Debatt

UG:s granskning av apatiska flyktingbarn var manipulativ

| Respons 4/2020 | 25 min läsning

Efter viss tvekan tog Johan Åsard, journalist och tidigare chef för TV4:s Kalla fakta, på sig uppdraget att granska Gellert Tamas program ”Spelet om de apatiska barnen” som sändes i SVT:s Uppdrag granskning 2006 och som fick stort inflytande över debatten. Hans känsla efter ett första möte med Tamas var att resultatet av granskningen skulle bli magert. Men steg för steg upptäckte Åsard att programmet vid en ytlig betraktelse visserligen var övertygande, men att det i själva verket var vilseledande och manipulativt.

”Spelet om de apatiska barnen” sändes i SVT:s Uppdrag granskning den 19 september 2006. Foto Anders Strömquist / SVT

I början av 2000-talet började ett märkligt fenomen uppträda bland asylsökande flyktingfamiljer i Sverige. Barn efter barn insjuknade i ett oförklarligt tillstånd av uppgivenhet, passivitet och till synes minskad livsvilja. Symtomen yttrade sig i en oförmåga att äta, dricka, prata, gå och sköta den personliga hygienen. I de svårare fallen krävdes inläggning på sjukhus och sondmatning. Tillstånden ansågs potentiellt livshotande. Läkarkåren famlade efter förklaringar. Inga etablerade diagnoser – varken medicinska eller psykiatriska – stämde in på den komplexa symtombilden.

En teori som kom att dominera var att barnens tillstånd var orsakad av den stress som flyktingfamiljerna var utsatta för under den långa och osäkra asylprocessen, i kombination med bakomliggande traumatiska upplevelser. Men var de verkligen sjuka på riktigt? Omständigheter väckte tvivel. De flesta barn insjuknade efter att familjen fått avslag på sin asylansökan. Inga barn tillfrisknade utan att familjen fått uppehållstillstånd. Den alldeles dominerande andelen barn som insjuknade kom från minoritetsbefolkningar i några få länder i forna Sovjetunionen och Serbien.

I takt med att antalet sjuka barn ökade fick medias rapportering fart. Flera utvisningar av familjer med sjuka barn väckte upprördhet. Det anordnades demonstrationer och upprop som krävde amnesti för flyktingfamiljerna. Samtidigt gjorde misstankarna om att barnen var manipulerade frågan infekterad. Debatten blev alltmer polariserad. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte en utredning som omedelbart anklagades för att vara styrd av fördomar och förutbestämda uppfattningar om att flyktingfamiljerna bluffade. Barnläkarföreningen avvisade alla påståenden om att barnen inte skulle vara sjuka på riktigt. Under tiden blev antalet barn som insjuknade allt fler. Framåt 2005 rörde det sig om flera hundra apatiska barn, som de kom att kallas i media.

Den 19/9 2006 sände SVT:s flaggskepp för undersökande journalistik, Uppdrag granskning (hädanefter UG), ett program med titeln ”Spelet om de apatiska barnen”. I fokus stod den statliga utredning, som i sin andra rapport hade kommit fram till att en av förklaringarna till barnens tillstånd kunde vara att de simulerade eller var manipulerade av sina föräldrar. Frågan som ställdes i programmet var om detta påstående var riktigt. Eller som reportern Gellert Tamas uttryckte det i programmets inledning: ”Är de apatiska barnen en bluff, eller vem är det som bluffar?”

Plötsligt trädde den ena efter den andra läkaren och psykiatrikern fram och berättade om sina erfarenheter från mitten av 00-talet – att de redan då fattat misstankar om manipulation, men inte vågat diskutera det öppet av rädsla för att bli stämplade som främlingsfientliga.

Svaret som gavs i programmet var nej, allt tal om att det kunde röra sig om något annat än riktig sjukdom saknade grund. I en genomgång av hundra fall kunde inte ett enda manipulerat barn hittas. Varje person som ifrågasatte barnens sjukdom ställdes mot väggen och visade sig vara främlingsfientlig, fördomsfull eller okunnig. Det avslöjades att den statliga utredningen hade ignorerat internationell forskning som visade att barnens symtom inte var unika utan tvärtom väl kända. Det sades också att det fanns apatiska flyktingbarn i andra länder, tvärtemot vad utredningen påstod.

