Johan Boberg:

Kollegialiteten har trängts tillbaka

Maciej Zaremba konstaterade i artikelserien Patienten & prislappen (2013) att Sverige, till skillnad från Norge och Danmark, i stort sett saknat en debatt om New Public Management (NPM), trots att effekterna varit minst lika omfattande här. Visserligen har forskare och berörda professioner slagit larm, men politikerna verkar ha haft svårt att förstå vad det handlar om. Efter reportaget drog debatten igång på allvar. Professionsföreträdare deklarerade att deras yrken kidnappats av ekonomiska modeller (Dagens Nyheter 24/6 2013), och studentförbund varnade för toppstyrning och kontroll inom välfärden (Dagens Samhälle 25/4 2013). Medicinska riksstämman 2013 hade NPM som tema, och mot årets slut annonserade Stefan Löfven att med en S-regering skulle välfärden få ”en ny styrning som utgår från de välfärdsprofessionellas kompetens och yrkesetik.” (DN 15/11 2013) Väl på plats i regeringskansliet påbörjades arbetet med en ”tillitsreform”.

Universitetet är ett av de främsta exemplen på hur en verksamhet kan organiseras på professionella grunder. Den forskning och undervisning som bedrivs är starkt specialiserad och utförs av personer med omfattande autonomi. Denna självständighet på det individuella planet kontrolleras sedan genom olika kollegiala organ, där valda företrädare kollektivt fattar beslut på grundval av en gemensam vetenskaplig bedömning.Många har i denna diskussion – precis som regeringen – sett ett återupprättande av tilliten till professionerna som en väg framåt. Genom att åter ge dessa grupper makt att utföra sitt arbete utan detaljstyrning och ständig återrapportering, kan såväl kvalitet som effektivitet upprätthållas, tänker man sig.

Detta självstyre är dock hotat i dagens Sverige, bland annat genom reformer i linje med NPM. När denna förvaltningsideologi väl diskuterats har fokus ofta hamnat på olika processer av marknadisering, såsom privatisering eller valfrihet. Däremot har företagiseringen, genom vilken organisationer internt antar en företagsliknande skepnad, tenderat att passera mer i det tysta. För frågan om det professionella självstyret är den senare företeelsen av störst betydelse.

Och när det rådande idealet är ett starkt ledarskap har det akademiska självstyret fått träda tillbaka.

Högskoleledningar utvecklas i riktning mot ett slags företagsledningar, som ägnar sig åt linjestyrning enligt näringslivsmodell, varumärkesbyggande och strategiska satsningar – allt för att lärosätena, som det heter, ska kunna hävda sig i den nationella och internationella konkurrensen. Och när det rådande idealet är ett starkt ledarskap har det akademiska självstyret fått träda tillbaka. Detta är ett av de teman som antologin Det hotade universitetet tar sig an, där vi får följa hur det kollegiala inflytandet vid våra lärosäten successivt blivit alltmer kringskuret.

Med 1977 års högskolereform fick universiteten högskolestyrelser i dagens mening och samtidigt även extern representation i dessa; tidigare hade de haft konsistorier med interna ledamöter företrädande lärare, övriga medarbetare och studenter. Förändringen motiverades utifrån behovet av demokratisk insyn och tydlig samhällskoppling och såldes in med löfte om att låta de interna ledamöterna vara i majoritet samt att rektor skulle inneha ordförandeskapet. Detta löfte skulle dock snart komma att brytas. 1988 beslutades att de externa ledamöterna, som företrädde allmänna intressen och utsågs av regeringen, skulle vara i majoritet, och 1998 bestämdes det att ordförandeposten skulle vara externt tillsatt. Även det kollegiala inflytandet vid rektorsval har stegvis avtagit.

