3/2016

Vad en sociolog kan lära sig av skönlitteraturen är beroende av vilka frågor som anger färdriktningen. Om teorierna tillåts överflygla litteraturens mer oförutsägbara uttryck bekräftar man bara det redan invanda. Intressantast i denna antologi är de kapitel där skribenterna tvingas fastslå att teorin slår slint – då öppnar sig nya synfält.

Boken börjar som en bra konferens. Ett vimmel av spännande rubriker i parallella sessioner och tankestråk. Vilken ska jag välja att fördjupa mig i? Marjaneh Bakthiari genom diskussionen av diskursiv makt och subjektivitet? Slas och barnrikehusens sociologi? Kanske frågan om Muminpappans melankoli över huvud taget är sociologiskt relevant? Eller huruvida Elsie Johanssons Nancy bär en fattigskam som bäst låter sig förstås via Thomas Scheff, Erving Goffman eller rentav Beverley Skeggs? Och måhända kan Jens Lapidus skänka nytt ljus åt frågan om tillitens betydelse i de kriminella grupper som rubriceras partiella organisationer?

Ja, som läsare känner jag mig definitivt inbjuden och välkomnad när jag börjar läsa Christofer Edlings och Jens Rydgrens antologi Sociologi genom litteratur. Men oundvikligen blir jag också en smula desorienterad en bit in i boken. Vart är vi på väg? Parallellen med forskningskonferensen ska förvisso inte överbetonas, men det kan inte hjälpas att känslan följer med. På gott och på ont, kan tilläggas. Så mycket inspiration, så många goda idéer och forskningsfrågor – och så litet utrymme åt var och en.

Av redaktörernas förord kan man i och för sig tydligt och klart utläsa att syftet med bokens brokiga urval av skönlitterära mötesplatser är att utmana de traditionella gränsdragningarna kring sociologi som akademisk disciplin. Eller, som de själva skriver: ”att lyfta fram betydelsen av den sociologiska fantasin”. Fritt efter C. Wright Mills klassiska 50-talsstudie, The sociological imagination, vill de pröva om litteraturen håller för att bli den bro som kan överbrygga glappet mellan samhällsvetenskapernas teoretiska råmärken och den alltid lika bångstyriga så kallade verkligheten. Därav brokigheten och de många ingångarna i ämnet.

Vilka upptäckter en sociolog kan göra i litteraturens fiktiva men möjliga världar är naturligtvis avhängigt de frågor som anger färdriktningen. Här handlar det om att filtrera fram, som det heter, användbara ”sociologiska insikter”, företrädesvis ur prosatexter, noveller eller romaner för att vidga det vetenskapliga synfältet för yrkessociologerna. En artig bugning görs i förbifarten i riktning mot Johan Asplund, som i sin bok Avhandlingens språkdräkt (2002), kritiserade svenska sociologer för deras usla språkkänsla, i sin tur, som han hävdade, ett resultat av deras bristande beläsenhet. Edling och Rydgren förespråkar en mindre konfrontativ pedagogik, där den litterärt inspirerade fantasin i första hand tas i bruk för att hitta nya grepp och verktyg i den sociologiska analysen. Det förblir oklart huruvida denna undvikande manöver ska läsas som ett avväpnande av Asplunds kritik eller som ett försök att återupprätta sociologernas måhända kantstötta kreativa självkänsla.

En bit in bland kapitlen kan jag dock inte låta bli att sakna Asplunds uppfordrande, milt störande frågor om bildningen och det breda läsandets betydelse för erövrandet av en både fungerande och inspirerande akademisk prosa. Hans poäng om att ”språkstilen” också alltid bär en tankestil tål att upprepas – och skulle säkerligen ha kunnat bidra med ytterligare skärpa om den hade införlivats i detta bokprojekts instruktioner till sina författare.

Vad som kommer först – teorierna eller empirin – är ju vetenskapens egen variation på den klassiska frågan om hönan eller ägget. Men när empirin hämtas från konst eller litteratur låter det sig nog generellt konstateras att det sällan är en lyckosam utgångspunkt att pröva den mot en checklista hämtad från den ena eller andra teorin. Om teorierna tillåts överflygla eller till och med korrigera konstens mer oförutsägbara uttryck är risken att man bara bekräftar och fastslår det egna invanda synfältets konturer utan att upptäcka något nytt. Då landar analysen inte sällan i slutsatser av goddag–yxskaft-karaktär.

Ett antal sådan exempel kan dessvärre plockas fram här. Som när en av skribenterna förnumstigt berömmer en författare för att ha skrivit ”en sociologisk studie i miniatyr, en viktig och informativ fallstudie”. Eller en annan som med tillfredsställelse sammanfattar sina iakttagelser med att ”litterärt förarbete kan ge insikter av metodologisk nytta, inte minst för svårutforskade samhällsområden”. Den underförstådda orsaksordningen bakom sådana yttranden ter sig tämligen problematisk. Den förutsätter en vetenskapens primat, där litteraturens ”nytta” och kunskapsvärde bekräftas av dess igenkännbarhet och användbarhet för forskningen i stället för att växa fram ur dess egenart och de alternativa gestaltningsformer den erbjuder.

Det är ett dilemma som delvis erinrar om den inte alltid lättfunna balansen mellan kontext och text i det humanistiska syskonfältet litteratursociologi. Även där har forskningen stundvis fått slagsida åt att låta den sociala verklighetens kontexter föregå det litterära verket – och ge svar på upphovet av dess frågor, i stället för att se det reciproka, parallelliteten i uttrycken. Distinktionen kan te sig subtil men är, vill jag hävda, avgörande. Det kan illustreras med den välbekanta jämförelsen mellan Pippi Långstrump och Lisbeth Salander, som Stieg Larsson iscensatte i sin Millennium-svit. Den forskare som försöker pricka av på vilka sätt Salander ”liknar” Pippi begränsar sig till att förstå likheten endast ytligt. Vill man förstå Larssons tanke på djupet bör man i stället lyfta fram själva frågan: vilken social fråga var Pippi på 1940-talet ett svar på? Och vilken fråga är Lisbeth Salander ett svar på i dag?

Millennium ligger i och för sig utanför denna antologis läspensum, men jag vågar föreslå att iakttagelsen i överförd bemärkelse äger sin giltighet. Mycket riktigt är det i de kapitel som verkligen ser utmaningen att gå genom litteraturen till sociologin som det bränner till. När skribenterna tvingas konstatera att teorin slår slint eller att analysen blir litet skev, då öppnar sig glimtar av nya synfält. Med andra ord: så som det måste vara när en dialog upprättas mellan två jämbördiga kunskapsfält och något oförutsett och tredje kan uppstå i mötet mellan dem. I de mest lyckosamma fallen blir då både teorier och romaner exempel på sociala texter, om än i olika genrer, som sammantaget vidgar i stället för att krympa och snäva in tolkningarna av de möjliga berättelserna om människors levda liv i olika relationer och historiska situationer.

Paradoxalt, som det kan tyckas, är det därför i de ögonblick som analyserna till synes tappar greppet som de verkligen förmår att gripa tag i läsaren. Så exempelvis när Christofer Edling i sin läsning av Tove Janssons Pappan och havet tvingas konstatera att ”den lyckliga familjen är sociologiskt ointressant”. Eller när Göran Ahrne inför Lars Noréns familjedramer likaså står förundrad inför upptäckten att sociologins familjebegrepp sällan inkluderar spänningsfälten i relationerna mellan vuxna barn och deras föräldrar – det som är själva brännpunkten i Noréns författarskap. Så även när Maria Törnqvist i sin lyhörda tolkning av ”erkännandets” kraft i Fogelströms romansvit till slut måste landa i slutsatsen att litteraturens ”friare förhållningssätt gör den på ett sätt bättre rustad att skildra både upprepningarna och slumpmässigheten i våra liv”. Det är, tillägger hon, denna ”som-om-premiss” som litteraraturen förfogar över som gör det möjligt att berätta det möjliga och inte bara det faktiska, det vi kallar det verkliga. Där finns också spelrum för drömmar – och fantasi, även en sociologisk sådan.

I passager som dessa får också den kritik, eller rentav provokation, som ligger i underrubriken – ”Skönlitteraturens möjligheter och samhällsvetenskapens begränsningar” – en udd. Mestadels hörs den annars som ett åskmuller i fjärran. Dess blotta närvaro vittnar dock om en djärvhet och en vilja att tänka nytt. Det är en god början.

När jag lägger boken ifrån mig kommer den nöjda konferenskänslan över mig på nytt. Inte som en mättnad, men som en nyfikenhet att läsa mer. De nya perspektiven har öppnats på glänt och gett en aning om vilka tankelinjer som är bärkraftiga nog att åstadkomma förändring i kurslistor och seminarierum framöver, i lyckliga fall även i de offentliga debatten och de politiska samtalen. Vid sidan om de skönlitterära samtalen avspeglar de även en akademisk disciplin under förändring. Inflödet av emotionsstudier, genusforskning och nödvändiga omformuleringar av familjebegrepp och andra sociala relationsmönster pekar i riktning mot möjligheterna snarare än begränsningarna. Och, allra viktigast: det ger en fingervisning om fantasins outnyttjade potential i det vetenskapliga kunskapssökandet – och inte bara för sociologer.

Annelie Bränström Öhman är professor i litteraturvetenskap och genusvetenskap vid Umeå universitet.