Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

6/2013

Tema: Det är inte driftiga entreprenörer som driver den tekniska utvecklingen framåt. Genombrotten görs i statens regi.
Historia
Kent Andersson
I skuggan av Rom
Romersk kulturpåverkan i Norden
Atlantis | 172 s | Isbn 9789173536370
Recensent: Eva-Carin Gerö
Arkelogiska fynd visar Roms påverkan på norden

Arkeologiska fynd visar att Rom påverkade Norden redan under järnåldern. Det var inte bara föremål som nådde hit. Från romarna kom även hunden och katten som husdjur. Om detta har arkeologen Kent Andersson skrivit en mycket läsvärd bok.

Det talas ofta om hur mycket Europa har att tacka Grekland för, såväl i kulturellt som ”idémässigt” (det vill säga i konceptuellt) hänseende, med sådana materiella vinningar som detta i förlängningen också kan ha medfört. Bara för att nämna några exempel: Simon Goldhill, professor i klassiska studier i Cambridge, hävdar i sin mycket läsvärda bok Love, Sex, & Tragedy – How the Ancient World Shapes our Lives (2004) att vi i Västerlandet har en så stark prägling i vårt sätt att tänka och värdera kring samtida och vardagliga fenomen av i synnerhet det antika Grekland att den bara inte går att välja bort, inte ens om vi skulle vilja det. Och såväl grecisten, tillika akademiledamoten, Jesper Svenbro som journalisten och författaren Alexandra Pascalidou, den förre i en provokativ dikt nyligen i Svenska Dagbladet (”Valnötsflickorna”), den andra, åtminstone mellan raderna, i sin nyutkomna bok Kaos – ett grekiskt krislexikon (Atlas), menar att Europa, inte minst då Tyskland, är Grekland så mycket skyldigt att i den samtida kristiden Grekland borde ses som ”fordringsägare” och inte tvärtom.

Mindre ofta talas det om romarrikets påverkan på Västerlandet och om ”arvet efter Rom” förutom inom juridik, militär taktik och, i viss mån, litteratur. I boken I skuggan av Rom, författad av Kent Andersson, docent i arkeologi, får vi dock veta mycket om just Roms påverkan inom ett flertal områden, närmare bestämt i Norden. Dock inte i vårt moderna Norden utan i ett förgånget, som fanns för mellan tusen och tvåtusen år sedan, under den så kallade järnåldern. Det finns nämligen ett omfattande och spännande källmaterial som berättar om denna tid. Många arkeologiska fynd och undersökningar har gjorts, och sammantaget yppar de många intressanta saker. Dessutom finns olika skriftliga källor som i viss mån redogör för förhållandena i Norden under tidsperioden i fråga. Mycket vittnar, menar författaren, om påverkan från just Rom – ofta olika typer av ”återbruk” och ”idélån” – till följd av nordiska kontakter med romarriket. Av central betydelse för Anderssons framställning och urval av material är just föremål jämte själva det tankegods som importerades från romarna som ”något främmande” och sedan omsmältes i Norden ”i ett högst egensinnigt syfte”. Men det handlar också som sådan påverkan som skett mera av en tillfällighet.

Främst är det arkeologiska fynd som diskuteras – i sanning en fascinerande läsning, trots att man som läsare inte sällan frustreras av hur litet vi egentligen vet om betydelse och användning av föremålen i fråga i deras samtida järnålderskontext. I ett avsnitt om ”allt från packmaterial till nya husdjur” berättar Andersson om intressanta ”importvaror”, avsiktliga eller oavsiktliga, som torde ha kommit från främmande regioner, inte minst Rom. Bland de varor som tagits hem till Norden har det nämligen funnits ofrivilliga fripassagerare som transporterats över stora områden och oförmodat återfinns långt från sin ursprungliga hemvist (jämför till exempel med spindlar vid export från exotiska länder). På Öland sägs det exempelvis förekomma grässorter som har ett ursprung i området kring Svarta havet. Gräset torde ha använts som packmaterial för sköra glaskärl som importerades därifrån. Från romarna förmedlades till Norden både katten och hunden som husdjur. Huskatten, med ursprung i Egypten, och i Rom sedermera ett populärt sällskapsdjur, följde romarna under deras expansion och nådde Sverige under slutet av första århundradet e.Kr. Att katten kom att ingå i förnäma svenska dåtida hushåll har bekräftats genom gravfynd. I en påkostad kvinnograv i Överbo i Västergötland ingick en vuxen katt och en kattunge. Hundar – såsom vinthundar och italienska fårhundar – torde ha varit exklusiva gåvor till nordiska stormän.

Många spår efter Nordens kontakter med Rom via handel, resor och militära kontakter finns i form av föremål som arkeologiska utgrävningar eller ibland rena tillfälligheter, såsom grävningar och projekteringar i ett jordbruks- eller anläggningssammanhang, lagt i dagen. Föremålen, som i Anderssons bok presenteras i såväl textbeskrivningar med åtföljande tolkningsförslag som i bildform, är fascinerande i sin gåtfullhet och i sin möjliga (och enligt Andersson troliga) utsagokraft när det gäller kontakter med och påverkan från romarna. Även själva ”fyndhistoriken” bjuder för vissa av föremålen på ett spännande anekdotmaterial som säger mycket om ”det evigt mänskliga”. Till exempel hittade en lantbrukare 1901 i ett grustag vid Lilla Harg i Vikingstads socken i Östergötland en så kallad sköldbuckla (ett ornament som prytt framsidan av en träsköld) som han hemlighöll fram till strax före sin död 1909, då han skänkte föremålet till en annan lantbrukare som i sin tur överlät det till sin son. Denne förevisade fyndet vid bjudningar och lät till och med den lokala prästfrun föreläsa om det. Så småningom spred sig ryktet om fornfyndet, och en uppköpare kunde för Historiska museets räkning förvärva föremålet.

Bland de intressantare föremålen märks många i guld, dels mynt, dels smycken, och inte minst mynt som smycken. Guldföremålen har som oftast upphittats i gravar men, i fråga om mynt, även som skatter omfattande allt från en större mängd till några enstaka guldmynt. Själva gravskicket är här av stort intresse, till exempel att under vissa tider en, men endast en, man i varje generation av en stormansfamilj begravdes obränd i en båt medan de andra kremerades – men även det enklare och vardagligare liv som ibland blickar fram, till exempel just i form av en nedgrävd ”skatt” bestående av två mynt. Smyckena tycks ha varit starka statusmarkörer i ett samhälle där lokala stormän och deras familjer gärna och kanske av nödvändighet legitimerade sina maktanspråk med yttre prakt, inte minst sådan som visade på kontakter med det mäktiga romarriket. Många runda, ensidigt präglade amulettguldhängen, så kallade brakteater, uppvisar likhet med romerska mynt och deras idealiserade och med härskarsymbolik välförsedda härskarporträtt. På brakteaterna är dock ”porträtten” avsevärt enklare i sitt utförande och pendlar till sin referens mellan den mänskliga och den gudomliga sfären: kanske är det Oden, järnålderselitens gud par excellence, som avbildas, kanske en nordisk lokal härskare eller varför inte en härskare som identifierar sig med Oden.

Flera av guldföremålen uppvisar en mycket hög hantverksmässig kvalitet samt detaljer som kan kopplas till medelhavsregionen. Ett exempel på detta är tre världsunika ornamentala halskragar i guld från folkvandringstiden (”den nordiska guldåldern”) som upphittats i Västergötland och på Öland. Tekniken, framhåller Andersson, är så svår, ja nästintill omöjlig, att den egentligen inte borde finnas. Man kan anta att dessa smyckens tillkomst bär vittnesbörd om import till Norden av såväl hantverksteknik som kanske även hantverkare – vilka ofta var slavar – från Rom och kanske även från Grekland, i det senare fallet möjligen via Rom. Även vissa influenser inom det nordiska, i övrigt lokalt präglade, modet – utöver smycken, bland annat användandet av pärldekorationer, detaljer i klädedräkten samt möjligen i kvinnors frisyrer – tycks ha mottagits från romarna. Således användes metallspännen i järnåldersdräkten som kan ha varit ett resultat av romersk påverkan eller ibland av import eller gåvoinförsel. I boken avbildas till exempel ett par originella parspännen med dekor i emalj i form av skuttande harar funna i en brandgrav på Gotland. Även detaljer i form av textilers färg vittnar om romersk påverkan, såsom purpurfärg. I alla dessa fall får man åter tänka sig att det romerska inslaget i den lokala klädstilen och personliga utsmyckningen varit en del av elitens sätt att genom yttre markörer skapa identitet och en aura av makt och prestige omkring sin egen person, familj och klass.

Mycket av det Andersson skriver om, och det bildmaterial som presenteras i boken, får ovillkorligen läsaren att börja fundera och fantisera kring de människor som införskaffade, ägde, prydde sig med och ofta slutligen begravdes med dessa dryckesserviser, guldbrakteater, hårnålar och för dåtiden exotiska djur. Vi vet till exempel att fria män under järnåwwlder bar långt hår, och arkeologiska fynd ger vid handen att nordiska stormän huserade i gedigna borgar, där rika gästabud gavs – troligen inte sällan efter romersk förebild när det gäller seder och bruk. (Exempelvis har man – med ett vardagligt exempel – kunnat påvisa att stormännen bjöd på bröd bakat på mjöl som malts på ett romerskt sätt). I ett radioprogram nyligen om ett så kallat båtgravsfynd från början av 700-talet fick en intervjuad expert frågan om vi kan föreställa oss de döda(de) stormän som fanns i båtgravarna som något i stil med Tolkiens folk från Rohan, och svaret blev ja: medlemmar av en elit med en borgkultur, vilka bar sitt hår långt (kammar fyndades tillsammans med de döda), var troligen iförda kostbara kläder och statusmarkerande ornament samt ägnade sig åt fashionabel jakt med hundar och dresserade rovfåglar.

Runskriftens roll i de diskuterade fynden är inte minst intressant. Exempelvis finns runor på brakteater som verkar imitera romersk skrift på mynt. Andersson omtalar runornas sedan 1500-talet omdiskuterade härkomst – uppkom de vid mitten av 100-talet e.Kr. utanför Norden ur tidigare utdöda alfabet eller var de ett inhemskt försök att skapa en lokal skrift efter romersk förebild? Fantasieggande är tanken att runorna, vilka ofta pryder amuletthängen men även dräktspännen, har tillskrivits en betydelse som går utöver den rent ”bokstavliga” och som kan kopplas till religion och möjligen magi. (Exempelvis kopplades runtecknet T till krigsguden Tyr, och man tycks ha ”kommunicerat” via runor på ett språkligt osammanhängande sätt, ”eftersom de var avsedda för gudar eller andeväsen och inte för människor”). Dräktspännen med runskrift – ofta ett mansnamn, kanske hantverkarens, påpekar Andersson – bars till yttermera visso olika av män och kvinnor, vilket möjligen säger något om deras betydelse: män fäste sin klädnad med spännets skrift vänd utåt och därmed synlig, medan kvinnorna hade skriften vänd in mot kroppen och osynlig utåt.

Som alltid när det gäller äldre historiskt material inställer sig dock många frågor som har att göra med den marginalisering som märks i källmaterialet. Till exempel var en mycket stor grupp i järnålderssamhället de ofria, om vilka vi vet mycket litet, eftersom de är svåra att spåra i det arkeologiska materialet, trots att deras arbetskraft haft avgörande betydelse för den dåtida nästan fullständigt dominerande jordbruksekonomin.

Ett tips till alla med intresse för äldre historia, inte minst ”föremålshistoria” och idéhistoria, Norden och Rom samt med en nyfikenhet på äldretidshistoriens många gåtor och öppningar mot olika tolkningar: läs denna bok!

Eva-Carin Gerö är professor i antik ­grekiska vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 6/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet