Debatt

Undermåligt om näringslivet

| Respons 6/2013 | 5 min läsning

Sveriges historias beskrivning av näringslivet är ojämn. I det åttonde bandet, som behandlar perioden från 1965 fram till i dag, är skildringen helt undermålig. Huvudförfattarna har en helt förlegad uppfattning om vad innovativitet är och många viktiga innovationer förbigås.

I år har det mycket omfattande projektet om Sveriges historia avslutats. Under ledning av Dick Harrison har ett åttabandsverk utkommit på Norstedts, en tv-serie har sänts på TV4 och en stor utställning har satts upp på Historiska museet i Stockholm. Avsikten med bokverket är att det ska bygga på den mest aktuella forskningen om svensk historia.

När det gäller skildringen av näringslivets historia har slutresultatet blivit mycket ojämnt. Det sjätte bandet av Sveriges historia är författat av Bo Stråth, historieprofessor i Helsingfors och det behandlar perioden 1830–1920. Stråth har på ett skickligt sätt behandlat näringslivets utveckling under denna period. Det sjunde bandet, som behandlar perioden 1920–1965, är däremot en skandal när det gäller näringslivshistoria. Yvonne Hirdman ansvarar för tiden fram till andra världskriget och Urban Lundberg för efterkrigstiden. Den enda seriösa beskrivning i boken av näringslivets betydelse för Sveriges utveckling är en kultur-, teknik- och näringslivshistorisk artikel om elbelysningens utveckling, författad av Jan Garnert vid Stockholms stadsmuseum.

Jag ska här närmare granska hur näringslivet skildras i det åttonde och sista bandet av Sveriges historia som behandlar perioden efter 1965. Huvudförfattare är Kjell Östberg, professor i samtidshistoria vid Södertörns högskola, och ekonomhistorikern Jenny Andersson, verksam i Paris. Även i detta band är skildringen av näringslivets historia helt undermålig. Det finns visserligen ett par godtagbara avsnitt i detta band, bland annat en översikt av näringslivet vid mitten av 1960-talet och en temaartikel av konstvetaren Sara Kristoffersson om IKEA i ett design- och Sverigebildsperspektiv.

Huvudförfattarnas okunnighet om modern näringslivshistoria framkommer tydligast i denna passage: ”Inget av dessa företag [IKEA och H&M] var industriellt innovativa. Några sådana fanns trots allt – minns Perstorpsplattan, som fanns i de flesta svenska kök under 1950- och 1960-talen. I särklass viktigast var den förpackningsindustri som utvecklades inom företaget Åkerlund & Rausing med lanseringen av Tetra Pak som spjutspets.” I en anslutande bildtext heter det: ”Tetra Pak, med sina karaktäristiskt formade förpackningar, var en av få verkligt betydelsefulla svenska innovationsindustrier under andra hälften av 1900-talet.”

Att IKEA inte skulle vara industriellt innovativt bygger på en sedan länge övergiven föreställning, nämligen att en innovation nödvändigtvis måste bygga på en teknisk uppfinning. Men många betydelsefulla innovationer är organisatoriska, snarare än tekniska. Grunden för Volvos genombrott på 1920-talet var exempelvis ett helt nytt sätt att organisera tillverkning och försäljning av bilarna, inte någon speciell teknisk uppfinning. IKEA har etablerat sig som världens mest framgångsrika möbelföretag därför att det har skapat en mycket innovativ industriell process som sträcker sig från formgivning, över tillverkning och logistik, till försäljning.

Att nämna Perstorpsplattan som en av två sällsynta innovationer i svenskt näringsliv sedan 1950 är löjligt. Förvisso var det ett framsteg när Skånska Ättiksfabriken i Perstorp (sedermera Perstorp AB) 1950 lyckades framställa laminatplattor med ljus yta. Men denna innovation kommer knappast på Topp 25 i det svenska näringslivets efterkrigshistoria. Tetra Pak är förvisso ett av periodens viktigare innovativa företag, även om det knappast kan betecknas som ”i särklass viktigast”. Företagets framgångar bygger inte heller på den tetraederformade förpackningen, som författarna tycks tro. Det var först då denna form övergavs på 1960-taler som framgångarna kom. Företagets framgångar bygger både på en avancerad förpackningsteknik och på en mycket vinstgivande affärsmodell.

Det finns många viktiga innovationer och innovativa företag som inte förekommer i boken. Läkemedelsindustrin förbigås trots att Astra Hässle i Mölndal tog fram världens mest sålda läkemedel, magsårsmedicinen Losec, och Leo i Helsingborg världens mest sålda icke receptbelagda läkemedel, rökavvänjningsmedlet Nicorette.

Ett av de mest fundamentala utvecklingsspåren i världen sedan 1965 är IT-revolutionen. Ett av de viktigare inslagen är utvecklingen inom telefonin, där Ericsson och Televerket/Telia har haft en stor betydelse, även i ett globalt perspektiv. Ericsson lyckades klara övergången dels från elektromekanik till elektronik, dels från fast till mobil telefoni. Ericsson är det enda telekomföretag av betydelse i världen som har överlevt från den elektromekaniska eran fram till i dag.

Författarna säger visserligen att Ericsson klarat sig bra och att det på 1960-talet producerade ”avancerade telefonväxlar”. Men därutöver fokuseras intresset på fackliga konflikter i företagets anläggning i Colombia, vilda strejker i Sverige och Göran Palms reportagebok från LM. Inget sägs heller om andra framgångsrika telekomföretag i Sverige eller om att Televerket gjorde banbrytande insatser för att utveckla världens första moderna mobiltelesystem, NMT.

När det gäller bildandet av halvstatliga Asea-Atom har författarna helt missuppfattat bakgrunden till detta samarbete. I Sveriges historia påstås, för säkerhets skull på två olika ställen, att Asea-Atom tillkom ”i god korporativ anda”. I själva verket var man inom Asea tidigt mycket kritiska till statliga AB Atomenergis satsning på ”den svenska linjen” med tungvattenreaktorer. Till slut insåg Atomenergi att deras linje var totalt misslyckad. Regeringen förmådde då Marcus Wallenberg att gå med på bildandet av det gemensamt ägda Asea-Atom för att fortsätta Aseas arbete med att utveckla lättvattenreaktorer. Asea hade inget intresse av Atomenergis verksamhet men gick med på samarbetet eftersom regeringen annars hotade med att utestänga Asea från leveranser till de statliga kärnkraftverken.

Det finns rader av felaktiga eller missvisande beskrivningar i Sveriges historia. Gustaf Douglas betecknas exempelvis som en passiv storägare trots att han är en av huvudpersonerna bakom Securitas utveckling till ett av världens största säkerhetsföretag och Sveriges största företag, mätt som antal anställda i världen. Han har också medverkat till att Assa Abloy är världens största låsföretag.

I boken omnämns en hel del finansiella företagare. Men de framställs framför allt som spekulanter som har berikat sig själva utan att göra någon samhällsnytta. En av de internationellt sett främsta finansiella entreprenörerna under senare decennier, Olof Stenhammar, nämns inte. Skulle detta bygga på aktuell svensk forskning om finansiellt entreprenörskap? Pyttsan heller.

Anders Johnson är skriftställare med inriktning på svensk näringslivshistoria.

Publ. i Respons 6/2013
TEMA | Den uppfinningsrika staten

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...