Externa ledamöter sägs motverka inåtvändhet och stagnation och skall göra det möjligt att fatta svåra beslut. Det ter sig rimligt att dessa i så fall bör ha lärosätets bästa för ögonen och framför allt inneha akademisk kompetens – om syftet är god forskning och undervisning. Frågan är dock vilka motiv som väglett valet av ledamöter. Fjolårets ledningsutredning beskriver hur ordförande ofta tampas med externa ledamöter med dålig inblick i lärosätenas regelverk och som ser sig ”som representanter för näringslivet, den omgivande regionen eller någon annan del av samhället” och i första hand agerar ”för att bevaka det omgivande samhällets intressen i lärosätets verksamhet.” (SOU 2015:92) Vidare visade en studie av 14 lärosäten att endast 20 procent av de externa ledamöterna hade en gedigen egen erfarenhet av akademisk verksamhet. Medan man talat om en avpolitisering av styrelserna har näringslivsrepresentanter kommit att bli den absolut vanligaste kategorin (drygt 40 procent). Politiskt neutralt så klart – för i dag vill regeringar av alla kulörer se kraftfulla aktörer i ”innovationssystemet”.

Lärosäten i statlig regi är (formellt sett) förvaltningsmyndigheter, men på grund av deras säregna ställning bland dessa – då en stor del av verksamheten, innehållet i forskning och undervisning, direkt eller indirekt omfattas av den akademiska friheten – har de organiserats genom två motstridiga styrningsprinciper: kollegial styrning och linjestyrning. Medan kollegial styrning har sin bas i den vetenskapliga praktiken och styr verksamheten underifrån, utgår linjestyrning från myndighetsrollen och bygger på idén om att offentlig verksamhet skall följa centralt beslutade lagar och regler, som förmedlas nedåt i hierarkin. En kombination av de två krävs för att säkerställa att lärosätena både fullföljer sitt myndighetsuppdrag och förmår bedriva forskning och undervisning som står fri från politisk påverkan.

Parallellt med att inflytandet i ledningsskiktet minskade stod det kollegiala styret intakt. Sedan 2011 års autonomireform är situationen dock en annan. Under parollen ”ökad frihet för universitet och högskolor” gavs styrelserna befogenhet att besluta om lärosätenas interna organisation, genom en avreglering som berövade det kollegiala styret (genom fakultetsnämnder) lagstöd.

Vad blev då resultatet? Studerar man det interna regelverkets förändring, som Shirin Ahlbäck Öberg och Elin Sundberg gjort, framträder en pågående avkollegialisering: kollegiala organ har förminskats eller helt ersatts av andra modeller, linjechefer har fått större makt vid utseende av kollegiala ledare, valförfaranden har ersatts av hörandeprocesser (eller ren externrekrytering), linjechefer har fått ökat inflytande i frågor rörande kvalitet, anställning och ekonomi etcetera. I kombination med den förändrade styrelsesammansättningen framtonar bilden av en profession med allt mindre att säga till om.

Nyligen gick högskoleministern och civilministern ut med ett gemensamt inlägg i debatten om lärosätenas styrning (UNT 6/5). Moderna lärosäten behöver både kollegialt styre, med ansvar för verksamhetens kvalitet, och effektiv linjestyrning, med förmåga att ”fatta svåra beslut” och göra ”strategiska prioriteringar”, skriver ministrarna.

Menar de allvar med det kollegiala styrets betydelse, så bör detta komma till uttryck i politisk handling. Det är inte bara mindre detaljstyrning och minskade administrativa pålagor som behövs, utan ett verkligt akademiskt självstyre, där beslut tas på grundval av vetenskapliga bedömningar. Detta borde utgöra en hörnpelare i den ”tillitsbaserade styrning” som ministrarna utlovar.

Fria lärosäten är, liksom fria medier, livsluften för demokratiska stater, och precis som journalistkåren ofta hamnar i konflikt med den politiska makten, är inte sällan forskare oense med politiker om vad som utgör bra, viktig och nyttig forskning. Trots alla fina ord om självständighet, har utvecklingen varit att bit för bit beröva den vetenskapliga professionen inflytande; det är ledningarna som frigjorts.

Vad som behövs i dag är inte mer lättstyrda och anpassliga lärosäten, utan mer självständiga och långsiktiga. Humboldt skrev för drygt 200 år sedan att staten måste ”vårda en inre övertygelse om att universitetet när det väl fyller sitt ändamål också uppfyller statens ändamål, och det på en mycket högre nivå”. En sådan övertygelse kräver dock ett stort mått av tillit. Frågan är om den politiska klassen är förmögen därtill.

Johan Boberg är doktorand i filosofi vid Uppsala universitet.

 

Janken Myrdal:

Romantisera inte kollegialiteten

Det börjar inte bra. Jag är positiv till en bok som försvarar universiteten som samhällets bas för kunskap, men stöts av inledande förargliga misstag.

