Debatt

Underklassens disciplinering tvingar hela samhället följa efter

| Respons 3/2018 | 11 min läsning

En vanlig vänsterståndpunkt i dag är att se normen som problemet, inte den som bryter mot den. Men det finns en annan vänsterposition, som går tillbaka på Marx & Engels och vidareutvecklats av den brittiske historikern E.P. Thompson. Det var genom disciplinering som arbetarklassen blev ett politiskt subjekt och detta subjekt drev sedan hela samhället att bli regelföljande.

Historikern E P Thompson på barrikaderna i Oxford 1980. Foto Wikimedia Commons.

Frågan huruvida kriminaliteten har ökat och brutaliserats debatteras fram och tillbaks på opinionssidor och i sociala medier. Positionerna är låsta. Samma statistik kan läsas på diametralt motsatta sätt. På ena sidan tas siffrorna som intyg på en reell och uppåtgående trend. På den andra sidan har hypotesen lagts fram att när siffrorna pekar uppåt kan detta tolkas som en större beredskap hos allmänheten att anmäla brott. Den skeptiska läsningen av (brotts)statistiken har i det närmaste blivit liktydig med att inta en vänsterposition.

Samma mönster går igen i närliggande ordningsfrågor som skiljer opinionsbildare på vänsterkanten från dem på högerkanten. Ska man döma av mediedebatten om ”stöket” på biblioteken är vänsterhållningen i denna fråga att stöket inte beror på fridstörarna, utan på en tysthetsnorm som får vissa beteenden att framstå som stökiga. Med andra ord, det är de övriga biblioteksbesökarnas uppfyllande av normen som är stökets egentliga orsak. Betydelsen av en händelse (ett brott, stök) har här frånkopplats referensen (brottslingen, fridstöraren). Händelsen antas i stället alstras ur de omgivande strukturerna (diskursen, normerna). Detta radikala ifrågasättande av föreställningen om ett individuellt författarskap – och med det ett individuellt ansvarsutkrävande – kan tänkas höra samman med strukturalismens och poststrukturalismens inflytande på dagens vänster. Dock rymmer vänstern fler tanketraditioner, med vilkas hjälp det borde gå att utarbeta en vänsterposition som står i bättre överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen.

I skriften A Secret State från 1976 kritiserade arbetarhistorikern E. P. Thompson andra akademiker på vänsterkanten för att de inte tog kriminalitet och terrorism på tillräckligt stort allvar. Mer känd är han för The Making of The English Working Class (1963), där han kartlade den engelska arbetarklassens kamp för civila och demokratiska rättigheter under sjutton- och artonhundratalet. Han visade hur denna kamp hade motarbetats av domstolar, polisprovokatörer, och medborgargarden (”kyrka och kung”-pöbeln). Med andra ord var E. P. Thompson väl införstådd med att ropen på ”lag och ordning” kunde dölja antidemokratiska krafter. När han fattade pennan i mitten på 70-talet var det på grund av oro för att de medborgerliga rättigheterna hotades på nytt av säkerhetsapparatens expansion. Av detta drog han dock inte slutsatsen att expansionen helt saknade grund i människors vardagserfarenheter. I stället förutspådde han en trend där laglösheten i de forna kolonierna skulle komma att exporteras tillbaks till imperiets hjärtland, i form av kapningar, kidnappningar och terrordåd. Därpå övergick han till att uttrycka sin bestörtning över det uteblivna gensvaret från vänstern: 

På säkra och avskilda platser cirkulerar några enastående abstrakta idéer. Där kan det rent av framställas som om ökningen av brottsligheten är alltigenom hopdiktad […], en förevändning orkestrerad av medier för att legitimera klassherraravälde och rasism […] (1980, s.173)

Eftersom debattörerna på vänsterkanten teg om problembilden, hade de heller inget att bidra med när åtgärdsförslagen formulerades. Fritt spelrum lämnades därmed åt statsmakten att inskränka de medborgerliga rättigheterna. Förvisso fördömde samma debattörer statsmakten. Men dessa fördömanden gjordes i så abstrakta och absoluta ordalag att den egna urskiljningsförmågan gick förlorad. Med en dylik maktkritik gick det inte att skilja ett bättre rätts- och polisväsende från ett sämre:

Och, för att summera, detta sammanfaller mycket ofta med ett förbehållslöst avståndstagande från all lagstiftning och all polis, och ibland med en slarvig tanke om att all brottslighet är någon form av ställföreträdande, revolutionär handling. (ibid., s.166)

