Analys/Reportage

Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper

| Respons 1/2020 | 21 min läsning

Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har antisemitism tillåtits för att de som uttrycker sitt judehat har ansetts vara maktlösa. I vänsterns analys, inspirerad av postkolonial och intersektionell teori, kan rasism nämligen bara riktas neråt. Hat underifrån ursäktas som en rimlig reaktion på förtryck. Vänsterns acceptans för antisemitism hos påstått utsatta grupper från Mellanöstern och Afrika visar inte bara teoriernas brister. Den tydliggör även hur vanlig den antisemitiska myten om judisk makt är inom vänstern.

Grafittimålningen ”Freedom for Humanity” av Kalen Ockerman, innan den målades över. London 2012. Foto: In Pictures Ltd./Corbis via Getty

Upprepad kritik mot en text av Peter Wolodarski i Dagens Nyheter fick Annika Hamrud, dokumenterad antifrämlingsfientlig och antirasist, att på twitter påstå att kritiken hade antisemitiska motiv. Hon tog inte bara upp Wolodarskis judiska bakgrund utan lyckades också i samma tråd på twitter göra DN till ”judisk media”, trots att kritiken varken handlade om Wolodarskis religiösa tillhörighet eller DN:s ägares bakgrund. För att försvara Wolodarski använde Hamrud just antisemitiska argument som hävdar dels att en jude alltid i första hand är en jude som bara bryr sig om judiska intressen, dels att media är ”judisk” om den på något sätt kan kopplas till människor med något judiskt i sitt förflutna. Detta visar hur djupt rotad antisemitiska tankefigurer är i människors föreställningsvärld, även bland dem som påstår sig vara antirasister eller liknande.

Politiker upprepar ideligen behovet att minnas Förintelsen och reser till Auschwitz. Och visst är det viktigt att lära av historien, men samtidigt blir det en enkel utväg för att slippa befatta sig med den vardagsantisemitism som blir allt vanligare, inte bara i Sverige. Antisemitism skiljer sig från andra former av rasism och sprider sig i dagsläget med en omfattning som i princip hotar judiskt liv i Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet. Den insikten uppnås inte genom pliktskyldiga uttalanden om Förintelsen.

Det är nämligen myten om en judisk makt som är antisemitismens kärna.

Det är nämligen myten om en judisk makt som är antisemitismens kärna. Den antisemitiska idén går ut på att judar inte bara har makt utan också använder den för att planera och skapa konflikter som de tjänar pengar på. Juden påstås försörja sig på andras olyckor och suga ut och roffa åt sig världens tillgångar genom ständiga konspirationer och globala manipulationer. Judars makt för aldrig med sig något gott eftersom juden till sin natur anses vara ond, girig och självisk. Antisemiten menar därför att världens räddning är ett maktskifte så att maktutövningen i stället blir välgörande, rättvis och generös.

Det är just uppfattningen att det skulle vara den judiska makten som bekämpas som gör antisemitism så farlig, även för andra grupper eller minoriteter som riskerar att utsättas för rasism. Förintelsen möjliggjordes inte för att det påstods att homosexuella män var sjuka eller att romer skulle vara underlägsna och därför måste mördas. Förintelsen kunde lanseras som idé till Europas befolkning för att nazisterna påstod sig bekämpa en judisk världskonspiration som förstörde världen. Det var den judiska makten som skulle bekämpas och besegras så att en annan makt som såg till folkets bästa kunde ta över världen och rengöra den från judiskt inflytande. Det som gjorde att världen mer eller mindre aktivt deltog i att samla judar till läger för att utrotas var att den antisemitiska myten om ett judiskt världsherravälde som hotade hela världen, accepterades av alltför många. Det var alltså inte frågan om vilken rasism som helst.

Antisemitism i Europa i allmänhet och i Malmö och Sverige i synnerhet har tillåtits just för att vissa som uttryckt sitt judehat har ansetts vara maktlösa.

