Essä

Vi vantrivs i staden – De brustna sammanhangens landskap

| Respons 6/2020 | 28 min läsning

Redan före pandemin var det uppenbart att staden var på väg in i en kris. Den hade blivit en stum projektion som återspeglade allt färre människors begär och önskningar om en rikare tillvaro. Denna kris går att spåra också i den samtida skönlitteraturen. Det vandras åter i romanerna, precis som på 1800-talet, men inte för att upptäcka det nya. Flanörerna i dag präglas av utanförskap och besvikelse. Dagens urbana människa dukar inte längre under av sjukdom eller köld utan av en värld som hon inte längre förstår.

Jag skriver med utsikt över en bostadsgata med småbutiker och kaféer mitt i en europeisk storstad. Den har legat närmast öde i veckor. Jag ser hundägare komma ut från portarna på morgonen och en och annan joggare på kvällen. De samtal jag har haft, de böcker jag har läst och diskuterat har förmedlats via den blåskimrande skärmen på arbetsbordet. Liksom många andra som levt i mittfåran av den urbaniserade världen saknar jag en trädgård. Och en hund. Städer töms på den befolkning som har möjlighet att flytta; även de mest vardagliga kontakter sprids ut, en atomiserad arbetsvardag har lagt sig tillrätta. The Economist skriver att vi lever i ett år som inte finns och att vi snart kommer träda in i ett annat som bara är déjà vu. Varje uppskjuten konferens, utställning, tävling, jubileum och premiär hade redan tryckt sina affischer, tygkassar, namnskyltar, fanor, skrivblock, pennor – de kommer välla in över oss, i bästa fall på riktigt, men sannolikt framför allt virtuellt. Året 2020 ska hemsöka oss länge och det mest lönlösa vi kan göra är att fortsätta famla efter de avklippta trådarna från 2019. Min mörka gata utanför fönstret är kanske en av många scener för en stillsam avskedsceremoni för världen av i går. Håller någonting varaktigt nytt på att ta form?

Den uppvärderade staden hade blivit en stum projektion som återspeglade allt färre människors begär och önskningar om en rikare tillvaro.

Den ordning som fram till helt nyligen uppfattades som etablerad – städernas överläge i den territoriella maktordningen i en postindustriell ekonomi och den urbana norm som åtföljde den – hade egentligen tappat livskraft redan en tid före pandemin och de ekonomiska konvulsioner vi nu ser. Staden var på väg in i en kris. Både som planerad och levd verklighet var den övervärderad: stadsmiljöers renodlade ekonomisering och tömningen på det motsägelsefulla, det oförutsägbara och de icke kreditvärdiga i vissa stadsrum hade formaliserat, ja, närmast instrumentaliserat ”kreativitet” och mänskliga möten. Den ekonomiska och sociala ojämlikheten som snart följde på denna förädling visade sig vara både hotfull och destruktiv. Den uppvärderade staden hade blivit en stum projektion som återspeglade allt färre människors begär och önskningar om en rikare tillvaro.

Denna kris hos den urbana miljön – där relationer flyttat in i en social mediebehållare och där platser för hemmahörande redan var intecknade och upptagna – är något som också har gått att spåra i flera av de skönlitterära verk som utgivits de senaste åren. Jag har letat i samtidslitteraturen efter en underliggande ton, en föraning, en kanske bara halvt medveten gestaltning av utvecklingens riktning.

Jag finner att den stadsgeografiska litteraturen återigen är full av vandringar. Det kan förvisso sägas vara ett ursprungligt litterärt tema: flanerandet, rapporterandet och det professionella vilsegåendet är grundmodus för litteratur där stadens geografi finns som en del av verket. Charles Dickens beskrev 1800-talets London som en ”speciell korrespondent för eftervärlden”. Dickens journalistiska sinne gjorde att han behandlade stadsmiljöer som snabbt befolkades och förvandlades som platser att särskilt uppmärksamma. Denna blick på det nya och särpräglade i urbana sammanhang har möjligen varit ett av de mest bestående kännetecknen för den moderna romanen. Men sedan en tid tillbaka har litteraturen förlorat detta intresse och staden har i stället blivit scenen för brustna sammanhang.

