Tema | Versaillesfreden 100 år

Versaillesfredens politiska baksmälla kännbar än i dag

| Respons 3/2019 | 14 min läsning

Freden 1918 innebar inte att striderna i Europa tog slut. Historikern Robert Gerwarth visar i en detaljrik monografi hur kriget fortsatte och fick en förändrad karaktär under perioden 1917–1923. Genom att fokusera på de sönderfallande imperierna i Europa blottlägger Gerwarth missuppfattningar i eftervärldens tolkningar av konflikten och visar samtida fredsförhandlares oförmåga att hantera de politiska förvecklingarna bortom Västeuropa. I en intervju med Respons hävdar Gerwarth att dessa turbulenta år fortfarande kastar skuggor över vår samtid och att imperiernas undergång långt ifrån var en oundviklig utveckling.

Grekiska trupper i nuvarande västra Turkiet i juli 1921. Bildkälla: Wikimedia Commons.

 

Det är i dag svårt att förstå vidden av den förändring Europa genomgick under första världskrigets slutskede. På kort tid ritades kartan fullständigt om när de sekelgamla imperierna gick under: Romanovättens Tsarryssland, Habsburgsättens dubbelmonarki Österrike-Ungern, Hohenzollarnas Tyskland och det Osmanska riket. Därmed gick en hel civilisation och politisk kultur av dynastier förlorad – den som under det långa 1800-talet utgjort basen för vad Stefan Zweig på samma gång träffande och förskönat kallat trygghetens gyllene tidsålder. När tomrummet efter de gamla rikena fylldes med nya utopiska projekt, som utlöste en serie av väpnade konflikter, pendlade Zweig mellan total uppgivenhet och engagemang för paneuropeiska idéer.

I den omfattande brittiska, franska och tyska historieskrivningen kring första världskriget tenderar upplösningen av dessa imperier på förlorarsidan att överskuggas av västfrontens erfarenheter och vidare utvecklingslinjer. De senaste åren har dock intresset ökat och nya pusselbitar infogats i den övergripande bilden av världskriget. En av de mest intressanta böckerna i detta sammanhang är den tyskbrittiske historikern Robert Gerwarths bok The Vanquished – Why the First World War Failed to End, 1917–1923. Den prisbelönta boken utkom för tre år sedan, har översatts till ett flertal språk och fått ett betydande genomslag. Som titeln antyder bryter Gerwarth upp den traditionella kronologin och skildrar de fortsatta konflikterna i framför allt Öst- Central- och Sydeuropa. Han identifierar 27 olika former av mer eller mindre kända väpnade konflikter (krig mellan stater, inbördeskrig och revolutioner) under perioden från ryska revolutionen till 1923, då Lausannefreden fullbordades och Turkiets moderna gränser fastställdes. 

Oavsett vad man tycker om sådana perspektiv, är de gamla imperiernas undergång en central pusselbit i 1900-talets historia som ger nya infallsvinklar till första världskrigets händelseförlopp och efterverkningar.

Gerwarths detaljrika genomgång om vad som hände i framför allt de fallande imperierna bygger på forskning från en rad olika länder. Bokens övergripande argument är att de turbulenta åren 1917–1923 utgjorde en övergångsperiod mellan krig och fred av central betydelse för den kommande politiska utvecklingen i Europa och Mellanöstern. Versaillesfreden var i bästa fall irrelevant för de fortsatta konflikterna, men också förödande när principen om nationellt självbestämmande tillämpades i områden med stor etnisk mångfald. I stället för att betrakta de sönderfallande imperierna som kvarlevor från en förgången tids politiska kultur, ansluter sig Gerwarth till de historiker och statsvetare som omprövat synen på dessa statsskick i positiv riktning, ibland för att hitta alternativ till nationalstaten. Omprövningen innefattar dock inte de imperiebyggen i Västeuropa som utgick från nationalstater med kolonier. Oavsett vad man tycker om sådana perspektiv, är de gamla imperiernas undergång en central pusselbit i 1900-talets historia som ger nya infallsvinklar till första världskrigets händelseförlopp och efterverkningar. 

