Hannah Arendts tolkning av Adolf Eichmann har 50 år på nacken och forskningen har visat att den är ohållbar. Han var inte en byråkrat som bara lydde order utan en fanatisk antisemit, även efter andra världskriget. Pjäsen Samtal före döden, som nyligen spelats på Stockholms Stadsteater, bygger trots det helt på Arendts tes om den banala ondskan. Varför osynliggörs antisemtismens roll på detta sätt?
Adolf Eichmann var en förslagen manipulatör. Som chef för Amt IV:B4 inom Reichssicherheitshauptamt (RSHA) visste han hur man skulle få judiska ledare att tro att de genom att samarbeta kunde undvika något ännu värre. Han fick dem att se det de ville se. Han var en maktspelare i konkurrensen mellan rivaliserande organisationer i Tredje riket och marknadsförde sig själv så framgångsrikt att man tillskrev honom större betydelse än han faktiskt hade, vilket slog tillbaka på honom när han under rättegången i Jerusalem 1961 ville påskina att han bara var en obetydlig kugge i maskineriet. Hans förhörsledare i Jerusalem, Avner W. Less, sade att Eichmann var mycket intelligent och att förhören med honom hade karaktären av ett schackspel.
Logga in på Respons
Här kan du som prenumerant logga in för att ta del av allt material på webben.