Omslaget pryds av en praktfull lappuggla. Denna illustrerar en känd sentens som redaktörerna hänvisar till: Minervas uggla flyger i skymningen. När Hegel formulerar denna syftar han på minervaugglan (Athene noctua); den är vanlig på kontinenten, men finns inte i Sverige. Hegel vill beskriva att ett utvecklingsskede kan sammanfattas först när det avslutats. I denna bok hoppas redaktörerna att ugglan skall förmås flyga på dagen. Tanken är att vi skall se försämringarna innan det blir för sent, vilket inte är vad Hegel försökte beskriva. Inte heller bildens konkretion är lyckad. Det finns dagaktiva ugglor, men de flesta har mörkerseende som inte är avpassat för dagjakt. Så följer, i inledningen, en klassiskt felaktig metafor: en groda som kastas i kokande vatten hoppar ur, men om det gradvis hettas upp låter grodan sig bli kokt. Det är kunskap på Wiki-nivå att detta är fel. En groda som läggs i kokande vatten dör och hoppar ingenstans. Alla försök visar att grodor hoppar ur då vatten gradvis upphettas. Om denna bild skall ha någon bäring på den gradvisa anpassningen blir slutsatsen att grodor är smartare än akademiker.

Att varna för en intellektuell utarmning av universiteten är en genre i sig, ofta med en plädering för humanvetenskapernas betydelse. Vårt medeltida universitet har många deltagare i denna debatt. Här är det statsvetare i Uppsala som har samlat femton uppsatser av olika forskare. En tyngdpunkt ligger vid hur universiteten styrs. I stället för kollegors tillit sätts forskare under ledningens kontroll i strävan efter mätbar effektivitet. Flertalet författare ser kollegialitet, att forskarna själva diskuterar och styr över universitetet, som eftersträvansvärd.

Några uppsatser tar upp målsättningen för verksamheten, som Sven Widmalms om forskningspropositioner under lång tid. Han visar hur de från att först ha betonat bildningens betydelse för demokrati med ett upplysningspatos sedan framhäver relevans, ofta med målet att skapa innovationer för näringslivet. Flera uppsatser behandlar vad som är kreativa miljöer. I ett bidrag av sociologen Michael Tåhlin påpekas att för arbeten med en hög komplexitet är autonomi viktigare än yttre stimuli. Frihet stärker också långsiktigt personens förmåga att lösa problem och fatta självständiga beslut.

Jag kommer i fortsättningen att koncentrera mig på styrningen. Det är i första hand de högsta nivåerna, styrelsen och rektorsämbetet, som granskas i boken.

I en av de inledande uppsatserna visar statsvetarna Shirin Ahlbäck Öberg och Elin Sundberg hur högskolestyrelserna alltmer domineras av externa ledamöter. En annan hotfull förändring, som Elin Sundberg tagit upp i Respons 2014/3, är att autonomireformen tog bort skyddet för fakulteter med kollegialt tillsatta styrelser (fakultetsnämnderna). Dessa har endast i begränsad omfattning försvunnit, men då det är inom fakulteten som avgörande ekonomiska prioriteringar, sker skulle en omfattande nedläggning rycka undan marken för forskarnas kollegiala inflytande.

Ekonomen Lars Engwall har studerat hur rektorer tillsatts under femtio år. Han når flera konkreta resultat som redovisas i diagram, exempelvis att de i mindre grad rekryteras internt och att deras akademiska kompetens, mätt som antalet år de varit professorer, minskat. Det hade varit intressant att få reda på hur många rektorer som inte är professorer, nu ger de bara värdet noll och drar ned genomsnittet. Att rektorer hämtas utifrån ser Engwall inte som något negativt, men att den akademiska kompetensen minskar är allvarligt och han befarar att vi i framtiden får akademiska ledare som ett särskilt yrke.

I dessa, och flera andra inlägg, ligger som en självklarhet att ett kollegialt styre leder till bättre beslut. Visserligen skriver Öberg och Sundberg att i frågor som rör ansvar för anslag och annan myndighetsutövning är linjeorganisation lämplig, men för verksamhetens inriktning är kollegial styrning överlägsen.

En delvis annan uppfattning framförs av Hanne Foss Hansen, som är danska och har ägnat sig åt att studera universitet och evaluering. Hon beskriver den danska utvecklingen, som är mycket radikal. 2003 avskaffades i ett slag kollegialt vald ledning och i stället infördes en linje där styrelsen utser rektor, vilken utser dekaner, som i sin tur utser prefekter (institutsledare). Under åren 2006–2007 genomfördes en radikal sammanslagning: 12 universitet och 9 sektorsforskningsinstitut blev 6 stora och 2 små universitet. (Sverige har i dag 16 universitet och 29 högskolor.) Detta öppnade i Danmark för en hårdare statlig styrning, med krav på effektiv publicering och större genomströmning av studenter.

En utgångspunkt för hennes resonemang är det som kallats det ”danska miraklet”, nämligen danska forskares snabba framryckning i Web of Science (WoS), där de har betydligt högre citeringsnivå än de flesta andra länder, inte minst Sverige. Hon är av uppfattningen att ledningsreformen skapade dynamik, men framhåller samtidigt att en nackdel är att forskarnas engagemang i helheten har gått förlorad. Hansen är tveksam till om dessa genomgripande reformer är orsaken till den danska vetenskapliga framryckningen, som i stället baserats i långsiktigt arbete i forskargrupper.

I detta tror jag hon har fel. Jag är övertygad om att reformerna ligger till grund för det danska miraklet. Om staten, med ganska hårda medel, tvingar hela forskarpopulationen att sträva efter publiceringar av artiklar i sammanhang och med ett innehåll som gör att de ofta citeras kommer dessa forskare att genomsnittligt uppnå fler citeringar än en grupp som inte på samma sätt satts under liknande press. Om detta leder till betydande vetenskapliga genombrott och till en allmänt högre intellektuell standard för danska akademiker kommer vi att se inom tio till tjugo år. Risken är dock att en statlig styrning likt den danska leder till att forskare undviker att syntetisera och skriva böcker, som idéhistorikern Keith Thomas påpekar i ett annat av antologins bidrag. (Hansen antyder själv detta hot). I Danmark motverkas detta möjligen av att man behållit den gammaldags, gedigna doktorsavhandlingen. Flera stora forskningsfinansiärer kan också bidra till en frihet.

Professorsvälde ledde ofta till orättvisor och andra nackdelar, men överskuggades detta av fördelar?

Genom skriften löper en stark tillit till forskarna och deras förmåga att själva välja forskningsområden. Det finns dock en viss romantisering av ett fritt och upplyst förr som ställs mot ett allt mörkare nu och sedan. Professorsvälde ledde ofta till orättvisor och andra nackdelar, men överskuggades detta av fördelar? Meritokrati, där de mest meriterade har makten, innebär att övrig personal och studenter inte bör ha någon avgörande makt. I andra organisationer skulle det ses som en nackdel.

För att kunna se det goda måste vi ta upp det dåliga. En överdrivet positiv uppfattning om ett fritt och kreativt förr undergräver goda argument och bereder vägen för ett radikalt ingrepp av det slag som gjorts i Danmark – vilket har många anhängare bland de ledande universitetsbyråkraterna i Sverige och som skulle medföra gradvis förändring av det slag som författarna varnar för.

Ett avgörande elementet i det kollektiva styret nämns bara i förbigående (av Li Bennich-Björkman), nämligen att godkännande av disputerade och urval av lektorer och professorer på ett universitetet alltid ligger i händerna på kollegorna. Detta har gamla traditioner och en brist i boken är att man inte ser linjerna bakåt till medeltiden. Universitetet är en av våra äldsta institutioner som i vissa avseenden, exempelvis det just nämnda, behållit sina former. Om universiteten fylls med professorer utan någon mer omfattande vetenskaplig kompetens och ibland kanske inte ens doktorsexamen, eller om studenter kan få doktorstitel utan att presentera ett större och självständigt vetenskapligt arbete – då skulle universiteten ha förlorat sitt existensberättigande. Orsaken skulle i så fall vara att kvalitetskontrollen har upphört. Finns sådana tendenser till sjunkande kvalitet? Även om de bara vore sporadiska skulle det vara oroväckande.

Janken Myrdal är professor i agrarhistoria vid Sveriges Lantbruksuniversitet.