”Spelet om de apatiska barnen” fick ett starkt genomslag. De läkare och psykiatriker som hade försökt föra en diskussion om alternativa förklaringar till barnens tillstånd tystnade. Tre år senare följde Tamas upp programmet med boken De apatiska (Natur & Kultur, 2010). I den drev han samma tes: de apatiska barnen var sjuka på riktigt. Detta blev det narrativ som kom att dominera. Först tretton år efter att ”Spelet om de apatiska barnen” sänts bröts tystnaden på allvar. I september 2019 publicerade magasinet Filter ett reportage om två före detta, nu vuxna, apatiska barn. Båda vittnade om att de av sina föräldrar tvingats att låtsas vara sjuka. Plötsligt trädde den ena efter den andra läkaren och psykiatrikern fram och berättade om sina erfarenheter från mitten av 00-talet – att de redan då fattat misstankar om manipulation, men inte vågat diskutera det öppet av rädsla för att bli stämplade som främlingsfientliga.

Media beskylldes av olika debattörer för att blint och naivt ha understött den då rådande ”politiskt korrekta” uppfattningen att de apatiska barnen var sjuka på riktigt och att de var offer för en orättfärdig asylprocess. I fokus för kritiken stod ”Spelet om de apatiska barnen”. På ledarplats i Expressen och i Dagens samhälle anklagades UG för att ha haft ett förödande inflytande på den dåvarande debatten om orsakerna till barnens tillstånd.

UG:s projektledare Ulf Johansson och den tidigare projektledaren Nils Hanson gick i svaromål och menade att de två barnens berättelser inte motsade programmets slutsatser. Gellert Tamas tog strid med Filters reporter Ola Sandstig i en skriftväxling i Dagens Nyheter. Tamas ifrågasatte inte de två före detta apatiska barnens berättelser, men avvisade all kritik mot sitt program och hävdade att det fortfarande gav en korrekt bild av fenomenet. De två nu vuxna barnen som trädde fram i Filter utgjorde undantag, menade han.

Jag hade aldrig intresserat mig mer än ytligt för frågan om de apatiska flyktingbarnen. Men jag följde debatten i DN med intresse. Tamas och Sandstig gav rakt motsatta bilder av fenomenet. Sandstig tycktes hävda att alla apatiska barn var manipulerade eller simulerade, Tamas att alla apatiska barn var sjuka på riktigt. Sandstig anklagade dessutom Tamas för att ha mörkat uppgifter som talade emot slutsatserna i hans program. Tamas förnekade. Vem som hade rätt var omöjligt att avgöra. Men en sak var klar: Ola Sandstig och Filter hade lyckats väcka nytt liv i debatten om de apatiska flyktingbarnen.

Någon månad senare fick jag ett oväntat samtal från Ulf Johansson, projektledare och ansvarig utgivare på UG. Han hade beslutat sig för att tillsätta en utredning av ”Spelet om de apatiska barnen”. Ville jag åta mig uppdraget? Min första tanke var att tacka nej. Varför skulle jag vilja sticka in huvudet i denna konflikt av oförsonliga och – som det tycktes – rent personliga motsättningar mellan Tamas och Sandstig? Dessutom var ämnet avskräckande i sig. Några googlingar bakåt i tiden blottade en giftig cocktail av juridik, psykiatri, asylpolitik, främlingsfientlighet (eller rädsla för), fördomar (om kulturer) och empati (med barnen). Var det möjligt att finna någon sanning i detta?

Men uppdraget var inte att reda ut vem som hade rätt i frågan om orsakerna till barnens tillstånd, utan att granska UG:s program från en journalistisk utgångspunkt, utifrån de förutsättningar som rådde 2006 då programmet gjordes, alltså utifrån vad som då var känt och vad som var möjligt för en grävande journalist att kunna ta reda på, oavsett de två barnens berättelser i Filter. Bråket mellan Sandstig och Tamas behövde jag således inte bry mig om.

Jag fann allt färre skäl att tacka nej. Det var dessutom ett spännande uppdrag. Det är inte ofta en redaktion låter granska sin egen undersökande journalistik.

Jag fann allt färre skäl att tacka nej. Det var dessutom ett spännande uppdrag. Det är inte ofta en redaktion låter granska sin egen undersökande journalistik. Det var ett modigt beslut av Ulf Johansson och UG. Jag hade inte heller några bindningar till vare sig Gellert Tamas eller Ola Sandstig och Filter och kunde ta mig an projektet utan att vara belastad av lojaliteter. En sak som Johansson ville att jag skulle titta speciellt på var hur det låg till med de sex apatiska flyktingbarn, som när programmet gjordes hade vårdats både i Norge och Sverige. Sandstig hade gått igenom de norska vårdjournalerna och menade att de sex barnen var tydliga exempel på manipulation och att Tamas begått ett misstag som inte hade tagit upp dem i sitt program, trots att han känt till dem. Det lät onekligen graverande för Tamas trovärdighet. Men inget var givet när jag började mitt arbete.

Jag tittade på programmet en första gång. Det var en stark berättelse som rullade fram på datorskärmen. Steg för steg granskade Tamas olika påståenden som gjorts om att de apatiska barnen var ett resultat av föräldrarnas manipulation. En psykiatriker påstod att de var förgiftade, en annan sade att de tvingades spela sjuka, en tredje att sjukvårdspersonal sett mat försvinna ur kylskåpen på nätterna och att man misstänkte att barnen var uppe när ingen såg dem. Men när Tamas konfronterade dem kunde ingen bevisa något.

Johan Åsard. Foto: Jens Sølvberg

Programmet fortsatte med att visa att den statliga utredningens påstående att epidemin av apatiska flyktingbarn var unik för Sverige var felaktigt. I Australien fanns det hundratals flyktingbarn med samma symtom. Inte heller symtomen var något nytt, vilket migrationsminister Barbro Holmberg påstått. I SVT:s arkiv hittade Tamas exempel på flyktingbarn i Sverige med uppgivenhetssymtom från början av 90-talet. I den medicinska litteraturen hittade han beskrivningar av liknande fall från 50-talet.

Det framstod också som att den statliga utredningen nonchalerade internationell forskning. En brittisk psykiatriker framträdde i programmet och kritiserade utredningen för att inte ha kontaktat honom, trots att han var världens främste expert på barn med denna typ av symtom. En australiensisk psykolog, som stod bakom uppgiften om de hundratals fallen av apatiska flyktingbarn i Australien, hade inte heller kontaktats av utredningen. I det fallet var det extra besvärande för utredningen, eftersom den av regeringen utsedda nationella samordnaren och chefen för utredningen, Marie Hessle, offentligt sagt att man hade kontaktat honom för att skaffa information om situationen i Australien. Hon hade alltså ljugit om detta.

Förklaringen till detta bedrägliga beteende var att den statliga utredningen var korrumperad av en förutbestämd uppfattning om att de apatiska barnen var manipulerade. I bakgrunden skymtade en regering och en migrationsminister, som gärna såg att utredningen kunde visa att de asylsökande flyktingfamiljerna bluffade. Skälet var att man ville begränsa asylinvandringen av rädsla för att annars göda främlingsfientliga politiska krafter. Regeringen var alltså beredd att offra de sjuka barnen i stället för att ta öppen strid med dessa krafter. Logiken i programmet var glasklar. Alla pusselbitar föll på plats. I en egen undersökning visades det också att man inte kunde finna ett enda fall av ett manipulerat apatiskt barn.

Jag tog kontakt med Tamas för ett första möte. Han verkade inte särskilt besvärad av att vara utsatt för en utredning. Hans fokus var på kritiken från Filter. Han menade att de två fall som Sandstig hade fått fram inte motsade det han visat i sitt program 13 år tidigare. Han hade aldrig påstått att det inte kunde finnas barn som var manipulerade. Det han visat i programmet var att det inte fanns ett enda belägg för att det verkligen förekom. Som Filter visat kunde det naturligtvis finnas undantag, vilket han också själv sagt i ett uppföljande UG-program på den tiden.

Mitt uppdrag var ju inte att avgöra om de apatiska barnen var sjuka på riktigt, utan att granska programmet utifrån de förhållanden som rådde då det gjordes, alldeles oavsett vad som nu kommit fram.

Tamas argumentation var – i likhet med programmet – övertygande och logisk. Min känsla var att resultatet av min granskning nog skulle bli ganska magert. Även Granskningsnämnden hade bedömt programmet och funnit att det med undantag för några synpunkter på formuleringar varit sakligt korrekt. Jag skulle nog hitta en och annan brist, sådana finns alltid, men inte mer än så. Och varför inte? Mitt uppdrag var ju inte att avgöra om de apatiska barnen var sjuka på riktigt, utan att granska programmet utifrån de förhållanden som rådde då det gjordes, alldeles oavsett vad som nu kommit fram. Kanske var det omöjligt att hitta några fall av manipulerade barn vid den tidpunkt programmet gjordes? Kanske fanns det inte ens några?

Så vad var egentligen känt om de apatiska barnen då? Med stigande förvåning plockade jag fram artikel efter artikel ur mediearkiven. I Läkartidningen och Dagens Medicin diskuterade läkare och psykiatriker orsakerna till barnens tillstånd och lade fram olika teorier och studier. Det blev snabbt tydligt att barnens symtombild inte stämde med några etablerade psykiatriska diagnoser. De var i övrigt friska. Det handlade om något nytt, men vad det var kunde ingen säga med säkerhet.

I rapporter från landsting och kommuner berättades hur den snabbt ökande mängden sjuka flyktingbarn skapade ett hårt tryck på de barn- och ungdomspsykiatriska klinikerna. Personalen gav uttryck för känslor av frustration och vanmakt, eftersom man saknade behandlingsmetoder och inte kunde medverka till barnens tillfrisknande. Man upplevde sig som manipulerade och det fanns en känsla av att barnen ”användes” av föräldrarna, att barnen fick bli ”symtombärare” för familjens desperation och att familjerna inte hade något att vinna på att de blev bättre.

Särskilt uppseendeväckande var det faktum att nästan alla barn insjuknade först efter att familjen fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd och att inga barn tillfrisknade utan att familjen beviljats uppehållstillstånd. Det rapporterades om att mödrarna hade en påtagligt negativ inverkan på skeendet. De behandlade barnen som om de var döende och blev inte glada när de blev bättre. Endast efter att familjen beviljats uppehållstillstånd medverkade mödrarna till barnens tillfrisknande.

Inget av detta kände jag igen från ”Spelet om de apatiska barnen”. Inget sades där om kopplingen mellan beslut om uppehållstillstånd och insjuknande/tillfrisknande eller om mödrarnas beteende. Inget sades om att inga ensamkommande barn blev sjuka (det fanns alltså en koppling till familjerna) och att det i stort sett bara var barn från minoritetsbefolkningar i fyra länder i forna Sovjetunionen och Serbien som drabbades, medan inga barn från till exempel Somalia insjuknade, trots att de bevisligen bar på traumatiska upplevelser.

Var inte detta högst relevant information i en granskning av orsakerna till de apatiska barnens tillstånd? Det var ju dessa omständigheter – i kombination med den endemiska utbredningen och avsaknaden av diagnos och behandlingsmetoder – som låg till grund för tillsättningen av den statliga utredningen och som gjorde det fullt rimligt att den intresserade sig för frågan om manipulation. Att utredningen sedan inte kunde slå fast något med säkerhet, utan nöjde sig med att säga att manipulation kunde vara en av flera möjliga orsaker till barnens tillstånd, förändrade inte detta faktum. Jag började inse att om det fanns problem med programmet behövde det inte nödvändigtvis handla om vad som berättades i det, utan vad som inte berättades.

Men hur var det med det som sades i programmet? Hur var det med den övertygande motbevisningen av alla påståenden att det förekom manipulation, att symtomen inte alls var något nytt och unikt och att utredningen ignorerade internationell forskning som kunde förklara barnens tillstånd? Steg för steg upptäckte jag hur ett mönster framträdde som förklarade varför programmet vid en ytlig betraktelse var så övertygande, medan det i själva verket var vilseledande och manipulativt.

Steg för steg upptäckte jag hur ett mönster framträdde som förklarade varför programmet vid en ytlig betraktelse var så övertygande, medan det i själva verket var vilseledande och manipulativt.

Ett exempel är intervjusekvensen med den brittiske psykiatrikern Bryan Lask, i vilken han kritiserar den statliga utredningen för att inte ha kontaktat honom. Intrycket som ges är att utredningen nonchalerade betydelsefull internationell forskning. Men det gjorde den inte. Utredningen hade tagit del av Lasks forskning och redovisat den utförligt i sin första rapport våren 2005. Detta berättades dock inte i programmet. Inte heller berättades det att de flesta experter ansåg att Lasks forskning inte var relevant som förklaring till barnens tillstånd.

Ett annat exempel är att migrationsminister Barbro Holmberg skulle ha fel när hon i Riksdagen sade att hon hade uppgifter som visade att apatiska barn plötsligt tillfrisknade under utvisning. För att motbevisa detta intervjuades chefen för Kriminalvårdens transporttjänst, som sade att han inte sett en enda notering av något sådant i utvisningsrapporterna. Det stämde säkert. Men det bevisade ingenting eftersom det i rapporterna endast noterades om utvisningen var verkställd eller om det uppstått hinder. Det berättades inte i programmet.

Än värre är det med de påstådda apatiska flyktingbarnen i Australien. I ett klipp från ett Aktuellt-inslag ett år tidigare, som visades i programmet, sade den australiensiske psykologen Zachary Steel att det fanns hundratals apatiska flyktingbarn i Australien och att de hade samma symtom som barnen i Sverige. Detta följdes av ett klipp från ett uppföljande Aktuellt-inslag, där den nationella samordnaren Marie Hessle sade att det här var uppgifter som var av intresse för utredningen och att man hade tagit kontakt med Steel. I nästa sekvens återkom Steel i en telefonintervju med Tamas. Steel sade att han inte haft kontakt med den svenska utredningen. Det framstår alltså som att Hessle ljög. Men gjorde hon det? I efterhand har det blivit känt att utredningens forskningsledare skickade ett mail till Steel samma dag som han framträdde i Aktuellt, den 1/6 2005. Av någon anledning tycks mailet ha gått Steel förbi, men uppenbarligen var det detta försök till kontakt som Hessle syftade på.

Vid mitt andra möte med Tamas frågade jag honom om han tyckte det var korrekt att ge en bild av att Hessle ljög när hon sade att Steel kontaktats, det hade ju gjorts ett försök? Tamas svarade att han inte kände till att det skickats ett mail från utredningen till Steel när han gjorde programmet, det fick han kännedom om först senare. Men han menade att programmet ändå gav en riktigt bild av hur det förhöll sig, eftersom Hessle hade sagt i Aktuellt-inslaget att utredningen hade tagit ”direkt kontakt” med Steel, vilket enligt Tamas ska förstås som att kontakt var upprättad, inte bara att det gjorts ett försök. Han sade också att Hessles agerande stämde med den bild han hade av henne, att hon undvek att ta in information som gick emot hennes egen uppfattning: att de apatiska flyktingbarnen var något unikt för Sverige. Om hon hade varit angelägen om att få kontakt med Steel hade hon väl skickat ett påminnelsemail, menade han.

Gellert Tamas. Foto: SVT / Annas Eviga

Men om Tamas hade tagit reda på vad som verkligen hände hade han varit tvungen att ge en helt annan bild av Hessle och utredningen. Utredningen nöjde sig nämligen inte med att inte få svar från Steel, utan gick omedelbart vidare med en förfrågan till de australiensiska myndigheterna via den svenska ambassaden, för att undersöka Steels uppgifter om att det fanns en epidemi av apatiska flyktingbarn i Australien, motsvarande den i Sverige. Svaret var att det fanns ett fall, en pojke från Iran.