Antisemitism i Europa i allmänhet och i Malmö och Sverige i synnerhet har tillåtits just för att vissa som uttryckt sitt judehat har ansetts vara maktlösa. Judar som hatas har ansetts vara etablerade och ha makt. Den maktlöses hat har ansetts vara motiverat som något slags rimlig reaktion på ett historiskt förtryck. Missbruket av den postkoloniala teoribildningen i kombination med godtyckliga maktanalyser har i sammanhanget fungerat som hinder för att peka ut antisemitiska uttryck hos påstått maktlösa eller underlägsna grupper. När ordet ”jude” har blivit besvärande för att judar bevisligen kan förföljas och hatas även om de har utbildning eller jobb har begreppet ”sionism” blivit en bekväm tillflyktsort. Förflyttningen eller rörelsen mellan de olika begreppen är ofta godtycklig. Men oavsett vilket begrepp som används är det i båda fallen judisk maktutövning som avses.

Det är om varför och hur antisemitism skiljer sig från andra former av rasism denna text handlar. Men också om varför det för vissa är så svårt att acceptera den skillnaden. Om inte skillnaderna mellan antisemitism och övrig rasism tydliggörs, kommer varken det ena eller det andra att kunna åtgärdas. Om allt är samma rasism och eko från 30- talets Europa är inget det.

Först en reservation. Länge har jag undvikit att diskutera antisemitism, delvis för att jag tycker att andra än judar bör ägna sig åt det, delvis för att jag inte vill hamna i facket av överlevande eller barn till överlevande som ges trovärdighet i frågor som rör antisemitism på grund av sin judiskhet eller sina erfarenheter av Förintelsen. Därför vill jag redan här understryka att inget av det jag skriver ska värderas utifrån vem jag är. Varken min judiskhet eller mina föräldrars erfarenhet är ett argument för giltigheten eller för eventuella brister i denna text.

Varken min judiskhet eller mina föräldrars erfarenhet är ett argument för giltigheten eller för eventuella brister i denna text.

Skillnaden mellan antisemitism och andra former av rasism är alltså att antisemiter egentligen avundas judar. Andra former av rasism ser ner på sitt hatobjekt. Antisemiter hyser föreställningen att en judisk konspiration upprätthåller ett judiskt världsherravälde. Den judiska makten blir en förklaring till egna misslyckanden. Det är således egentligen frågan om beundran, som också blir en spegel i vilken antisemiten ser sina egna tillkortakommanden. För att få ordning på världen anser de att judar måste fråntas sin påstådda makt eller sitt påstådda kapital, samtidigt som deras makt ska ersättas av en annan ideologi eller andra människor som anses kunna göra världen bättre och mer rättvis.

Andra former av rasism oroar sig över att deras hatobjekt på olika sätt smutsar ner eller befläckar den etniska renheten eller den moraliska överlägsenheten. Muslimer påstås vara omänskliga, våldsamma och efterblivna med ambitionen att ta över hela västvärlden genom förökning och invandring. Homosexuella och andra sexuella preferenser som inte är heteronormativa anses vara äckliga och demoraliserande. Svarta påstås vara underutvecklade och precis som muslimer farliga. Rasisternas hatobjekt nedvärderas. De ska helt enkelt rensas bort eller ut, inte för att de har makt utan för att de anses vara underlägsna eller för att de med sin närvaro befläckar eller degenerar rasistens föreställning om att vara en del av något rent och autentiskt.

Men eftersom judar anses ha makten hävdas det i rasistiska kretsar att det är judarnas fel att muslimer och andra har kommit till Europa. Det är den judiska makten som påstås ha påverkat Europas politiker att ta emot alla invandrare för att den vägen bryta ner den kristna hegemonin, den europeiska autenticiteten och stabiliteten i Europa. I rasistiska samtalsrum på internet är man helt fixerad vid judars påstådda intresse för det ”multikulturella” samhället. Har det suttit 49 protestanter, 50 homosexuella och en jude i ett sammanhang som valt att tillåta invandring eller bedriva multikulturell politik är det judens fel och den judiska makten som bär ansvaret.

