Varför vi har vant oss vid att leva i klimatkatastrofens skugga

Trots att de globala koldioxidutsläppen har fortsatt att öka har klimatfrågan de senaste åren nedprioriterats politiskt. Några aktuella böcker belyser direkt och indirekt varför det har blivit så. Naomi Kleins bok This Changes Everything är en svidande vidräkning med en kultur som förstår sitt eget bästa men inte är beredd att handla därefter. Mike Berners-Lee och Duncan Clark ger i Den brännande frågan ett liknande svar fast i ett annat tonläge. Den som inte blir ordentligt omskakad efter att ha läst dessa böcker lär aldrig bli det. Även böcker som skrivits i annat syfte belyser svårigheterna med att motverka klimathotet. Bengt G. Nilssons Oljans pris visar att i de fattiga länderna i Östafrika knyts i stort sett alla förhoppningar om materiella förbättringar till exploateringen av oljefyndigheterna. Per Högselius Red Gas belyser hur naturgasnätet i Sovjetunionen och Ryssland har utvecklats och det framstår som omöjligt att Ryssland i dag skulle avveckla ett system som har krävt så mycket resurser och som man har blivit så beroende av.

För ett tiotal år sedan konstaterade den nordamerikanske litteraturteoretikern Fredric Jameson att medborgarna i den rika delen av världen tycks ha enklare att föreställa sig världens undergång än ett alternativt socioekonomiskt system. Jamesons iakttagelse har knappast förlorat sin aktualitet, men däremot förefaller det som om tillvänjningen vid att leva i skuggan av den globala klimatkollapsen gått rasande snabbt. Det hot som fortfarande 2009 fick 100000-tals människor att demonstrera på Köpenhamns gator och Fredrik Reinfeldt att tala om ”mänsklighetens viktigaste beslut” framstår i dagens offentliga samtal som en underordnad fråga, en bland många på den politiska dagordningen.