Debatt

Vikingar som världsarv

| Respons 2/2013 | 6 min läsning

Riksantikvarie Lars Amréus svarar på Lars Lönnroths debattinsändare från förra numret av Respons

Inte politiska skäl bakom beslutet

I Respons nr 1/2013 presenterar Lars Lönnroth en rad lika häpnadsväckande som felaktiga påståenden om varför Sverige genom Riksantikvarieämbetet valt att dra sig ur serienomineringen Viking Age Monuments and Sites.

Riksantikvarieämbetet har sedan 2009 deltagit i ett samarbete för att undersöka förutsättningarna för att nominera Viking Age Monuments and Sites med världsarvet Birka och Hovgården till Unescos världsarvslista. Serienomineringen har varit ett samarbete mellan institutioner i Island, Danmark, Norge, Schleswig-Holstein, Lettland och Sverige. Den har innefattat platserna Thingvellir, Birka/Hovgården, Jelling, Trelleborgarna, Danevirke/Hedeby, Grobina samt Vestfolds skeppsgravar. I september 2012 beslöt Riksantikvarieämbetet efter noga övervägande att inte längre delta i arbetet med serienomineringen.

I sin artikel spekulerar Lönnroth vilt om skälen till beslutet, bland annat genom att hänvisa till en artikel i Süddeutsche Zeitung (författad av honom själv, vilket han dock glömmer att nämna) av vilken det framgår att det numera framstår som att svenskarna tvivlar på att det alls funnits några vikingar och att detta skulle vara skälet till att man inte vill medverka i nomineringen.

Tvärsäkert fortsätter sedan Lönnroth med att påstå att skälet till att Riksantikvarieämbetet inte valt att gå vidare med nomineringen är ”politiskt”. Låt mig på den punkten lugna Lönnroth. Skälen är sakliga och rationellt grundade. De har inte det minsta att göra med vare sig politiska påtryckningar (några sådana har inte förekommit) eller rädsla för ”nationalistiska Sverigedemokrater, nynazister, skinnhuvuden, vikingavurmande fotbollshuliganer eller andra mörka krafter”. Det framstår som väl magstarkt av Lönnroth att påstå att jag skulle lida av någon sorts beröringsskräck till ämnet vikingar. Rimligen känner han väl till att jag var ytterst ansvarig för den stora internationella vandringsutställning om vikingar som Historiska museet nu visar runt om i världen?

De platser som diskuterats i anslutning till serienomineringen Viking Age Monuments and Sites är alla var för sig högt skyddsvärda och viktiga för förståelsen av vikingatiden och dess kultur. Påståendet att ett skäl att inte medverka i nomineringen skulle vara att det inte alls funnits några vikingar är därför lika märkligt som grundlöst. Vikingavärldsarvet Birka/Hovgården är redan i dag ett av Sveriges 15 världsarv och något tvivel om dess existens torde ju knappast råda.

Det finns dock avgörande problem med att nominera en kultur eller en epok till världsarvslistan. Platserna är unika och tillsammans ger de inte en representativ bild av vikingatiden. Ett avgörande problem uppstår alltså om Birka/Hovgården tillsammans med andra unika platser skulle ingå i en serie som kan uppfattas som ett representativt och heltäckande urval platser för ett folk som delade en homogen vikingakultur. Berättelsen ger då inte uttryck för den sociala, kulturella och ekonomiska mångfald som existerade under vikingatiden utan ger en alltför snäv bild.

Jag delar Lönnroths syn att det är viktigt att arbeta för en internationell samverkan för att uppmärksamma och sprida kännedom om vikingatiden, men vill bestämt hävda att det finns bättre former för det än genom en serienominering till världsarvslistan. Det bör framhållas att arbetet med en nominering, liksom förvaltningen av världsarv, är förenat med betydande administrativa kostnader.

