Hilberg formade vår förståelse av Förintelsen

Raul Hilbergs pionjärarbete om Förintelsen från 1961 har spelat en central roll för historieskrivningen om nazisternas folkmord. En svensk doktorsavhandling i historia analyserar för första gången Hilbergs liv och gärning. Som forskare hade Hilberg inget till övers för dem som moraliserade över historien och hans fokus på den moderna, byråkratiserade staten gick stick i stäv med efterkrigstidens uppfattning om det goda samhället. Avhandlingen ger en viktig förståelse av den tidiga förintelseforskningens utmaningar, men det återstår att förklara mer djupgående vilket forskarideal som Hilberg representerade.

När den judiske pojken Raul Hilberg (1926–2007) var elva år gammal välkomnade hans hemstad Wien de tyska nazisterna med jubel, blommor och vajande flaggor. Det varma mottagandet tycks ha överraskat både tyska och österrikiska nazister, inklusive Hitler själv. Nöjd, men något överraskad, ska han ha konstaterat att han inte återvände till sitt fädernesland som tyrann utan som dess befriare. Samtidigt kunde den unge pojken se sin stad förändras över en natt. I sina memoarer drog han sig till minnes hur Hitlers porträtt plötsligt blickade ut från skylt- och lägenhetsfönster, svastikan draperades över stadens centrala byggnader och grupper av Hitlerjugend marscherade i takt längs gatorna. Politiska fiender arresterades och Nürnberglagarnas införande ställde Wiens judar inför en värld av nya restriktioner, förbud och förföljelser.

Raul Hilbergs familj skonades inledningsvis från de värsta övergreppen, men under natten till den 9 november, den så kallade Kristallnatten, drabbades också de. Några månader senare, i april 1939, lämnade den lilla familjen Wien för gott. De flydde västerut, genom Frankrike och över Atlanten. Fredagen den 1 september 1939 – samma dag som tyska trupper korsade gränsen mot Polen och andra världskriget började – släpptes Hilberg, vid det laget tretton år gammal, in i USA. Tio månader senare fick även hans föräldrar korsa gränsen. Kvar i Europa lämnade de 26 judiska släktingar som de aldrig skulle återse.

Raul Hilberg växte sedan upp i New York, skickades tillbaka till Europa som en del av sin militärtjänstgöring (och hittade av en slump delar av Hitlers personliga bibliotek i en låda i München), och återvände till USA för att studera kemi. Men han lämnade aldrig mordet på Europas judar bakom sig. I slutändan disputerade han i statsvetenskap vid Columbia University och var under den senare delen av sitt liv världens främsta auktoritet på vad han i sitt magnum opus kallade ”the destruction of European Jewry”. När Hilbergs karriär postumt skulle sammanfattas beskrev man honom inte bara som en central gestalt och som avgörande för hur vi i dag förstår Förintelsen. Det underströks på flera håll att Hilberg också varit förintelseforskningens fader. Detta var inte bara nekrologens sedvanliga överdrifter. Hilbergs stora trebandsverk The Destruction of the European Jews, utgiven i flera upplagor och översättningar från 1961 och framåt, är än i dag ett standardverk som är omöjligt att förbise om man vill förstå hur nazisternas antisemitiska ideologi gick från tanke till verklighet. Hilberg besatt rätt språk- och förkunskaper för att undersöka Nazityskland och han fick efter kriget tillgång till beslagtagna tyska arkiv via det så kallade War Documentation Project. Ännu viktigare var att han redan från början hyste en övertygelse om att Förintelsen skiljde sig från nazisternas övriga krigsbrott i både omfång och intensitet. Det var en händelse som var värd att studera i sig själv.

Trots ett tragiskt livsöde som speglar stora delar av västerlandets mörka 1900-talshistoria och en exceptionellt betydande forskare har det inte skrivits en enhetlig bok om Hilbergs liv och gärning – förrän nu. Historikern Olof Bortz doktorsavhandling ”I wanted to know how the deed was done” – Raul Hilberg, the Holocaust, and History (2017) är en djupdykning i de erfarenheter och intellektuella bekantskaper som formade Hilbergs syn på Förintelsen och en noggrann genomgång av reaktionerna på de mer kontroversiella delarna av hans forskning. Han var nämligen bland de första att studera Förintelsen, men han var för den skull inte en forskare som strök medhårs. Hilberg hade inget till övers för dem som moraliserade över historien eller som tummade på objektivitet och distansering till förmån för antingen en falsk demonisering av förövarna eller en överdriven heroism hos offren.

Hilberg hade inget till övers för dem som moraliserade över historien eller som tummade på objektivitet och distansering till förmån för antingen en falsk demonisering av förövarna eller en överdriven heroism hos offren.

Bortz titel, ”I wanted to know how the deed was done”, är därför mycket väl vald. Den är givetvis ett citat från Hilberg själv, men också sammanfattningen av hans huvudsakliga vetenskapliga drivkraft. För det första är titeln ett gott exempel på hur Hilberg under nästan hela sin karriär var obekväm med att kalla mordet på judarna, ”the deed”, för det på engelska i dag vedertagna ”Holocaust”. Detta var enbart en eufemism, en omskrivning, som dolde dådets verkliga natur. Hade han varit svenskspråkig hade han på ett liknande sätt vänt sig emot att beteckna händelsen som Förintelsen, framför allt med inledande versal och i bestämd form.

För det andra var Hilberg noga med att påpeka att han sökte ta reda på hur, men inte varför, Förintelsen hade ägt rum. I den nio timmar långa dokumentären Shoah (1985) förklarade han för den franske filmaren Claude Lanzmann varför. Jag har föredragit, sa han, att inte ställa stora frågor, eftersom jag är rädd att bara finna små svar. I stället ägnade sig de två – filmaren och forskaren – åt att på film gå igenom enskilda tågtidtabeller som Hilberg hittat i sitt tyska material. Det var i detaljerna, menade han, som man hade möjlighet att hitta delar av helheten. Denna metod, som Bortz beskriver som ett försök att greppa det lilla för att till slut kunna lägga ett större pussel, speglades också i Hilbergs övergripande syn på Förintelsen. För honom var folkmordet inte iscensättandet av en på förhand bestämd plan, utan en process som skedde steg för steg. Inte heller beskrev han Förintelsen som resultatet av en enkel befälsordning, där Hitler gav ordern och hans underlydande utförde den, utan som en byråkratisk process där varje enskild kugge i maskineriet medvetet bidrog till slutmålet.

Hilbergs arv är dock tudelat, understryker Bortz. Det ovanstående, skepticismen mot termen Förintelsen och mordet som en stegvis process, accepterades och berömdes av Hilbergs samtida. När hans bok, efter mycket möda och flera försök, äntligen publicerades 1961 visar Bortz att boken visserligen inte blev enormt omskriven – det handlar, trots allt, om närmare 800 sidor dubbelspaltig akademisk text – men den möttes inte heller av tystnad. Kritiken var inledningsvis positiv och det var egentligen först senare som andra delar av hans arbete skulle visa sig vara betydligt mer svårsmälta.

I ett avsnitt som gärna hade fått vara betydligt längre och mer omfattande skriver Bortz om hur Hilbergs fokus på den moderna, byråkratiserade staten gick stick i stäv med efterkrigstidens uppfattning om det goda samhället. Runt omkring Hilberg utropades ideologiernas död och idén om en teknokratiskt styrd stat, förnuftig och avideologiserad, var på frammarsch. Detta vände sig Hilberg emot. I det Nazityskland som han studerat var det ju just den moderna staten – civilförvaltningen, partiet, militären och industrin – och dess byråkrati som hade förverkligat mordet på judarna. Förintelsen var inte ett steg tillbaka, en parentes i modernitetens ständiga framåtrörelse. Nej, hos Hilberg var Förintelsen ett olyckligt och fruktansvärt steg framåt som krävt organisatoriska genier, pionjärer och innovatörer. Förövarna, menade han, var därför inte enbart eller ens främst nazistpartiet och dess ligister utan moderna, utbildade tyskar. Han var noga med att skilja på de mest drivna antisemiterna och ideologerna, såsom Joseph Goebbels, Julius Streicher eller Alfred Rosenberg, och de förövare som rent praktiskt planerade och utförde våldsdåden.

Nästan hela Hilbergs bok handlade om att identifiera dessa förövare och det system de ingick i. Hans källmaterial var nästan uteslutande det nazistiska Tysklands egenproducerade dokument och hans förståelse av förövarna – för övrigt ett begrepp som Hilberg själv etablerade inom detta forskningsfält, liksom ”offer” och ”bystander” – var både djup och bred. Hans beskrivning av de judiska offren var mer begränsad. Han identifierade hos dem ett judiskt reaktionsmönster som hade historiska förlagor. I århundraden hade judar i diasporan reagerat på förföljelse och diskriminering genom att undvika konfrontationer och vara medgörliga. Det var med dessa reaktioner i ryggmärgen som de så kallade juderåden i Östeuropas ghetton hade gått med på att inskränka sin frihet, inte göra motstånd och, slutligen, skicka sitt eget folk i döden i hopp om att kunna rädda åtminstone några få. Hilberg jämförde deras handlande med en man som i väntan på ett dödligt slag skadar sig själv. Detta var visserligen inte medveten kollaboration, medgav han, men det underlättade ändå avsevärt för tyskarna.

För denna beskrivning av offren fick Hilberg befogad kritik och han gjorde sig till ovän med många av dem som menade att de judiska offren inte hade haft något annat val, eller att de var dödsdömda oavsett vad de gjorde. Ytterligare några menade att Hilberg var på tok för fokuserad på aktivt, väpnat motstånd och att judarna genom att fortsätta leva sina liv som de gjort i århundraden, ägnade sig åt ett värdigt, spirituellt motstånd. Mest relevant har kanske ändå kritiken varit när den riktat in sig mot Hilbergs bruk av nästan enbart den tyska byråkratins dokument som en källa till offrens sinnesstämning och agerande. Allt detta, och mycket därtill, beskriver och analyserar Bortz kunnigt. För den med ett intresse för den tidiga förintelseforskningens svårigheter och konfliktlinjer, ger boken gott om exempel på att den schablonmässiga bilden av att man under efterkrigstiden var ointresserad av Förintelsen är förenklad.

Det finns dock delar av Bortz avhandling som med fördel hade kunnat utvecklats till bredare och längre diskussioner. Ovan nämndes Hilbergs kritik av den teknokratiska staten, men det gäller egentligen i fler fall att blicken kunde lyfts från Hilbergs omedelbara närhet. Det är talande att Bortz i mångt och mycket tycks ha tagit till sig Hilbergs råd att inte ställa de stora frågorna av rädsla för att enbart finna små svar. Man behöver kanske inte finna svaret bara för att man ställer frågorna?

Inte minst gäller detta Hilbergs radikala syn på forskaren, hans – för att använda ett nytt historiografiskt koncept – vetenskapliga persona och hans relation till andra förintelseforskare. Det blir tydligt i Bortz bok, även om det inte skrivs rakt ut, att Hilberg var en stridbar person. Ingick detta i hans vetenskapliga ideal? Hans kollegor vittnade om en professor som ständigt ställde sig på den motsatta sidan, för sakens skull, och när hans handledare först fick höra talas om hans avhandlingsämne ska denne ha yttrat: ”It’s your funeral.” Detta tog Hilberg inte som en varning utan som ett tecken på att han valt rätt.

Samma motsträvighet tycks han ha applicerat i sin forskargärning. Hans syn på källornas primat var orubblig, likaså hans uppfattning om forskarens absoluta distansering från sitt ämne. Han var inte heller den populariserande och kvicktänkte forskartyp, vars kompetens spänner över vida fält. Snarare karakteriseras hans forskargärning av de många dokumenten, detaljerna och omsorgen om små, till synes obetydliga detaljer.

Mest talande är kanske ändå de personliga schismer han underhöll genom åren, inte minst med kvinnliga judiska intellektuella.

Mest talande är kanske ändå de personliga schismer han underhöll genom åren, inte minst med kvinnliga judiska intellektuella. Framträdande var hans konflikter med förintelseforskaren Lucy Dawidowicz och filosofen Hannah Arendt. Dawidowicz och Arendt stod för diametralt motsatta tolkningar av Förintelsen, men Hilberg motsatte sig dem båda. Hans sammanstötning med Arendt tycks för en utomstående särskilt märklig. Trots att Arendt tidigt kritiserat Hilbergs skuldbeläggande av hela det tyska samhället – i vilket hon växt upp, utbildat sig och skaffat vänskaper – hade hon ganska snart ändrat åsikt. Hennes välkända rapportering från rättegången mot den nazistiske byråkraten Adolf Eichmann hade 1963 resulterat i boken Eichmann i Jerusalem, och den var fylld av tolkningar som låg i linje med mycket av det som Hilberg hävdat i flera år. I några fall använde hon sig direkt av hans exempel och refererade till hans bok. För Hilberg verkar detta ha varit en krigsförklaring. Hon populariserade hans forskningsresultat, men gav honom inte tillräckligt erkännande. Än viktigare, Arendts bok möttes av massiv kritik som rättmätigt sett borde ha riktats mot honom.

Raul Hilberg var med andra ord en tidig och inflytelserik förintelseforskare, men han stod också för ett bestämt och otvetydigt forskarideal. Bortz bok analyserar det förstnämnda med bravur. Det senare återstår att förklara. Berodde hans strikta hållning på honom själv, hans erfarenheter och utbildning eller på ämnet han tog sig an? Krävdes det distanserade, närmast okänsliga, perspektivet av en judisk forskare som tog sig an sitt folks förintelse?