Med jämna mellanrum blossar biblioteksdebatten upp. I höstas återupplivades den av Ivar Arpi i Svenska Dagbladet (31/8 2021), som frågade sig vem som vinner på att folkbiblioteken alltmer börjar likna en blandning av socialkontor, fritidsgård och härbärge. I en artikel publicerad i samma tidning i januari i år riktade Stina Oscarson fokus mot enskilda bibliotekariers handlingsutrymme, särskilt när det gäller frågor som rör yttrandefrihet (7/1 2022). Vilka ämnen kan man som anställd vid ett svenskt bibliotek lyfta och diskutera? Båda skribenter väcker befogade frågor, anser jag själv och många kollegor jag talat med. Men av rädsla för att bli omplacerade ännu längre ut på golvet – där ingen med fem års högskolestudier orkar vistas någon större del av arbetsdagen – väljer de flesta dock att förbli tysta eller, som i fallet med Oscarsons artikel, anonyma.
Få vill att folkbiblioteken försvinner, men när den bildade medelklassen inte längre känner sig välkommen, vem kommer då att vilja betala för dem? I landets största kommun Stockholm, tycks åtminstone inte den blågröna majoriteten vara intresserade av utbildade litteraturförmedlare. Bibliotekariernas löner hålls nere, medan it-värdar, som hjälper till med efterfrågade tjänster som utskriftsservice och bankärenden, ges en nyckelroll.
Logga in på Respons
Här kan du som prenumerant logga in för att ta del av allt material på webben.
