Utblick

Universitetsdebatt i skuggan av Brexit

| Respons 2/2018 | 15 min läsning

I samband med Storbritanniens planerade utträde ur EU har farhågor väckts om hur det brittiska universitetslivet kommer att påverkas. Detta griper in i en redan intensiv debatt om universitetens allmänt förändrade villkor med bäring på hela det anglo-amerikanska området. Flera tongivande röster ställer sig gemensamt frågan: vad är det som händer med universiteten? Är förändringarna drivna av politiker, administratörer och marknadskrafter som invaderar universiteten utifrån, eller står grunden till universitetens problem i själva verket att finna på deras egna campusområden? Frågorna pekar på behovet av en grundläggande reflektion över vilka värden 2000-talets universitet ska vila på.

Matsalen i Balliol College, Oxford University. Foto Wikimedia Commons.

Efter en intensiv första vecka på terminen borde Oxfords lärare och studenter vara på väg hem, eller möjligen till puben. I stället har de samlats i hundratal, en fredagskväll, för att lyssna till en föreläsning om historiska perspektiv inom brittisk litteraturkritik. Föreläsaren själv syns överväldigad av uppslutningen och konstaterar senare att detta var ett strålande styrkebesked av Oxfords universitet som akademisk sammanslutning.

Att 2017 års upplaga av de klassiska ”Ford Lectures”, som gavs varje fredag under sex veckor, blev en succé kan till stor del förklaras av att Stefan Collini, professor emeritus i engelsk litteratur och idéhistoria vid rivaliserande Cambridge, är en ovanligt vältalig föreläsare. Som skribent är han lyhörd för textens ton och använder en personlig stil i syfte att upprätta en intim relation till läsaren. Essägenren är därför hans naturliga hemvist. På senare år har Collini utmärkt sig som en engagerad kritiker av den ekonomistiska och instrumentella syn på högre utbildning som tycks breda ut sig alltmer i Storbritannien. 

Debatten om det brittiska universitetsväsendet har nu gått in i en ny fas till följd av beskedet om Brexit, som hade ett särskilt lågt stöd bland akademiker. Det råder en påtaglig oro kring hur utträdet ur EU kommer att påverka universiteten. Allt från ”brain drain” till avskurna finansieringsmöjligheter (framför allt från Europeiska forskningsrådet) har nämnts som potentiella hot. Men i skuggan av detta pågår sedan länge en livlig debatt om universitetens allmänna tillstånd. Som Collini påpekar i sin senaste bok, Speaking of Universities, har det uppstått en sorts ”vilsenhet” eller ”olustig känsla” av att vi nu håller på att överge den traditionella förståelsen av universitetens funktion och betydelse för samhället utan att presentera något bättre alternativ.

Redan 2012 publicerade Stefan Collini What Are Universities For? i protest mot de utvecklingstendenser som riskerar att undergräva universitetens autonomi och kvalitet. Boken har flitigt åberopats i diskussioner om universitetens ställning och framtid. Speaking of Universities kan betraktas som en välbehövlig uppföljare. Ett nyckelkapitel har rubriken: ”What’s Happening to Universities?” Collini är långt ifrån ensam om att ställa den frågan. I en annan nyutkommen bok diskuterar Frank Furedi, professor emeritus i sociologi vid University of Kent, liknande teman. På samma gång har alltså två äldre brittiska professorer reagerat mot att universiteten håller på att förändras till något för dem obekant, att det plötsligt kompromissas med de traditionella värden som så länge stått i centrum för den lärda verksamheten. Collini och Furedi har visserligen mycket olika utgångspunkter i sina analyser av dessa förändringar, men förenas i att de undersöker fenomen som kan observeras både i Storbritannien och i USA. Brittisk och amerikansk universitetsdebatt glider ofta samman. Nyligen har även amerikanen Christopher Newfields The Great Mistake uppfattats som ett inlägg med relevans på båda sidor Atlanten.

I The Great Mistake beskriver Newfield en cykel enligt vilken universiteten, alltsedan Reagans dagar, har utsatts för en tilltagande privatisering som inte alls ökat utbildningskvaliteten.

 

Litteraturvetaren Newfield inledde arbetet med sin bok under en vistelse i Cambridge, då han bland annat kom i kontakt med Collini. Sedan tio år tillbaka driver han även en blogg där han särskilt riktat in sig på att belysa universitetens situation i kölvattnet av 2008 års finanskris. Newfield menar att krisen blivit en ursäkt för nedskärningar inom universitetssektorn – fast egentligen har deras underminering pågått länge. I The Great Mistake beskriver Newfield en cykel enligt vilken universiteten, alltsedan Reagans dagar, har utsatts för en tilltagande privatisering som inte alls ökat utbildningskvaliteten. Tvärtom, resurser har styrts bort samtidigt som kostnaderna har ökat. För att kompensera det höjs terminsavgifterna radikalt. I vissa amerikanska stater visar Newfield att collegeavgifterna ökat med över 50 procent mellan 2008 och 2015. Studenterna tvingas dock betala mer för mindre. Tidigare betraktades ”masskvalitet” vid universiteten som något allmänt värdefullt för samhället, som självklart borde finansieras med offentliga medel. Länge sågs det också som givet att det var värt att vänta med inträdet i arbetslivet för att i stället skaffa sig en högre utbildning. 

Men med skenande studieavgifter tycks nu allt fler fråga om högre studier lönar sig – paradoxalt nog med tanke på att antalet studenter har fortsatt att öka. Universitetens värde för både samhälle och individ har alltså ifrågasatts; samhället misslyckas därmed att demokratisera kunskapen genom att inte erbjuda kvalitetsutbildning åt det stora flertalet. Däri ligger ”det stora misstaget”.

Newfield gör anspråk på att uttala sig om tendenser av relevans även för Storbritannien, där det också förs diskussioner om höjda studieavgifter – om än inte i samma omfattning som i USA. Han sällar sig därmed till den skara som kritiserat den brittiska universitetspolitiken på senare år, anförd av inte minst Collini. När den senare ställer frågan vad som har hänt med universiteten syftar han, i likhet med Newfield, främst på hur de i allt högre utsträckning kommit att genomsyras av en kapitalistisk marknadslogik på organisatorisk nivå och ett konsumenttänkande i mötet med studenter. 

Universiteten har alltid förändrats och fyllt praktiska samhällsfunktioner, men enligt Collini innebär de senaste decenniernas utveckling en särskild utmaning eftersom det moderna, så kallade Humboldtuniversitetet fick sitt existensberättigande genom att utgöra en motvikt till kommersiella intressen. De brittiska universiteten har förvisso en särpräglad identitet, ofta vilande på en elitistisk Oxbridgetradition, men kom liksom sina motsvarigheter på kontinenten att värna ett kollegialt ideal och långsiktiga målsättningar bortom det direkt ”nyttiga”. Detta garanterade de universitetsanställda en professionell identitet. 

Trots efterkrigstidens stora studentexpansion menar Collini att dessa grundstenar inte rubbades; den traditionella universitetsmodellen fortsatte att blomstra, åtminstone i den engelskspråkiga världen. Nu har dock universitetens samhällskontrakt blivit oklart. Idealet om professionell autonomi har urholkats i takt med en ökande efterfrågan på yrkesutbildning och tillämpad vetenskap. Enligt Collini har vi bevittnat ett generellt skifte från en socialdemokratisk era till en ny situation: universiteten måste finna sin plats i ett politiskt scenario där marknadsindividualistiska värden står i förgrunden.

En styrka hos Collini är att han väljer att utmana språket i den så ofta förekommande berättelsen om hur universiteten underställts marknadskrafter. Han menar att berättelsens språk i sig har en benägenhet att förstärka själva marknadslogiken. I den allmänna debatten görs ofta en tredelning av aktörerna: mellan universitetsverksamma, politiker och ”allmänheten”. Men är det verkligen meningsfullt att göra en sådan indelning? För vilka är egentligen denna löst definierade ”allmänhet”? I nuläget tenderar universitetslägret ständigt att hamna i en minoritetsposition i relation till politiker och allmänhet. 

Men om allmänheten i stället tänks i mer pluralistiska termer med mångskiftande intressen blir debattläget annorlunda. Och ingår inte (den i sin tur heterogena) gruppen av universitetsverksamma också i allmänheten? På det här sättet ifrågasätter Collini hur vi i grunden talar om universiteten i relation till samhället. Berättelsens fortsättning är inte given. Det är därför viktigt att ha kunskap om tidigare universitetsdebatter, eftersom det i nästan varje generation finns exempel på dem som beklagar universitetens förfall. På så vis kan man undvika en ahistorisk alarmism och mer kvalificerat diskutera möjligheterna inför framtiden.

Historiskt sett menar Collini att universiteten utgjort en mycket speciell del av samhället genom att erbjuda ett relativt skyddat utrymme, där den mänskliga förståelsens vidgning prioriteras högre än alla andra syften. Detta skulle vara ett besynnerligt ideal inom andra samhällssektorer, men kännetecknar universitetslivet. Universitetens relevans kan därför inte värderas på samma sätt som andra offentliga eller kommersiella verksamheter. Därmed uppstår värdekollisioner, och det behöver inte bara handla om kollisioner med kommersiella värden. Collini nämner som exempel att demokrati inte alltid går att kombinera med universitetets idé. Demokrati utgör förvisso grunden för en av vetenskapens viktigaste normer – att alla argument ska tas på allvar oavsett vem som presenterar dem – men samtidigt menar han att det inte går att komma ifrån att universitetsvärlden är oundvikligt selektiv. Både forskare och studenter bedöms och graderas oupphörligen. Universiteten må utgöra en skyddad miljö, men som sådana har de alltid utgjort en arena för starka känsloyttringar.

Ett censurerande etos har fått fäste, baserat på ökade krav på konformism och uppkomsten av till exempel triggervarningar, som enligt honom syftar till att bygga ett slags moralisk karantän runt studenterna för att skydda dem från mentala påfrestningar.

 

Detta tar Frank Furedi fasta på i What’s Happened to the University? Furedi, som också är välkänd för sitt vänsterpolitiska engagemang genom åren, menar att förändringarna som universiteten i dag genomgår är jämförbara med de stora omvälvningarna under tidig efterkrigstid, då massuniversiteten ersatte de elitinstitutioner som dittills förekommit. Furedi intresserar sig främst för förändringar inom själva campuskulturen vid både brittiska och amerikanska universitet. Han gör jämförelser med sin egen tid som student på 60-talet, då han menar att akademisk frihet och yttrandefrihet genomsyrade universitetslivet. 

Detta är inte längre fallet. I stället har toleransen stramats åt, hävdar Furedi. Ett censurerande etos har fått fäste, baserat på ökade krav på konformism och uppkomsten av till exempel triggervarningar, som enligt honom syftar till att bygga ett slags moralisk karantän runt studenterna för att skydda dem från mentala påfrestningar. Utbildningens innehåll begränsas då av hänsyn till identitetspolitiska och känslomässiga aspekter, medan den öppna, förutsättningslösa intellektuella dialogen blir lidande. Det som borde vara sakliga debatter uppfattas alltmer som personligt inriktade meningsutbyten. Sokratiska samtal kan till exempel kritiseras för att bidra till ”en obekväm läromiljö”. 

På så vis, menar Furedi, har universiteten blivit mindre toleranta än många andra delar av samhället, vilket innebär ett allvarligt hot mot den akademiska integriteten och riskerar att underminera de värden som legat till grund för den moderna universitetsidén. Ideal om tolerans och fritt tänkande har alltid upplevt ett visst tryck från samhällets politiska och ekonomiska intressen, men nu finner Furedi att de hotas av interna universitetskrafter: ”attacker mot akademisk frihet inifrån universitetet är långt mer ödesdigra än de som kommer från politiker”.

En återkommande farhåga i debattlitteraturen är just att den akademiska friheten ses som hotad. Furedi menar att den tas för given och har blivit något förhandlingsbart snarare än ett grundläggande värde. Dessutom anser han att utvecklingen drivs på av studenter, vilkas självförståelse tar sig uttryck i ett terapeutiskt språkbruk. Studenternas känslor ställs oupphörligen i centrum. Besöker man olika college i Oxbridge dröjer det oftast inte länge förrän man stöter på någon tavla med information om ”student welfare”. Trots att studenterna juridiskt sett betraktas som vuxna så framställs de i den anglo-amerikanska universitetsvärlden som mycket sårbara unga människor i behov av skydd. Studentinflytandet i Storbritannien har stärkts, till exempel genom National Student Survey (NSS), vilket enligt Furedi riskerar att underminera universitetslärarnas auktoritet. Hans klagosång över universitetens ”infantilisering” kan dock upplevas som ganska stötande med tanke på att brittiska medier nyligen rapporterat om en rekordhög självmordsstatistik och en massiv ökning av mentala hälsoproblem bland studenter. 2015 begick hela 134 studenter självmord enligt The Guardian. En av förklaringarna till dessa allvarliga problem är just studenternas ökade skuldsättning, som framför allt Newfield kritiserat.

Huvudpoängen Furedi vill göra är dock att universiteten mer allmänt fått en ny samhällsroll. De förväntas numera – in loco parentis – bidra till socialisering av samhällets unga människor, vilket historiskt sett varit ålagt skolväsendet. Detta menar han beror på djupgående kulturella förändringar i västerländska samhällen som försvårat socialiseringen: normer och värderingar överförs inte längre lika lätt mellan olika generationer. En del av ansvaret har i stället lämpats över på den högre utbildningen, vars gränser mot den ”vanliga” skolan blir allt grumligare. Furedi anser sig därmed skönja en paternalistisk vändning vid universiteten. På 60-talet bröts regler – nu skapas ständigt nya.

Frank Furedi tenderar att glorifiera den tidiga efterkrigstiden enligt en guldåldersberättelse som inte är ovanlig. Collini hänvisar också till det franska uttrycket les trente glorieuses när han talar om decennierna närmast efter 1945. Han påpekar dock att universitetens expansion under 1900-talets andra hälft inneburit ett stort demokratiskt framsteg. Furedi menar däremot att den senaste tidens utveckling riskerar att kasta universiteten tillbaka till de mer sterila intellektuella förhållanden som brukar förknippas med ”medeltiden”, vilken blir en negativ motbild till det universitet han själv växte upp med. 

Denna typ av historiska berättelser provocerar, vilket sannolikt är Furedis syfte. Många argument tar sig formen av ”så här var det minsann inte förr” med utgångspunkt i hans personliga erfarenheter och minnen från 60-talets aktivistiska ungdomsår. Detta är ibland ett allmänt problem för diskussioner om universitetets historia: att anekdotiska hågkomster relativt oproblematiskt tillåts fungera som vedertagna fakta. Universitetsdebatten förs alltför ofta mot fonden av just schematiska föreställningar om universitetens historiska utveckling.

Christopher Newfield förlägger också universitetens höjdpunkt till tidig efterkrigstid då han menar att massuniversitetets tillkomst alltså kombinerades med kvalitet, vilket sedan har följts av en lång nedgångsperiod. Intressant nog ger han dock ett konkret förslag på hur utvecklingen kan vändas genom att presentera det han kallar för en ”återhämtningscykel”. Detta får ses som välkommet i en debatt som annars tenderar att bli gnällig och tillbakablickande. Även Collinis bidrag kan framstå som konservativa. Hans förra bok, What Are Universities For?, avslutades elegant med påståendet att ”vi är endast väktare som vakar över den nuvarande generationen av ett sammansatt intellektuellt arv som vi själva inte har skapat – och som det inte tillkommer oss att förstöra”. Formuleringen har uppmärksammats av många läsare. Collini är uppenbarligen själv förtjust i den, för den återanvänds nästan ordagrant i den nya bokens avslutande kapitel. Ödmjukheten inför historien framstår som sympatisk, men riskerar också att leda till passivitet. Detta är en svår balansgång. Samtidigt som debatten bör ta avstamp i universitetens historia, måste den också blicka framåt och finna lösningar på vår tids utmaningar.

Sammantaget pekar de tre böckerna ut behovet av en grundläggande värdedebatt angående universiteten; det krävs en djupare reflektion över hur kollisionen mellan traditionella universitetsideal och demokratiska och kommersiella värden ska kunna hanteras i ett pluralistiskt samhälle. Behövs det kanske ett nytt samhällskontrakt, byggt på en större tilltro till dem som är verksamma vid universiteten, såväl studenter som forskare/lärare? Diskussionerna lär fortsätta om vad 2000-talets universitet ska vara, liksom om det går att fastställa en gemensam värdegrund.

För att använda just ett terapeutiskt språk kan man avslutningsvis säga att ovanstående universitetsdebattörer är överens om att universiteten inte mår så bra som de borde göra. Furedi urskiljer de allvarligaste problemen internt, medan Collini och Newfield höjer garden mot externa krafter. Brexit innebär nu att ytterligare orosmoln väller in. Kommer internationella studenters intresse för högre utbildning i Storbritannien att förbli högt? Riskerar osäkerheten inför framtiden att omkullkasta de brittiska universitetens världsledande forskningspositioner? Och hur påverkas forskning och högre utbildning i övriga Europa av Storbritanniens utträde?

Turbulensen som Brexit medför lär knappast underlätta universitetens tillfrisknande. Eller? Kanske kan det trots allt bli så, nu när frågan om universitetens framtid ställs på sin spets, att deras samhällsvärde uppmärksammas på allvar, inte minst som delar i ett globalt nätverk som bidrar till rörlighet och utbyten av erfarenheter. Det finns också tecken på en stark europeisk, akademisk solidaritet. Under våren 2017 arrangerades till exempel en seminarieserie av Oxfords historiska fakultet till stöd för Central European University i Budapest när det stod klart att lärosätet hotades av stängning. Det senaste årets debatter har klargjort att ett av universitetens främsta värden ligger i deras bidrag till ett överskridande av nationella gränser och en ökad förståelse för det främmande. För att parafrasera Collini är detta – om något – ett komplext arv som vår generation inte själva har skapat, och som det svårligen tillkommer oss att förstöra.

Publ. i Respons 2/2018
TEMA | Att tala med förhistorien

Hampus Östh Gustafsson

Hampus Östh Gustafsson är doktorand i idé- och lärdomshistoria. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...