Analys/Reportage

Tunga böcker, lätta vågor – Facklitteraturen och ljudboken

| Respons 5/2018 | 21 min läsning

Sett till antalet titlar har utgivningen av facklitteratur hittills inte påverkats negativt av ljudbokens frammarsch. Det är framför allt genrelitteratur, som kriminalromaner, som migrerar till ljudboken. Facklitteraturen har varit intimt förknippad med pappersbokens anatomi, med dess möjligheter till register, illustrationer och källhänvisningar, och att anteckna. Ännu saknar ljudboken verktyg för att navigera i facklitteraturens informationsmassa.

It doesn’t matter how good or bad the product is. The fact is that people don’t read anymore.

Orden är Steve Jobs och yttrades i en intervju i The New York Times 2008. Det rörde sig om en sågning av Kindlen, den e-läsare som Amazon med vd:n Jeff Bezos i spetsen hade lanserat några månader tidigare. Jobs trodde inte på en produkt som bara kan användas till en sak, en sak som folk dessutom inte längre verkar göra: läsa. Han stödde sig på faktiska siffror. Samma år som Kindlen släpptes visade en undersökning att 40 procent av den amerikanska befolkningen knappt läser en bok per år. 

Någon liknande undersökning – hur många böcker befolkningen läser per år – finns inte i Sverige. Däremot finns Nordicoms så kallade Mediebarometer, som sedan sent 1970-tal kartlagt befolkningens medievanor. Enligt den senaste undersökningen (2017) läser/använder 36 procent av svenskarna i åldern 9–79 år en analog bok varje dag. Den tid de i genomsnitt ägnade åt läsning uppgick till 22 minuter. Detta är en uppgång om vi jämför med 1979 års mätningar, då motsvarande siffror var 29 procent respektive 18 minuter. Den senaste Mediebarometern visar också att vi läser mer på digitala plattformar, framför allt tidningar och tidskrifter, men även litterära texter. Rapporten visar därtill att fyra procent av svenskarna lyssnar på en ljudbok varje dag samt att två procent använder en e-bok varje dag.

Så här med facit i hand är det lätt att ge Jobs rätt. I varje fall beträffande Kindlen, spelaren eller hårdvaran, som nästintill kom att bli synonym med mjukvaran, det vill säga e-boken. Trots Jeff Bezos solida självförtroende och varma förhoppning blev plattan inte den kassako (eller guldkalv?) han hoppats på. Tio år senare har han också gett sitt forna älsklingsbarn kalla handen. Apparaten säljs fortfarande, men den för en undanskymd tillvaro i ett hörn av den stora Amazonfabriken. I stället riktas nu allt ljus mot Audible och den långt mer lättanpasslige halvbrodern: ljudboken. Till skillnad från e-boken behövs ingen för ändamålet avsedd spelare. Användaren lyssnar/läser ljudboken via en app i mobilen, strömmande eller nedladdad. Bokförsäljningen, kan det dock tilläggas, ger ingen större avkastning för företaget (åtminstone mätt med dess egen måttstock). Även om Amazon dominerar den amerikanska bokbranschen med en marknadsandel på 50 procent, står böcker för endast två procent av intäkterna. 

Audible, som grundades 1995, blev en del av den stora Amazonfamiljen redan 2008. I dag både distribuerar och producerar företaget ljudbaserad underhållning och information: böcker, intervjuer, utbildnings- och undervisningsmaterial, poddar samt ljudversioner av tidskrifter och dagstidningar som The New York Times och The Wall Street Journal. Katalogen är omfattande – Audibleprenumeranten har tillgång till över 200 000 filer/titlar. Företaget är just nu världens största producent av strömmande ljudböcker och publicerar 10 000 titlar per år.

Även om pappersboken är det i särklass starkaste gammelmediet finns alltså mycket som talar för att ljudboken är på frammarsch.

På bara några år har försäljningen av ljudboksabonnemang ökat starkt och ett flertal plattformar för strömmande ljudböcker finns på marknaden. I Sverige är Storytel marknadsledande. Ljudboksbolaget, som grundades 2005 av Jonas Tellander, köpte Norstedts Förlagsgrupp 2016, vilket fick många att höja på ögonbrynen. I augusti i år hade man 533 000 abonnenter världen över varav 293 000 i Sverige. Även om pappersboken är det i särklass starkaste gammelmediet finns alltså mycket som talar för att ljudboken är på frammarsch. Fyra procent av den svenska befolkningen använder som sagt en strömmande/nedladdad ljudbok varje dag, vilket är fyra procent mer än för bara några år sedan… Ser vi till Svenska Förläggareföreningens förlagsstatistik för 2017 har intäkterna från de digitala formaten (som helt domineras av strömmande ljudböcker och prenumerationstjänster av olika slag) ökat med 40 procent det senaste året. Antalet sålda exemplar har vidare ökat med 120 procent. Framför allt bottnar försäljningen i backlist, alltså äldre titlar som nu återutges i digitalt format.

Förklaringen till ljudbokens popularitet kan sökas på flera håll, men hittas framför allt i dess lättillgänglighet. Ljudboksleverantörerna förstod tidigt fördelarna med smidiga betalsystem och plattformar. En ljudbok från Audible, Storytel eller Bookbeat är bara några knapptryck borta. Att ljudboken sedan är ett medium som (i likhet med radion) gör det möjligt för användaren att göra flera saker samtidigt har även det sina förtjänster.

Men är då ljudboken en bok och läser vi en ljudbok? Ljudboksfenomenet har gett diskussionen om bokens och litteraturens död nytt liv. På samma sätt som när e-böckerna gjorde entré runt sekelskiftet, och senare släpptes in i litteraturens finrum, vädras återigen frågan om vi verkligen läser när vi tar del av litteratur i ett annat format än det vi är vana vid: tryckta bokstäver på ett papper. Gång efter annan framhålls att den som lyssnar på en ljudbok inte läser samt att det är ”något helt annat” att läsa en tryckt bok än att lyssna på en ljudbok. Men vad ”något helt annat” är preciseras sällan eller aldrig, varken av ljudbokslyssnaren eller pappersboksläsaren. Det gör att hela diskussionen om ljudbokslyssnandets – ljudboksläsandets! – väsensskilda karaktär blir undanglidande. Utläggningarna är till exempel ofta späckade med motsatspar: sida-skärm; statisk-dynamisk; komplex-enkel; materiell-immateriell; inkluderande-exkluderande; närläsning-snabbläsning; djupläsning-distraherad läsning och så vidare. Underförstått är det ofta det första ledet som är att föredra framför det andra.

Definitioner är inte alltid det lättaste, särskilt när det gäller föremål och praktiker som är under konstant förändring. Om vi går till vilket bokhistoriskt uppslagsverk som helst märker vi strax att i takt med att boken utvecklats från stentavla till datafil blir begreppsförklaringarna allt luddigare. Snart blir vi varse att det inte finns något sådant som en bok (och därmed ett slags läsart), eftersom texter kan förmedlas på många olika sätt: lerplattor, trästickor, silkestyg, papyrusrullar, pocketböcker, pappersremsor, punktskrift, skärmar och ljudvågor. Så hur skall vi komma förbi denna bokexegetik? Jo, snarare än att utgå från tingets materiella aspekter är det på tiden att vi skiftar fokus och i stället söker definitionen i dess funktion. I stället för att fråga vad en bok är, bör vi alltså fråga oss vad en bok gör. Då blir det mycket enklare, och en definition skulle kunna låta som följer: en bok förmedlar i ett bärbart format kunskap och idéer representerade i en symbolisk form. Att läsa skulle då kunna betecknas som förmågan att känna igen, tolka och sätta samma denna symboliska form, oavsett om den förmedlas visuellt, taktilt eller akustiskt – alltså presenteras som typograferad text, bilder, punktskrift eller ljudvågor och vibrationer. I linje med detta bör således ett medieformat som tillgängliggör text auditivt tillerkännas samma status som ett medieformat där texten återges som tryckta bokstäver på en sida eller som digitala grafer och kurvor på en skärm. En ljudbok är lika mycket bok som en tryckt bok. Och att lyssna på en ljudbok är likvärdigt med att läsa en text.

Läsning som fenomen är en lika upplöjd som omstridd akademisk terräng. Få kulturella praktiker tycks väcka lika stort tvärvetenskapligt intresse som just läsning. Vi finner läsforskare inom bokhistoria, didaktik, pedagogik, sociologi, litteraturvetenskap och psykologi. På senaste tid har även neurobiologerna börjat intressera sig för fenomenet. Med magnetresonanskameror och gamla hederliga ekg-metoder har forskarna kunnat studera vad som sker i hjärnan och kroppen när vi läser. Nyligen publicerade en grupp forskare från UCL (i samarbete med Audible) en studie där de jämförde fysiologiska reaktioner hos en grupp som fått se en tv- eller filmadaption av en roman med en grupp som fått lyssna på ljudboksversionen. Några av de böcker som valts ut var The Girl on the Train, Pride and Prejudice och Great Expectations. Studien visade med 99 procents säkerhet att de fysiologiska reaktionerna var betydligt starkare (högre puls, transpiration och kroppstemperatur) hos ljudbokslyssnarna än hos skärmtittarna. Resultatet var detsamma oavsett demografi. Undersökningen fastslog också att deltagarna hade missbedömt de olika mediernas effekter: de som lyssnat på en ljudbok hade tagit för givet att de skulle få låga utfall på de kliniska mätningarna; tvärtom hade de som tittat på en filmatisering förväntat sig höga testvärden.

Andra neurovetenskapliga studier har analyserat vilka centra i hjärnan som aktiveras när vi läser böcker med ögonen respektive öronen och fingerspetsarna (braille/punktskrift). Sådana studier har förstås vissa metodologiska problem. Till exempel kan man invända att en mr-maskin med sin klaustrofobiska tunnel (och höga ljudnivå) knappast är en avkopplande läsmiljö. Undersökningarna ger emellertid vid handen att läsning är en långt mer komplex kognitiv aktivitet än man tidigare trott. Läsning är, som det heter i Matthew Ruberys The Untold Story of the Talking Book (2016), en ”neurologisk hybrid”; när vi läser är en rad centra i hjärnan aktiverade på samma gång. 

När vi läser en text med ögonen är också området som processar ljud aktivt. Omvänt sker när vi lyssnar till en bok med öronen – då aktiveras centra som bearbetar visuella stimuli. Läsning är alltså inte uteslutande en visuell angelägenhet: när vi känner igen ett ord aktiveras syn- och hörselcentra samtidigt. Detta förklarar varför personer med hörselnedsättningar får kämpa extra mycket för att lära sig läsa, liksom att det för personer med dyslexi kan vara svårt att automatisera kopplingen mellan bokstäver och talljud.

För att ytterligare göra det hela ännu mer komplext har det framkommit att läsare som läser en bok med handen uppvisar liknande hjärnaktivitet som de som läser en tryckt bok – eller lyssnar på den för den delen. Även punktskriftsläsare tolkar och sätter samman symboliska uttryck till mening. Det medium i vilket läsaren tillägnar sig texten verkar alltså inte – rent tekniskt – ha någon avgörande betydelse för hur innehållet förstås. Icke desto visar flera studier att så är fallet. Varför? Jo, för att förståelse är inte bara granne med upplevelse, de är delar av samma mynt. Kommunikativa och kognitiva aspekter samverkar. Ögonrörelsemätningar har visat att ju mer omsorgsfullt en text typograferats desto lättare är den att läsa och därmed ta till sig. Och för att ta ett annat exempel: för bara 120 år sedan kunde alla läskunniga i Sverige obehindrat läsa frakturskrift. I dag skulle vi ge upp vid bara anblicken av en boksida i frakturstil. Läsning handlar om vana. Vi är vana att en text ser ut – och uppför sig – på ett visst sätt. Gör den inte det blir vi förvirrade. 

Den kanadensiske litteraturprofessorn Marshall McLuhan har kanske inte gått till historien som den mest klartänkte av medieteoretiker. Icke desto mindre finns i hans skrifter mycket som kastar ljus över den digitala omvandlingens effekter på kulturell produktion och konsumtion. Särskilt intressant är hypotesen att det tryckta ordet inom en snar framtid kommer att trängas undan av ljudet, varpå vi skulle ta steget tillbaka till en oral kultur. Nå, så har det inte blivit. Inte än.

Marshall McLuhan 1911–1980. Bildkälla: Wikimedia Commons.

McLuhan skriver också tänkvärt om det som Jay David Bolter och Richard Grusin senare kom att benämna remediering, nämligen att ett medium, låt oss säga en litterär text, flyttas från ett medium till ett annat, och därmed kan dra nytta av det nya mediets specifika egenskaper. McLuhan framhåller att vi måste förstå att implementeringen av ett nytt medium inte sker över en natt: ”A new medium is never an addition to an old one, nor does it leave the old one in peace. It never ceases to oppress the older media until it finds new shapes and positions for them”. Det är intressant att se ljudbokens utveckling i ljuset av denna kommentar. Ljudböcker, inspelad litteratur är inget nytt fenomen, även om de med digitaliseringen kommit att ta helt nya uttryck. Det var redan på 1870-talet som amerikanen Thomas Edison uppfann fonografen, en apparat som gjorde det möjligt att spela in och spela upp ljud. Vid första försöket lyckades han bara spela in ett enkelt barnkammarrim: ”Mary had a little lamb”. Utvecklingen inom musikindustrin under mellankrigstiden bidrog senare till att en större marknad för ljudböcker kunde växa fram. Från och med 1934 började amerikanska Library of Congress tillsammans med American Foundation for the Blind att ta fram ”talking books” för hemvändande soldater som skadats i kriget. Bland sortimentet fanns författare som Joseph Conrad, Agatha Christie och Rudyard Kipling. Uppläsarnas röster var mycket stackatoartade, inte helt olika de automatiserade, syntetiska röster vi kan höra på GPS:ernas vägbeskrivningar. De var talböcker snarare än ljudböcker. 

Med tanke på att radioteatern vid denna tid redan var ett etablerat och uppskattat medium, kunde man tänka sig att några av dess särdrag hade kunnat spilla över på ljudböcker, men icke. De tidiga ljudböckerna var inspelningar av en person som läste rakt upp och ner från ett manus, helt utan dramatiska intonationer eller fraseringar. Ofta lades till och med en liten ljudeffekt in för att signalera när en ny sida inleddes, trots att de alltså var ämnade för synskadade, som inte hade någon sida att relatera till. 

Med nya tekniker och distributionskanaler kom ljudboksmediet att utvecklas starkt under 1900-talets senare del; vinylskivor har ersatts av kassettband, som ersatts av cd-skivor, som ersatts av strömmande ljudböcker. Dock är det först nyligen som den starka bundenheten till den skrivna sidan – och tryckta boken – börjar släppa. Den talande boken har, som McLuhan uttryckte det, slutat ”to oppress the older media” och blivit ett medium i egen rätt. Ljudbokstjänsterna har också börjat utforska mediets potential. De har blivit producenter som anlitar författare som skriver böcker direkt för ljudboksformatet, men också skådespelare som på förmiddagen sitter i företagets egna inspelningsstudio för att på kvällen stå på Dramatens scen. Mediet har kort sagt hittat en ny form och position. 

Bonnierförlagens vd Håkan Rudels ord om att Nobelpristagare ”underpresterar digitalt” är vid det här laget bevingade. Man kan ge Rudels rätt i sak. Kvalitetslitteratur har ingen central plats i ljudbokstjänsternas vardagsrum, men därmed inte sagt att ljudbokslyssnare inte läser Nobelpristagare eller för den delen tar del av kvalitetslitteratur. Det är viktigt att komma ihåg att företag som Audible och Storytel är ljudbokstjänster, inte folkbibliotek med ett uppdrag. Främst är det genrelitteratur som ljudbokslyssnaren tar del av, men även kritikerrosade böcker som till exempel Elena Ferrantes Neapelkvartett är populära. Ser vi till Audibles lista över de bäst säljande titlarna (alla kategorier) toppas denna av Jane Austens Emma, utgiven första gången 1815. Att en roman från 1800-talet skulle vara ”chanslös i ett par hörlurar”, vilket Torbjörn Flygt hävdade i Sydsvenskan i våras, stämmer alltså inte.

Det som dock kan ge en fingervisning om vart branschen är på väg är att det är genrelitteraturen, framför allt kriminalfiktionen, som börjar migrera över till ljudbokstjänsterna.

Ljudbokslyssnarens preferenser tycks alltså inte skilja sig nämnvärt från analoga bokläsares. Valet av litteratur är i stort sett detsamma. Det bör dock inflikas att ljudbokspopulationen i Sverige ännu är liten; kundgruppen utgör en bråkdel av befolkningen, vilket gör det svårt att göra en rättvis bedömning av – och jämförelse mellan – digitala och analoga läsares läsmönster/läsvanor. Det som dock kan ge en fingervisning om vart branschen är på väg är att det är genrelitteraturen, framför allt kriminalfiktionen, som börjar migrera över till ljudbokstjänsterna. Försäljningen av deckare i tryckt format har gått ner, men sett till det digitala har den ökat.

Men en litteraturkategori som fackboken – hur presterar den digitalt? Det är viktigt att komma ihåg att facklitteratur (till skillnad från skönlitteratur), är en genre som etableras, eller snarare konsolideras, först under 1500-talet, i kölvattnet av den vetenskapliga revolutionen och boktryckarkonstens genomslag. Självklart finns undantag, men det är framför allt med bokmediets standardisering som genren etableras. Facklitteraturen har med andra ord dragit nytta av och utvecklats i takt med att pappersboken fått en bestämd anatomi. Paratexter som register, förklarande illustrationer, innehållsförteckningar, källhänvisningar och paginering kom att underbygga den akademiska litteraciteten och den vetenskapliga kommunikationen. 

Skönlitteraturen, som har sitt ursprung i en muntlig traderingstradition, står å sin sida inte i samma beroendeställning till den tryckta bokens format. Den skönlitterära texten har en början en mitt och ett slut, och är tänkt att läsas just på det sättet, från början till slut. Detta är givetvis en av anledningarna till att den lättare kommer till sin rätt i ljudboksformatet som ju till sin natur stöttar ett sekventiellt berättande. Den facklitterära texten däremot förgrenar sig, går i tydlig dialog med tidigare forskning och bereder vägen för kommande. Remedieringen, överflyttningen, blir mer omständlig. Ljudboksversionen av en fackbok som, för att ta ett exempel, det över 1 000 sidor omfattande praktverket om ryska revolutionen, Yuri Slezkines The House of Government (2017) är 45 timmar och 9 minuter – det är mer än en arbetsvecka. Det låter mycket, men å andra sidan tar det ju även tid att läsa den analogt. Pappersversionen har ett rikt bildmaterial, utförlig litteraturlista och en imponerande bakvagn som bjuder till fördjupad läsning. Allt sådant saknas i ljudboken. 

Just längden och de svåröversatta paratexterna har varit en av de stora stötestenarna för ljudbokstjänsterna/producenterna. En lösning har varit att ge ut en förkortad version av en redan utgiven fackbok. Denna är då mer koncentrerad eller akademiskt processad än dess analoga förlaga. Kanske är det en väg att gå, kanske är det en återvändsgränd för den fördjupade diskussionens litteratur? Jag menar att det borde finnas andra sätt att ge utrymme åt det slags text som vecklar ut sig, även i ljudbokssamhället. Ännu saknas dock lösningar, ja instrument eller verktyg, som låter oss navigera i fackbokens textmassor.

Vi läser av olika anledningar och på olika sätt. Vissa läser för att söka information, andra för att koppla av. Den ena läsarten behöver inte utesluta den andra: kunskapssökande och verklighetsflykt kan gå hand i hand. När det gäller sakprosa/facklitteratur är det dock många som läser med pennan i ena handen. Det går förstås att göra anteckningar även i en ljudbok. Läsaren kan pausa och skriva en notering på ett slags digital post it-lapp, som när som helst går att plocka fram. Det låter förstås fint, men ännu så länge är det bökigt, åtminstone för någon som är van att anteckna direkt på en sida; lapparna/bokmärkena är svåra att överblicka och hitta. Även detta torde dock vara ett problem som en skicklig systemvetare snabbt kan råda bot på.

I det senaste årets ljudboksdebatt (som framför allt tilldragit sig på Dagens Nyheters kultursidor och i branschorganet Svensk Bokhandel) har en oro ventilerats över att ljudböckernas framgångar har skett på pappersbokens bekostnad. Man menar att förlagen har tvingats dra ner både på kvalitet och utgivning. Men är det så? Och finns det någon risk att fackutgivningen skulle vara mer utsatt än den skönlitterära? Samtalet på kultursidorna kom mestadels att kretsa just kring den skönlitterära utgivningen, något som kanske låg i sakens natur, då skönlitteratur är den litteraturkategori som svenskarna läser och köper mest av. Ett undantag i debatten var emellertid historikern och sakprosaförfattaren Henrik Berggrens artikel ”Sanningen kräver stil och gestaltning”. Till skillnad från Natur & Kulturs förlagschef Richard Herold som påpekade att ljudboken var ett ”randfenomen”, var Berggren av åsikten att bokbranschen faktiskt påverkats av ljudboksboomen. Främst, menade han, var det facklitteraturen som fått ”maka på sig”. Berggren refererade till Bonnierförlagens fackboksutgivning, där en åtstramning de facto skett. Men hur ser det ut på de övriga förlagen? Är tendensen densamma?

Enligt Svenska Förläggareföreningens senaste rapport uppgick försäljningen av skönlitteratur (i alla format, digitalt som analogt: ljud/e-bok, inbunden, pocket) till 755,1 miljoner kronor. Det är en uppgång från 2010 då den totala försäljningen var 656,2 Mkr. Facklitteratur i sin tur sålde för 621,1 Mkr förra året. År 2010 var samma siffra 876,8 Mkr, med andra ord har det skett en minskning med 30 procent. Cirka 29 procent av försäljningen av skönlitteratur kom från ljudböcker (nedladdningsbara/strömmande/fysiska). Motsvarande siffra för facklitteratur var 6 procent. Alltså, för det första: försäljningen av nyutgiven facklitteratur minskar; för det andra: facklitteratur säljer sämre i ljudboksformat än vad skönlitteratur gör. Därtill adapteras de inte heller i lika stor utsträckning.

En möjlig förklaring till den vikande försäljningen av fackböcker skulle kunna vara ljudboksboomen – att människor lyssnar alltmer via prenumerationstjänster och köper allt mindre. Denna bild bekräftas om vi ser till antalet sålda volymer. Sedan 2009 har antalet sålda volymer (alla format) minskat med nästan 27 procent. Särskilt är det inbundna fackböcker som minskar, för svensk facklitteratur är minskningen 38 procent och för översatt litteratur är samma siffra 57 procent. Intressant är dock att utgivningen av fackböcker i pappersformat håller sig mer eller mindre konstant. Enligt Svenska Förläggareföreningen (som förvisso bara samlar in statistik från sina medlemmar, totalt 66 stycken) uppgick utgivningen av nya titlar och nya upplagor i pappersformat (ljud/e-böcker är inte medräknade) år 2001 till 1 279 titlar. Motsvarande siffra 2017 var 1 280. Själva fackboksutgivningen tycks rent kvantitativt inte ha lidit någon skada av ljudböckernas framfart. Med andra ord är det inte förlagen som sviker, utan läsarnas köpkraft.

Nåväl. Berggren menade i sin debattartikel att ”vissa genrer och stilar inte lämpar sig särskilt väl att läsas högt”. Det håller jag med om; verk med bilder, statistik och fotnoter har som nämnts svårt att komma till sin rätt i ett ljudboksformat. Jämför vi å andra sidan de fackböcker som säljer bäst digitalt med dem som säljer bäst analogt finns stora likheter ämnesmässigt: biografier, personlig utveckling, historia, livsstilsböcker och omvärldsanalyser (på Audibles non-fiction-lista toppar titlar om Trumpadministrationen). Kort sagt, en fackbok som säljer bra, säljer bra i alla format.

Nu är det givetvis problematiskt att utifrån bestsellerlistor säga något om en hel litteraturkategoris (o)möjliga adaptering till ljudboksformatet. Likaså är det svårt att tänka sig att en boks litterära kvalitet – stil och gestaltning eller längd för den delen – skulle vara det främsta problemet för en ljudbokslyssnare, vilket är invändningar som ofta framhålls. En fackbok på 1 000 sidor är 1 000 sidor om än i gyllne minuter. 


Alexandra Borg

Alexandra Borg är fil. dr i litteraturvetenskap och verksam vid Uppsala universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...