Vilken roll ska folkbiblioteken ha?

Med jämna mellanrum blossar biblioteksdebatten upp. I höstas återupplivades den av Ivar Arpi i Svenska Dagbladet (31/8 2021), som frågade sig vem som vinner på att folkbiblioteken alltmer börjar likna en blandning av socialkontor, fritidsgård och härbärge. I en artikel publicerad i samma tidning i januari i år riktade Stina Oscarson fokus mot enskilda bibliotekariers handlingsutrymme, särskilt när det gäller frågor som rör yttrandefrihet (7/1 2022). Vilka ämnen kan man som anställd vid ett svenskt bibliotek lyfta och diskutera? Båda skribenter väcker befogade frågor, anser jag själv och många kollegor jag talat med. Men av rädsla för att bli omplacerade ännu längre ut på golvet – där ingen med fem års högskolestudier orkar vistas någon större del av arbetsdagen – väljer de flesta dock att förbli tysta eller, som i fallet med Oscarsons artikel, anonyma.

Få vill att folkbiblioteken försvinner, men när den bildade medelklassen inte längre känner sig välkommen, vem kommer då att vilja betala för dem? I landets största kommun Stockholm, tycks åtminstone inte den blågröna majoriteten vara intresserade av utbildade litteraturförmedlare. Bibliotekariernas löner hålls nere, medan it-värdar, som hjälper till med efterfrågade tjänster som utskriftsservice och bankärenden, ges en nyckelroll. 

Enligt rapporten ”Bibliotek som medborgarkontor?” (Svensk biblioteksförening 29 oktober 2021) har medborgarkontor försvunnit i 15 av 25 kommuner. Rapporten är framtagen av Marika Alneng som ställt frågor till bibliotekschefer i 25 kommuner, representativa för hela landet. Statens servicecenter finns i 10 av de svarande kommunerna. Ändå avlastar de inte biblioteken, visar några av svaren. Resultatet av att banker, Arbetsförmedlings- och Försäkringskassekontor blivit färre, är att folkbiblioteken mer eller mindre frivilligt tycks ha tagit på sig sådan samhällsservice som medborgarna inte erbjuds någon annanstans. Beror det på en ohejdad vana att vara snäll eller på att man inte förstår hur det drabbar kunskapsförmedlingen och bibliotekens demokratiuppdrag?

Facket tycks sitta i knäet på arbetsgivaren, som på centrala positioner långt ifrån ”golvet”, anställer tekniker, konsulter, jurister och kommunikatörer snarare än bibliotekarier. Och när bibliotekarier ändå anställs är listan på kompetenskrav långt spretigare och mer omfattande än för övriga yrkeskategorier. 

Bibliotekarierna förväntas kunna skifta mellan att berätta om hur man skriver ut dokument, tipsa om deckare där mordoffret inte är av kvinnligt kön, förklara vägen till toaletten, ringa på väktare för att någon sitter och snarkar på barnavdelningen, ta betalt för kopiering, tipsa om de bästa böckerna om ursprungsfolk för en 14-åring, byta kopieringspapper, minnas i vilken ordning delarna kommer i Lucinda Rileys systerserie, hjälpa någon att kopiera sitt testamente, åtgärda återlämningsmaskinens tekniska fel, felanmäla en utlåningsmaskin, göra en dubbelsidig utskrift av en blankett från Migrationsverket – listan kan göras ännu längre. Det säger sig självt att det blir svårt att hinna fastställa om den anonymt återlämnade Psykologi 1 har för många understrykningar och hundöron för ett utlån till i den tvåsiffriga reservationskön, eller om den borde gallras, än mindre att ha energi kvar att ens notera den timida bokslukaren som egentligen hade velat veta om det finns någon bok som liknar Anne Franks dagbok eller tonårskillen som hade velat berätta att han gillade Processen och nu skulle vilja läsa något som liknar den. 

Mellan passen på golvet ska biblioteksmedarbetaren dessutom gå de obligatoriska kurserna i trevligt bemötande, it-säkerhet, trygghet i fysiska rum, User Experience (hur man kan anpassa biblioteksrummen och tjänsterna efter hur besökarna spontant vill ha det) och viktigast av allt: ”Digit or die” – ett EU-finansierat mångmiljonprojekt med syfte att öka den digitala kompetensen bland chefer och medarbetare inom Stockholms stads kulturförvaltning. Var finns lästiden som ger arbetsglädje? Bibliotekariens arbetstid styrs fortfarande av stämpelklocka, och tyvärr allt oftare av kunskapsföraktande chefer.

Varför strejkade inte bibliotekarierna när politikerna i Stockholm sade nej till utbyggnad av Stadsbiblioteket, när facksalsbemanningen på huvudbiblioteket slopades (den enda bemanningspunkten som traditionellt har krävt bibliotekarieutbildning), när bibliotekssocionomer blev viktigare än bibliotekarier, och när Internationella biblioteket och Tidskriftsbiblioteket flyttades och delvis försvann? Varför strejkar de inte nu när de utför samma sysslor som de som kommunen bestämt ska ha ”en väg in”-jobb på just deras arbetsplats, i stället för på service- eller medborgarkontor?

Bibliotekariens arbetstid styrs fortfarande av stämpelklocka, och tyvärr allt oftare av kunskapsföraktande chefer.

Om bibliotekarierna inte säger ifrån finns stor risk att kunskapsföraktet, som politiker och vissa chefer uppvisar, utvecklas till ett politiker- och auktoritetsförakt hos allmänheten. Och då är det demokratiuppdrag som åligger folkbiblioteken verkligt hotat. Risken finns att vi kommer att få se mer av busiga tonårsgäng som gör biblioteken stökigare och fler människor med psykisk ohälsa, hemlösa och drogpåverkade som vistas där, och som skrämmer bort läsande besökare och barnfamiljer. ”Så farligt är det inte”, säger försiktigare biblioteksmedarbetare som är oroliga över sina anställningar. Men faktum är att situationen är allvarlig. Några besök på folkbibliotek i månaden räcker för att bevittna störande beteenden.

Samhället behöver ta hand om sina olycksbarn, också för att folkbiblioteken ska kunna vara lugna platser där medborgare kan hänge sig åt det växande som kunskapsinhämtande ger, och för att kunna arbeta med uppdrag som främjar läsande och demokrati. Om biblioteken ska erbjuda medborgarservice behöver ett sådant uppdrag formuleras tydligare, och framför allt krävs ekonomi för det.