boken? Det finns en strävan att ”förstå 1968 utifrån sin tid och inte bara med vår tids facit”. Men många iakttagelser om dåtiden får sin betydelse just i relation till vår tids förförståelse. ”Titta här – det här stämmer inte med den vanliga berättelsen om 1968”, tycks Berggren säga. 1968 års radikala vänster var till exempel inte särskilt jämställd och stora samhällsgrupper stod främmande för studentvänstern. Iakttagelserna fungerar därför som inlägg i en indirekt dialog om hur ”68” ska karaktäriseras och bedömas. Då framträder följande tolkningsmönster: betydelsen av de radikala studenterna och händelserna som förknippas med 1968 har överdrivits, bland annat för att deltagarna själva i hög grad format den offentliga bilden av 1968. Berggren fokuserar inte på den ideologiska dimensionen, men kritiserar ändå utan omsvep ”den naivitet, självgodhet och förtjusning i våld och totalitära idéer som ledde till den svenska bokstavsvänsterns härdsmälta under 1970-talet”. Politiskt blev ”revolutionen” ett misslyckande och stärkte snarare socialdemokraterna, huvudfienden, men på ett kulturellt plan kom de emancipatoriska idéer som förknippas med 1968 att ange riktningen för lång tid framöver i takt med att studentrevolutionärerna gjorde karriär och blev inflytelserika i offentligheten. 

Berggren antyder att nutidens högerradikala rörelser kan ses som den första allvarliga utmaningen mot denna riktning. Det ligger något i det, men det vore olyckligt om de enda ideologiska alternativen utgörs av 1968 års idéer och högerradikalism. Det pekar samtidigt på behovet av bearbetning och differentiering, såväl i bedömningen av arvet efter ”68” som i själva konfliktformuleringen. För att förhålla sig till ”68” i dag skulle jag därför föreslå ett tredje förhållningssätt till det förflutna som skiljer sig från såväl Berggrens som Bjereld och Demkers perspektiv. Det vore angeläget med ett förhållningssätt som vid sidan av nyanserad förståelse av dåtiden ger mer utrymme för att dra lärdomar av senare erfarenheter och argument, och att dialektiskt utveckla nya begrepp som går på tvärs med kampen mellan auktoritära kontra frihetliga värderingar och kampen för eller mot de ideal som förknippas med 1968.

Publ. i Respons 3/2018
TEMA | 1968 myter och verklighet

Martin Wiklund

Martin Wiklund är docent i idéhistoria, verksam vid Stockholms universitet.  Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  2. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...
  4. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  5. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...