Föregående

nummer

Torsdag 17 augusti 2017

4/2013

Tema: När Norstedts Sveriges historia hunnit fram till nutiden är det dags att fråga om den svenska modellen verkligen var så unik.
Politik & samhälle
Håkan Thörn
Stad i rörelse
Stadsomvandlingen och striderna om Haga och Christiania
Atlas | 496 s | Isbn 9789173894265
Recensent: Håkan Forsell
Radikal strategi byggde på kulturarvet

I Håkan Thörns bok Stad i rörelse jämförs utvecklingen av stadsdelarna Christiania och Haga. Christiania har behållit sin karaktär som antikapitalistisk frizon medan Haga blivit attraktivt för en välbeställd medelklass. Numera präglas städerna alltmer av entreprenörskap, som framgår av antologin Du sköna nya stad. De tycker sig konkurrera på en världsarena och allt fler politikområden domineras av en marknadsföringslogik.

Under 1970-talet blev stads­delarna Christiania i Köpenhamn och Haga i Göteborg både reella och symboliska platser för alternativa urbana kulturer och boendegemenskaper där människor som av olika skäl befann sig majoritetssamhällets utkanter kunde finna ett hem. Den ekonomiska krisen i förening med en politisk riktningslöshet skapade handlingsutrymme för grupper som gjorde anspråk på hus, kvarter och hela stadsområden i storstädernas centrala delar. Etablerandet av alternativa, antikapitalistiska minisamhällen i dessa mellanrum i staden blev möjliga därför att de ekonomiska villkoren för urbana omvandlingar och investeringar inte var gynnsamma. I Sverige hade dessutom miljonprogrammet skapat ett överskott på bostäder. Ett möjlighetsfönster stod öppet, hela stadsdelar framstod som herrelösa och utan investeringstryck och kunde besittas och brukas efter tämligen resurssvaga gruppers egna önskemål.

Trots dessa initiala likheter kom Christiania och Haga att genomgå olika förändringar under decennierna som följde. I dag är Christiania alltjämt ett unikt urbant rum, en frizon för alternativa rörelser, som på flera sätt avviker från övriga Köpenhamn. Haga har däremot blivit befolkat av en medelklass med starkt ekonomiskt och kulturellt kapital. Hur kommer det sig att utfallet har blivit så olika? Vilka politiska, sociala och ekonomiska krafter har varit i spel?

Det är komplexa fenomen som Håkan Thörn analyserar i sin bok Stad i rörelse – Stadsomvandlingen och striderna om Haga och Christiania. Han undersöker gentrifieringens genealogi, från modernismens stadsbyggnads- och framför allt saneringspolitik under mellankrigs- och efterkrigstiden till dagens entreprenörspräglade stadsregimer. Vilka strategier har politiken haft för att befordra staden som investerings- och ackumulationsrum? Vilka motståndsrörelser har utvecklingen mött? Och vad har det spatiala och ekonomiska resultatet blivit?

Ambitionsnivån är hög. Det är närmast hela välfärdsepokens bostads- och stadsbyggnadshistoria som ligger till grund för fallstudierna av Haga och Christiania. Men komparationen genomförs inte på något metodologiskt konsekvent sätt, vilket Thörn själv förklarar med att jämförelsen mellan två liknande fall framför allt kan fördjupa kunskapen om de förändringsprocesser som sker i moderna städer och hur globala, sociala processer får konkret betydelse på olika platser och i olika nationer. Det är med andra ord en historieskrivning utifrån en nutidsproblematik, något som det finns anledning att återkomma till.

Göteborg intar en central position som ett slags social urmiljö för folkhemmets samhällsingenjörer. Särskilt framträdande aktörer är Uno Åhrén, under flera år stadsplanechef i Göteborg, och Gunnar Myrdal. I Göteborg fanns under 1930- och 1940-talet material för starka vägval i politiken. Staden karakteriserades som bärare att ett intensivt klassmedvetande som avspeglades i distinkta kvarter och miljöer. Hälsomässiga och moraliska argument för sanering och modernisering av Göteborgs nedgångna arbetarkvarter kunde anföras efter de utredningsarbeten Åhrén utförde 1937 och 1944. Thörns förklaringar till varför socialdemokratin ville hjälpa arbetarklassen bort från dess etablerade stadsmiljöer är intrikata och kunniga. Han intar en kritisk hållning mot de överrationella lösningarna och välfärdspolitikens tondöva förhållande till den enklare befolkningen, men pekar samtidigt på de utopiska ambitioner som fanns i den modernistiska bostads- och planeringspolitiken. Någon ny historieskrivning är det verkligen inte men resonemanget stärker Haga som fallstudie och lyfter fram dess relevans.

Det skulle dröja ytterligare några decennier innan saneringarna kom igång i Haga. Och därmed befinner vi oss i det både ekonomiska och fysiska tomrum som olika alternativa grupper utnyttjade i kölvattnet av 68-rörelsens kulturella dynamik i västeuropeiska städer. Aktivister som ”husnallarna” och ”slumstormarna” lyckades tillsammans med oppositionella arkitekter och akademiker rädda en avsevärd del av de äldre fastigheter och stadsmiljöer som fanns i de gamla arbetarkvarteren i Haga. Men kampen kom också att bli en vattendelare när det gällde utvecklingen av stadsdelens karaktär. Det var inte de billiga hyrorna och den något torftiga men grundläggande solidariteten eller det enkla vardagslivets kultur som skulle överleva. Haga räddades till priset av högre hyror och revitalisering av den historiska miljön. Det sociala livet fick maka på sig, eller helt enkelt flytta ut, för att ge plats åt konsumtion och livsstilsinvesteringar i de kulturminnesklassade husen.

En framträdande tanke i undersökningen handlar om det absolut nödvändiga förhållandet mellan sociala formeringar och en specifik rumslighet. Stadsmiljöer kan vara mer socialt än fysiskt avgränsade från resten av staden. Att gå över tröskeln till detta rum innebär en omisskännlig förnimmelse av andra normer, livsval och tillhörigheter. Men det undantagstillstånd och den dynamik som skapas i sådana socio­toper riskerar i förlängningen att fundamentalt omintetgöra platsens livsföring, om platsens karaktär och energi kan paketeras och försäljas. Detta är gentrifieringens olösliga dilemma. Staden blir som en pilgrimsmussla: den ursprungliga organismen har jagats bort, men skalet finns kvar.

Christiania utgör här ett belysande kontrastexempel. Det är inte bara pedagogiskt utan riktigt spännande behandlat av Thörn. I Christiania har de gamla självständighetsidealen från ockupationen 1971 lyckats leva vidare, trots otaliga försök att ”normalisera” stadsdelen under åren. Återigen var det ett slags tomrum som blev fristadens födelseögonblick. Området var ursprungligen ett militärområde. Den danska staten hade som markägare inga hållbara förslag på vad det skulle användas till och vaga planer fanns för Köpenhamns kommun att ta över. Samtidigt förelåg en otillfredsställande bostadssituation i staden i början av 1970-talet. I detta oklara läge av tveksamheter och behov agerade ockupanterna. Christianias gränser blev tack vare den militära domänstrukturen mycket tydliga. Ockupationen och uppbyggnaden av fristaden blev också ett gemensamt projekt för aktivisterna och de boende. Jämfört med Haga fanns med andra ord två stora initiala skillnader. Haga hade inga skarpa gränser mot den omkringliggande staden. Hagaborna var också mer splittrade när det gällde ägandestrukturer och vilka motståndarna var – kommunala myndigheter och privata investerare. Christiania hade alltid bara en opponent, en fiende, en förhandlare: den danska staten. Christianiterna förstod att det var enigheten som möjliggjorde att stadsdelen fortsatte att existera.

Men samtidigt ska man inte övertolka de materiella faktorernas betydelse för fristadens överlevnad. Det sociala integrationsprojektet var från början en oskiljaktig del av Christianias tillblivelse och det fanns en artikulerad olust inför välfärdsstatens sätt att administrera ekonomin och att överreglera det sociala livet så att en stor del av de svaga, misslyckade och annorlunda helt hamnade utanför. Kritiken fanns naturligtvis inom den svenska vänstern också. Men för att denna hållning skulle bli ett handfast projekt, som accepterade insatser av galenpannor, prostituerade och knarkare lika mycket som alla andra, behövdes dansk mylla.

När den danska regeringen 2003 kom med krav på att Christianias befolkning skulle registrera sig för att kunna göra anspråk på individuell bruksrätt vägrade invånarna. Man insåg att en framtida individuell äganderätt till bostäderna i kombination med en privatisering av området oåterkalleligen skulle göra stadsdelen – med dess attraktiva centrala läge, grönytor och historiska struktur – till ett gentrifierat område. För, som Thörn retoriskt ställer frågan, hur många av Christianias invånare som lever på existensminimum hade kunnat säga nej till de priser som fastigheterna i stadsdelen skulle vara värda på en oskyddad marknad? Men därmed skulle också Christianias gemensamma sociala projekt för invånarnas fria utveckling vara förlorat.

Trots de tydliga gränserna i stadslandskapet har Christiania aldrig varit en sluten stadsdel. En stor öppenhet har varit kännetecknande och bidragit till den uppslutning och det stöd som finns för fristadens bevarande. Christiania är i dag en av Köpenhamns största turistattrationer och bidrar ojämförligt till stadens ideala självbild som frisinnad, alternativ och kreativ.

