Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

3/2016

Tema: Den ovillige medborgaren – Identitetspolitik, kunskapsrelativism och hotet mot det demokratiska samtalet
Konstarterna & medier
Maria Jönsson
Behovet av närhet blir med åren betydligt större än nödvändigheten att bevara sin värdighet
Om genus, trots och åldrande i Kerstin Thorvalls författarskap
Ellerströms | 172 s | Isbn 9789172474055
Recensent: Anneli Jordahl
Avsaknad av skamspärr var hennes problem och tillgång

Maria Jönsson beskriver i sin intressanta monografi Kerstin Thorvall som en skammens författare. Men Thorvall var fri i sitt skrivande, skammen var något som till hennes förvåning lades på i efterhand. Avsaknaden av skamspärr kan ha varit Thorvalls problem i verkliga livet och tillgång som författare.

I essän ”Kerstin om Kerstin” i Kvinnornas litteraturhistoria (1983) speglar sig Thorvall i sin författarkollega Ekman: ”en olycklig kärlekshistoria.” Texten inleds med ett möte mellan ”skandalförfattarinnan” och akademiledamoten. Kerstin Ekman bjuder på te i Nobelbibliotekets stora läsesal. Ekman går som ”en duktig och betrodd skolflicka” och sitter ”rakt och väluppfostrat”, skriver Torvall som tagit av sig skorna och krupit upp i en herrfåtölj. Thorvall tycker sig se fysiska spår av vad det kostar att få ”sitta bland de stora pojkarnas bord”. Ekman är ”inte alldeles glad längs ryggraden”.

Det är en bitvis briljant text som på ett typiskt thorvallskt vis kränger mellan sårig beundran och trotsig ironi. Hon vänder lågstatusunderläget till sin styrka och mästrar ”finlitterära” Ekman: ” … några tabugränser överskrids inte…” Thorvall går över alla gränser när hon slutligen kallar Ekman för en ”syster” i ångestridenhet. Det blir onekligen kladdigt närgånget och oförskämt när hon skriver sin kollega in på kroppen. Med tanke på hur Thorvall själv fick utstå att bli bedömd utifrån sin kropp borde hon ha vetat bättre.

Med historiens facit i hand är det intressant att tänka på hur rollerna förändras. Kerstin Ekman skulle komma att visa en omutlig rebellisk sida i Rushdieaffären och kliva av Akademien. Och Kerstin Thorvall blev efter Signetrilogin – När man skjuter arbetare (1993), I skuggan av oron (1995) och Från Signe till Alberte: kärleksfullt och förtvivlat: spegelroman (1998), en erkänd och prisbelönad författare. Symptomatiskt nog kom den unisona bekräftelsen när hon förpackat sitt stoff i traditionell romanform, en sorts inkännande (moderns upprättelse), folkhemsskildrande realism som brukar få stämpeln ”god svensk romankonst”.

Thorvalls eftermäle 2010 hade digniteten av en stor svensk författare som gått ur tiden. Intresset för hennes liv och skriv tycks vara omättligt. Redan nu har hon bland annat förärats en välskriven och underhållande biografi (Beata Arnborg), en vass intervjubok (Åsa Mattson), en pjäs och en påkostad teveserie. Thorvall är folkkär: en idol för unga feminister och ett favoritämne hos litteraturvetare.

Alla som skriver om Thorvall vittnar om att det uppstår problem. ”Hon ställer sig i vägen”, skriver Maria Jönsson. Själv tvingas jag hejda mig för att inte fastna i en utredning av Thorvalls komplexa personlighet som normbrytare i stället för att koncentrera mig på litteraturvetaren Maria Jönssons intressanta och läsvänliga studie i författarskapet.

Thorvall var som tidstypisk ”bekännare” med på ett hörn redan i Jönssons avhandling om Agneta Klingspors författarskap, med den roliga titeln Som en byracka. I den analyseras de båda författarnas grader av ”besvärlighet”. Den aktuella studien Behovet av närhet … handlar som sagt också om trots, men framför allt om hur åldrande, genus och sexualitet samverkar i Kerstin Thorvalls författarskap. Ordet ”osamtidighet” används som redskap i analysen av ett övergipande tema, nämligen gestaltningen av en som ”åldras fel, otajmat eller inte alls”. Till exempel den mogna kvinnans sexualitet som en försenad pubertet.

Jönsson visar på Thorvalls medvetna form för att gestalta detta osynk. ”Allt är utsagt” i hennes antimodernistiska stil. Här finns inga gåtfullheter och undertexter. Hårdnackat upprepar, återanvänder och utvidgar författaren ”pinsamma” urscener. En konsekvent genomförd estetik fångar utsattheten i att ”inte räcka till – inte få det att gå ihop, inte komma fram, vara livrädd”.

Jag är med Jönsson när hon går i clinch med uppfattningen av Thorvall som ”hjältinnan”. Befriande hävdar hon att författarskapet handlar om motsatsen till att visa mod, våga eller lyckas. Det gestaltar förlusten och misslyckandet, och smärtan som följer på det, kanske särskilt smärtan i att upprepa fadäserna, att inte förmå ta konsekvenserna av sitt handlande.

Däremot är jag inte riktigt med när Jönsson använder sig av queerteoretiker som Sara Ahmed, Judith Halberstam och Elisabeth Freeman för att visa på Thorvalls brott mot konventionerna. Halberstam har fyndigt skrivit om ”normativa livsmanus”, alltså vilka förväntningar som finns på en person i en viss kultur. Att inrätta sig i kärnfamilj är en del av en gängse ”reproduktionsinriktad” livsuppfattning. Den queera livsstilen utgör ett brott mot den patriarkala normen, ett andningshål.

Queerteorin blir litet haltande, eftersom Thorvall eftersträvade den borgerliga familjens trygghet och var därmed definitivt ett med det ”det normativa livsmanuset”. Thorvalls kritik mot äktenskapet och tvåsamheten pågick inbäddad i kompakt vanlighet, nämligen kärnfamiljens beskydd. Hon var gift tre gånger och fick fyra söner. Jämför till exempel med Birgitta Stenberg, som även hon tilldelades rebellepitetet. Stenberg hade inte barn, var aldrig gift och dessutom bisexuell. Hon skrev utifrån en outsiderposition som Thorvall inte var i närheten av. Det är mindre djärvt att vara på rymmen för en som har ett hem att återvända till.

Jag funderar också på beskrivningen av Thorvall som skammens skildrare, som Jönsson anför. Är hon inte snarare en person om vilken det förr brukade sägas: ”Hon har ingen skam i kroppen”. Thorvall sökte inte, likt en Vilgot Sjöman, medvetet tabuämnen. Hon skrev om sitt liv utifrån en ”ärlighetshandikappad” författares position. ”Gud ser allt”, sa hennes mor Thora utifrån sin laestadianska tro. Lika bra att bekänna på en gång, tänkte dottern. Här finns roten till Thorvalls sanningslidelse.

Jag ser henne inte sitta och skriva med skammens rodnad om kinderna. Inte heller dansade hon i en brottningsmatch mot skammen. Jag ser henne som fri i sitt skrivande. Skammen läggs på henne i efterhand då hon formulerar hur hon blir skammad. Jag föreställer mig henne bli som ett förvånat barn varje gång hon utsätts för skambeläggelse.

Det var väl avsaknaden av skamspärr som utgjorde Thorvalls problem i det verkliga livet, och den stora tillgången som författare? Denna spärr hindrar de flesta av oss från att gå från impuls till handling. Någon skam verkade hon inte känna när hon skrev respektlöst om sina söner. ”Till min äldste son, som jag övergav” står det i dedikationen som inleder romanen Oskuldens död. Det är ord som säkerligen ger livslångt skärsår i själen.

Jönsson frågar sig tack och lov vems ”bevarade värdighet” Thorvall talar om. Sönernas värdighet tänkte hon föga på och sexualiteten tillfredställs på bekostnad av afrikaners värdighet i romanerna Svart resa och Ensam dam reser ensam. Jönsson skriver om ”tantens” förlust av sexuellt erkännande och referenserna går till Moa Matthis postkoloniala analys av romanerna, samt till den ständigt närvarande filosofen och psykoanalytikern Frantz Fanon, som med Jordens fördömda och Svart hud och vita masker blev den postkoloniala teoribildningens fader.