E. P. Thompson framhöll att hans kritik hade bäring på ett brett spektrum av positioner på vänsterkanten. Från texten går det dock att utläsa en gruppering som han fann särskilt påstridig, nämligen de företrädare för den ”nya vänstern” som hade haft ett förflutet inom den strukturella marxismen (det vill säga althusserianismen), och som inom kort skulle börja migrera till poststrukturalism och French Theory. Vem kan bättre personifiera denna intellektuella bana än Michel Foucault, vars bidrag till den nya vänstern knappast går att överskatta? I texten ”Sur la Justice Populaire – Débat avec les Maos” från 1972 finns det gott om belägg för E. P. Thompsons anklagelse. Foucault debatterar där med två maoister om formerna för folklig rättsskipning. Maoisterna var Benny Lévy och André Glucksmann. Ett par år senare skulle den senare lansera sig själv under varumärket ”De nya filosoferna” och börja larma om hotet från totalitarismen, men vid tiden för denna debatt hyllade han ännu Maos kulturrevolution. Foucault hävdade att tribunalerna som Röda armén hade inrättat i Kina redan till sin form bar på fröet till en förtryckande statsapparat: 

Är upprättandet av en neutral instans mellan folket och dess fiender, avsedd att upprätta gränser mellan det sanna och det falska, det skyldiga och det oskyldiga, rättfärdighet och orättfärdighet, inte ett sätt att omintetgöra folklig rättskipning? Ett sätt att avväpna den i sin reella kamp till förmån för en idealiserad skiljedomstol? Det är därför som jag frågar mig om inte tribunalen, istället för att vara en form av folklig rättskipning, är det första steget mot dess deformering? (1972, s.342)

I stället förordade Foucault lynchmobbens sätt att utverka folklig rättsskipning, och han exemplifierade med september-massakern på fängslade kyrkomän under revolutionsåret 1792. Häpnadsväckande nog var det de två maoisterna som insisterade på behovet av att behålla något av den (borgerliga) rättsstatens procedurer. Mot Foucault invände de att en tredje instans mellan den anklagande och den åtalade parten behövdes för att skilja verkliga folkfiender från allehanda vedergällningar och grundlösa påhopp. För Foucault var det tvärtom genom sådana rättsliga instanser som den förtryckande statsapparaten skulle komma att koppla greppet också om Maos Zedongs Kina. 

Efter att på detta sätt ha raderat ut alla nyanser mellan olika statsskick i ett enda fördömande av statsapparaten, övergick Foucault och maoisterna till att diskutera kriminalitet som en form av revolutionärt handlande. I intervjuer som Foucault gav vid samma tid med anledning av sitt engagemang för fängelseinterner hade han slagit fast att det var proletariatet självt som drabbades av brottsligheten. Men att det skulle föreligga någon reell motsättning mellan proletariatet och de ”icke-proletariserade plebejerna” ville Foucault inte kännas vid. Det var en vanföreställning som proletariatet hade övertagit från borgerskapet, på samma gång som det hade internaliserat borgerskapets uppförandekoder och blivit skötsamt. Det framgår klart och tydligt att Foucaults sympatier låg hos plebejerna. 

Det revolutionära agentskapet låg inte längre hos proletariatet, utan hos de marginaliserade.

Åtskilligt fler inom den nya vänstern kom under 1970-talet till samma slutsats som Foucault: välfärdskapitalismen hade gjort arbetarklassen välnärd och reformistiskt sinnad (den så kallade embourgeoisement-tesen). Det revolutionära agentskapet låg inte längre hos proletariatet, utan hos de marginaliserade. Här vill jag framkasta idén att det kan ha funnits ytterligare ett skäl till varför de marginaliserade utövade en sådan attraktionskraft på de forna studentradikalerna. På denna punkt kunde de gira 180 grader bort från Marx läror och från sina yngre jag, och det med högburet huvud i förvissningen om att de stod på de förtrycktas sida även efter fotbytet. När André Glucksmann i Les maîtres penseurs uppfann sig själv som antitotalitarismens banerförare, höll han fast vid en idé från sin tid som maoist, nämligen den om plebejernas motståndskraft mot assimilering. Skillnaden var att han nu hyllade plebejerna för deras förmåga att stå emot vänsterns världsförbättrande samhällsreformer (1977, s.168 ff). 