Vad var det då för barn som Steel pratade om, enligt honom hundratals fall? När jag undersöker saken visar det sig att det handlade om barn som var placerade i flyktingläger på öar runt Australiens kust. Lägren präglades av omänskliga förhållanden med ständiga utbrott av våld, upplopp och hungerstrejker. Ett stort antal barn i lägren for illa och diagnostiserades med posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, alltså något helt annat än uppgivenhetssyndromet hos flyktingbarnen i Sverige. Detta hade varit lätt att ta reda på. Situationen i lägren var väl känd och fanns bland annat beskriven i en uppmärksammad rapport om mänskliga rättigheter, publicerad 2004, alltså två år innan ”Spelet om de apatiska barnen” gjordes. När jag tittar igenom intervjusekvensen med Steel från Aktuellt-inslaget på nytt ser jag också att rapporten faktiskt syns i bild. Titeln är fullt synlig. Det gör det än mer obegripligt att detta inte kontrollerades. I stället framstår det som att den nationella samordnaren ljög och att den statliga utredningen och migrationsministern hade fel, när de sade att fenomenet med de apatiska flyktingbarnen var unikt för Sverige.

Det finns fler exempel i programmet på samma typ av bedräglig ”bevisföring”, där felaktiga påståenden får stå oemotsagda eller okontrollerade eller där sanna, men irrelevanta påståenden leder till felaktiga slutsatser. Tillsammans bildar de en förrädiskt övertygande kedja av falska indicier som understödjer programmets tes: att allt tal om att barnen inte är sjuka på riktigt saknar grund och är baserat på fördomar och dolda politiska agendor.

Även huvudpunkten i programmets granskning, den egna undersökningen av om det kunde finnas manipulerade barn, är problematisk. Tamas berättar att de satte upp två kriterier för att manipulation skulle anses belagd: det skulle framgå av en sjukjournal och det skulle bekräftas av en behandlande läkare. Uppåt hundra fall gicks igenom. Resultatet var enastående tydligt: inte ett enda fall av manipulation kunde beläggas.

Man kan fråga sig hur stor sannolikheten var för att en läkare skulle gå ut i UG och peka ut en enskild flyktingfamilj som bluffmakare, med de konsekvenser det kunde få för familjen och för läkaren själv?

Men hur tillförlitligt var detta resultat? Hur skulle tillfrågade läkare på ett säkert sätt kunna skilja ut manipulerade barn från sådana som var sjuka på riktigt? Fanns det någon etablerad metod att fastställa manipulation? Hur skulle vårdpersonalen tolka den negativa inverkan som föräldrarna – framför allt mödrarna – hade på barnen? Var det manipulation eller omedveten/oavsiktlig påverkan? Hur skulle man tolka avsaknaden av muskelförtvining och liggsår hos barn som varit sängliggande under lång tid eller det faktum att tillfrisknande i princip var omöjligt utan beviljat uppehållstillstånd för familjen? Till detta kom en rädsla hos vårdpersonalen för att misstänkliggöra flyktingfamiljerna. Man kan fråga sig hur stor sannolikheten var för att en läkare skulle gå ut i UG och peka ut en enskild flyktingfamilj som bluffmakare, med de konsekvenser det kunde få för familjen och för läkaren själv?

Programmet borde ha gjorts med ett bredare perspektiv. De unika omständigheter som omgav fenomenet borde ha tagits upp. Varför inte låta vårdpersonal berätta om den vanmakt de kände i avsaknad av etablerade diagnoser och behandlingsmetoder, och den frustration som fanns över känslan av att saker inte stod rätt till med föräldrarnas sätt att förhålla sig till de sjuka barnen? Här fanns många källor att ösa ur i form av enkäter och rapporter som vittnade om hur vården av barnen upplevdes som frustrerande och där misstankar om manipulation formulerades. I Läkartidningen och Dagens Medicin förekom rikligt med observationer när det gällde anmärkningsvärda symtombilder och föräldrarnas roll. Det kanske inte hade blivit lika slagkraftigt som att med bestämdhet säga sig kunna avvisa alla misstankar om att de apatiska flyktingbarnen var en bluff. Men det hade gett en mer intressant och sannare bild av den komplexa situation som förelåg. I stället ställde sig programmet till hundra procent på den ena sidan av åsiktskriget om de apatiska flyktingbarnen, detta utan att egentligen bevisa någonting.