Maria Jönsson sammanfattar elegant det tveeggade i läsningen. ”Svart resa är en reseberättelse präglad av en vit kvinnas rasifierade projektioner på ’de andra’. Men det är också en plågsam skildring av en åldrande kvinnas desperata längtan efter samhörighet, på förhand dömd att misslyckas.” Det är lätt att kritisera etiska, blinda fläckar i Thorvalls författarskap, men det är också på plats att påpeka att en påbjuden förebildlighet tenderar att bli ointressant. Maria Jönsson slår tack och lov fast att ”…det etiskt försvarbara är inte alltid det konstnärligt intressanta”.

Mycket har skrivits om Thorvalls lojalitet mot sjaskigheter i intimsfären. Mindre har ordats om Thorvalls lojalitet med den unga pojken när hon skrev för ”mellanåldern” (9–12 år). Ungdomsböcker hade på den tiden – i slutet av sextiotalet – ett inbyggt moraliskt och politiskt imperativ. Unga människor är känsliga för vuxnas tillgjorda inlevelse och Kerstin Thorvall skrev med äkta tonträff – Vart ska du gå? Ut och fick många läsare.

Maria Jönsson har själv skrivit skönlitterärt för barn och ungdom (Ett hjärta i jeans, Uppror pågår) och hon forskar och undervisar i genren. Kanske är det därför som bokens bästa och mest överraskande avsnitt handlar om det nyskapande i Thorvalls pojkskildringar, exempelvis romanerna om Gunnar och Anders.

Litteraturens ”pojkland” brukade handla om skogen, vattnet och stadskvarter. Utanför hemmet, i frånvaron av föräldrarna, danas pojkarna i ”maskulinitetsideal”. Thorvall frångick stereotypen genom att placera pojkkaraktärerna i hemmets sfär, i köket, hallen och sovrummet. Pojkarna diskar, städar eller pratar med mamma. Relationerna inom familjen är själva stoffet. Sönerna gestaltas som känsliga iakttagare av föräldrarnas skilsmässokamp. Jönsson använder den ryske litteraturteoretikern Michail Bachtins kronotopsbegrepp – om förhållandet mellan tiden och rummet. I romanens ”koreografi”, själva rörelsen mellan rummen, blir hallen en central plats för avgörande händelser. Bachtin har skrivit om hur trappan, tamburen och tröskeln är några av de viktigaste platserna i Dostojevskijs romaner. Platsen för ”kriser, förnyelser och beslut”.

När Kerstin Thorvall gick bort hade den autofiktiva attacken redan stabiliserats i samtidslitteraturen. De litterära trendernas kretslopp har lett till en återkomst för det politiska sjuttiotalets kulturklimat. Det råder en ständig efterfrågan på självupplevda samtidsskildringar i skönlitteraturen, filmen och teatern. Autenticitet är nyckelordet. Det personliga är återigen politiskt. Om Thorvall romandebuterat i dag med Det mest förbjudna hade hon hyllats på ett insiktsfullt vis. Så långt har vi kommit att vi vet att en betydande roman kan se ut på de mest skilda vis och att en mor kan bete sig på det minst uppbyggliga sättet.

Symptomatisk nog är det i dag en man – Karl Ove Knausgård – som personifierar tjugohundratalets självbekännelse. Omskriven och prisbelönad framstår han som vår tids viktigaste skildrare av den moderne mannen. Knausgårds sanningslidelse – med en sårig far och son-tematik som nervtråd – fyllde sex band. Föreställ er en motsvarande svit där en modershatande Thorvall brer ut sig på lika många sidor! Så långt har vi inte kommit i litterär jämställdhet, vi står inte riktigt i bredd ännu. Efter ett par titlar hade förlaget, läsarna och kritikerna ropat Nog! Min kamp skriven av en kvinna är inte möjlig.

För att återknyta till Kerstin Ekman analyserade hon i den satiriska romanen Grand Final i skojarbranschen det schizofrena tillståndet för kvinnliga författare. Det ”dubbelhövdade monstret” samarbetar framgångsrikt i romanen. Vid skrivbordet, isolerad i skogen, sitter den oborstade Baba och författar. När det är dags att visa upp sig i offentligheten skickas den väna, behagliga Lillemor ut. Hon hamnar dessutom i Svenska akademien. Kerstin Thorvall var ingen strateg. Det fanns ingen rumsren Lillemor att plocka fram. Thorvall klev rakt ut i hetluften precis som hon var. Det krävdes tid, decenniers gång, för att helt och fullt ta emot henne. Problemet i dag är snarare att hon älskas ihjäl.

Anneli Jordahl är författare.

 

– Publ. i Respons 3/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet