Sverige sägs vara lagom, men i internationella jämförelser är värderingarna extrema och det politiska klimatet kan skifta mellan ytterligheter. På 70-talet var den privata äganderätten utmanad av löntagarfonderna, i dag driver Sverige privatiseringspolitiken längre än de flesta länder. En sak förenar emellertid dessa polära uppfattningar: ingen av dem förstår den betydelse vinstmotivet har för verksamheter. Dagens välfärdstjänster handlas på en kvasimarknad, som kännetecknas av privat produktion och offentlig finansiering. När en frånvarande tredje part, skattebetalarna, finansierar alla transaktionen mellan producent och konsument uppstår risk för slöseri och manipulation. De borgerliga politiker som lanserade de privata alternativen verkar inte ha förutsett att stora koncerner skulle ta för sig på skattebetalarnas bekostnad.
Under hösten 2011 fick svenskarna stifta bekantskap med en kapitalism utan mänskligt ansikte. Medmänsklighetens frånvaro var det bärande temat i den störtflod av artiklar som fördömde missförhållanden på Caremas äldreboenden. Att ställa någon till svars visade sig dock svårt. Bakom vårdjätten Carema dolde sig riskkapitalister i skatteparadiset Jersey som inte hade lust att ge företaget ett ansikte. Det var nog många som frågade sig vad som har hänt med Sverige när vården ägs av kapitalister som varken finns på Stockholmsbörsen eller på Stureplan. Förändringarna av den svenska vården har varit lika snabba som genomgripande. I Stockholm hade landstinget så bråttom att vårdcentralen Serafen slumpades bort till några av läkarna för värdet på inventarierna. Tack vare sina 12 000 patienter och läge mitt i Stockholm kunde Serafen fyra år senare säljas för 30 gånger inköpspriset. Därmed fick Sverige några fler ”minioligarker” som i strid med EU-rätten kunde göra ett mångmiljonklipp på att ta över offentlig egendom.
Logga in på Respons
Här kan du som prenumerant logga in för att ta del av allt material på webben.
