När det europeiska samarbetet haltar, väcks drömmen om ett förmöget och självständigt Centraleuropa till liv igen. Tidigare kallade man sådana visioner för Intermarium, denna gång är drömmen döpt till Trehavet, ett område som sträcker sig mellan Östersjön, Svarta havet och Adriatiska havet. Är det ett rop från det förflutna eller en glimt av framtiden?
Central- och Östeuropa har genom historien påverkats av spänningarna mellan Tyskland och Ryssland. Tydligast blev det under förra seklet, när Tyskland utvecklade Mitteleuropa-konceptet, enligt vilket de östliga grannarna skulle bidra till Tysklands ekonomiska utveckling. Detta ledde till den nazistiska ockupationen, som upphörde genom Tysklands nederlag. Ryssland behöll sitt inflytande i regionen fram till Berlinmurens fall. Trots att flera av regionens länder sedan dess har tryggat sin säkerhet genom anslutning till både Nato och EU, spelar 1900-talets händelser fortfarande en central roll i debatten. Det europeiska och transatlantiska samarbetet är långt ifrån tillräckligt, hävdar det polska regeringspartiet Lag och rättvisa. Idén om en stor regional allians, som diskuterats många gånger förut, har återigen tagit fart i Polen, som gärna vill betraktas som Centraleuropas självklara ledarland. Kan det bli ett framgångsrikt projekt? Jag ställer frågan till politiker, statsvetare och en känd polsk författare.
”Trehavet-initiativet är en övning i europeisk gemenskap, eftersom ett mer integrerat Centraleuropa stärker det gemensamma europeiska intresset”, menar Krzysztof Szczerski, statsvetare och chef för Polens president Andrzej Dudas kansli. I Dubrovnik den 25 augusti 2016 skrev på polsk-kroatiskt initiativ representanter för tolv länder (Bulgarien, Kroatien, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Tjeckien, Ungern och Österrike) under ett avtal om att samarbeta inom områdena energi, transport, digital kommunikation och ekonomi. Att man har valt att ersätta det tidigare begreppet Intermarium med Trehavet beror enligt Szczerski på de nuvarande relationerna mellan länderna. ”Vi vill inte trassla till det, Intermarium som koncept har ju även en historisk och geopolitisk innebörd.” I klartext betyder det att det finns en motvilja hos de mindre länderna i regionen, till exempel Litauen, att domineras av Polen, som under mellankrigstiden, när Vilnius var polskt.
Det är dock svårt att bortse från arvet från Intermarium. Idén föddes för 100 år sedan när arkitekten bakom den polska självständigheten, marskalken Józef Pisudski, ville bygga en stark politisk allians, i vilken Polen skulle spela en ledande roll, för att stoppa den sovjetiska invasionen. Namnet Intermarium, ”mellanhavet”, syftar på glansdagarna under Jagellonska ätten, som regerade mellan 1300- och 1500-talet, när polskt inflytande verkligen sträckte sig ”från hav till hav”, eller en ännu tidigare period, när Kasimir den store, sista kungen av Piastdynastin, på 1300-talet utvidgade landet mot Östersjön och Svarta Havet. Pisudski misslyckades med sina planer att ena Central- och Östeuropas länder. Hade han lyckats, skulle inte andra världskriget ha brutit ut, hävdar den amerikanske historikern Timothy Snyder i Den blodiga jorden – Europa mellan Hitler och Stalin (svensk översättning 2011). En militärallians mellan Intermariums länder hade haft chans att hindra Tysklands och Sovjetunionens stormaktsambitioner. Ensamt var dock Polen för svagt för att försvara sig mot Tyskland.Intermarium begravdes helt och hållet vid Jaltakonferensen 1945, när Polen och regionens övriga länder tvingades till broderlig vänskap med Sovjetunionen.
Polen var givetvis inte ensamt om att vilja spela en nyckelroll i regionen. I boken Intermarium – Resor genom det verkliga och föreställda Centraleuropa (Międzymorze. Podróze przez prawdziwą i wyobrazoną Europę Srodkową, 2017) av den polske författaren Ziemowit Szczerek finns en karta som visar stormaktsambitionerna hos länderna i denna del av Europa. Storpolen överlappas av Storlitauen som omfattar Kaliningrad och polska Suwaki. Stortjeckien ockuperar polska Nedre Schlesien och tyska Lausitz. Och Storungern – självklart inom gränserna före Trianonfördraget mellan entenen och Ungern 1920. I Balkan är det nästan omöjligt att tyda de överlappande gränserna för ömsesidiga anspråk.
Szczerek, född 1978, är historiker, statsvetare samt prisbelönt författare till ett flertal böcker, mest känd för sina starkt subjektiva reportage. I Intermarium beskriver han sina resor i Central- och Östeuropa och möten med forskare, lokalpolitiker, tjänstemän och vanliga människor, möten där både ord och alkohol flödar fritt. I Polen fick boken mycket uppmärksamhet och ett antal priser. Efter Intermariums framgång publicerade Szczerek nyligen reportagesamlingen Via Carpatia – Resor i Ungern och Karpaternasbassäng (Via Carpatia. Podróze po Węgrzech i Basenie Karpackim, 2019).
”Intermariums mångfald i dag är en kvarleva, den består av minnen av flera gamla imperier som satte sin prägel på 1800-talet, tiden när nationer och Europa genomgick sin mest formativa period”, säger Ziemowit Szczerek när jag kontaktar honom. ”Arvet från det habsburgska imperiet är gigantiskt, trots att gränserna har flyttats flera gånger, trots åratal av kommunism och europeisk integration. När jag åker till Galizien från det postryska Kongresspolen är det som att plötsligt befinna sig i en annan civilisation. Eller ta Transkarpatien, som först tillhörde Ungern, sedan Tjeckoslovakien och ännu senare Ukraina, men som behållit sin tidigare karaktär. På samma sätt kan man fortfarande se en tydlig gräns mellan det före detta kungariket Rumänien och Transsylvanien. Det är två olika världar och olika mentaliteter: östrumänskt kaos kontra tysk-ungersk ordning.”
Enligt Szczerek är flytande gränser något som binder samman länderna i Central- och Östeuropa: ”I Väst förändrades gränserna mer sällan och nationerna har hunnit etablera sig. Problemet i vår del av Europa är kanske att konceptet om en modern stat kom för sent. Det ledde till en massa nationella komplex. Ett tydligt exempel på det är Makedonien”, säger Szczerek. (Sedan 2019 är landets officiella namn Nordmakedonien på grund av en utdragen konflikt med Grekland som ser Makedonien som sitt kulturarv.) I Intermarium beskriver Szczerek hur nationalisterna, under förevändning av att vilja återställa staden Skopje (Nordmakedionens huvudstad) som den såg ut före jordbävningen 1963, återuppbyggde den i modernistisk stil och klädde husfasaderna i vit marmor.
Problemet i vår del av Europa är kanske att konceptet om en modern stat kom för sent. Det ledde till en massa nationella komplex.
”Som ett resultat började Skopje se ut som ett låtsas-Aten eller ett handikappat antikt Rom. Det är ungefär lika vackert som skulpturen av Alexander den store som sattes upp i samband med ombyggnaden som mest påminner om en billig trädgårdsskulptur från någon byggvarukedja och som på grund av tvisten med Grekland numera officiellt kallas för ’Krigare på häst’”, säger Szczerek.
”Skopje lider av ’Östeuropasyndromet’”, fortsätter han. ”Det är en blandning av storhetsvansinne och brist på kompetens. Det är därför Makedonien blev tvunget att byta namn.” I Intermarium skriver Szczerek: ”Det är precis så här dessa mellanhavsdrömmar ser ut. Nationella absurditeter och små besattheter uppskruvade till högsta registret. Politiker från landet, vars granne till och med tog dess namn, åker till centrala Asien, gamla Baktrien, för att leta efter Alexander den stores arv. I stället för att fylla igen håliga vägar bygger de om sin huvudstad till en attrapp av både Grekland och Rom och trycker in en triumfbåge, kallad för Porta Macedonia, mellan bostadshus och snabbmatskiosker, eftersom Skopje är rätt litet och inte alls har överdrivet mycket utrymme till sitt förfogande.”
”Jag får intrycket av att hela Östeuropa är ett sådant Skopje. Vi stirrar oss blinda på Väst, vi vill vara som de, men vi gör det för snabbt, tar genvägar och skriker”, säger Szczerek. ”Det går ju att göra det på ett civiliserat sätt, som till exempel Slovenien eller Tjeckien, även om premiärminister Babi är ett undantag. Eller som Slovakien, som nyligen blivit litet klokare. Ungern… är Ungern (tystnad). Vi polacker, serber, kroater är för upptagna med våra egna nojor. Vi lider av ungefär samma problem som ett barn med överdrivna ambitioner som inte kan hantera motgångar”, säger Szczerek, som har fått många kritiker i Polen för sina kompromisslösa åsikter.
