Tema | Genus och ideologi

Värdeomdömet är oskiljaktigt från forskargärningen

| Respons 4/2020 | 11 min läsning

En kartläggning av mediedebatten om jämställdhetsintegreringen och genusvetenskaperna visar ett tydligt mönster: Både kritiker och försvarare enas kring ett naturvetenskapligt vetenskapsideal och ser värderingar och ideologi som ovetenskapliga. Men i kontrast till naturvetenskaperna är värdeomdömet och samhällskritiken oskiljaktiga från forskargärningen inom humaniora och samhällsvetenskap. Att det saknas röster som försvarar det hotar i förlängningen forskningens legitimitet.

Jämställdhetsintegreringen av forskningen och den högre utbildningen är ett hett omdiskuterat ämne. Forsknings- och utbildningspolitiken har gått från att vara en teknikalitet av intresse endast för de närmast berörda, till att stå i centrum av den kulturkamp som rasar i svensk offentlighet sedan några år tillbaka. Kulturkampen polariserar de universitetspolitiska diskussionerna längs höger-vänster-axeln. När metodfrågan görs till blockpolitik suddas de vetenskapsteoretiska mellanlägena ut. I ett upptrissat debattklimat står valet mellan vetenskap eller ideologi, objektiva fakta eller subjektiva värderingar och så vidare. Fastän meningsmotståndarna är djupt oense om värdet av jämställdhetsintegrering, tycks de ofta sammanstråla i en vetenskapssyn som bygger på dylika motsatsförhållanden. Den kvalitet på forskningen som alla parter i målet säger sig vilja värna ligger nära de medicinska och naturvetenskapliga vetenskapsidealen. Ingendera sida i mediedebatten har gått ut till försvar för de forskningstraditioner inom humaniora och samhällsvetenskap som integrerar värdeomdömet och samhällskritiken till en oskiljaktig del av forskargärningen.

Ingendera sida i mediedebatten har gått ut till försvar för de forskningstraditioner inom humaniora och samhällsvetenskap som integrerar värdeomdömet och samhällskritiken till en oskiljaktig del av forskargärningen.

Debatten om jämställdhetsintegrering av forskningen och den högre utbildningen är bara den senaste i en lång följetång av kontroverser kring genusvetenskapen och dess rådgivande roll i styrningen av universiteten. En milstolpe i denna historia var inrättandet av de så kallade ”Thamprofessurerna” på 1990-talet. I syfte att bryta manliga professorers dominans inom en rad discipliner inrättade regeringen ett 30-tal professorstjänster vigda åt kvinnor. Ambitionen den gången var att uppnå representativitet i forskar- och lärarkåren. Uppdraget som regeringen år 2016 gav högskolor och universitet att jämställdhetsintegrera sina verksamheter är mer långtgående såtillvida att målsättningen hädanefter är att skapa representativitet också i forskningens och undervisningens innehåll. Forskningsråden implementerar policyn bland annat genom att efterfråga köns- och genusperspektiv i projektansökningar närhelst detta bedöms kunna vara av relevans för projektet ifråga.

Kritiken har inte uteblivit. Under titeln ”Universitetet är ingen massornas genusmaskin” beskriver Karin Pihl i Bohuslänningen utvecklingen med följande ord: ”Sedan några år tillbaka ska universiteten ’genusintegreras’. Det innebär att en särskild typ av feministisk ideologi ska genomsyra utformningen av undervisning och kurslitteratur.” Hon argumenterar längre fram i texten för att ”akademisk frihet ha[r] företräde framför politikers fäbless för ideologisk detaljstyrning” (7/12 2018). Expressens ledarskribent Anna Dahlberg slår i artikeln ”Politikers genusaktivism skadar våra universitet” fast att ”[U]niversiteten ska fredas från alla slags politiska agendor – radikala såväl som konservativa. Universitetens uppgift är inte att stöpa om samhället i en viss politisk riktning, utan att söka kunskap så förutsättningslöst som möjligt” (4/5 2019). Ledarskribenterna och journalisterna får medhåll från delar av forskarsamhället. I en debattartikel i Svenska Dagbladet stämmer fem forskare upp i en protest mot en pågående ideologisering av lärosätena. Denna utveckling legitimeras med en förespeglad maktobalans mellan könen som de menar saknar empiriskt stöd (18/4 2018). Mest omtalad för stunden är Ivar Arpis och Anna-Karin Wyndhamns bok Genusdoktrinen, recenserad i detta nummer.

Som framgår av den ovanstående exempellistan, vilken utan svårighet skulle ha kunnat göras längre, utgår motståndarna till jämställdhetsintegreringen från en skarp åtskillnad mellan vetenskap och ideologi. Vetenskapligheten i de beslutsunderlag som regeringens forskningspolitik stödjer sig på underkänns. De genusvetenskapliga institutionerna beskrivs som producenter av ren och skär ideologi. Omväxlande använder kritikerna sig av ett negativt ideologibegrepp, som likställer ideologi med någonting som förvränger verklighetsuppfattningen, och ett funktionalistiskt ideologibegrepp, som ser ideologi som ett verktyg i en specifik grupps maktkamper. Gemensamt för det kritiska och det funktionalistiska ideologibegreppet är att ordet ”ideologi” står i ett rakt motsatsförhållande till ”sanning” och ”kunskap”.

Den österrikisk-brittiske filosofen Karl Popper (1902–1994). Foto: Sueddeutsche Zeitung Photo / Alamy Stock Photo

Trots den stora vikt som debattörerna lägger vid denna åtskillnad, letar man förgäves i debattinläggen efter en kunskapsteoretisk reflektion över hur de vetenskapliga kunskapsanspråken känns igen från de ideologiska dogmerna. I bakgrunden anar man Karl Poppers vetenskapsfilosofi. Svårigheterna med att separera vetande från villfarelse, som den österrikiska filosofen ändå erkände och brottades med under en livstid, är som bortblåsta i den aktuella mediedebatten. Det gäller i lika hög grad för motståndarlägret. Försvararna av regeringens forskningspolitik gör i sina debattinlägg en lika skarp åtskillnad mellan vetenskap och ideologi. Den enda skillnaden är att gränsen mellan de två här dras så att jämställdhetsintegreringen kan sägas stå på en vetenskaplig grund. Saken framgår som tydligast av ett debattinlägg publicerat i Dagens Arena (27/5 2020), undertecknat av fyra feministiska förbund, Sveriges kvinnolobby, Unizon, Winnet Sverige och Fredrika Bremer-förbundet:

Jämställdhetsintegrering berör alltså framförallt högskolornas styrning, organisation och praktiska jämställdhetsarbete. Strategin har heller ingen inneboende ideologi utan tar sin utgångspunkt i det jämställdhetspolitiska målet om att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv och dess sex underliggande delmål.

Det säger sig självt att utan en politisk vision om jämställdhet mellan könen skulle inget initiativ till jämställdhetsintegrering av forskningen och den högre utbildningen ha tagits från första början. De ideologiska och värdemässiga bevekelsegrunderna tilldelas dock en underordnad roll i legitimeringen av detta initiativ. Tonvikten ligger i stället på argumentet om att kvaliteten på forskningen kommer att höjas om denna utförs av både kvinnor och män och med ett integrerat köns- och genusperspektiv. Kvalitetsargumentet fanns med redan när förslaget om jämställdhetsintegrering presenterades av den förra regeringen i forskningspropositionen ”Kunskap i samverkan”:

En studie genomförd på uppdrag av EU-kommissionens generaldirektorat för forskning och innovation (Gendered Innovations: How Gender Analysis Contributes to Research, EUR 25848, 2013) visar exempel på nackdelar med forskning som saknar ett köns- och genusperspektiv. Studien framhåller att sådan forskning riskerar att vara direkt ogynnsam för samhället, onödigt kostsam och motverka uppkomsten av innovationer. Studien menar vidare att ett integrerat köns- och genusperspektiv stärker forskningens kvalitet, hållbarhet och värde för samhället samt stimulerar utvecklingen av spetskompetens och nya innovationer.

Ovanstående argument upprepas med små variationer i de många medieutspelen till stöd för jämställdhetsintegreringen, signerade av bland annat den före detta ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson (GP, 3/1 2017), av den före detta generaldirektören för Forte, Ethel Forsberg (SvD, 22/2 2018), och Vetenskapsrådets generaldirektör Sven Stafström (SvD, 13/3 2020), och av talespersoner för Sveriges unga akademi (SvD, 12/8 2019). Listan skulle kunna göras längre. I och med att ansvaret för att implementera jämställdhetsmålen har övergått från regeringen och den politiska nivån till att ligga på forskningsråden och lärosätena, ökar behovet av att legitimera policyn med inomvetenskapliga argument. ”Kvalitet” och ”innovationskraft” är ledord när forskningsråden på sina hemsidor motiverar kravet på att köns- och genusperspektiv ska inkluderas i projektansökningarna. Dessa perspektiv definieras som kvalitetsaspekter, vilka låter sig bedömas på samma sätt som ett forskningsprojekts metodval och genomförbarhet.

Generaliseringen av ett från medicinen inlånat kvalitetsbegrepp har passerat obemärkt förbi i skuggan av all medial uppståndelse kring genusvetenskaperna.

Till helhetsbilden ska läggas att de utredningsrapporter som forskningsråden länkar till, däribland den ovan nämnda EU-studien, företrädesvis hämtar exempel från det medicinska området för att underbygga kvalitetsargumentet. Bevisföringen vilar tungt på snedrekryteringen av manliga patienter till kliniska studier under det föregående halvseklet. Därigenom har en kunskapsbank byggts upp, i vilken mannen utgör normen för såväl medicinering som diagnosticering. Konsekvensen av detta är en statistiskt belagd överdödlighet för kvinnor i många sjukdomar. Mer stöd för denna slutsats hämtas från produktdesignområdet. Exempelvis utformas krockkuddar med en manlig kroppshydda i åtanke, vilket sätter avtryck i skadestatistiken.

Utöver den retoriska slagkraften i dylika exempel kan det också finnas historiska orsaker till varför forskningsråden i så hög grad stödjer sig på det medicinska området för att motivera den nya policyn. Startpunkten för de jämställdhetspolitiska satsningarna inom forskningspolitiken var i mångt och mycket Christine Wennerås och Agnes Wolds klassiska Nature-artikel ”Nepotism and sexism in peer-review” från 1997. De påvisade att det medicinska forskningsrådet i början på 1990-talet, systematiskt och på osakliga grunder, hade bedömt kvaliteten på kvinnliga kandidaters postdoc-ansökningar som lägre än ansökningar från manliga kandidater med motsvarande meriter. Artikeln utgör en hörnsten i försvaret för jämställdhetsintegreringen: eftersom kvaliteten och meritokratin på universiteten redan i utgångsläget har komprometterats av diskriminerande könsstrukturer, syftar jämställdhetsåtgärderna till att förstärka de inomvetenskapliga värdena.

Med detta sagt kvarstår ändå frågan i vilken grad ett kvalitetsbegrepp som är modellerat efter tillkortakommanden i randomiserade kontrollerade studier går att överföra på alla andra ämnesdiscipliner. Detta är ett kritiskt led i argumentationen som inte har kommenterats en enda gång, såvitt vi har kunnat se i vår kartläggning av debatten. Generaliseringen av ett från medicinen inlånat kvalitetsbegrepp har passerat obemärkt förbi i skuggan av all medial uppståndelse kring genusvetenskaperna. Både kritiker och försvarare av jämställdhetsintegreringen söker stöd i evidenshierarkin för att legitimera sina positioner. Därmed ansluter de sig till ett vetenskapsideal i vilket värderingar och ideologi utesluts såsom ”ovetenskapliga”.

Det saknas röster i mediedebatten som tar samhällskritikens rättmätiga plats innanför humaniora och samhällsvetenskap i försvar. Utmärkande för dessa ämnesområden är, i kontrast till de medicinska och naturvetenskapliga vetenskaperna, just att värdeomdömet och följaktligen samhällskritiken är oskiljaktigt från forskargärningen. Önskan att efterlikna de naturvetenskapliga kvalitets- och objektivitetsidealen är ett genomgående tema i det gångna seklets metodstrider. Redan 1961 påtalade Theodor Adorno i en debatt med Karl Popper att en dylik import av metoder skulle beröva humaniora och samhällsvetenskap dess särart och mening.

Omvänt är Wyndhamn och Arpi oförmögna att se någon som helst variation i sitt empiriska material. Att det ryms många fler skolbildningar och forskningstraditioner på de genusvetenskapliga institutionerna än de som författarna kritiserar, fäster varken de eller deras meningsfränder något avseende vid.

I förlängningen är det legitimiteten med vilken humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning kan bedriva samhällskritik som står på spel i den aktuella forskningspolitiska debatten. Motståndare till genusvetenskapen framhåller ämnet som ett skolboksexempel på farorna med att frångå det Popperianska vetenskapsidealet. Argumentets kärna är att i avsaknad av empiriska kontrollinstanser kommer det fria spekulerandet endast att bekräfta de ideologiskt färgade utgångspunkterna. Till stöd för detta påstående åberopar Wyndhamn i Genusdoktrinen sina erfarenheter inifrån Nationella sekretariatet för genusforskning. Det vore självmål att försvara kritikens plats på universiteten genom att ta all forskning i försvar som har bedrivits med samhällskritiska förtecken. Omvänt är Wyndhamn och Arpi oförmögna att se någon som helst variation i sitt empiriska material. Att det ryms många fler skolbildningar och forskningstraditioner på de genusvetenskapliga institutionerna än de som författarna kritiserar, fäster varken de eller deras meningsfränder något avseende vid. De föredrar att implicera hela fältet av samhällskritiska studier på de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna i sin kritik.

Kravet på empirisk prövbarhet som den enda godtagbara standarden för vetenskaplighet inskränker undersökningsfältet för den humanistiska och samhällsvetenskapliga verksamheten tills inget utrymme återstår för att bedriva samhällskritisk forskning. Denna retorik ska förstås i det större sammanhanget av en pågående kulturkamp. Givet att debattpositionerna har importerats från amerikanska campus, så ger kanske den aktuella forskningspolitiska debatten i USA en fingervisning om varthän den svenska versionen av kulturkampen är på väg härnäst (se intervjun med Joan Wallach Scott på nästa sida). Angreppet på de samhällskritiska forskningstraditionerna är endast öppningssalvan i kommande strider om vetenskapen. I nästa akt av kulturkampen kommer även de empiriskt orienterade naturvetenskaperna att hamna i skottgluggen.

Publ. i Respons 4/2020 687
TEMA | Ideologi och akademisk frihet
Relaterat
Tema

Att se studenten som kund hotar den akademiska friheten

Den amerikanska historikern Joan Wallach Scott undersöker i sin senaste bok den akademiska friheten som ideal och pekar på det hon ser som de främsta hoten mot dess förverkligande, däribland...


Johan Söderberg

Johan Söderberg är docent i vetenskapsteori vid avdelningen för lingvistik, logik och vetenskapsteori, Göteborgs universitet. Läs alla texter

Evelina Johansson Wilén

Evelina Johansson Wilén är lektor i genusvetenskap vid Örebro universitet och disputerade i samma ämne 2019 vid Göteborgs universitet.

Läs alla texter

Vanja Carlsson

Vanja Carlsson är vikarierande lektor i offentlig förvaltning vid Förvaltningshögskolan. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...