Bengt Säve-Söderbergh har rätt i att min recension var ensidig. Jag borde till exempel även ha kritiserat bokens brist på reflektion kring det faktum att de av Sverige stödda befrielserörelserna ofta inrättade enpartistater efter att de fått makten. Jag borde ha frågat var han befann sig när hans vän Agostinho Neto, president i Angola, lät avrätta tusentals politiska motståndare efter ett kuppförsök 1977. Jag borde ha raljerat över bokens halsbrytande slutsats om att Sovjetunionens engagemang i Afrika helt och hållet skedde på altruistiska grunder.
Men jag valde att fokusera på bokens bild av ANC, Inkatha och det politiska våldet under 80- och 90-talet, eftersom den är grovt förenklad, med den demoniske zuluhövdingen Buthelezi på ena sidan och det förståndiga och osjälviska ANC på den andra. Det är en bild som för det första omöjliggör förståelsen för den komplexa situationen i landet, och för det andra bortser från ANC:s egen aktiva roll i den våldsspiral som krävde 15000 liv mellan 1990 och 1994. Det blodbad som Säve-Söderbergh och många med honom menar att deras stöd till ANC hjälpte till att förhindra, ägde de facto rum. Om jag har någon agenda, så är det att denna tragedi ska erkännas och inte slätas över av revolutionära eller nostalgiska floskler.
Sveriges roll i avkoloniseringen av södra Afrika förtjänar att uppmärksammas om och om igen. Men historien slutar inte i samma ögonblick som de nya nationsflaggorna hissas för första gången, eller med att Nelson Mandela äter middag i Stockholm.
Recensent med egen agenda
Med viss förvåning läste jag recensionen av min bok ”Vår seger var också er” Sverige och befrielsekampen i södra Afrika. Den andra hälften av Tor Billgrens recension inleds med påståendet...