Det är inte det distanserade deltagandet eller kunskapsinsamlandet som i samtida litteratur knyter samman narrationen, utan ett grundläggande utanförskap och en akut besvikelse. Någonting verkar ha stört relationen mellan staden och människans existentiella trivsel. Den utstötningsmekanism som under 1800- och 1900-talet drabbade dem som inte kunde anpassa sig eller uppfylla vissa krav, har visat sig vara närvarande och fungera överallt, på alla platser. Den samtida litteraturen vittnar om en stad som producerar främlingar, källarmänniskor och syndabockar på löpande band.

Daniel Gustafsson. Foto: Nirstedt/litteratur

I Daniel Gustafssons roman Odenplan (Nirstedt/litteratur, 2019) är just Odenplan navet för en vandring i utstötningens geografi. Denna del av Vasastan framstår till det yttre som ett skyddat habitat för det välbärgade och framgångsrika Stockholm, ett ogenomträngligt fort som aldrig frivilligt skulle släppa in det socialt eller etniskt deklasserade, det trasiga och farliga. Men den namnlöse huvudpersonen i Odenplan har begått ett övertramp, ett förtroendebrott och drabbas av en degradering som han måste genomlida enskilt, i skymundan. Han flyttar in med sin undangömda skam som källarmänniska i en mörk och ful lägenhet, men den hade kunnat vara i vilket tillstånd som helst, allt han önskar är att få vara nära sin son. Under lägenhetsvisningen visar det sig finnas många fler som befolkar Odenplans undersida, varav vissa fallit från vindsvåningarnas höjd ner i rivningskontraktens mörker. ”[H]an och ett tiotal andra skugglika, hukande bostadssökande” rör sig snabbt och desperat, män i skilsmässans och livskrisens gropar, som kämpar tyst och ensamt för att åter finna ett fäste.

Biblioteket dömer inte, för det är själv utdömt. Där återfinns de heliga dårarna, de som söker förgäves, de som glömt eller tappat sina uppdrag och som här hoppas finna dem igen.

Odenplan är en vandring som drivs framåt med minsta möjliga stimuli: ett par handskar som glömts kvar, minnet av ett ansikte på Stadsbiblioteket vid Sveavägen, suget efter några glas vin, ett par badbyxor i en flyttkartong i ett förråd. De är gäckande retningar som föser huvudpersonen som en papperspåse genom ett höstligt Vasastan. Han trampar gatorna runt och igenom sitt eget förflutna, söker formulera den defekt som tidigare ofta brukade vidhäfta män i landsortsstäder: ”den ständiga oförmågan att bryta sig loss ur gamla cirklar.” Reminiscenser från ett tidigare, lättare liv, som egentligen skulle kunna ersättas med vilken som helst av finansurbanismens schablonbilder, slår emot honom:

[…] ett kafé som skänkte gatstumpen och stadsdelen en fläkt av den stora världen. […] varje gång hade han tvingats ut ur lokalen med en kopp av det lätt syrliga kaffet han egentligen inte tyckte om för att sätta sig på bänkarna utanför, mest för att slippa andnöden därinne […].

Den kontinentala kafémannen, som röker en cigarrett och läser tidningen, blir till en kvävning. Av minnen. Men även av insikten om den avgrund som han nu vet finns bakom den tunna dekoren.

Inte heller vid Odenplan kan sanningen om samtidens tillstånd och vilka som också befolkar platsens undersida tryckas bort helt och hållet. I kvarteret kring ”det stora biblioteket”, och inte minst i biblioteket självt, rasar denna förskjutna verklighet in med sovande, oroliga, gråtande människor, som sökt sin tillflykt till det offentligas salar. Det är en institution som inte längre fungerar som den ska. Biblioteket har blivit ett monument över den analoga världen och vördas av vissa för sina otidsenliga ideal, eller ockuperas som en gravkammare av andra som av olika skäl är utan hem. Biblioteket dömer inte, för det är själv utdömt. Där återfinns de heliga dårarna, de som söker förgäves, de som glömt eller tappat sina uppdrag och som här hoppas finna dem igen.

Just i biblioteket dyker minnen av uppväxten i småstaden upp för mannen i Odenplan. En annan tid, en annan kommunikation, en annan geografisk och kognitiv skala, gör sig påmind. Och kvar i minnet blir inte bara småstadens kommunala bibliotek, utan även enskilda böcker, spår av gemenskap, i rummet och över tid: ”han mindes tydligt hur han en gång i en gammal dammig utgåva av Tolstojs Kreutzersonaten hittat ett blad där datumstämplarna i den fulltecknade lilla tabellen vindlade ända tillbaka till det sena femtiotalet.” Han inser att de suggestiva inledningsorden i Tolstojs novell en gång hade ”blixtrat med full kraft mot alla, levande och döda”, men numera sluter sig kring sitt eget mörker mellan pärmarna.

I den analoga världen av stämplar var det möjligt att dela en berättelse. I den digitaliserade och automatiserade processen är man däremot både den första och den sista låntagaren av allt som är och en gång var gemensamt – det gemensamma som hade tvinnat människor och materia ”samman i en lång härva av trådar som på samma gång var skör som spindelväv och vidhäftade allt”.

Lindberg kan inte stanna, kan aldrig stanna – han rör sig från lägenheten till gatan, till kaféer och barer, tillbaka till lägenheten. Det är ett rastlöst, sorgset ickebesittande av världen, som ett snöpt och neurotiskt djur i en djurpark…

Det är svårt att berätta något för varandra när det gemensamma har brustit för att det var skört som spindelväv. Om staden som något gemensamt, något delat, ett rum där det var möjligt att få syn på allt, en representativ catwalk för alla medborgare, om detta har också traderats. Men besvikelsen inför avförtrollning av denna urbana pluralism har alltmer kommit att följas av ett demonstrativt ointresse, för att inte säga förakt. ”Det finns inte längre någon verklighet att skriva om”, låter Stefan Lindberg sin namne i Splendor (Albert Bonniers Förlag, 2020) uttrycka som grundpåstående om den miljö som samtiden har producerat.

Romanen handlar förvisso om ett inre sökande – Lindberg får kontakt med den mystiske Mathias Splendor Johansson som leder honom till en sekt vars medlemmar kan färdas in i andras sinnen och minnen med hjälp av drogen Preparatet – men till formen använder sig Splendor av extroverta, sönderklippta, ihoplimmade stadsvandringar genom ett ofta nattligt Stockholm. Lindberg kan inte stanna, kan aldrig stanna – han rör sig från lägenheten till gatan, till kaféer och barer, tillbaka till lägenheten. Det är ett rastlöst, sorgset ickebesittande av världen, som ett snöpt och neurotiskt djur i en djurpark:

Jag kom ut i solskenet och gick iväg längs Sveavägen norrut. […] Sen visste jag inte vart jag skulle ta vägen […]. När jag kom hem gick jag upp i lägenheten, längtade efter New Order eller Rachmaninov, men insåg att jag inte kunde vara kvar hemma och gick ner och satte mig på bänken vid Fridhemsplan. Brandkårsutryckning från Hantverkargatan, träningsdårar i plastiga tajts och de blonderade damerna på Hirschenkellers uteservering […]. Gick upp i lägenheten igen och lade mig på den obäddade sängen, lyssnade på Mahlers nia (fjärde satsen) och försökte onanera, gick inte det heller.

Så fortsätter det, ständiga omtagningar med liknande rörelsemönster och poser, som att prova gamla kläder för att se om de fortfarande passar och kan sparas.

Men staden har bedragit de flesta, och det måste man inse och agera efter. När huvudpersonen Stefan Lindberg träffar sin vuxna dotter på ett kafé på Södermalm och de lämnar lokalen för att kliva ut på gatan blir det uppenbart att miljön bara framkallar ett slags själslig förlamning:

På Södermalmstorg gjorde hon mig uppmärksam på den blå vinden som satte fart över Saltsjön, men jag är likgiltig inför Stockholmsvyer och hon fick slå mig på axeln för att jag skulle se hur vackert allt var.

Vad ska man med staden till när den har lösgjort sig från livsdrömmarna, även från de mer målmedvetna projekten?

Stefan Lindberg. Foto: Sofia Runarsdotter / Albert Bonniers Förlag

Det finns både strukturella förlorare och individuella offer för en stor osäkerhet i den skönlitteratur med tydliga stadsnarrativ som publicerats senare år. Det är som om en etikettsbok har skrivits om och lämnat en stor del av dem som tidigare var självklara och välkomna gäster på bjudningarna utanför, och där famlar de efter något som kan rädda dem undan deras plötsligt opassande beteende och undan exilen från samtiden.

Påfallande ofta rör det sig om män som inte längre hör hemma i den urbana världsordning som de själva en gång skapade. Genom att också undersöka teman i icke-svensk skönlitteratur kan man se att denna trend tycks vara internationell, eller åtminstone västeuropeisk. Den franska författaren Virginie Despentes trilogi Vernon Subutex (svensk översättning Norstedts, 2018–2020) rör sig kring huvudpersonen Vernon, som en gång var innehavare av en kultförklarad skivbutik i Paris och därmed också i centrum för musiker, konstnärer och kvinnor. Men Vernon hinns ifatt av tidens förändringar och han försvinner i en nedåtgående spiral; han säljer sin skivaffär, förlorar sitt hem och hamnar så småningom på gatan, delvis på grund av sin bekvämlighet, men också på grund av sin brist på intresse att följa med i samhällets nya giv. I den analoga världen hade män som Vernon funnit en upphöjd position som väktare och fördelare av det Unika: musiken, kontakterna, sexet. Men i den digitala erans reproducerbarhet vittrar alla sådana informella adelspositioner snabbt bort. Ingen teknik har visat sig slå de manliga attributen av kontroll och styre ur brädet lika skoningslöst som den digitala. Vernon söker sig småningom en plats att sova under träden i parken Buttes-Chaumont, där han också kan blicka ut över Paris.

Despentes för ett slags samtal med den berömda slutscenen i Balzacs Pappa Goriot, i vilken Rastignac lystet blickar ut mot det myllrande Paris som breder ut sig under honom från Père Lachaise-kullen, hötter med näven och säger: ”Det är du och jag nu!” (”À nous deux maintenant!”) Detta utrop kan tolkas som ett uttryck av samarbetsvilja med staden, som en önskan att anpassa sig till dess villkor och krafter. Men det kan också förstås som en uppmaning till kamp. (Det är en mångtydighet som inte finns med i de svenska översättningarna, där det i stället står: ”Nu står striden mellan oss två!”). 1800-talsromanen, hos Balzac eller Flaubert, fullkomligt frossade i framställningar av hur unga män krossades av staden och dess tilltagande krafter. Men det var likväl männen som i verkligheten formade den moderna staden, med planer, investeringar, telegrafer, maskiner och motorer. Mäns nära koppling till den traditionella urbana teknologin under den moderna epoken har möjligen gjort att den existentiella och territoriella osäkerhet som växt fram med informationsteknologin inte riktigt visat sig i full gestalt, förrän nu.

Hos den inte längre unga Vernon Subutex är den samtida staden inte formbar, knappt iakttagbar och omöjlig att förklara krig mot. Hans bistra situation vid detta tillfälle i berättelsen rymmer knappast någon kamplust utan i stället ett stort mått av resignation och förvirring inför en delvis självförvållad utstötning. Staden stinker av samtidens hat, upptäcker även Vernon i Despentes trilogi; det är följden av den digitala tillgänglighetens och nivelleringens maktordning, som övergivit män som en gång uppbar analoga kungadömen, och låter dem åldras, lukta och förakta.

Det fanns en tid när städernas namn var som kodord för stämningar, som man kunde få beröra, få låna. Men det var i Bristens regim.

Den digitala regimen, eller ”Beräkningsregimen” (The Regime of Computation), för att låna ett begrepp från litteraturvetaren N. Katherine Hayles studie My Mother Was a Computer från 2005, har en köttig undersida. Initialt gav denna regim sken av att belöna tillgång till information, men avslöjade inte vad som skulle hända med dem som inte lyckades komma över avgörande information, som blev kvar i sin egen kropps förfall, i en kamp om materiella tillgångar, som det alltid finns för litet av, eller som klängde sig fast vid ägande och statuspositioner såsom de värderades och uppskattades i det forna ”Bristens regim” (The Regime of Scarcity).

”Vem irrar omkring, fördömd i staden? Vem jagas som ett djur på gator och torg?” heter det i den flykt som Katarina Frostensons roman K (Polaris, 2019) iscensätter. En älskande som tar sin fladdrande fjäril bort från småsamhällets trånga förtryck in i storstadens tröstande anonymitet. De som en gång härskade i Bristens regim, drev skivaffärer, kulturklubbar och litterära salonger, reagerar med vikande krafter mot det egna fallet, mot utstötningen, genom att desperat längta sig tillbaka till flykten och in i dessa städers stämningar igen, i en poetisk förnekelse av att alla städers analoga lockrop egentligen har tystnat:

I Köpenhamn. Vi ligger på en säng på ett hotell, i en sovalkov. […] TILL BERLIN, säger jag i natten. Jag vill till Berlin med dig. Den staden känns som en tillflyktsort.

Det fanns en tid när städernas namn var som kodord för stämningar, som man kunde få beröra, få låna. Men det var i Bristens regim. Nu, i Beräkningsregimen, i den Allomfattande tillgänglighetens rike, har städerna tömts på sin gamla vätska, sina näringar och bytt lemmar, fastän ljusskyltarna ännu illusoriskt lyser mot de skeppsbrutna:

[Jag ser] gatuskylten ”Rue Dancourt” och en text börjar röra sig i mig. Det är ord om liv i små rum som kommer. Ord om staden, den monstruösa, myllrande storstaden, det öppna, röriga, nerviga Paris. Den första meningen som kommer är: ”Här lever vi vårt enkla liv.” Sen kommer ord om kärlekens ljus.

Hur brutalt skiljer sig inte detta högspända svärmeri för att frammana staden som ett meningsfullt habitat i romanen K från en annan samtida flyktberättelse, Ottessa Moshfeghs Ett år av vila och avkoppling (svensk översättning Modernista, 2019): ”Först ville jag bara ha något lugnande som kunde dämpa mina tankar och fördömanden, eftersom det konstanta trycket gjorde det svårt att inte hata allt och alla.” Hat har blivit stadens stämning, hatet mot de andra, att bli invaderad av det nivellerande, det som äter upp ens glädje och förtröstan.

Katarina Frostenson. Foto: Thron Ullberg / Polaris

I Ett år av vila och avkoppling bestämmer sig en ung, framgångsrik, förmögen kvinna mitt i New York City för att gå i ide, att med hjälp av en balanserad dos psykofarmaka och sömnmedel under ett år tvätta sig ren från sina tankar, känslor och relationer till en förljugen historia och en vidrig, smutsig samtid runtomkring. Moshfeghs roman ger, trots – eller kanske på grund av – sina extremt eskatologiska ingångsvärden en känsla av rimlighet: bara genom att fly till en inre exil, ett panic-room upprättat inne i sömnen, i en lägenhet mitt i New York City, går det möjligen att upplösa de falska samband som livet i staden tvingat en in i, som vore det möjligt att starta på nytt i relation till världen, och kanske också hitta en förlåtande blick för att kunna se hur man vill att den ska förändras:

Sömnen kändes produktiv. […] Jag skulle bli förnyad, pånyttfödd. Mitt förflutna skulle bara vara en dröm, och jag kunde börja om utan bitterhet, buren av den salighet och frid jag skulle samla på mig under året då jag vilade och tog det lugnt.

