Tema | Vissnande vi

Vi behöver en vision av vad vi delar och kan göra tillsammans

| Respons 1/2018 | 13 min läsning

Socialdemokratins minskade stöd och brist på nya samlande visioner har paralleller till utvecklingen i USA. Den amerikanske idéhistorikern Mark Lilla förklarar i en omdebatterad bok hur det demokratiska partiet successivt tappat inflytande som en följd av individualism och identitetspolitik. I ett samtal med Respons menar Lilla att liknande problem finns i Europa och att socialdemokratin tydligare måste betona nationens legitimitet och stärka banden mellan medborgarna.

Det politiska landskapet befinner sig i gungning på båda sidor om Atlanten. Meningarna är delade om hur djupgående förändringarna kommer att bli och vilka politiska fraktioner som riskerar att gå under. Men det råder inget tvivel om att de senaste årens förändringar har drabbat det demokratiska partiet i USA och socialdemokratin i Europa särskilt hårt. Är det självförvållat? Statsvetaren Katarina Barrling beskriver träffande i nättidskriften Kvartal (2018-01-08) hur den svenska socialdemokratin under de senaste decennierna prioriterat bort väljare vilkas existentiella och kulturella trygghet är rotad i Sverige. I stället har partiledningen alltmer blickat mot den urbana medelklassen som uppskattar mångkulturalism, globalisering, förändring – kort sagt har en friare inställning till hemhörighet. Men priset har blivit högt när det nationella förtroendekapitalet som det långvariga maktinnehavet vilat på krympt. När man nu försöker återfå missnöjda kärnväljare uppfattas partiet av många inte längre som trovärdigt.

Mark Lilla. Foto Christophe Dellory.

Även om amerikansk politik på väsentliga punkter skiljer sig från svensk finns det tydliga paralleller. Många ansåg att Hillary Clintons kampanj per automatik skulle vara framgångsrik. Minoritetsgrupper, människor med invandrarbakgrund, en majoritet av kvinnorna, utgjorde ett så starkt väljarunderlag att något annat alternativ inte var troligt. Resultatet blev som bekant en kalldusch för progressiva krafter på båda sidor av Atlanten. Denna valförlust är utgångspunkten för den amerikanske statsvetaren och idéhistorikern Mark Lillas svidande kritik av demokraterna. Lilla är verksam vid Colombia University och hemmahörande i amerikansk liberal vänster. I boken The Once and Future Liberal – After Identity Politics (2017) beskriver han hur partiet och den liberala vänstern sedan 1980-talet, trots valsegrar successivt förlorat inflytande och handlingskraft. Liksom svenska socialdemokrater har det demokratiska partiet problem med att mobilisera hela nationen i ett gemensamt politiskt projekt. Lilla menar att symbolpolitiska utspel kring etnicitet, rasism och genus har gjort vänstern narcissistisk och världsfrånvänd. Vi behöver inte fler protestmarscher, argumenterar Lilla, utan nya borgmästare: demokraterna måste vinna val, inte ägna sig åt plakatpolitik.

Det kan tyckas tjatigt att skylla vänsterns problem på identitetspolitik. Tillmälet används ofta i svensk debatt som ett slagträ för svepande attacker mot vänstern. I boken kan man mellan raderna ana en amerikansk universitetslärares trötthet inför studenters omättliga intresse för genus och postkolonialism när han vill prata västerländsk idéhistoria. Men Lilla visar också hur identitetspolitikens framgång sedan 1980-talet har gått hand i hand med en minskad attraktionskraft för bredare politiska rörelser som på en institutionell nivå bidrar till samhällsengagemang. Samtidigt som vi i Sverige började ägna oss åt en systematisk kritik av folkhemmet (tvångssteriliseringar, social ingenjörskonst, konformism med mera), så till den grad att till och med socialdemokraterna ansåg att det var en förlegad idé, pågick en parallell politisk omorientering inom den amerikanska vänstern. Den nyliberala och antipolitiska vändningen under Ronald Reagans period som president 1981–89 var den utlösande faktorn. I stället för att vässa välfärdspolitiken övergavs de övergripande samhällsvisionerna och idéerna om amerikanska medborgares gemensamma intressen. Den amerikanska vänstern blev inåtvänd och fixerad vid identitetsfrågor, gemensamma intressen fick stå tillbaka till förmån för grupptänkande från olika etniska kollektiv, kvinnors och homosexuellas rättigheter och så vidare. Detta passade som hand i handske i det politiska klimatet. Och den yttersta konsekvensen av denna politiska inriktning blev förlusten mot Donald Trump, argumenterar Lilla.

