Det är i år 60 år sedan Czeslaw Miłosz bok Själar i fångenskap kom ut. Den har förblivit en grundtext för forskning om totalitarismen eftersom den visar hur regimer av detta slag får grepp om människors sinnen. Terrorn bygger på vår längtan efter att skapa det goda samhället och de intellektuella är på samma gång totalitarismens viktigaste tillgång och svagaste länk.
Saparmurat ”Turkmenbashi” Niyazov, Turkmenistans förre president, toppar ofta listor över världens galnaste diktatorer. Framför allt hade Turkmenbashi en förkärlek för att uppkalla saker efter sig själv: gator, skolor, städer, men även en meteor som slog ner i landet, det notoriska ispalats han lät bygga i öknen och månaden tidigare känd som januari. Ordet för ”bröd” ändrades till gurbansoltan, hans mors namn. Men han har hård konkurrens. I Idi Amins fulla titel ingick förkortningen C.B.E., Conqueror of the British Empire. Den kongolesiske diktatorn Mobutu Sese Seko utfärdade förbud mot att namnge någon annan än honom själv i nyhetssändningar. Ingen annan än han fick bära leopardmönstrad hatt, hans signum, och för att lyfta hans käpp krävdes enligt honom själv åtta mäns styrka.
Nordkoreas Kim Il Sung, som hade mängder av hyss för sig, påstod bland annat att det var han som hade uppfunnit hamburgaren. Syriens Bashar al-Assad är enligt den officiella statsideologin världens främste tandläkare trots att han aldrig har praktiserat yrket. Men dessa excentriciteter är mer kalkylerade än de många putslustiga kommentarer de ger upphov till i västerländska medier. Poängen är nämligen inte att övertyga; genom att tvinga folk att ge uppmärksamhet till och läpparnas bekännelse åt det uppenbart befängda blir de fulländade maktdemonstrationer.
Stalin var en stilstudie i dessa härskartekniker. Robert Conquest beskriver i Stalin: Breaker of Nations ett av de tal som gavs ut på vinyl: den åttonde sidan bestod enbart av stående ovationer. Alla visste priset för att inte följa spelets regler. I Solzjenitsyns GULAG-arkipelagen berättas om en pappersfabriksdirektör som arresteras för att ha varit den förste att efter elva minuter sluta applådera då en skål utbringats för Stalin. Och då var den gode Koba inte ens närvarande.
Det finns numera ett antal utmärkta studier över totalitarismens psykologiska strategier. Lisa Wedeens studie över det syriska Baathpartiet, Ambiguities of Domination: Politics, Rhetoric, and Symbols in Contemporary Syria (1999), är ett ypperligt exempel, en måste-läsning för den som vill förstå dagens situation. Men den första och på många sätt fortfarande bästa studien fyller 60 år i år. Själar i fångenskap (1953) är poeten Czeslaw Miłosz uppgörelse med Sovjetkommunismen, skriven två år efter att han hoppade av till Väst. Tack vare sin skarpsynta genomlysning av det fängslade sinnet har den förblivit en grundtext för forskning kring totalitarism.
”Den del av Europa som jag tillhör har inte, i vår tid, haft någon större lycka”, har Miłosz lakoniskt noterat. Han föddes år 1911 i ett polsktalande hem i Litauen. Under sin livstid stiftade han intim bekantskap med både fascismen och kommunismen. Under första hälften av sitt liv var hans utkiksposter – Vilnius och Warszawa – om inte dessa ideologiers centrum, så i alla fall platsen för deras mest ödesdigra konsekvenser. Under nazisternas ockupation av Polen var Miłosz verksam som skribent för motståndsrörelsen. När Röda armén intog landet under våren 1945 blev Miłosz och hans landsmän, som han själv har påpekat, på en och samma gång befriade och förslavade på nytt.
Efter kriget tog Miłosz tjänst i den polska diplomatkåren och tjänstgjorde först i Washington, sedan i Paris. Det var på den senare posteringen som han, senvintern 1951, hoppade av till Väst. Sitt första årtionde på andra sidan järnridån tillbringade han i den franska huvudstaden. Därefter flyttade han till USA och erhöll en professur i slaviska språk vid University of California, Berkeley, där han förblev till sin död 2004. Han tilldelades Nobelpriset i litteratur 1980.