”Nu för tiden är det omöjligt att stöta ihop med någon av en slump, i Stockholm existerar inte slumpen, allting är planerat och regisserat månader i förväg”, konstaterar huvudpersonen Elise i Isabelle Ståhls Just nu är jag här (Natur & Kultur, 2017). Det är resultatet av en samhällsordning besatt av koordinater, platser och geografi, komponenter som har varit av oerhörd vikt i det digitala utbytet av statusmarkörer och önskningar. I Ståhls roman har den gamla flanörgestalten återuppstått som ung kvinna och tagit sig in i en skärmvärld där allting konkret har fått drag av sken. Elise har inga fasta punkter, hon bor i olika andrahandslägenheter, läser enstaka kurser på universitet och rör sig med människor som varken är hennes vänner eller bekanta, utan snarare förbundna på samma frekvens av halv vetskap om varandra genom sociala medier: ”Jag funderar på att fråga vad hon gjort på sistone, men det skulle bara låta dumt, jag har redan sett det på internet. ’Du var i Berlin förra helgen såg jag, det såg ut att vara bra väder.’” Ingenting sker längre av en slump i städerna, de tillfälligheternas spel som en gång var ett kännemärke för den västerländska moderniteten. Varken möten, tankar eller omvändelser kommer löst drivande och stöter emot en.

De parallella möjligheternas värld var en gång en lockelse. Henry James skrev redan 1898 en novell, ”In the Cage” som handlade om en ung kvinna på ett telegrafkontor, vars yrkesposition mellan in- och utflödande information gjorde henne benägen att utveckla en parallell fantasitillvaro vid sidan av den där hennes kropp befann sig. Hon blir genom sin position i informationsflödet, trots att hon fysiskt sitter instängd i telegrafistburen, involverad i och påverkad av skeenden som annars hade gått henne spårlöst förbi. Hon blir slutligen återförd till Bristens regim, men kraften i informationsvärldarnas inträngande gick inte att blunda för.

Isabelle Ståhl. Foto: Sara Mac Key / Natur & Kultur

Ståhls roman kan läsas som en samtida sedeskildring, men också som ett verk där det fysiska rummets upplösning slutligen har fått tillvaron att skälva av ontologisk osäkerhet. Längtan till något stabilt och närvarande kan därför också formuleras som en längtan tillbaka till Bristens regim och en fantasi om att få tillhöra detta rikes forna väktare:

Ungdomar får mig att känna mig otrygg. Jag tycker egentligen bara om män i övre medelåldern, de är som hästar, så lugna, orubbliga och förnöjsamma, de har ingen ångest, de bara äter och sover och berättar anekdoter. Jag skulle vilja vara en häst.

Vi går inte längre under av sjukdom, köld eller hunger, för när de drabbar oss har vi redan gått under av en värld vi inte längre förstår. Det litterära landskapet har befolkats av många femtioåringar i livskris, men med levande minnen av ett vuxenblivande, en formativ väg, där stadens diamanter låg fullt synliga och gripbara i bråten efter tidigare generationers plats- och fartblindhet. Där fanns hemligheter och hela kvarter bortglömda och väntande. Men så med ens var möjligheterna borta. Någonting hade kommit emellan de lättformulerade ambitionerna om en meningsfull tillvaro på en meningsfull plats, präglade av arbete och kärlek, och det ohejdbara i en världsordning som vecklat ut sig likt en svart blomma. Där, i det glappet, skapade Beräkningsregimen sin maktfullkomlighet, genom att snoka, kartlägga, kolonisera, måla om, möblera om och byta ut staden för att kunna erbjuda den i ett nytt format, förvandlad.

Ingenting sker längre av en slump i städerna, de tillfälligheternas spel som en gång var ett kännemärke för den västerländska moderniteten.