Gerwarth är föreståndare för Centre for War Studies i Dublin och knuten till prestigefyllda lärosäten som Harvard University, Princeton University och Science Po i Paris. När Respons når honom för en intervju är han just hemkommen från en resa i Tyskland där den tyskfranska tevekanalen Arte och tyska ZDF håller på att göra en dokumentär, delvis baserad på boken.

Respons: Varför tog inte kriget slut 1918?

Robert Gerwarth. Foto: UCD Centre for War Studies.

Robert Gerwarth: För det första har världskrigets periodisering 1914–1918 skapats av Storbritannien, Frankrike och i viss utsträckning Tyskland. I detta sammanhang blir åren meningsfulla. Men för andra deltagare i världskriget är denna kronologi inte lika självklar. Det gäller till exempel USA som först kom in i kriget 1917, samma år som Ryssland lämnade. Turkiska historiker talar ofta om tioårskriget med hänvisning till konflikten på Balkan 1912–13 och tiden fram till att Turkiet skapas. Vi har med andra ord länge tittat på årtal som bara är relevanta för ett litet antal av de krigande parterna, vilket har att göra med vår fixering vid västfronten. Jag försöker att flytta perspektivet och inkludera andra delar av Europa. För dessa länder har 11 november 1918 inte någon särskild betydelse. Fram till 1923 dog det åtminstone ytterligare 4,5 miljoner människor som en följd av krig, inbördeskrig, revolutioner och kontrarevolutioner. Det är mer än vad Frankrike, England och USA förlorade tillsammans förlorade under kriget. Ändå beskriver vi åren efter 1918 som en fredstid. Det leder mig tillbaka till din fråga och det korta svaret är att kriget fortsatte på grund av de stora multietniska rikenas upplösning. De hade dominerat Europas historia i flera sekel och när de försvinner skapas ett utrymme för nya konflikter. Politiska projekt som var marginaliserade 1914 växer nu i styrka och olika grupperingar börjar kriga om hur den nya framtiden ska se ut.

Respons: Finns det skäl att ytterligare expandera första världskrigets kronologi och tala om ett trettioårigt krig mellan 1914 och 1945 i likhet med politiska ledare som Charles de Gaulle, Winston Churchill och även forskare gjort genom åren?

Gerwarth: Självklart är det andra världskriget förknippat med det första på flera sätt. Många av de problem som uppstod under slutet av det första och som förvärrades genom fredsfördraget återvände till den politiska dagordningen på 1930-talet. Men jag är ändå tveksam till att använda denna term eftersom det inte ger rättvisa åt 1920-talet då freden hade en chans. Historikern Zara Steiner har i sin bok The Lights that Failed till exempel betonat hur 1920-talet var en period i sin egen rätt och inte bara en upptakt till andra världskriget. Det som vi ofta kallar mellankrigstiden är bara kortare än vad vi tidigare har antagit, men från 1923 har vi definitivt en period av internationell avspänning. Viktiga internationella försoningsinitiativ tar vid och perioden rubbas först med depressionen 1929 som gör de extrema ideologierna än mer relevanta än tidigare. Ett bra exempel på att 1920-talet ska förstås i sin egen rätt är Tyskland där nazistpartiet är helt marginaliserat fram till dess. 

Respons: Skulle man utifrån din bok kunna argumentera för att perioden 1917–1923 utgör den centrala brytningstiden mellan det gamla Europa och 1900-talets modernitet?

Gerwarth: Det är ett intressant perspektiv, eftersom man kan dela upp världskriget i två perioder. Från början var kriget, i alla fall om man ser till ambitionerna från de stora ledarna, nära associerad med 1800-talets konflikter och drivet av imperialistiska ambitioner och strävan efter hegemoni på kontinenten. Visserligen är teknologin ny, men det är inte våldets logik. Detta ändras någonstans 1916-17 och framåt, när kriget blir mer totalt när det gäller ambitioner. Vi måste också hålla i minnet att upplösningen av det Habsburgska väldet, för att ta ett exempel, inte var ett mål för de allierade förrän i slutet av kriget. Detta var ett imperium som fram till dess höll på att reformeras. Med sönderfallet skedde en dramatisk förändring och vi får en rad nya nationalstater. Förändringen pekar mer mot framtiden än vad situationen 1914 gör.