Antisemiten kommer alltid att spåra upp just juden. Oavsett hur många katoliker, protestanter eller homosexuella som har varit delaktiga i olika idéer eller finansiella bedrägerier, är det just juden som lyfts fram för att bekräfta idén om judisk makt, girighet och ondska. Dessutom påstås bedrägerier genomförda av judar vara resultatet av en inneboende judisk ondska och girighet. Judar som beter sig förkastligt anses göra det för att ondskan och girigheten sitter i den judiska karaktären. Andra anses göra fel för att de är onda individer, inte för att det skulle finnas en inneboende ondska hos européer, svenskar eller protestanter.

Judarna anses styra, de andra ses som nyttiga idioter för den judiska konspirationens syfte. Hur påverkat samhället är av myten om den judiska maktens negativa konsekvenser framgår till exempel av aningslösa påståenden om en judisk lobby i USA. Den judiska lobbyn är då alltid den som vill ha fler bosättningar eller en mer hårdför israelisk politik. När organisationen Jstreet, som etablerades 2007 och hade Obamas öra, argumenterar för stopp av bosättningar, mer förhandlingar och riktar skarp kritik mot Netanyahu och Trump, pekas det inte ut som ”judisk lobby”. Och när oljekartellen Opec, som bildades av i huvudsak arabiska oljeproducerande länder, ägnade sig åt global utpressning under 1970-talet kallades det inte för ”muslimsk lobby”. De som driver konspirationerna drar naturligtvis inte den logiska slutsatsen av sina resonemang. För om en handfull judar lyckas förpesta tillvaron för hela Europa, USA, runt 1,9 miljarder muslimer samt världen i övrigt, säger det ju också något om deras förmåga att skydda sig mot den påstådda judiska konspirationens illgärningar.

Eli Göndör. Foto: Timbro

Det finns en rad olika anledningar till att den seglivade myten om judisk makt lever kvar, men en starkt bidragande faktor är skriften Sions vises protokoll. Den publicerades första gången i Ryssland år 1903 och påstods vara utdrag från ett flertal möten, där judar samlats för att planera hur det judiska världsherraväldet ska upprätthållas. I skriften beskrivs hur judar och frimurare smider planer för att försöka förgöra den ”kristna civilisationen” med hjälp av liberalism och socialism. Genom att skapa krig och konflikter ska judar inte bara stärka sin egen position utan också tjäna pengar på världens lidande.

I Ryssland användes skriften för att försöka bevisa att det kommunistiska maktövertagandet egentligen var ett led i denna judiska konspiration. Henry Ford bekostade tryckningen av 500 000 exemplar som skulle spridas över hela USA. Redan 1921 och sedan 1935 bevisades det att skriften är ett falsarium. Ändå sprids den fortfarande och läses av många, inte minst i Asien och Mellanöstern. I framför allt arabvärlden och Iran har regimerna uppmuntrat spridningen av texten och många där är övertygade om att den verkligen skrevs av sionister och är en sann beskrivning av hur världen styrs.

Arabisksocialistiska diktaturer har med hjälp av texten fostrat generationer till att uppfatta det egna misslyckandet som ett resultat av en judisk konspiration. I Mellanöstern blev idén om den judiska världskonspirationen en tacksam avlastningsyta för diktaturernas tillkortakommanden. Israel blev den spegel i vilken den arabiska världen såg sina misslyckanden. Diktaturerna kunde förklara sitt systematiska maktmissbruk genom att peka ut Israel som den judiska (sionistiska) världskonspirationens verktyg. Majoriteten av dem som kommit till Europa och Sverige som flyktingar från Mellanöstern har lärt sig att judisk makt är orsaken till deras misslyckande. Visserligen har det gjorts försök att använda begreppen ”sionismen” eller ”sionister” för att den vägen göra föraktet mer rumsrent. Men för den som skrapar litet på ytan så kommer snart ordet yahod (jude på arabiska) fram. Resultatet är att människor som fått sina familjer och grannar fängslade, torterade eller avrättade av maktfullkomliga arabiska regimer i stället hatar befolkningen i ett land de ofta inte ens kan peka ut på kartan.

Delar av vänstern omformulerar det, men har svårt att frigöra sig från tanken på judisk makt och judiskt kapital.