Detta är kanske hüzün, Orhan Pamuks begrepp för den melankoliska känsla av förlust som för Pamuk är förbundet med Istanbul. Men det handlar också om personlig otillräcklighet. Såtillvida finns det en göteborgsk hüzün i Lydia Sandgrens Samlade verk (Albert Bonniers Förlag, 2020). Huvudpersonen, förläggaren Martin Berg, bär på ett sinnestillstånd som i slutänden är lika livsbekräftande som det är förnekande. Att han har varit en intellektuell slarver har gjort att han har fått ett annat liv, med familj och förpliktelser, än om han hade uppslukats av ”konsten”. Men när livets vagn redan passerat krönet, och Martin ligger på golvet i sin Göteborgslägenhet, är det de oskrivna papperen som utgör den taktila påminnelsen om hans tillkortakommanden. I den analoga världens skapelseprocess är papper den högsta gudomen:

Han befann sig i en av historiens transportsträckor. Överflödig tid mellan två viktigare händelser. En sådan man hoppar över för att få flyt och stuns i texten. Ingenting att göra förutom att vänta. På att barnen skulle komma hem. På begravningen. På besked. Man fick lust att ta fram sin rödpenna och stryka tjocka streck över hela pappret. […] Och en dag skulle allt vara över. Lämnar efter sig högar med papper.

Lydia Sandgren. Foto: Emelie Asplund / Albert Bonniers Förlag

Det går inte att bestrida att hüzün är en förnimmelse av förlust som oftast verkar drabba män. Män som trodde sig inbäddade, inte bara i sin egen stad, utan i alla städer. Att de kunde öppnas för dem och att de kunde ta dem i besittning. ”Vad vacker världen ändå var, i jämförelse”, skriver Ulf Lundell i första delen av dagboksverket Vardagar (Wahlström & Widstrand, 2018): ”innan IT, nätet, sociala medier.”

Tillbaka i Odenplan är det som att mannen i skammen över att inte ha kunnat kontrollera sina destruktiva impulser, förlorat sin orientering, inte bara i metaforisk bemärkelse utan konkret i det fysiska rummet, och därmed också ett stort stycke självvärdering och förmåga till inordning som följer på att veta sin plats.

Odenplan har i Odenplan ingen själ, inget genius loci. Det hade platsen en gång, konstaterar mannen, den är fullt synlig i kvarteren som kvardröjande materia: gamla hyreshus längs Vanadisvägen, kooperationens arbetarbostäder på Västeråsgatan. Men platsen har successivt tömts på moraliskt värde. Ett duplikat har tagit över, som gör allt för att själstömningen ska synas så litet som möjligt:

[…] ett par antikaffärer som fortfarande hade råd att betala marknadshyror, eller så höll en överseende och nostalgisk styrelse i bostadsrättsföreningen en skyddande hand över verksamheten, dessa färgklickar i gatubilden, dessa reminiscenser av en annan stadsdel, en annan tid.

Den vandrande huvudpersonen i Daniel Gustafssons roman har egentligen aldrig lämnat Bristens regim. Det gör honom otidsenlig. I stället för parallella strömmar av verklighet lever han som källarmänniska med ögonblick av epifanier, grandiosa utvidgningar av tiden, när verklighetsflödet stannar upp och dröjer sig kvar. I en sådan epifani blir mannen räddad från att krossas av en bil när han sömngångaraktigt är på väg ut över en trafikerad gata. En son i förklädnad, en älskare, en broder, en ängel? Vem tar honom tillbaka med händer som inte är upptagna av knapptryckningar eller av att söka den blå punkten som pulserar av närvaro på mobilskärmen karta? ”[…] två obegripligt starka händer som kom från ingenstans men beslutsamt slet honom tillbaka in i det som var allt han hade.”

Rummet för peripetin i Odenplan väntar på mannen i änden av en nedstigning, som egentligen är en uppstigning i det gamla vinlagret, Cyrillus Johanssons pagoda lagerhus på St Eriksgatan, som delvis inrymmer ett förvaringsföretag, en inrättning där överflödet delar rum med otillräckligheten. Förrådet är en analog chock, där Tidens Gång med ens vecklar ut hela sin grymhet, som alla kan känna igen som någonsin fastnat i en källare med gamla kartonger, fulla med bilder, brev och böcker, utan att finna det man söker. Förrådet är en plats för kontemplation, andakt. Det är också cellen där den utstötta, som i en hallucinatorisk utbrytningsakt, finner sin möjliga räddning.

Ulf Lundell. Foto: J Davis / Wahlström & Widstrand

När ljusen tänds igen över gatan utanför mitt fönster kommer det inte vara samma gata, inte samma kvarter. Den stad som helt nyligen fanns där kommer inte vara möjlig att bara återgå till, åtminstone inte om vi verkligen lärt oss någonting som kunde påverka vår framtid. För det finns underkastelse och situationernas tvång, inte bara expansion och förmering av möjligheter. Underkastelse har en komplex och ambivalent natur. Den kan ibland vara nödvändig för större ödmjukhet och för ansamling. Det har både den gestaltade och den verkliga världen goda belägg för.

I de romaner där jag har sökt efter den samtida staden som en aktiv substans i texterna har jag också funnit vägar som leder till nya rum, som prövar ännu outforskade landskap. Både i Odenplan och i Splendor blir de manliga huvudpersonerna förda någonstans – ut från staden, utanför rummet av fakta – till platser där samtidens urbana dekret inte äger samma giltighet. I Odenplan är det en ö i skärgården, där ett hoppingivande kärleksmöte sker som sår fröet hos mannen att ett annat liv kan vara möjligt och att det kan vara värdigt, enkelt och sant. I Splendor rör det sig om mer oroliga föraningar orsakade av ett hus och en skogsväg djupt inne i det avfolkade Småland: ”Jag kunde inte säga vad det var jag kände, men platsen ville mig något.” Kanske har hela romanen handlat om ett sökande efter gemenskapens rötter, ett närmast primitivt behov att få vara del i någon annan. Och dessa rötter är inte längre någonting man hittar i staden.

I stället för de parallella spåren, mellan brist och beräkning, köttets förfall och binära koder, som finkalibrerat stadens utstötningsmekanismer, finns platser och ögonblick av absolut närvaro och upphöjdhet som sätter tillvaron, livet, i en startposition igen.

I den avslutande delen i Vernon Subutex-trilogin har Vernon återuppstått, bränd ren inuti, gömd bakom andras namn och ansikten i identitetshandlingarna. Han har åter blivit shaman för den växande församling ur städernas missnöjda lager som söker efter sanningen i beatet. Människor samlas, långtifrån städerna, på landsbygden vid ett gammalt övergivet tryckeri. Det finns ingenting att köpa, det finns ingen alkohol, inga droger. De lämnar ifrån sig mobiltelefonerna och reser tält och väntar – ”en kravlös och behaglig förväntan” – på musiken som ska ta dem genom natten, mjukt och stilla dansande till de transcendala technobeat som den gamle lodisen med de vackra ögonen, Vernon Subutex, lyckats mixa fram. Dessa sammanstrålningar döper deltagarna i en mildhet och oskuldsfullhet som får dem att återvända till helveteshålet Paris, till våldet, hatet och de omöjliga liven, med ett leende på läpparna.

 


Vid närmare eftertanke är en essäserie som vill fylla en lucka i den litterära offentligheten genom att låta skribenter från olika akademiska discipliner utforska teman i samtida svensk litteratur. Närmare står för att litteraturen som texterna bygger på är förhållandevis aktuella och eftertanke för att essäerna har en större distans och systematik än dagskritiken. Serien finansieras av Lars Salviusföreningen.

Publ. i Respons 6/2020 700
TEMA | Vi vantrivs i välfärden
Relaterat
Essä

Den autofiktiva genrens jagfixering är i viss mening en chimär

Merparten av den litteratur som i dag presenteras och läses som autofiktion kan kanske bäst beskrivas som ”romaner nära det egna livet” och skulle lika gärna kunna läsas som traditionell...


Håkan Forsell

Håkan Forsell är professor i Historia vid Stockholms universitet. Forsell har främst forskat och skrivit om modernhistoriska ämnen relaterade till stadsutveckling och urban miljö: planering, äganderätt, migration och pedagogik. Från vintern 2017/2018 innehar Forsell Dag-Hammarskjölds stiftelseprofessur vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  3. Tema | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...