Tema | Det ojämlika Sverige

Växande inkomstklyftor ökar de sociala spänningarna i Sverige

| Respons 5/2019 | 13 min läsning

Åren runt 1980-talet utgör en vändpunkt då inkomstskillnaderna successivt ökar i Sverige. Den främsta orsaken är stigande kapitalinkomster som i sin tur skapar nya konfliktytor i samhället. Men trots att inkomstskillnaderna växer visar ny forskning att svenskarna röstar allt mindre efter sin ekonomiska eller sociala klasstillhörighet. Respons har intervjuat sociologen Göran Therborn som efter nära fyra decennier utomlands återvänt till nya ekonomiska motsättningar och till en vänster som tycks oförmögen att formulera ett trovärdigt alternativ.

Göran Therborn. Bildkälla: Arkiv förlag.

Medan den traditionella motsättningen mellan högern och vänstern bleknar i svensk politik växer nya ekonomiska klyftor fram. I skuggan av efterkrigstidens starka ekonomiska tillväxt har inkomstskillnaderna ökat sedan 1980-talet. Utvecklingen kan värderas på olika sätt eftersom även svenska låginkomsttagare fått högre löner. I ett internationellt perspektiv är också inkomstskillnaderna i Sverige relativt modesta och fattigdomen fortfarande låg. Men hur SCB:s eller andra konjunkturinstituts siffror än tolkas, kommer man inte förbi att gapet vuxit betydligt mer än i andra ekonomiskt utvecklade länder under samma tid. Det har inneburit ett brott med dominerande politiska mål om jämlikhet under svenskt 1900-tal. Framför allt är det kapitalinkomster som ökar, samtidigt som skattepolitiken inte verkar utjämnande på samma sätt som tidigare. Den till synes robusta socialdemokratiska välfärdsmodellen, som sedan mellankrigstiden spelat en central roll för den svenska självbilden, framstår alltmer som en historisk parantes. 

En av dem som studerat förändringen är sociologiprofessorn Göran Therborn. Inom vänsterrörelsen har Therborn sedan 1960-talet varit framträdande som radikal samhällsteoretiker och analytiker av klassamhället. Samtidigt har han gjort en betydande internationell karriär sedan han 1981 lämnade Sverige för Holland och senare Storbritannien. Han har skrivit uppmärksammade böcker på engelska, är numera professor emeritus i Cambridge och åter bosatt i Sverige. Therborn kom i fjol ut med boken Kapitalet, överheten och alla vi andra (se Respons 1/2019) som kortfattat och med politisk vrede skildrar framväxten av ett nytt klassamhälle i Sverige. Boken är ett resultat av Therborns samarbete med tankesmedjan Katalys som drivs av debattören och författaren Daniel Suhonen. Det är en fortsättning på ett livslångt och principfast politiskt engagemang och därtill en kraftfull uppgörelse med hur företagstänkandet i allt högre utsträckning präglat den svenska politiska kulturen sedan Therborn lämnade landet. 

Samtidigt är det uppenbart att de växande inkomstskillnaderna inte ger upphov till några förutsägbara väljarbeteenden i enlighet med hur de västerländska demokratierna utvecklats under 1900-talet.

Men intresset för vår tids ökade förmögenhetskoncentration har även flyttats utanför den akademiska vänster som Therborn tillhör. En växande skara ekonomer, utan given politisk hemvist, varnar för dess konsekvenser på sikt och i fjol tillsatte den svenska regeringen en jämlikhetskommission för att studera frågan under ledning av författaren och ämbetsmannen Per Molander. Samtidigt är det uppenbart att de växande inkomstskillnaderna inte ger upphov till några förutsägbara väljarbeteenden i enlighet med hur de västerländska demokratierna utvecklats under 1900-talet. Det visar bland annat statsvetaren Erik Vestin i en nyligen framlagd savhandling, The Decline of Class Voting in Sweden 1968–2014, vid Göteborgs universitet. Vestin presenterar olika analyser av hur klasspositionen – även om man i likhet med den schweiziske sociologen Daniel Oesch väljer att skruva på definitionerna – blir allt mindre relevant för att förstå unga människors väljarbeteenden. 

