Debatt

Varför dröjer sig en förlegad tolkning kvar i diskussionen?

| Respons 1/2016 | Låst artikel | 8 min läsning

Hannah Arendts tolkning av Adolf Eichmann har 50 år på nacken och forskningen har visat att den är ohållbar. Han var inte en byråkrat som bara lydde order utan en fanatisk antisemit, även efter andra världskriget. Pjäsen Samtal före döden, som nyligen spelats på Stockholms Stadsteater, bygger trots det helt på Arendts tes om den banala ondskan. Varför osynliggörs antisemtismens roll på detta sätt?

Adolf Eichmann var en förslagen manipulatör. Som chef för Amt IV:B4 inom Reichssicherheitshauptamt (RSHA) visste han hur man skulle få judiska ledare att tro att de genom att samarbeta kunde undvika något ännu värre. Han fick dem att se det de ville se. Han var en maktspelare i konkurrensen mellan rivaliserande organisationer i Tredje riket och marknadsförde sig själv så framgångsrikt att man tillskrev honom större betydelse än han faktiskt hade, vilket slog tillbaka på honom när han under rättegången i Jerusalem 1961 ville påskina att han bara var en obetydlig kugge i maskineriet. Hans förhörsledare i Jerusalem, Avner W. Less, sade att Eichmann var mycket intelligent och att förhören med honom hade karaktären av ett schackspel. Hannah Arendt var ett av de sista offren för Eichmanns manipulativa förmåga. Inte för att hon exponerade sig särskilt mycket för ­honom. Som framgår av hennes korrespondens bevistade hon rättegången sparsamt och missade många av de avgörande förloppen. Men hon svalde Eichmanns försvarsstrategi med hull och hår. Han hoppades kunna undgå dödstraff genom att hävda att han bara hade lytt order och följt lagen och att han inte hyste någon fientlighet mot judarna. I Arendts version blev detta tesen om ondskans banalitet. Eichmann var enligt Arendt en man med blygsamma själsförmögenheter, som inte var kapabel att omfatta idéer utan styrdes av auktoritetstro och fantasilöshet. När Eichmann – som hade gott minne – ­under rättegången sade sig inte kunna minnas saker, såg Arendt det som en bekräftelse på hans klena intellekt. Nå, det kan ju finnas andra orsaker till att en åtalad säger sig inte minnas saker under en rätte­gång. Varför var Arendt så lättlurad? Det var enligt min mening framför allt två motiv som gjorde henne mottaglig för Eichmanns försvarsstrategi. I The Origins of Totalitarianism (första utgåva 1951) hade hon hävdat att de totalitära rörelserna tömdes på ideologiskt innehåll och uppfylldes av den organisatoriska kraftutvecklingen i sig; deras indoktri­nering syftade inte till att inplantera övertygelser utan att förstöra förmågan att hysa sådana. Det är en häpnadsväckande karaktäristik av en regim som in i det sista styrdes av antisemitism och övertygelsen att historien var en överlevnadskamp mellan ­raser i vilken den svagare måste gå under. Men en gärningsman som kunde konkretisera Arendts resonemang borde kanske se ut ungefär som hennes version av Eichmann – en representant för en amoklöpande byråkrati utan specifika idéer. Arendts andra motiv var att hon genom att löskoppla nationalsocialismen från tänkandet över huvud taget ville skydda den tyska tankevärld som hon så intensivt identifierade sig med. Nationalsocialismen var en ”rännstensfilosofi”, som hon skrev i en hyllningsartikel till Martin Heidegger. Arendts tolkning av Eichmann i Den banala ondskan (1963) har varit extremt framgångsrik. Det som har gett upphov till kontrovers är vad hon skriver om de judiska ledarnas agerande, ”det mörkaste kapitlet i hela denna mörka historia”. De samarbetade nästan utan undantag med nationalsocialisterna och judarna hade klarat sig bättre utan sina ledare, hävdade Arendt. (Som Yehuda Bauer har påpekat gick det inte bättre för judarna i Sovjetunionen, där det inte fanns juderåd.) Men Arendts syn på Eichmann och på jude­råden förhåller sig som kommunicerande kärl. Ju mindre agens man tillskriver Eichmann, desto mer frestas man tillskriva juderåden. Ser man däremot Eichmann som en skicklig, ideologiskt driven aktör, förändrar det synen på de judiska ledarnas handlingsutrymme. En orsak till att Arendt fann Eichmann enfaldig var att han spelade en roll unde ­rättegången och den formades av hans antisemitiska ideologi. Han ville dölja sin egentliga världsåskådning och framställa sig som en anhängare av Kants moralfilosofi eftersom han ansåg att judar var särskilt mottagliga för universalistiska idéer. Han var antisemit under tiden i Argentina, vilket framgår av de samtal som spelades in av Willem Sassen. Denne hade tillhört Waffen-SS och ville få Eichmann att förneka mordet på judarna. Det misslyckades. Tvärtom beklagade Eichmann att man inte hade lyckats döda alla: ”Uppriktigt sagt, hade vi […] dödat 10,3 miljoner judar, då hade jag varit nöjd och skulle säga, bra, vi har förintat en fiende.” Om något ser ut som en anka, simmar som en anka och låter som en anka, då är det förmodligen en anka, säger amerikanerna. Om någon handlar som en nationalsocialistisk antisemit och uttrycker sig som en nationalsocialistisk antisemit, då är nog vederbörande en nationalsocialistisk antisemit. (image) Den typ av personlighet som Arendt tecknade i Den banala ondskan fanns naturligtvis i Tredje riket och finns