Genast efter sitt avhopp satte sig Miłosz att förklara Sovjetregimen för den västerländska publiken. Men när Själar i fångenskap publicerades 1953 gjorde den ett försumbart intryck på sin samtid, trots att den då ingick i en mycket liten samling skrifter som kritiserade Sovjetunionen och var unik genom sitt insiderperspektiv. Ointresset var en funktion av tidens polariserade intellektuella klimat, som har beskrivits bland annat i Tony Judts Past Imperfect: French Intellectuals, 1944–1956. Enligt Judt tenderade de franska vänsterintellektuella, bland vilka Miłosz hade sin ideologiska hemvist, att lägga sig platta inför Sovjetunionen – i de fall, det vill säga, när de inte aktivt propagerade för regimen, som i fallet med kändisfilosofer som Maurice Merleau-Ponty och Jean-Paul Sartre. Enligt Judt gav detta ofta upphov till en djup känsla av att ha blivit förråd hos europeiska dissidenter. Det gav tydliga återverkningar i Miłosz uppgörelse med sovjetkommunismen och präglade honom under arbetet med Själar i fångenskap.
Öppningsmeningen i boken lyder: ”Först omkring mitten av 1900-talet gick det upp för människor i många europeiska länder att lärda filosofiska verk direkt kunde avgöra deras väl och ve, hur obegripliga dessa verk än var för vanligt folk.” Men Miłosz essä handlar inte om filosofi; den handlar om en till filosofi förklädd statsbärande ideologi. Och det är just förklädnadsakten Miłosz sätter fingret på.
Enligt en annan polack i exil, Leszek Kołakowski, och hans magistrala standardverk i tre band The Main Currents of Marxism, var marxism-leninismen Sovjetunionens huvudsakliga källa till legitimitet. Det var på denna ”filosofiska” grund som Sovjetunionen gjorde anspråk på att representera folkviljan, förkroppsligad i ”de hårt arbetande massorna”. Mer konkret bestod marxism-leninismen av två element: en materialistisk världsbild och en dialektisk metod bestående av fyra principer (eller ”markörer”). Dialektikens fyra principer lyder som följer. Först: alla fenomen är sammanlänkade och universum måste därmed studeras i sin helhet; två: naturen och allt i den är stadd i konstant förändring; tre: kvalitativa förändringar är resultatet av kvantitativa förändringar; fyra: alla naturliga fenomen bär på interna motsättningar, vilka utgör ”substansen” i all utveckling. Motsatsen till dialektik är ”metafysik”; de som ägnar sig åt metafysik kan lätt identifieras genom att de motsätter sig en eller flera av dialektikens principer.
Den som tycker att detta framstår som snårigt behöver inte oroa sig. Marxism-leninismen var inte för folket att fundera över; det var strängt förbjudet. Den sovjetiske medborgaren skulle inte ha lojalitet med någonting annat än den sovjetiska staten, inte ens till den statliga ideologin. Det var statens sak att vid varje givet ögonblick avgöra vad marxism-leninismen var. Och givet verklighetens dialektiska karaktär, kunde det förändras på ett ögonblick!
I praktiken var marxism-leninismens raison d’être enligt Miłosz endast ett underordnat komplement till Sovjetunionens raisons d’état och ett sätt att beröva folk ett utlopp för självständigt tänkande. Eftersom maktanspråken vilade på filosofisk-ideologisk grund, var intelligentian både systemets viktigaste tillgång och svagaste punkt. Marxism-leninismen hade den fördelen att alla sorters berättigande av specifik politik blev överflödiga; staten, som den högsta filosofiska instansen, verkade per definition för medborgarnas bästa. Sovjetiska intellektuella spelade en nyckelroll för att förankra det synsättet. I en ordalydelse som sedermera inkorporerades i statsapparatens officiella nomenklatur beskrev Stalin intellektuella som ”ingenjörer av människans själ”.
Miłosz essä var ett försök att utforska den intellektuelles sinne då det sattes i den sovjetiska statsapparatens tjänst, och därmed exponera kärnan i den sovjetiska maktutövningen.
Men tonvikten på filosofin och den stora betydelse som tillskrevs intelligentsian gjorde systemet sårbart för allt tänkande som inte fogade sig till och bestyrkte systemet. Miłosz essä var ett försök att utforska den intellektuelles sinne då det sattes i den sovjetiska statsapparatens tjänst, och därmed exponera kärnan i den sovjetiska maktutövningen. Det var ett strikt efterhållet sinne som både fängslade och fängslades i en och samma handling. (Denna mening går förlorad i den svenska översättningen av titeln, till skillnad från de mer ordagranna översättningarna till engelskans The Captive Mind och franskans La pensée captive.) Det fängslande/fängslade sinnet är en förutsättning för att upprätthålla strukturerna som fängslar den intellektuelle tillsammans med det övriga samhället, ett sinne statt i ständig rörelse mellan sina två roller, som fånge och fångvaktare.
Målet med Sovjetunionens ideologiska ramverk var därmed inte så mycket att bryta ner medborgarnas psyken som att betvinga dem. Absolut lydnad uppnåddes genom att alla personliga relationer gensköts, så att inga lojalitetsband längre löpte direkt mellan två personer, utan alltid tog omvägen via staten. När Miłosz skriver att avsikten med hans bok är att ”visa det andliga livets villkor i folkdemokratierna”, är måltavlan således mycket större. Essän utgör ett försök att förklara den grundläggande strukturen hos Sovjetunionen och dess satellitstater, att ställa diagnos över en av mänsklighetens mest omfattande totalitära strukturer.
Genom att genskjuta alla mänskliga relationer och medborgarens psyke, hotades det egna jaget med fullständig upplösning. Den yttersta målsättningen var att göra medborgarna kvitt ”villfarelsen att varje individ existerar som ett jag.” I det tredje kapitlet beskriver Miłosz ”det tysta förbehållets konst”, en låtsad konformism som är så effektiv att den slutligen lurar sin utövare mest av alla. Avsikten är till en början att lura den hemliga polisen att man är en god sovjetisk medborgare. Men ”efter lång bekantskap med sin roll växer man in i den så intimt att man inte längre kan skilja sitt sanna jag från det man simulerar, så att även de intimaste av individer talar till varandra i partislogans”. Slutresultatet blir total underkastelse, via en motståndshandling.
När jaget så har utplånats, byter individen och samhället plats, såsom vi traditionellt föreställer oss dem. Poesi till exempel blir en funktion av poetens ansträngningar att ge oförfalskat uttryck för samhället, i stället för att ge ett rent uttryck för det egna jaget genom att försöka befria sinnet från samhällets konventioner. ”I Väst” förklarar Miłosz, ”betraktar man omedvetet samhället som orelaterat till sitt jag. Samhället stakar ut gränserna som inte får överträdas; i utbyte får man en garanti att ingen kommer lägga sig i ens affärer mer än nödvändigt.”
Även själva berättartekniken har en didaktisk funktion och Miłosz inleder sin essä med att vilseleda läsaren. Han talar om filosofi och använder ord som ”dialektik”, ”metafysik” och ”metod” och låter oss tro att han använder dem i dess vedertagna filosofiska betydelse. Men ju längre det lider, desto mer skorrar och skaver det i texten. Orden är förvanskade och framstår inte så mycket som filosofiska begrepp som tomma kärl. Utan bestående mening eller synbar koppling till sin konventionella mening, kan de betyda litet vad man vill i varje givet ögonblick. I ett tidigt kapitel definierar Miłosz ”dialektik” såhär: ”’Jag spår att det där huset kommer att brinna upp’, säger dialektikern. Därefter häller han bensin i brasan, det blir eldsvåda, huset brinner ner till grunden, och spådomen har gått i uppfyllelse. På samma sätt spår han att den konst som är oförenlig med den socialistiska verkligheten kommer att bli värdelös. Sedan försätter han konstnärerna i ett sådant läge att de inte kan skapa god konst, och så har hans spådom gått i uppfyllelse.”
