När jag gick på gymnasiet i Jönköping fick jag en pojkvän, min första, och han bodde i Malmö. För mig var det spännande att flytta hemifrån, från den lilla landsbygdsorten till en riktig stad, fastän den (sitt smeknamn Smålands Jerusalem till trots) knappast var en metropol. Att sedan från Jönköping åka till Malmö var stort och kändes som ett steg i rätt riktning. Bildningens och mognadens resa följer den vägen: från det trånga till det rymliga, för att möjligen, som upplyst, återvända till ursprunget. Så tänkte jag inte då, jag visste bara att det sista jag ville var att komma tillbaka till uppväxtorten.
Imponerad klev jag i stället rakt in i den smakfullt inredda hyrestvåa som pojkvännen delade med en kompis i närheten av Malmös Folkets Park. Vilket drömliv! På Möllan levde ungdom och bagerier om nätterna, ölhaken var billiga och inrökta, spelningarna på gallerierna var smala och fantastiska. Hur förvånad, ja nästan förnärmad, blev jag inte när pojkvänskompisen högljutt klagade över att bo i en skokartong – så omöjligt trångt och ovärdigt. Kunde man inte leva i en sekelskiftesvåning, då var det enda rimliga att bo på landet. Det högsta idealet förstod jag, eftersom en låt de spelade i sitt band hette så, var att starta en by.
Logga in på Respons
Här kan du som prenumerant logga in för att ta del av allt material på webben.