överallt, den som ”bara” lyder order från auktoriteter, men man ska inte överskatta dess betydelse. Det fanns en utbredd konsensus på olika nivåer i Tredje riket, alltifrån infanteristen som frivilligt skjuter judar till högt uppsatta medlemmar i statsförvaltningen, om att judarna var ett ”problem” som måste lösas. Jag har satt citationstecken kring ”bara” ovan, dels för att det handlar om mord, dels för att sådana handlingar påverkar förövarens inställning; för att undvika skuldkänslor drivs man att anpassa sin uppfattning till gärningen. Hursomhelst tillhörde inte Eichmann denna typ. Han var med på de flesta viktiga sammanträden som behandlade mordet på judarna och av honom förväntade man sig innovativa lösningar. När Himmler i krigets slutskede ville stoppa mördandet av judar gick Eichmann emot honom. Arendt tolkar detta som att han var lydig mot Hitler, men när han fick veta att Hitler stödde den ungerska regeringens plan att låta 40 000 judar emigrera till Palestina ville Eichmann få Führern att ändra sig. Han representerade vad Reinhard Heydrich karaktäriserade som en ”kämpande förvaltning”, driven av ideologisk över­tygelse, hela tiden beredd att improvisera och utnyttja möjligheter som uppstod för att nå uppställda mål. Michael Wildt har i sin studie om RSHA, förintelsemaskineriets kärntrupp, Generation des Unbedingten (2002), visat att denna grupp generellt var högutbildad och starkt ideologiskt motiverad, men också att dess medlemmar kunde ha egna tolkningar av nationalsocialismen som inte alltid överensstämde med Hitlers. Det har de senaste decennierna publicerats en rad böcker som visar att Arendts tolkning av Eichmann var ohållbar. Michael Wildts studie har redan nämnts; hit hör också David Cesaranis Adolf Eichmann – Byråkrat och massmördare (2004), Deborah E. Lipstadts The Eichmann Trial (2011) och framför allt Bettina Stangneths massiva Eichmann vor Jerusalem (2011). Både Wildt och Stangneth är numera översatta till engelska. Så varför fortsätter så många att diskutera Eichmann utifrån Arendts halvsekelgamla bok? Ett färskt exempel på detta är teaterpjäsen Samtal före döden – Adolf Eichmanns sista timmar, skriven av den danske författaren Adam Price, som nyss har spelats på Stockholms Stadsteater. Författaren själv anför i en debattartikel Hannah Arendt och talar om att den ”lilla, vanliga människan Eichmann lät sig ledas av auktoritetstro, stora personligheter och en brinnande längtan efter beröm och erkännande” (DN 2015-12-14). Pjäsen är också mycket trogen Den banala ondskan. Regissören Harald Lyth säger att meningen med pjäsen är att kliva in i Eichmanns huvud (DN 2015-12-08). Om man verkligen vill det borde man väl avsätta tid för att läsa den relevanta litteraturen? Recensionerna visar hur svårt teaterkritikerna har att genomskåda porträttet av Eichmann. Leif Zern har visserligen kritiserat pjäsen men inte specifikt när det gäller detta utan för det som Eichmann får säga om relationen mellan Israel och palestinierna (DN 2015-12-07). En orsak till att Arendts bild av honom dröjer sig kvar är förmodligen banalitet av det slag hon tillskrev Eichmann, nämligen oförmåga att tänka utanför klichéer: antingen var de nationalsocialistiska bödlarna monster eller helt vanliga människor – som om det inte fanns andra alternativ. Viljan att använda nationalsocialismen som slagträ i debatten överstiger vida beredvilligheten att elementärt sätta sig in i den historiska forskningen. Men varför denna blindhet för ideologins betydelse i en tid som är närmast besatt av ideologikritik och ser rasism överallt annorstädes? Jag tror att den bottnar i ett behov av att både äta kakan och förneka existensen av en av dess centrala beståndsdelar. Man vill gärna använda national­socialismen som resonanslåda för kritik av det moderna samhället och den västerländska traditionen, men samtidigt undvika att ge judarna en speciell position som det främsta offret för mordpolitiken med allt vad detta kan tänkas innebära av förståelse för Israel. Det finns alltså ett samband mellan att Price framställer Eichmann som avideologiserad och att den före detta SS-Obersturmbannführern vid pjäsens slut får fråga den israeliske domaren: ”Vad tror du ni kommer att göra mot palestinierna i framtiden?” Vad man än kan anklaga Israel för kan det inte jämföras eller ens associeras med ett ideologiskt motiverat förintelseprogram. Kay Glans är chefredaktör för Respons.


Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  2. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Svenska banker och företag bidrog till att konsolidera bolsjevikernas diktatur
    Den amerikanske historikern Sean McMeekin lyfter i sin uppmärksammade bok The...
  3. Utblick
    Amerikanska forskare fördjupar bilden av Sverige
    Sociologen Carly Elizabeth Schall problematiserar den utbredda föreställningen att en fungerande...
  4. Tema | Ryska revolutionen 100 år
    Omvälvningar i synen på den ryska revolutionen
    Den ryska revolutionen tillhör den moderna historiens avgörande händelser och har...
  5. Analys/Reportage
    Problemet är inte överkänsliga studenter utan lärarnas försvagade ställning
    På flera amerikanska universitet ställs nu krav på att kurslitteratur ska...