Hotet mot frihetliga länder i Europa kommer i dag framför allt från nazister och islamister. Dessa ideologiers grundförutsättning är att det finns en judisk världskonspiration. Delar av vänstern omformulerar det, men har svårt att frigöra sig från tanken på judisk makt och judiskt kapital. I samtliga fallen är det i allt väsentligt naturligtvis frågan om ett förakt, men föraktet har sin grund i en form av beundran eller avundsjuka för den makt som judar påstås ha och missbrukar just för att de är judar.

Francis Fukuyama har i Identity – The Demand for Dignity and the Politics of Resentment (2018) beskrivit hur både nazism och islamism växte fram ur liknande politiska omständigheter. Nazismen blev svaret på vad som av många i Tyskland upplevdes som dubbel förnedring genom hur första världskriget slutade och hur Versaillesfreden slöts. Människor med ressentiment, det vill säga en känsla av vanära eller kränkning, tog tacksamt emot nazismens idé, som underströk vikten av att återanknyta till det som ansågs rent och autentiskt. Det skulle inte bara återupprätta Tysklands heder, utan också leda till att den ondska, som genom sin korrumperande makt förstörde och demoraliserade världen, det vill säga judarna, förgjordes.

Islamismens väckelse, menar Fukuyama, var en följd av det osmanska rikets fall. Känslor av vanära och kränkning i den sunniarabiska världen påstods ha orsakats dels av europeiskt inflytande både kulturellt och ekonomiskt, dels av Europas militära styrka, som bland annat manifesterades genom Napoleons landstigning i Egypten och ”slaget vid pyramiderna” 1798. De då tongivande islamistiska ideologerna hävdade att om islam återgick till sin sanna autentiska form skulle inte bara Västs inflytande drivas bort, det skulle också leda till upprättelse för hela den sunniarabiska gemenskapen som skulle kunna återta en ledande roll i världen.

Både nazister och islamister delar upp världen mellan offer och förövare. Offret är enligt dem vita européer respektive muslimer som genom sina rena, autentiska ideologier kan skapa det absolut rättvisa samhället. Men först måste fienden, den judiska världskonspirationen, förgöras. Den islamistiska uppfattningen om judar är således snarlik den nazistiska. I Hamas programförklaring från 1988 återkommer idéer ur Sion vises protokoll. I artikel 22 och 28 och i artikel 32 hänvisas direkt till denna skrift som en källa för giltigheten i påståenden om en judisk världskonspiration som vill kontrollera området mellan floderna Eufrat och Nilen.

En av Muslimska Brödraskapets centrala ideologer, Sayyid Qutb (1906–1966), är helt besatt av judar. Enligt Qutb har judar monopol på medicinindustrin. Det ger dem möjlighet att roffa åt sig orimliga rikedomar genom att begränsa utbudet på medicin, vilket i sin tur leder till att människor blir sjuka och dör på grund av judisk girighet. Judar pekas ut som islams fiender sedan islams tillblivelse och enligt Qutb avgörs västvärldens politik av det judiska inflytandet i USA. Dessutom anklagar han judar för att använda kultur i olika former för att manipulera världen. Kulturen utnyttjas för det han kallar judiska, sataniska aktiviteter och slutligen för att använda alla mänskliga resurser till att stärka de stora utsugande judiska finansiella institutionerna.

Al-Qaidas tidigare ledare Usama bin Laden (1957–2011) och hans efterträdare och ideologiske mentor Ayman al-Zawahiri påstår att allt som händer i världen beror på en judisk konspiration vars syfte är att förgöra muslimer. Återkommande möten mellan israeler och palestinier inom ramen för Oslo-avtalet, samtidigt som Israel och Jordanien började normalisera sina relationer, blev för bin Laden ett bevis på att FN inte var något annat än ett verktyg som judar och korsfarare använde sig av för att stjäla muslimers tillgångar och förhindra deras utveckling. Massakern på muslimer i Srebrenica år 1995, trots att FN deklarerat området som en frizon, blev för bin Laden ytterligare ett bevis på den västerländska, korsfararjudiska konspirationen mot muslimer i världen.