Miłosz skriver alltså inifrån den marxist-leninistiska världsbilden och språkdräkten och han är avsiktligt skälmsk när han kallar det ”filosofi”. Hans mål tycks vara att följa den inneboende logiken hos marxism-leninismen till dess oundvikliga motsägelser och på så sätt blotta dess bedrägliga natur på dess egna villkor. Precis som i bokens öppningsmening om ”lärda filosofiska verk” rör det sig om noggrant tillämpad ironi – udden i den sovjetiska jargongen riktad tillbaka mot sig själv. På så vis återskapar han också något av den intellektuella miljö som höll kommunismens själar i fångenskap; förvirringen som uppstår hos läsaren är ett smakprov på livet under marxism-leninismen. Men det är bara en munsbit. I kommunistblocket borrade sig marxism-leninismens så djupt in i människans medvetande att det inte fanns någon möjlighet att föreställa sig en verklighet bortom den, inte minst säger Miłosz med Wittgenstein, för att det inte fanns ett språk för att beskriva den. Ingen poesi fanns som inte fogade sig, inte bara på grund av rädsla för repressalier, utan också kanske framför allt för att de objektiva villkoren för alla andra sorters poesi, allt annat språk, hade upphört att existera.
Miłosz fäster kanske oförvånande stor vikt vid det suveräna, obehindrade jaget som en förutsättning för ett gott samhälle. ”Allt … för oss tillbaka till frågan om kontrollen över våra sinnen”, skriver han. I det avseendet har Miłosz essä relevans bortom Sovjetunionen. Även i Västeuropa har människor drivits av en ”inre längtan efter harmoni och lycka” i hundratals år, och de intellektuella har alltid befunnit sig i framkanten av denna strävan. Inte sällan har resultaten varit fasansfulla. ”Blod flöt fritt i Europa under religionskrigen och den som ansluter sig till den Nya tron idag pliktar till den skuld denna europeiska tradition drog på sig.” Kommunism är med andra ord inte en brutal anomali, utan ett i serien av uttryck för denna ”djupa mänskliga längtan” efter ett bättre sätt att leva. Kommunismens led, skriver Miłosz, var fyllda av världsförbättrare som tidigare hade funnit sig lika entusiastiskt tillrätta i fascismen eller nationalromantiken.
Även i Väst lever vi under tryck att foga oss, även om, som Miłosz påpekade redan för 60 år sedan, vägran att anpassa sig inte är förknippad med risken att ”dömas för att ha begått en dödssynd”. Miłosz insikter har därmed relevans än i dag, då man dryftar storvulna frågor om det goda livet och samhället. Inte minst har hans beskrivning av de intellektuellas roll bärkraft i samtiden. I en subtil omskrivning av Miłosz har Noam Chomsky skrivit med udden riktad mot de intellektuellas roll i liberala samhällen. I takt med ökande popularitet, skriver Chomsky, ”kommer ojämlikhet att försvinna från deras synfält, status quo kommer te sig mindre bristfälligt och bevarandet av den rådande ordningen kommer framstå som en fråga av transcendent betydelse.” Framgång gör att den intellektuelle investerar i samhällets bevarande och blir allt mottagligare för ett konserverande grupptryck.
Men i hjärtat av Själar i fångenskap finns också en bjärt motsägelse. Å ena sidan är det en hyllning till den fria tanken: ”Tänk om människan kan leva utan tryck utifrån, tänk om man kan skapa sin egen inre spänning – då är det inte sant att människan inte är något i sig själv. Att ta den risken vore en troshandling.” Men samtidigt bygger Miłosz diagnos av den sovjetiska terrorn på föreställningen att den var ett uttryck för precis detta slags immanenta tänkande – vår ”djupa mänskliga längtan” efter att skapa det goda samhället. Samma impuls som också lett till religionskrig, kolonialism och fascism. Ingen vill väl tillbaka till Sovjetunionen, men det finns också anledning att fråga om vi vill se Miłosz utopi förverkligad.
Fredrik Meiton är doktorand i historia vid New York University.