Varför blev programmet som det blev? Hur kunde alla dessa faktafel och okontrollerade påståenden tillåtas passera den faktakontroll som ändå gjordes av Tamas och en redaktör innan sändning (den så kallade line-by-line-metoden hade sedan ett par år tillbaka börjat användas av UG)? Föll man offer för det som brukar kallas för ”confirmation bias” – att man omedvetet bortser från fakta som talar emot den egna hypotesen? Eller skedde det fullt medvetet i övertygelsen om att man hade rätt i att alla påståenden om att de apatiska barnen var manipulerade var felaktiga, och att alla omständigheter och fakta som talade emot den egna hypotesen inte var relevanta?

Rädda barnen bildar opinion för de apatiska flyktingbarnen utanför Riksdagshuset, 2005. Foto: Jonas Ekströmer / TT Nyhetsbyrån

Tamas själv är inte till någon hjälp. Vid vårt andra möte frågade jag om det var något han tyckte att han kunde ha gjort annorlunda eller om det var något han ångrade med programmet. Hans svar var nej. I en text som publicerades på SVT:s hemsida i samband med publiceringen av min utredning i april i år avvisar han all min kritik. Han vill inte ens vidkännas de faktafel som jag pekar på, till exempel det felaktiga påståendet att det fanns hundratals apatiska flyktingbarn i Australien.

När det gäller frågan om de sex apatiska barnen som vårdades i både Sverige och Norge och som i Filter påstås ha varit manipulerade, så stämmer det att Tamas inte tog upp dem i programmet, trots att han kände till dem. Så vitt jag förstår hade det dock inte ändrat programmets inriktning om han hade gjort det. I en artikel på UG:s hemsida några veckor efter att programmet sändes tog han upp ett av fallen. I artikeln avvisade han alla påståenden om att det barnet skulle ha varit manipulerat.

Min granskning belyser framför allt ett klassiskt problem som handlar om att journalisten – omedvetet eller medvetet – väljer bort fakta som talar emot den egna hypotesen. Det kan finnas olika skäl till att det sker, men konsekvenserna är alltid allvarliga.

Vilket är då svaret på gåtan om de apatiska flyktingbarnen? Som jag har visat är fenomenet betydligt mer komplicerat än vad det framställdes som i ”Spelet om de apatiska barnen”. Att peka ut personer som ifrågasätter barnens sjukdom som främlingsfientliga och fördomsfulla har varken hjälpt barnen eller lett till någon förklaring. I dagsläget finns det fortfarande ett hundratal apatiska barn i Sverige. Sedan början av 00-talet rör det sig om över tusen fall. Fortfarande 20 år senare är det oklart vad som orsakar barnens tillstånd. SBU har nyligen gått igenom över tusen forskningsrapporter och studier och inte funnit några vetenskapligt hållbara förklaringar. Socialstyrelsen försökte sig på en omstridd diagnoskod för några år sedan, men har efter den nyväckta debatten påbörjat en utvärdering. Enligt SBU:s forskningsgenomgång är fenomenet fortfarande unikt för Sverige.

För journalistiken finns det lärdomar att dra. Min granskning belyser framför allt ett klassiskt problem som handlar om att journalisten – omedvetet eller medvetet – väljer bort fakta som talar emot den egna hypotesen. Det kan finnas olika skäl till att det sker, men konsekvenserna är alltid allvarliga. Förutom att publiken blir vilseledd riskerar ”selektiv” journalistik att i förlängningen undergräva journalistikens trovärdighet och spela populistiska politiska krafter i händerna, som får möjlighet att framstå som ”sanningssägare”, inte minst i frågor som rör just invandring och asylpolitik. Detta är särskilt allvarligt i dagens läge när hederlig journalistik misstänkliggörs av både regeringar och mörka politiska krafter. Journalistiken måste våga komplicera för att vinna publikens förtroende.

Publ. i Respons 4/2020 687
TEMA | Ideologi och akademisk frihet
Relaterat
Analys/Reportage

Aktivist som förebådade en annan politisk epok än den hon själv levde i

I dokumentärfilmen om Katarina Taikon av Gellert Tamas och Lawen Mohtadi framstår Taikon som de svenska romernas kvinnliga härförare, men hennes bakomliggande skörhet framträder också. Det man saknar i filmen...


Johan Åsard

Johan Åsard är journalist och tidigare chef för Kalla fakta, TV4. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...