Ett aktuellt exempel på en identitetspolitisk rörelse är Black Lives Matters, som med rätta protesterat mot polisvåld mot svarta amerikaner. Samtidigt visar Lilla också att det är ett skolexempel på hur man inte bygger solidaritet mellan medborgare och bidrar till demokratin, utan i stället sprider misstro mot hela det amerikanska samhället, dess lagar och institutioner. Även om denna form av identitetspolitik har varit starkare en längre tid i USA, finns det paralleller mellan demokraternas och den svenska socialdemokratins problem att skapa ett socialt program som kan mobilisera bredare befolkningsgrupper i ett gemensamt samhällsprojekt – det som var partiets styrka under Tage Erlander. I dag kan vi se hur man placerar gråsossar som Morgan Johansson och Peter Hultqvist i förgrunden för att återknyta banden till en äldre tradition när partiet var ett med nationen. Är det tillräckligt för att återvinna de väljargrupper som lämnat? Respons fick ett samtal med Mark Lilla för att diskutera hans senaste bok och socialdemokratins utmaningar i Europa.

Respons: Vad menar du med identitetspolitik?

Mark Lilla: För det första måste vi skilja mellan intressepolitik som kan ha med identitet att göra och identitetspolitik som verkligen rör personliga identiteter. Det har alltid funnits grupper i politiken som har intressen, vissa av dem är etniska grupper, andra könsbaserade eller formade av någon annan erfarenhet. Det är en del av den demokratiska processen och bygger på en delad solidaritet med människor med samma erfarenheter. Men sedan finns det en annan form av identitetspolitik som inte är fokuserad på den demokratiska processen och som inte bidrar till samhällsengagemang på en institutionell nivå. Det är en politik som utgår från jaget och gruppen i fråga, där politiken inte förankras i ett bredare politiskt program utan handlar mer om att ställa krav som det inte går att förhandla eller kompromissa om. Den fokuserar på olikheter i samhället och avleder folks engagemang från vårt politiska system.

Respons: Kan du tydligare precisera skillnaden? Utgår inte vänsterns traditionella klasspolitik också från en stark identifikation med arbetarklassen?

Lilla: Jag skulle inte kalla klasspolitik för identitetspolitik. Visserligen kan man prata om klassmedvetande, men klasspolitik har alltid handlat om att nå gemensamma mål på en rad olika områden, om det så handlar om arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring eller lönenivåer. Även medborgarrättsrörelserna på 50- och 60-talet utgick från bredare samhällsintressen. Det fanns definitivt en moralisk agenda att det vita Amerika skulle skämmas och vakna upp inför orättvisorna, men ledarna var också noga med att inkludera vita amerikaner när de ställde sina krav. Under 1980-talet utvecklades detta till något annat, en mer självcentrerad politik som i första hand handlade om symboler, gester och representation. Man fokuserade inte på det gemensamma utan lade sin energi på frågor kopplade till grupper i samhället och personliga identiteter.

Respons: Varför har detta utvecklats inom vänstern sedan 1980-talet?

Lilla: Det är en lång historia som är förankrad i utvecklingen av ett slags kulturell libertarianism i vårt land, som kom tillsammans med en ekonomisk och politisk libertarianism hos högern. Många av de saker som vänstern kämpat för under 1950- och 1960-talet hade uppnåtts och de fortsatta målen visade sig vara onåbara i det politiska klimatet. Det tycktes som att det inte längre fanns någon gemensam frontlinje. Medan vänstern i Europa under 1970-talet blev mer radikal, blev den amerikanska mer inåtvänd och självterapeutisk. Alexis de Tocqueville såg redan i början på 1800-talet att det fanns ett slags tomhet i den amerikanska själen som gjorde den melankolisk. Den sökte efter mening hela tiden. Det var det som hände med vänstern på 1970- och 80-talet. En annan faktor är att vänsteraktivismen lämnade fackföreningarna för universiteten och inte längre behövde smutsa ner sig med samhället och möta andra människor.

Jag skrev boken enbart utifrån ett amerikanskt perspektiv. Till min förvåning har genomslaget varit lika stort utomlands.

Respons: Är detta något specifikt för USA eller ser du liknande problem i övriga västvärlden?

Lilla: Jag skrev boken enbart utifrån ett amerikanskt perspektiv. Till min förvåning har genomslaget varit lika stort utomlands. Uppmärksamheten har ofta varit mer intelligent och tänkvärd jämfört med de hysteriska reaktioner som jag fått i USA. Vad jag upptäckt är att många länder går igenom en liknande kris även om den ser olika ut. I till exempel Frankrike har bokens budskap kommit att sammanlänkas med den republikanska traditionens utmaningar och diskussionen kring islam. I Tyskland är debatten mer försiktig och det finns en stor rädsla för växande populism.

Respons: Din kritik är framför allt riktad mot Hillary Clintons försök att involvera olika minoritetsgrupper i USA och prata mindre om samhället i sin helhet. Anser det du att Bernie Sanders var mer trovärdig genom att använda en mer traditionell vänsterpolitik som inriktade sig på klass?

Lilla: När Bernie Sanders använder klassbegreppet så innefattar han 99 procent av landet. Hela nationen har enligt hans världsbild blivit rånad av en procent av landet. Det var visserligen bra att Sanders var kritisk mot identitetspolitik och att han talade för i stort sett hela den amerikanska befolkningen, men problemet är att han ser allt i ekonomiska termer och att hans syn på ekonomin är fast i 1930-talet om inte 1800-talet.

Respons: I Sverige har politiker börjat tala mer och mer om gemensamma svenska värderingar. Hur viktigt är detta för socialdemokratins argumentation för ett utbyggt välfärdssamhälle?

Lilla: För det första så undviker jag ordet värderingar så mycket som möjligt. Det är oprecist, det är inte klart om man avser principer eller känslor. Men vad många länder i Europa delar är erfarenheten av en individualisering och en kollaps av nationella berättelser som håller länderna samman. Det finns en utbredd känsla av att den politiska kraften i samhällets institutioner bara återspeglar de privilegierades intressen och att vi inte längre vet vad ”vi” betyder. Det handlar om avsaknaden av ett gemensamt mål. Detta är delvis resultat av den stora invandringen, begränsad erfarenhet av integration och det europeiska projektet, som fått folk att undra över vad det kollektiva är. Därför måste man återvända till den gamla 1800-talsfrågan som Ernest Renan ställde: ”Qu’est-ce qu’une nation?” Vad är en nation? Man har ofta undvikit att svara på frågan, inte minst tyskarna på grund av sin historia. Men nationen har inte blivit ersatt av något annat som kan skapa ett vi och legitimera ett gemensamt projekt.

Respons: Är det ett hot mot demokratin?

Lilla: Ja, definitivt. Den europeiska vänstern vill inte höra talas om det faktum att demokratins historia är förknippad med nationalstatens historia. Men det skulle inte funnits någon modern demokrati om det inte funnits nationalstater. Det gäller i alla fall om du med demokrati menar kollektivt självbestämmande och inte bara individuella rättigheter. För detta kollektiva projekt behöver en entitet som ger den legitimitet och det är nationen i dag. Det finns ingen demokrati utan att man definierar ett vi som både utesluter och innesluter.

Respons: För många svenska politiker, inte minst inom socialdemokratin, var Hillary Clintons strävan att representera skilda sfärer i samhället föredömlig. Finns det inte en risk för att dessa grupper som kämpat för att bli inkluderade osynliggörs i en mer nationellt orienterad politisk kampanj?

Lilla: Nej, det är just detta misstag jag talar om och det bör svenska socialdemokrater inte upprepa. Det är felaktigt att tänka att människor som råkar vara svarta, homosexuella eller kvinnor bekymrar sig för samma saker och handlar därefter. Donald Trump vann nära trettio procent av latinamerikanernas röster. Dessa väljare är katoliker och kan ofta vara konservativa i sociala frågor, särskilt när det gäller abort. Många av dem är starka motståndare till illegal invandring eftersom det sänker deras löner. Trump vann också en enorm andel av kvinnors röster i USA, därför att kvinnor inte bara agerar som kvinnor utan kommer från olika platser i landet, vissa är religiösa, andra inte. Den grundläggande myten när det gäller identitetspolitik är att vi alla handlar efter en sådan gruppgemenskap. Detta var själva grundförutsättningen för Clintons kampanj och det är fel. Det bästa du kan göra för svarta i Amerika är att ge dem jobb, sjukförsäkring och möjlighet till lån att köpa hus. Att vi får fler svarta professorer vid amerikanska college angår över huvud taget inte 75 procent av dessa medborgare. Vi behöver ett budskap som förbättrar människors liv och erbjuder en inspirerande vision av vad vi delar och vad vi kan göra tillsammans i stället för att fokusera på olikheter.

Respons: Du betonar vikten av ett starkt medborgarskap för att hålla samman nationsgemenskapen. Men vad lägger du för innebörd i medborgarskapet förutom det juridiska?

Lilla: I ett samhälle med en växande ekonomisk och kulturell individualism som bestämmer att man ska ta emot många invandrare, blir det desto viktigare att insistera på vikten av ett starkt medborgarskap eftersom de sociala banden inte finns. Min förståelse av vad som hänt i nordisk politik de senaste tjugo åren är att ni har argumenterat för att man måste bortse från nationalstaten och välkomna alla människor, det är jättebra. Ni har en generös välfärdsstat. Men när den sociala homogeniteten försvinner på kort tid och människor upptäcker att invandrare till exempel använder sjukvård kan det politiska landskapet snabbt förändras. Då blir det lätt för högern att övertyga folket om att invandrarna utnyttjar välfärden och att man inte kan lita på dem. Därför är medborgarskapet viktigt.

Respons: Men vad menar du rent konkret att ett starkt medborgarskap ska innebära?

Lilla: Jag har inte utvecklat en fullständig teori på området. Jag försöker få en oceanångare som rört sig i en riktning att att vända, från en besatthet vid identitetsolikheter till en politik som baseras på medborgarskap som ett gemensamt ramverk för att diskutera och debattera vilka mål vi vill uppnå tillsammans. Det är alltså inte något magiskt piller som kan göra att våra sociala problem försvinner.

Respons: Står de socialdemokratiska partierna i Europa inför samma utmaningar?

Lilla: Alla länder i Europa är olika. Men jag tror att folk måste förstå sambandet mellan det europeiska projektet, invandring och identitetspolitiken. Dessa tre krafter rör sig i samma riktning och det kan göra det svårt för socialdemokrater att artikulera ett program för nationalstaten. Man måste därför tydligare legitimera nationalstaten och förstå vikten av att vårda denna gemenskap. Det är ju från den som den demokratiska politiken utgår. Det är också viktigt att hjälpa människor med deras självförståelse. Vad innebär det att vara italiensk i dag? Vad innebär det att vara svensk? Det kan inte bara vara något slags allmän humanism, det binder inte samman nationalstaten. Det måste finnas en djupare mening som ger nationen dess legitimitet. Socialdemokratin är sammanflätad med nationalstatens historia.

Publ. i Respons 1/2018
TEMA | Socialdemokratins vissnande vi
Relaterat
Tema

Socialdemokratin har segrat sig till döds

Redan under 1950-talet oroade sig Tage Erlander i sina dagboksanteckningar för vad socialdemokratin skulle ägna sig åt när dess grundläggande reformer var avklarade. Olof Palmes lösning var det internationella engagemanget,...


Johannes Heuman

Johannes Heuman är historiker och redaktör på Respons. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  2. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  3. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...
  4. Essä
    It Takes an Idiot to Tango
    Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på...
  5. Debatt
    När statsvetare tar sig an demokratifrågan
    I år var Karlstad Universitet, på ett mycket generöst och förtjänstfullt...