Slutligen beskyller Lönnroth Riksantikvarieämbetet för att i den politiska korrekthetens tecken ”föra fram den ideologi som stöds av regering och riksdag”. Här ska jag utan omsvep erkänna att vi är skyldiga. Riksantikvarieämbetet är en statlig myndighet i medborgarnas tjänst. Som sådan verkar vi för att uppfylla de övergripande mål som de folkvalda i riksdag och regering ställer upp för vår verksamhet. Vi gör det med integritet och utifrån grundläggande värderingar som mänskliga rättigheter, demokrati, objektivitet och saklighet. Vi värnar om att kulturarvet ska vara en tillgång för alla människor oavsett vem de är eller varifrån de kommer. Om det är att vara politiskt korrekt, då är jag stolt över att vara det.

Lars Amréus är riksantikvarie


Svar till Lars Amréus

Riksantikvarie Amréus förnekar att han skulle lida av beröringsskräck när det gäller vikingarna, men han har svårt att förklara varför han har dragit sig ur det internationella samarbetet kring UNESCO:s serienominering Viking Age Monuments and Sites – en åtgärd som väckt förvåning och förstämning i de länder som Sverige tidigare samarbetat med om detta projekt. Här är några enkla fakta.

1. I Süddeutsche Zeitung den 13/12 2012 uttryckte landsantikvarien i Schleswig-Holstein, professor Claus von Carnap-Bornheim (ansvarig för bl.a. vikingastaden Hedeby), sin förundran över Amréus agerande och kommenterade (något ironiskt) att svenskarna tydligen inte längre tror att det fanns några vikingar. Det var den artikeln jag hänvisade till i mitt debattinlägg i Respons (givetvis inte till min egen artikel i Süddeutsche Zeitung den 21/12).

2. När jag själv hävdade att Amréus agerande snarare var politiskt betingat byggde jag på ett flertal protokoll från den internationella samarbetskommittén för UNESCO-projektet. Av dessa protokoll och andra offentliga handlingar framgår att Amréus bytt ut den svenske representanten, den mycket kompetente arkeologen Gert Magnusson (som dittills haft ett utmärkt samarbete med resten av kommittén), mot andra svenska representanter med långt mindre kompetens men med en starkt negativ inställning till hela projektet. Dessa har bland annat hävdat att projektet är ”nationalromantiskt” och ”exkluderande” samt att ”alla skandinaviska medborgare inte kan anknyta till ett arv av vikingatidskultur” (se speciellt Riksantikvarieämbetets PM från 2012-05-21). Rimligen var denna kritik huvudorsaken till att Amréus beslöt att Sverige skulle dra sig ur projektet.

3. Uppenbarligen vill Amréus nu inte längre stå för de åsikter som framfördes av de medarbetare han själv utsett att ersätta Magnusson. Som skäl till att dra sig ur projektet hänvisar han i stället på ett diffust sätt till ”administrativa kostnader” samt till att projektet skulle ge ”en alltför snäv bild” av vikingatiden. Exakt på vad sätt bilden skulle vara alltför snäv säger han dock inte.

4. Det har länge varit känt inom forskarvärlden att Amréus som riksantikvarie varit styrd av vissa politiserande medarbetare som betraktat politiken som viktigare än samarbete med det internationella forskarsamhället. Hans inlägg tyder på att han nu börjat inse att dessa medarbetare utgör en belastning, inte minst i internationella sammanhang.

Till slut vill jag gärna säga att jag uppskattar att Amréus nu tydligen vill reparera de skadade relationerna till forskarvärlden och till den internationella samarbetskommittén. Enklast gör han detta genom att återuppta samarbetet kring UNESCO-projektet.

Lars Lönnroth är professor emeritus i litteraturvetenskap.

Publ. i Respons 2/2013
TEMA | Dagboken som historisk källa

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Tema | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  3. Analys/Reportage
    Vi behöver studera historien för att förstå att vi står inför nya utmaningar
    Det som framför allt slår en när man läser Mikael Byströms...
  4. Tema | Meningslös och menlös forskning
    Risken för menlös forskning är inte överdriven
    Författarna till boken Return to Meaning pläderar för en bångstyrig och...