IS:s föreställningar om judiska konspirationer går att förstå genom Omar Omsens verksamhet. Han påstås ha rekryterat upp till 80 procent av de fransktalande IS-terroristerna. Omsen producerade en videoserie med namnet 19HH som han spred på nätet genom Youtube. Budskapet var enkelt och tydligt. Det som visas i de officiella mediekanalerna är lögn. Lögnerna upprätthålls av en ond, amerikansk-sionistisk konspiration. Konspirationen – som har gränslös global makt – leder en attack på islam och på muslimer. Endast genom det heliga kriget går det att bekämpa dessa onda krafter, vilket dessutom är varje muslims religiösa plikt. Med det som utgångspunkt går det att förstå vad som inspirerade Mohammed Merahs mord på judiska skolbarn i Toulouse mars 2012 och Mehdi Nemmouches attack mot judiska museet i Bryssel 30 maj 2014.

Vänsterns antisemitism där den förekommer uttalas inte lika rakt, men kopplas reflexmässigt till föreställningar om makt. Återkommande har Storbritanniens oppositionsledare Jeremy Corbyn fått illustrera vänsterns blinda fläck när det kommer till antisemitism. Ett av flera exempel var hans ovilja att se det antisemitiska i en väggmålning i Londons East End. Målningen föreställer en samling skäggiga män med krokiga eller stora näsor som sitter runt ett brädspel som liknar Monopol. Bordet som spelet vilar på utgörs av svarta människors ryggar. Mitt i spelet ligger en hög med pengar och bakom spelarna finns Illuminatis symbol med det vakande ögat på toppen av en pyramid. Samtidigt har Corbyn precis som svensk vänster varit ivrigt engagerad i olika kampanjer mot Israel. Argumentet är att man mycket väl kan vara för en palestinsk stat och mot Israels övergrepp på palestinier utan att vara antisemit. Och så är det, det går utmärkt. Men det förklarar inte varför övergrepp på palestinier bara anses vara intressanta om de utförs av Israel. Bland vänsterns Palestinaaktivister har det varit förhållandevis tyst om exempelvis IS:s övergrepp på palestinier i flyktinglägret Yarmouk i Syrien våren 2015, eller den libanesiska arméns utrensning år 2007 av flyktinglägret Nahr al-Bared, som ledde till att 20 000 palestinier blev hemlösa. Nej, det är inte frågan om ”whataboutism”. Det är en illustration av vänsterns problem med att peka ut förövare i grupper som påstås vara utsatta eller maktlösa.

Däremot blir överlevande från Förintelsen eller Förintelsen som historisk händelse lättare att lyfta fram för den del av vänstern som inte klarar av att se antisemitismen i vad som anses var utsatta eller maktlösa grupper. Men då blir judar och antisemitism i första hand en idé eller ett verktyg för att bekräfta den egna ideologins giltighet. Överlevande från Förintelsen fungerar utmärkt för ett sådant syfte, men mer som ett argument mot andra idéer än som varning för antisemitism. Självständiga judar som dessutom bär vapen och slår tillbaka förlorar i och med sin självständighet ”privilegiet” att omhuldas som ett argument för en socialistisk ordning. I stället söks genast en annan grupp upp. I nuläget är det palestinier. Efter det uppmärksammade demonstrationståget på 1 maj då SSU Skåne ska ha skanderat ”krossa sionismen” påpekade ordföranden Electra Ververidis i ett pressmeddelande: ”För oss har det antirasistiska arbetet och kampen emot förtryck alltid varit avgörande för vårt engagemang.” Och så kan det ju vara, men mig veterligen har SSU under 1-majtåg aldrig skanderat kritik mot den iranska regimen eller teokratin i Saudiarabien.

Men egentligen är det precis tvärtom: ett antirasistiskt engagemang kan korrespondera utmärkt med en antisemitisk föreställningsvärld just för att judar i den påstås ha och utnyttja makt till sin fördel.

Det återkommande argumentet till Corbyns och andra vänsteraktivisters försvar har varit att deras antirasistiska engagemang är omöjligt att förena med antisemitism. Men egentligen är det precis tvärtom: ett antirasistiskt engagemang kan korrespondera utmärkt med en antisemitisk föreställningsvärld just för att judar i den påstås ha och utnyttja makt till sin fördel.

Ty hos vänstern kopplas förhållandet till Israel, som sagt, inte bara reflexmässigt till föreställningar om makt och kapital. Världsbilden måste dessutom navigera mellan en rad olika teorier om vitas makt och koloniala skuld, det postkoloniala arvet och intersektionell analys. I ingen av dessa teorier finns det plats för att en vit välutbildad man eller kvinna med god ekonomi kan utsättas för rasism. I den konstruerade maktanalysen går hierarkin från vita européer längst upp på skalan och ringlar sedan neråt genom olika kombinationer av kön, sexuell läggning, hudfärg, etnicitet och religiös tillhörighet. Rasism anses bara kunna riktas neråt. Den som hatar nerifrån är förlåten eller ursäktad eftersom hatet egentligen anses vara den hatades fel. Därmed skapas utrymmet för att hata genom anspråk på att vara så långt ner i makthierarkin som möjligt. Ju längre ner, desto fler möjligheter till att förakta uppåt. När antisemitism visar sig vara allmängods hos påstått utsatta grupper från Afrika eller Mellanöstern passar det inte in i teorierna. Den påstått maktlöse antisemiten blir då ett uttryck för en rimlig hämndkänsla gentemot judisk, eller ofta omskriven till sionistisk, maktutövning, i stället för vad det faktiskt är: ett rått och ogenerat hat mot judar som lutar sig mot en förställning om judisk makt.

Förskjutningen av skuldbördan från de påstått maktlösa som hyser antisemitiska åsikter, till de som utsätts för antisemitism med påstådd makt, innebär samtidigt en nedlåtande kollektivisering av de grupper som anses vara maktlösa. Den antisemitiske antirasisten tycks anse att de påstått maktlösa grupperna inte klarar av att själva bära ansvaret för sina hatiska uttryck. I stället måste skuldbördan tas över av andra som påstås vara mer privilegierade eller civiliserade. Det blir judar som får ta ansvaret för antisemitism. Därigenom fråntas dessa grupper också sin värdighet, eftersom deras karaktär, religion eller historia anses begränsa deras förmåga till empati och ansvarstagande. Kvar blir bilden av skrikiga och humorbefriade människor som enbart drivs av sina känslor.

I ett samhällsklimat som domineras av uppfattningen att det skulle vara önskvärt att skapa rättvisa i utsatthet och lidande får inte antisemitism sticka ut. Alla ska nämligen vara med och förenklingarna står på kö för att lyftas fram. Alla ska vara eller är utsatta. Offerrollen adlar människor till vissa rättigheter, uppmärksamhet och bidrag. Det som hände då, händer nu, och så vidare. Det i sig leder till att förståelsen för antisemitismens särart försvinner i ett brus av anspråk på utsatthet som drar bort fokus från hur antisemitism skiljer sig från andra former av rasism och därmed insikten om hur farlig ideologin är. Politiker flyr gärna in i relativiseringarnas dimridåer för att slippa befatta sig med problemet som sannolikt skulle leda till konflikter både inom partier och med en bredare allmänhet. En bakväg att fly till är att lägga hela energin på Förintelsen med Auschwitz som illustration för antisemitismens yttersta konsekvens. Men just det räcker inte. Antisemitism är grundbulten i nazismen och islamism. Problemet finns här och nu. Och utan att peka ut det, definiera det och angripa det på ett passande sätt kommer det bara att växa. Ty när alla är utsatta är ingen utsatt och kampen mot antisemitism i Sverige blir dömd att misslyckas.

Relaterat
Utblick

Antisemitismen har djupa rötter i vänsterns tradition

Vänstern uppfattar sig som motståndare till antisemitismen men redan Marx kopplade samman judar och kapitalism och 68-vänsterns kritik av Israel är ofta intimt förknippad med antisemitiska schabloner.


Eli Göndör

Eli Göndör är fil. dr i religionsvetenskap med inriktning mot islamologi och Mellanöstern, verksam vid Timbro och Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet.

Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  4. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...