Vestins avhandling understryker vidare att vänsterns försök att stoppa väljarflykten av låginkomsttagare till Sverigedemokraterna inte kommer att ske genom att bara förstärka den traditionella ideologiska retoriken kring klass och inkomstfördelning. Här presenterar Therborn inga nya lösningar eller ansatser för att bryta den svenska vänsterns seglivade beröringsskräck med den kulturella oro, särskilt bland låginkomsttagare, som följer i spåren av migration, ökad brottslighet och snabba förändringar i samhället. Vi får inte heller veta hur behovet av den sociala gemenskap i samhället, som överskrider fördelningspolitiken och som möjliggjorde folkhemspolitikens progressivitet, tillgodoses. Inte ens Therborns sympatier för en ny vänsterpopulism innefattar denna politiska dimension. Däremot pekar han i sin analys på en annan sida av dagens klassamhälle som delvis omdefinierar marxistiska förutsägelser. Medan det gamla industriproletariatet försvinner högerut noterar Therborn att personer som arbetar inom medelklassens traditionella professionsyrken börjar bli alltmer kritiska till den ekonomiska ordningen och att bärande samhällsinstitutioner bedrivs som vinstdrivande företag. Motståndet mot den ekonomiska ordningen, med tillhörande växande inkomstgap, kommer därför inte nödvändigtvis underifrån.

Göran Therborn, som vid tiden för vår intervju är på väg till Shanghai, föredrar att svara skriftligt på frågor om det nya ojämlika Sverige. 

Respons: Varför har 1980 blivit en vändpunkt i samhällsutvecklingen när det gäller jämlikhet?

Therborn: Det är då en lång utjämnande utveckling från första världskrigets slut, som kulminerade 1979-80, vänder till sin motsats, mot ökad ojämlikhet. Det är en internationell vändpunkt, med många komponenter: ostasiatisk industrikonkurrens, höjda oljepriser, det efterkrigstida reglerade valutasystemets sammanbrott på grund av USA:s kostnader för Vietnamkriget, de nyrika oljemagnaternas letande efter likvida investeringsobjekt och begynnande avindustrialisering i de rika nordatlantiska länderna. Allt detta och mer ledde fram till en finansialisering, det vill säga en explosion av börshandel och valutahandel, av avreglerade kreditmarknader och frisläppta internationella kapitalrörelser. Mellan 1870 och l980 låg börsvärdet i sjutton ledande kapitalistiska länder runt en tredjedel av BNP, litet lägre i Sverige: 14 procent 1970 och 22 procent l980. Sedan plötsligt sköt det upp till hundra procent eller mer, i Sverige till 198 procent av BNP år 2000. Aktieindex på Stockholmsbörsen låg år 1946 på 1, gick upp till knappt 2 år 1960 och låg litet över det år 1980 – för att sedan explodera till 100 under år 1995 och sedan till 316 år 1999.

Respons: Vilka nya konfliktytor har utvecklingen skapat i det svenska samhället och hur påverkar det sammanhållningen?

Therborn: Den klöv samhället mellan kapitalägare och vanligt folk. Mellan 1983 och 1997 ökade den rikaste hundradelens förmögenhet med 81 procent, medan den minskade för de fattigaste 40 procenten av befolkningen med 129 procent. De senare skuldsatte sig för att hålla sin konsumtion uppe. Mellan 1991 och 2016 ökade inkomsterna av arbete och av företagande med drygt sextio procent, medan inkomster av kapital växte med 229 procent. Klyvningen av samhället späddes på med att skatten på kapitalinkomster sattes lägre än på (högre) arbetsinkomster, och med att förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt samt fastighetsskatt avskaffades.

Utvecklingen har också drivit fram korruptionens återkomst till Sverige. Ideologin och politiken att den enda viktiga verksamheten i livet – utom möjligen sex och familj – är att göra affärer har skapat en häpnadsväckande räcka av korrupta upphandlingar i kommuner från Haparanda till Göteborg (och säkert längre söderut), i Stockholms läns landsting och sjukhus, i statliga förvaltningar från Sjöfartsverket och Transportstyrelsen till Polismyndigheten! Ett antal riksdagsledamöter har ertappats med att fiffla till sig extra pengar från skattebetalarna.

Bygget av Nya Karolinska visade på konflikterna mellan å ena sidan affärsideologier och affärsintressen och å andra sidan professionell kunskap, professionell autonomi och etik.

Respons: Vad innebär denna omvandling för de traditionella professionsyrkena och den svenska medelklassen i stort och vilken politisk potential till förändring finns inom dessa samhällsskikt i mitten?

Therborn: Gapet mellan överklass och Medelsvensson har vidgats kraftigt. Den rikaste hundradelen har en disponibel inkomst, efter skatt och transfereringar, som är ungefär tio gånger större än medianinkomsttagarnas. ”Medelklass” är intressant nog ett uttryck som används mycket mindre i Sverige än i andra länder och när det används gör man det inte sällan i kritisk form. Den svenska medelklassen är också speciell. Dess stora majoritet är fackligt organiserade löntagare och en betydande del är offentligt anställda. Bygget av Nya Karolinska visade på konflikterna mellan å ena sidan affärsideologier och affärsintressen och å andra sidan professionell kunskap, professionell autonomi och etik. Alla de berörda professionsorganisationerna (läkarnas, sjuksköterskornas, barnmorskornas) protesterade när deras yrkeskunnande och erfarenhet kördes över av företagsekonomiska konsulter och lager av ”verksamhetschefer”. Till slut blev ju skandalerna så många att hela projektet med affärsbaserad vård måste uppges. Men konflikterna förblev lokala och fackliga, även om de berördes i politiska debatter.

Mellan bolagisering/kommersialisering och offentlig service, inom vård, omsorg, undervisning, och förvaltning finns en grundläggande kulturell konflikt, men den har ännu inte på allvar politiserats. Den fackligt organiserade medelklassen har inte heller några framträdande politiska företrädare.

Respons: Hur stor är sannolikheten att medelklassen politiseras och i högre utsträckning börjar opponera sig mot den nuvarande ekonomiska utvecklingen de kommande åren?

Therborn: Det vet jag inte, men möjligheten finns och vore rationell ur medelklassynpunkt. Det krävs någon orädd facklig ledare eller annan opinionsbildare för att dra i gång en proteströrelse. Den kan knappast komma från den klassiska vänstern, men vänstern skulle kunna ta en del initiativ för att stimulera en debatt.

Respons: På vilket sätt kommer de allra senaste årens invandring att påverka den utveckling som du beskriver i boken?

Therborn: Den ökar ojämlikheten, med andelen fattiga, arbetslösa och ungdomar utan gymnasiekompetens. Men den ojämlikheten är ju en miniatyrspegel av världens ojämlikhet, och det är ju inte orimligt att ett rikt land som Sverige ger asyl åt en liten del av ”jordens fördömda”. Skolsegregationen, skärpt av privatiseringen och nedmonteringen av vad som före 1980 var den svenska socialdemokratins stolthet, arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingen visar på det politiska systemets oförmåga att leva upp till de nya utmaningarna. Här har lärarfacken talat för en återgång till den centrala skolprincipen under den progressiva, jämlikhetsorienterade tiden, om en gemensam medborgarskola. Men de borgerliga politikerna är uppknutna till den privata affärslobbyn på området. Så länge skolsystemet producerar misslyckanden bland stora delar av hela skolkullar, får nog politikerna – och alla vi andra – dras med de kriminella gängen och deras skjutningar.

Respons: Vilken betydelse har avsaknaden inom svensk borgerlighet av ett konservativt motstånd mot globalisering, nedmontering av bärande samhällsinstitutioner, ”företagifiering” av skola, utbildning och andra myndigheter haft för utvecklingen?

Therborn: Efter Stalingrad har ju den svenska borgerligheten blivit djupt amerikaniserad. Men i den insuttna överklassen finns ibland en viss återhållsamhet. Djursholm har fortfarande kommunala skolor, och dess ledande skolor drivs av en stiftelse och inte ett bolag. Mikael Holmqvist berättar i sin bok om Djursholm, att när stiftelsen ville överta en av de kommunala skolorna i staden, så stoppades det av föräldrarna, som stödde lärarnas motstånd.

Mera slående är nog ändå hur starkt den anglosaxiska neoliberalismen slagit igenom i det socialdemokratiska ledarskiktet efter Erlanders generation. Frihandel och fri företagsamhet har också alltid haft en stark uppslutning bland exportindustrins fackliga ledare. Löfvens efterträdare som Metallordförande, Anders Ferbe, var en uttalad anhängare av privat affärsverksamhet i välfärdssektorn. Företagifieringen av den offentliga sektorn, som utvecklades i Thatchers England och sedan spreds som ”New Public Management” fick sitt första genomslag på den europeiska kontinenten i Sverige.

Men folkhemmet byggdes inte på nationalism, utan på frihandel och på arbete, trygghet och jämlikhet åt alla.

Respons: Din bok visar möjligheter för vänstern att vitaliseras genom att mobilisera ett nytt motstånd mot de nya ekonomiska orättvisorna och ett nytt klassamhälle. Ett perspektiv som däremot saknas är hur man ska möta den kulturella oro som följt av liberalisering, globalisering och nationalstatens försvagning, samt vänsterns rädsla för att föra en nationell politik, som varit så framgångsrik under folkhemmets uppbyggnad och blomstring. Vad anser du om detta?

Therborn: Den kulturella oron ska man ta på allvar, liksom låginkomsttagarnas erfarenheter och intressen. Det hör enligt min mening till progressivt motstånds etik, att aldrig förakta de förfördelade i samhället. Men folkhemmet byggdes inte på nationalism, utan på frihandel och på arbete, trygghet och jämlikhet åt alla. Det är sant att borgerliga sympatier för en generell välfärdspolitik vanns genom makarna Myrdals politiska genidrag att knyta socialpolitiken till den nationella ”befolkningsfrågan” och att möjligheterna till politisk asyl från Nazityskland trycktes ner mot en nollpunkt, dock inte helt och hållet. Efterkrigstidens stora folkhemsbygge öppnade för överlevande från döds- och koncentrationslägren, och utfördes delvis med invandrad arbetskraft.

Sverigedemokraterna har strävat efter att bli ett vanligt borgerligt parti och är på väg att lyckas med det. Opinionsundersökningar visar att en stor del av deras väljare har anammat partiets allmänna högerlinje och därför knappast kan nås genom att peka på en motsättning mellan dess tidigare sociala profil och ledarnas fjäskande för borgerligheten.

Per Albin Hansson leder ett medborgartåg den 1 maj 1940 där samtliga riksdagspartier deltog. Foto Gunnar Lundh / Nordiska museet

Respons: Nyligen visade statsvetaren Erik Vestin att ”klassröstning” i politiska val i stort sett försvunnit i Sverige inom den yngre generationen. Vad innebär det för den politiska kampen för ett jämlikare samhälle och din analys av klassamhället?

Therborn: Det är mycket som minskar i det postindustriella samhället, klassmedvetande och klassidentitet, partiers medlemsantal och förmåga att skapa och behålla partilojalitet, det politiska systemets förankring i medborgarsamhället. Folkets representanter har blivit yrkespolitiker, omgivna av professionella staber av konsulter och pressekreterare. Professionella valmanipulatörer och specialister på riktad mediekommunikation blir allt viktigare för valutgången. 

Förhoppningar om att vanlig partipolitik kan förändra klassamhället bör nog skrinläggas. Ojämlikhetens problem har uppmärksammats av den mer eller mindre upplysta internationella borgerligheten, i Davos, av OECD, av ledarskribenter i Financial Times och New York Times, till och med i en rapport av Internationella Valutafonden. Men i den svenska politiska och mediala borgerligheten råder vad den norske nationalekonomen Ragnar Frisch en gång kallade ”det oupplysta pengaväldets” tystnad. 

De ökande klassklyftornas ojämlikhet är dock inget jämviktstillstånd, inget stabilt läge. Och unga generationer har mobiliserats i stora skaror mot det i England, USA, Spanien med flera länder. Därmed har de skakat om ländernas politiska system. Ännu inte tillräckligt för ett politiskt genombrott och om något sådant kommer är förvisso ovisst. De unga radikala massrörelserna visar ändå att motstånd är möjligt. Det är dock mera troligt att folkliga proteströrelser kan mobilisera politiska partier än tvärtom. Partierna är fångna i systemets rutiner och inskränkthet. Därför har klyftorna kunnat öka. Systemet måste ruskas om för att en väg till förändring ska kunna öppnas.

Publ. i Respons 5/2019 658
TEMA | Det ojämlika Sverige

Johannes Heuman

Johannes Heuman är historiker och redaktör på Respons. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...