Respons: På vilket sätt förklarar dessa år uppkomsten av radikala ideologiska projekt i Europa?

Gerwarth: Som många tidigare har sagt så öppnades under dessa år Pandoras ask i någon mening. Men orsakerna står inte att finna i en allmän brutalisering som härrör ur skyttegravserfarenheter som tidigare hävdats, det förklarar inte varför vissa länder drabbades av totalitära ideologier som fascism, bolsjevism eller extremnationalism och andra inte. Revolutioner var mindre troliga 1914 eftersom de radikala krafterna fortfarande var organiserade i imperiernas existerande strukturer. Linjen är dock inte lika tydlig till nazismen även om idéerna som underbyggde nationalsocialismen föddes under denna korta period efter 1918. Ny forskning om Hitler betonar hur han radikaliserades efter kriget som en revolutionär, men det är inte helt klart vilken revolution han hade i åtanke. Hitlers ideologiska hållning är svår att få grepp om under dessa formativa år.

Respons: Hur tycker du att Versaillesfreden ska omvärderas utifrån din bok?

Gerwarth: Det är lätt att skylla på fredsförhandlarna i Paris för allt som gick fel i Europa de följande åren. Men fredsfördraget som skrevs ihop på olika platser runtom i Paris var på många sätt bristfälligt och hade också i begränsad omfattning att göra med de våldsamma konflikter som ägde rum i Öst- och Centraleuropa där de allierade inte var närvarande. För Mellanöstern har Storbritannien och Frankrike också ett stort ansvar för den fortsatta våldsutvecklingen som pågått fram till i dag. På det hela taget så gör det att fredsinitiativen från de allierades sida får ett minst sagt blandat eftermäle. Det största misstaget var att exkludera de besegrade från diskussionerna om framtiden, vilket man inte gjort under Wienkongressen 1814–15. Men jag vill ändå vara försiktig med att rikta anklagelser, eftersom det inte var lätt att förhandla om en fred under en tid då känslorna var så starka. De regeringar som hade förespråkat en mjukare fred hade blivit bortvalda direkt i sina hemländer.

Respons: Kan du se några positiva sidor av principen för nationellt självbestämmande som du kritiskt belyser i boken?

Gerwarth: Principen var åtminstone i teorin idealistisk och i bästa fall naiv. Problemet var dess tillämpning i områden i Öst- Central- och Sydeuropa. De allierade förstod problemet och introducerade ett särskilt skydd för minoriteter inom nationalstaterna som kan vara det bästa som kom ut ur fredsförhandlingarna. Men i slutändan fungerade detta inte och resulterade i folkförflyttningar och förföljelser. Idén om etniskt rena nationalstater är från början feltänkt i dessa diversifierade områden där de olika grupperna levt tillsammans i decennier. Imperierna hade fördelar gentemot nationalstaten som statsskick när det gäller att hantera olikheter.

Respons: Men detta beror rimligtvis på vilken betydelse vi lägger i nationalstaten och hur dess gemenskap underbyggs. Mellankrigstiden är ju åtminstone i Västeuropa också en tid för nationalstatens demokratiska blomstring och jag skulle till och med vilja gå så långt att hävda att det är svårt att tänka dem åtskilda. Hur går det ihop med din framställning?

Gerwarth: Jag tror inte nationalstaten har monopol på demokrati. Även om de fyra imperierna som vi talat om var väldigt olika så fanns demokratiska tendenser av olika slag inom dem, till exempel beträffande gruppers autonomi och självbestämmande. Men annars kan jag hålla med om att 1918 gick nationalstaten och demokratin hand i hand. Många av imperiernas efterföljarstater var konstituerade som demokratier och man trodde helt enkelt att det skulle fungera. Ur det perspektivet finns det intressanta paralleller att dra till 1989 och den tidens idé om att vi befann oss på historiens slut och att demokratin hade segrat. I dag ser vi inte lika positivt på utvecklingen. Även om man inte ska dra den historiska parallellen för långt så kan man ju säga att nästan alla nya demokratier försvann på 1930-talet. Jag tror att det beror på att man underskattade de inneboende motsättningar som i hög grad även kan finnas i demokratiska nationalstater. 

Respons: I vilken utsträckning var de fyra imperiestaternas undergång oundviklig?

Gerwarth: Det fanns inte något oundvikligt i imperiernas kollaps. Det är inte min mening att skönmåla livet i imperierna, men det var relativt få som före kriget krävde helt nationellt oberoende. De flesta människor kunde då tänka sig en framtid i en reformerad imperial struktur. I det Osmanska riket pågick till exempel en viktig debatt om rikets framtid och självbild där den turkiska identiteten ställdes gentemot en osmansk identitet som omfattade olika etniska och religiösa grupper som förenades i lojaliteten till sultanen. Sådana diskussioner visar att det fanns alternativa vägval. Imperiernas undergång har framför allt att göra med utgången av kriget. Om de i stället hade varit segerrika hade vi sett en helt annan politisk utveckling i Europa. 

Nederlag eller seger var helt avgörande för den politiska utvecklingen i de stater som deltog i första världskriget.

Respons: Hur skulle den sett ut?

Gerwarth: Jag tror att dessa imperier hade överlevt första världskriget och att i stället de brittiska och franska imperierna hade ifrågasatts på olika sätt. Nederlag eller seger var helt avgörande för den politiska utvecklingen i de stater som deltog i första världskriget. 

Respons: Vilket direkt inflytande från dessa turbulenta år kan du se i dag?

Gerwarth: Gränsdragningarna i Mellanöstern som i stor utsträckning är oförändrade skapar fortfarande stora problem, de raka linjerna beror bokstavligen på att de var dragna med linjal på en karta. Det så kallade Sykes-Picot-avtalet från 1916 är ganska bortglömt hos oss, men för skolbarn i Mellanöstern är det välkänt eftersom avtalet reglerade västmakternas inflytande i regionen. En annan viktig del är att kalifatet avskaffades när det Osmanska riket upplöstes och det har varit ett viktigt kollektivt minne i regionen fram till i dag. Återupprättandet av Kalifatet spelade en viktig roll i IS-propagandan. På samma sätt är det svårt att förstå den politiska debatten i Ukraina utan att vara medveten om att landet för första gången blev självständigt under slutet av första världskriget, men att oberoendet relativt snabbt stryptes av Röda armén. Här finns en sekellång kamp mellan de ukrainare som vill försvara landets nationella oberoende och ett Ryssland som söker återupprätta de gamla gränserna från romanovska imperiet. Ett annat exempel är de turbulenta åren i Balkanområdet och bildandet av en ny sydslavisk stat som ett resultat av första världskriget. Här fanns också problem och spänningar som kom upp till ytan efter Titos död 1980 och vid kalla krigets slut och ledde till ett våldsamt inbördeskrig. Jag tycker det är rättvist att säga att Europa var relativt bra på att hantera konsekvenserna av andra världskriget, medan en hel del av de problem som inte löstes under fredsförhandlingarna 1919 fortfarande är närvarande i dag.

Respons: Vilka lärdomar kan dras från denna övergångsperiod?

Gerwarth: Övergången mellan krig och fred är alltid svår och särskilt med första världskrigets extrema förutsättningar. Men en viktig lärdom av fredsförhandlingarna är betydelsen av att ha rimliga förväntningar i en förhandling. Förväntningarna på fredsförhandlingarna i Paris var helt orealistiska och därför blev alla besvikna. Dessutom måste fredsförhandlingarna involvera båda parter. Ett för mig närliggande exempel på detta är långfredagsavtalet på Nordirland 1998 som involverade båda sidor och tillät människor att fortsätta leva sida vid sida med sina skilda identiteter utan att uppleva att de tappat ansiktet. Ur det perspektivet var 1800-talets Wienkongress också mer lyckad. Men under denna kongress var diplomatin hemlig, vilket inte var fallet under fredsförhandlingarna i Paris. För första gången i historien fanns ett massivt medieuppbåd på plats under en fredsförhandling. Det satte press på förhandlarna som i högre utsträckning fruktade hemmaopinionen. Ironiskt nog är det enklare för icke-demokratiska stater att förhandla fram fred ur det perspektivet. 

Publ. i Respons 3/2019 644
TEMA | Versaillesfreden 100 år

Johannes Heuman

Johannes Heuman är historiker och redaktör på Respons. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...