Det går inte att ta miste på att sådana överdrivna ambitioner flitigt lanseras av Polens nya styre sedan 2015, det nationalkonservativa partiet Lag och rättvisa. Det är framför allt partiledaren Jarosaw Kaczynski, tidigare även hans tvillingbror, före detta presidenten Lech Kaczynski som omkom i flygplansolyckan 2010, som är en ivrig förespråkare för Intermarium. Denna idé utvecklades så småningom till Trehavet-projektet. Jag frågar historikern, skribenten och före detta polska ambassadören i Lettland och Armenien, Jerzy Marek Nowakowski, hur han ser på saken.
”Det ursprungliga syftet var ju att stärka de auktoritära ledarna Kaczynski och Orbán. Man gjorde ett försök att samla ihop nya EU-medlemsstater för att få en stark gemensam röst som Bryssel måste räkna med. Det handlade om att försvara en viss utvecklingsmodell, baserad på att få stora resurser från strukturfonder och samtidigt tysta kritiker som varnar för hot mot rättsstaten”, säger Nowakowski. Men enligt honom insåg polska politiker inte att länderna i regionen skulle börja konkurrera med varandra. ”Det är därför Trehavet som ett politiskt koncept föll ganska snabbt. Sedan en tid tillbaka betonar president Duda och hans omgivning att detta endast är ett infrastrukturprojekt.”
Det stämmer att geopolitiken inte nämns med ett enda ord i samarbetsavtalet från 2016. Trehavet beskrivs enbart som ett verktyg för att göra Central- och Östeuropa säkrare (genom att undvika beroende av ryska energileveranser) och mer konkurrenskraftigt, och därmed även stärka EU som helhet. Nytt liv blåstes i projektet när USA anslöt sig som strategisk partner. Donald Trump, som gästade Trehavets toppmöte i Warszawa 2017, försäkrade att ”USA står sida vid sida med Trehavets stater. Vi har enorma energiresurser, vi är en stor energiexportör, så när helst ni behöver oss – just call us”. I februari 2020 deklarerade utrikesminister Mike Pompeo att USA ska bidra med en miljard dollar till utveckling av Trehavets energiprojekt. Konsultkoncernen Pricewaterhouse-Coopers uppskattade värdet av Trehavets alla planerade investeringar till 615 miljarder dollar. Förutom gasledningen nord-syd (från LNG gasporten i polska Swinoujscie till terminalen på Krk ön i Kroatien) planeras även för järnvägen Rail Baltica samt motorvägen Via Carpatia mellan Klaipeda och Thessaloniki.
Jerzy Marek Nowakowski påpekar att Trehavet som infrastrukturprojekt saknar Skandinavien. ”Det bör även omfatta Sverige, Finland och Danmark och, för att uttrycka det enkelt, binda ihop Kiruna och Istanbul. Polen skulle då vara ett slags bro mellan nord och syd.” Han lyfter även fram en annan svag punkt, nämligen att Trehavet, till skillnad från Pisudski Intermarium, knuffar Ukraina och Belarus i riktning mot Ryssland. ”Om vi tar europeisk integration på allvar, borde alla kommunikationstrakter gå igenom båda dessa länder. Annars bygger vi en ganska robust konstruktion helt utan dem”, menar Nowakowski. Ett exempel på lyckat samarbete var enligt honom det polsk-svenska initiativet om Östliga partnerskapet från 2009. Syftet var att stötta gamla öststaters europeiska ambitioner.
”Omkring 2010 började Polen ses som Europas hjärta och inte, som tidigare, en periferi. Tillsammans med Skandinavien utgjorde vi det rika nord, som skilde sig från det fattiga syd. När Lag och rättvisa tog makten förlorade vi denna position”, säger Nowakowski.
Enligt Szczerek räknar EU i dag betydligt mer med Orbán än Kaczynski. ”Orbán skulle kunna ta över Intermarium, frågan är bara om han är intresserad. Utåt stöttar Ungern Polens ledande roll i regionen, men egentligen bryr de sig inte. Orbán skapade ett slags neofeodal stat, där han skänker EU:s pengar till dem som är beroende av honom”, säger Szczerek. Utan att rucka på gränserna har Orbán lyckats återskapa Ungerns starka position i regionen. På sina resor pratade Szczerek med ungrare bosatta i serbiska Vojvodina och rumänska Transsylvanien som ser Orbán som sin premiärminister, vilket de inte gjorde med hans föregångare, socialdemokraten Ferenc Guyrcsány. ”Orbán vet vad folk vill ha, till exempel införde han ett särskilt bidrag till företag som ställer krav på språkkunskaper i ungerska.”
Hur ser Trehavets framtid ut? Finns det en chans att bryta Intermariums förbannelse, den historiska oförmågan att bygga ett fungerande samarbete?
Szczerek menar att Polen under de senaste åren enbart varit attraktivt för sina östeuropeiska grannar som Västeuropas reflekterade ljus. ”Vi hade den rollen i Ukraina och Georgien, till en viss del även i Moldavien och Rumänien, men endast som bärare av västerländska idéer och värderingar. Nu har vi valt bort den och det är helt obegripligt.” Szczerek klandrar Lag och rättvisa för att Polen drog sig undan och slutade vara en attraktiv politisk och kulturell förebild. Enligt honom kan Polen endast erbjuda något till sina grannländer i samarbete med EU, inte minst Tyskland.
”Att tävla med Tyskland är dömt att misslyckas. Halva Bosnien, Albanien, en stor del av Kroatien åker och jobbar i Tyskland, inte i Polen. Man kan kommunicera på tyska där”, säger Szczerek.
Tyskland anslöt till Trehavsprojektet som observatör, trots initial skepticism.
”I början var det inte riktigt klart om Trehavet skulle fungera”, säger Kai-Olof Lang, statsvetare vid tyska Stiftung Wissenschaft und Politik. ”Regelbundna toppmöten och projektspecifikationer har visat att initiativet utvecklas. Detta märktes också i Berlin. Därför har Tyskland signalerat att man vill ha ett nära samarbete eller kanske till och med ansluta sig till initiativet som har starka ekonomiska och politiska band med samtliga länder i Trehavetregionen.” Lang påpekar att ledande tyska politiker har deltagit i Trehavets toppmöten, utrikesminister Maas i Bukarest 2018 och president Steinmeier i Ljubljana 2019.
Enligt Jarosaw Guzy, sociolog och expert på internationella relationer samt gammal oppositionell, är Trehavet ett alternativ till det tyska Mitteleuropa-konceptet, som man åter började förverkliga efter EU:s utvidgning med länderna bakom gamla järnridån. Han menar att Tyskland har tagit en ledande roll i EU, inte minst ekonomiskt, på bekostnad av de nya medlemsstaterna. ”En del av den här ökningen av tyskt inflytande i EU är ett resultat av att de utnyttjade chanser med utvidgningen mot öst.” Guzy tror att USA:s engagemang i projektet kan stoppa Tyskland från att vilja försvaga Trehavet. ”De gamla öststaterna kommer mycket väl ihåg att det var USA och inte Västeuropa som hjälpte dem att befria sig från Sovjetunionens inflytande.”
Hur ser Trehavets framtid ut? Finns det en chans att bryta Intermariums förbannelse, den historiska oförmågan att bygga ett fungerande samarbete? Central- och Östeuropas länder står, trots geografisk närhet, inte varandra nära. I sin bok Den europeiska utopin (Utopia europejska, 2017) konstaterar Krzysztof Szczerski: ”Centraleuropas nationer vet överraskande litet om varandra och besöker sällan sina grannländer. Man åker mycket hellre på semester till andra länder i Europa eller ännu längre bort. Dålig infrastruktur och en nästan total avsaknad av snabba förbindelser uppmuntrar inte heller till närmare kontakter. Dagens Polen är i princip bortkopplat från resten av regionen när det gäller motorvägar och järnvägar”.
Det finns ett polsk ordspråk som säger att där det finns två polacker, finns det tre åsikter. Det samma kan sägas om Trehavet, där alla inblandade tolkar det på sitt eget sätt. När jag pratar med journalistkolleger från Tjeckien och Bulgarien säger de att dessa länder är öppna för olika allianser. Tjeckiens president diskuterar gärna investeringar med Kina, hans bulgariske kollega stöttar byggandet av den rysk-turkiska gasledningen vars ena gren ska gå via Bulgarien. Kroatiens nyvalda president Zoran Milanović, som 2020 ersatte initiativtagaren Kolinda Grabar-Kitarović, har flera gånger uttryckt sig kritiskt om Trehavet. ”Kroatien har redan sitt hav”, sade han i en intervju.
Ett tätare samarbete mellan grannländerna skulle gynna regionen, men frågan är om inte enskilda intressen än en gång tar över. Om samarbetet lyckas, finns det å andra sidan risk för att de östeuropeiska medlemsstaterna anser att de klarar sig bättre utan Bryssels inflytande, vilket ytterligare skulle försvaga EU. Många anser dock att det är svårt att se att Polen eller Ungern skulle kunna ha en ledarroll i regionen. Den demokratiska oppositionen i Belarus och Ukraina vänder sig hellre till Väst än till sina närmsta grannar.
(Översättningarna är gjorda av artikelförfattaren.)
