Socialdemokratins århundrade – och sedan?

I sin biografi över Tage Erlander karaktäriserar Dick Harrison honom som en gudabenådad realpolitiker. Det är otillräckligt, menar recensenten Kjell-Olof Feldt, och inte heller bör man ta Erlander på orden när han inte hittar någon vilja till makt hos sig själv. Han var en utpräglad maktpolitiker, som ville ha makt och visste hur den skulle användas, eftersom han regerade i en tid när behovet av sociala reformer var tydliga och resurserna fanns för att tillgodose dem.

Erlander reflekterade i sina dagböcker över vad socialdemokratin skulle göra när dess grundläggande reformer var förverkligade. Skulle partiet vara enbart förvaltande? Socialdemokratin har segrat sig till döds, menar historikern Håkan Arvidsson. Den har bejakat en utveckling som minskat arbetarklassen och sprängt de nationella ramar som präglade Erlanders och Per Albin Hanssons politiska gärning. Folkhemmets Vi har ersatts av identitetspolitik, som prioriterar gruppers särintressen, inte det som förenar medborgarna.

Dessa problem finns också hos det demokratiska partiet i USA, som befinner sig i en djup kris. Den amerikanske idéhistorikern Mark Lilla har i en uppmärksammad bok kritiserat partiets brist på gemensamma samhällsvisioner. I en intervju med Respons uppmanar Lilla europeiska socialdemokrater att i stället för att fokusera på grupper och olikheter i samhället, legitimera och vårda nationsgemenskapen. Socialdemokratins historia är sammanflätad med nationalstatens.