Karl Marx och Friedrich Engels skulle ha kunnat instämma i den senare bedömningen av trasproletariatets politiska betydelse, ”[…] denna passiva förruttnelse av det gamla samhällets understa skikt […]” (1848, s. 9), som ”[…] i alla storstäder bildar en från industriproletariatet tydligt avgränsad massa – en rekryteringsbas för tjuvar och förbrytare av alla slag, som lever på samhällets avskräde, människor utan bestämt yrke, lösdrivare, folk utan hem och härd” (1850, s. 22). Vore inte namnen utskrivna, skulle man kunnat tro sig läsa ur en borgerlig ledarsida eller ett kommentarsfält i alternativmedier. Det var så de forna studentradikalerna läste dessa rader: som ett bevis på en kvardröjande konservatism hos marxismen som de själva, dessbättre, hade gjort sig kvitt. 

Mot denna texttolkning kan invändas att Marx och Engels talade utifrån en historisk erfarenhet av hur trasproletariatet hade agerat vid en rad politiska kriser, särskilt under revolutionsåret 1848. Runtom i Europa hade trasproletariatet låtit sig köpas för att med vapen i hand försvara den etablerade ordningen mot politiska reformrörelser. På ett mer övergripande plan såg Marx och Engels på närvaron av ett trasproletariat i ett land som ett kvitto på förruttnelseprocessen i detta lands styrelseskick och hos dess maktelit. ”Finansaristokratin är, både när det gäller att förvärva rikedom och att njuta av den, ingenting annat än ett återuppståndet trasproletariat på den borgerliga samhällstoppen.” (ibid., s.14) 

I sin debatt med maoisterna beklagade Foucault sig över att industriproletariatet hade svikit sin våldspotential och internaliserat borgerskapets uppförandekoder i utbyte mot materiell trygghet. I de ”icke-proletariserade plebejernas” beredskap till att begå våldshandlingar såg han ett prov på motståndskraft mot samhällets tysthets- och skötsamhetsnormer. Det går en rak linje från detta resonemang fram till den aktuella debatten om ”stöket” på biblioteken. Denna tolkningsram tillämpas oaktat att ordet ”stök” betecknar sådant som droghandel och trakasserier av andra biblioteksbesökare. Analysen har en blind fläck när det kommer till de brutaliserade former av maktutövning som frodas i den normupplösta laglösheten.

För E. P. Thompson var arbetarklassens självdisciplinering inte enbart av ondo. Förvisso hade den påtvingats dem genom fabriksarbetet, men skötsamheten var också det sätt på vilket arbetarklassen hade format sig själva till ett verkningsfullt, politiskt subjekt. I förlängningen formade detta subjekt om hela samhällskroppen, inräknat överheten och rättsväsendet, till att bli laglydig och regelföljande. Lagar som upprätthölls och efterlevdes av ordningsmakten var ett löfte som forna demokratiseringsrörelser hade kämpat för. Han uppmanade vänstern att slå vakt om denna historiska landvinning. Arvet måste till viss del försvaras mot ordningsmakten själv och dess inneboende tendenser att sätta sig över lagen. Men som ett led i att värna om detta arv ingick det också att bistå polisen i deras arbete med att upprätthålla lag och ordning.

I dag kan tillägget göras att vänstern måste försvara detta arv genom att ta statistik och indicier på allvar, när dessa pekar på att laglösheten i samhället breder ut sig. I annat fall kan trenden inte brytas. I citatet ovan beskrev E. P. Thompson de platser där ”enastående abstrakta idéer” om brottsligheten cirkulerar med orden: ”säkra och avskilda”. Denna avskildhet upprätthålls genom bostadssegregationen. Den mest grundläggande förpliktelse som staten har gentemot alla sina medborgare, att garantera deras fysiska trygghet, håller på att omfördelas i enlighet med köpkraften. De bland oss som har haft de ekonomiska medlen för att lösa ordningsfrågan för egen del, vi agerar osolidariskt med övriga medborgare om vi förhåller oss upphöjt skeptiska till brottsstatistiken när denna visar på en trendökning. Det är liktydigt med att ge handräckning åt en mycket genomgripande privatisering av det gemensamma. 

 

LITTERATUR

M. Foucault (1972),”Sur la Justice Populaire – Débat avec les Maos” i: Dits et Écrit vol. II: Gallimard

A. Glucksmann (1977), Les maîtres penseurs: Grasset

K. Marx & F. Engels (1994) [1848] Kommunistiska manifestet: Röda rummet K. Marx & F. Engels (1971)[1850], Klasstriderna i Frankrike: Gidlunds 

E.P Thompson (1980) [1976], ”The Secret State” i Writings by Candlelight: Merlin

Publ. i Respons 3/2018
TEMA | 1968 myter och verklighet

Johan Söderberg

Johan Söderberg är docent i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...