Hagaborna lyckades inte uppbringa samma försvar för det gemensamma sociala projektet, även om Thörn lyfter fram flera intressanta och belysande fall där aktivister ställdes mot liknande myndighetsstrategier att ”söndra och privatisera” utan att de föll till föga. Det som i stället blev Hagas starka kort för bevarande var kulturarvsargument som tidigt återkom i kampen mot sanering och rivningar av stadsdelen. Thörn gör en noggrann och viktig undersökning som övertygande binder ihop de insatser och aktioner som man länge har anat hörde samman i gentrifieringens historia. Uppvärderingen av historiska arbetarklass- och industrimiljöer var en nyckel för aktivister och alternativa grupper för att få inflytande i processen, bli etablerade som förhandlingspart och ta plats i ledningsgrupper för stadsförnyelseprojekt. Här skulle exempel kunna hämtas från andra städer i Sverige. Byggnadsvård och aktivism gick utmärk att förena. Det vinnande argumentet om det förvanskade kulturarvet utgör kärnan i stadskampens paradox under 1970- och 1980-talet. ”Operationen lyckades men patienten dog”, som en av aktivisterna i Haga yttrar i boken.

Det var också bland dem som värnade om kulturbyggnader och bevarandet av traditionella stadsmiljöer som hatet mot modernistiska bostadsprojekt generellt och miljonprogrammet i synnerhet slog rot. Tidskriften Ord & Bild gav 1974 ut ett temanummer, ”Staden”, där man kontrasterade två urbana livsmiljöer, Lund och Rosengård i Malmö, för att belysa skillnaden i livskvalitet mellan historiskt framväxta, varierade och gångbara stadsmiljöer och storskaliga, gemenskapsfientliga ritbordsprojekt. Den jämförelsen är svår att koppla upp sig mot i dag, utan framstår som minst sagt kontraproduktiv. Men kanske borde den mest av allt stämma till besinning när det gäller överförda jämförelser mellan stadsplaneideal och bostadspolitik från olika epoker.

Håkan Thörns nya bok kommer sannolikt bli ett av standardverken över stadsförnyelse och bostadspolitisk historia i Sverige. Det internationella, komparativa anslaget ger ett mervärde till analysen. Boken är som starkast i det empiriska grundarbetet. Det är där detaljer och komplexa ställningstaganden hos olika historiska aktörer kommer upp till ytan på ett sant fascinerande sätt. Teoretiskt är den inte lika utforskande utan håller sig till en vid det här laget vedertagen kanon.

Boken har dock inte bara förklarande historiska ambitioner, utan Thörn vill ställa sig mitt i samtidens oroande frågor om makt, rum, medborgarskap och socialt liv. Thörns egen biografi blir även föremål för avslutande reflektioner om den liberala stadspolitiken när den hyresfastighet, Pennygången, där han bor hotas av kraftiga hyreshöjningar och de boende kan tvingas lämna sina hem. Men för att stärka förbindelsen mellan Pennygången och Haga hade Thörn gärna fått väva in andra förklaringsfaktorer. Trots att de ekonomiska aspekterna av sanering och gentrifiering pulserar under ytan hela tiden i undersökningen tillåts de aldrig växa i förklaringsvärde, belysas och granskas utifrån olika perspektiv. Vad finns det för andra krafter än sociala och kulturella bakom stadsförnyelser? Vilka var de ekonomiska intressena? Stadsförnyelseindustrins aktörer har i alla epoker efterhand lärt känna varandra mycket väl, det har varit ett givande och tagande mellan privata investeringar och kommunalpolitiska beslut som rymmer många schatteringar av grått – inte bara svart och vitt.

Ett annat resonemang som jag hoppades Thörn skulle fördjupa är den genomgående oförmågan, även klenmodet, inom den offentliga planeringen att hantera etablerat vardagsliv. Grupper, alternativa rörelser eller vanliga boende som vill bevara sina särskilda livsmiljöer kan inte använda det sociala argumentet mot myndigheter och investerare utan att förlora. Under 1960- och 1970-talet var det först när aktivisterna och ockupanterna fann kulturarvsargumentet som man vann politiskt gehör för sina intressen. I dag är det med hållbarhet, miljö- och tillväxtdiskurser som motståndare till stadsomvandling försöker försvara sin boendemiljö och sina vardagliga relationer. Den sociala ingenjörskonsten och dess liberala arvtagare inom stadsplaneringsgebitet har uppenbarligen varit påfallande rädda för människor såsom människor är. Vad beror det på? Är det något som är unikt för vår nation?

Kommunalpolitiken i svenska städer har, som Thörn förtjänstfullt visar, haft en anmärkningsvärt drivande roll i gentrifieringsprocesser. Just därför anas en missad möjlighet att skriva om stora delar av historien om den svenska bostadspolitiken. Resan från den goda till den attraktiva bostaden rymmer häpnadsväckande ideologiska kast i takt med att en politiskt reglerande ordning klingade av och en liberal stadsstyrning tog dess plats. För det är ju inte fråga om statlig reglering mot en fri marknad, utan bostadssektorn är alltid en produkt av politik och ideologi i olika former.

Mot dessa krafter, som under en längre tid framgångsrikt tvättat de ekonomiska intressena rena från sociala förpliktelser, räcker det med säkerhet inte längre att spela gitarr och sjunga en sång på Youtube.

Håkan Forsell är historiker med inriktning på stadshistoria och urbana studier vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 4/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet