Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

3/2016

Tema: Den ovillige medborgaren – Identitetspolitik, kunskapsrelativism och hotet mot det demokratiska samtalet
Konstarterna & medier
George Orwell
Som jag behagar – Essäer i urval
Natur & Kultur | 341 s | Isbn 9789127143142
Recensent: Kay Glans
Orwell var en visselblåsare om intellektuellas självcensur

George Orwells essäer kastar ljus över hans skönlitterära verk men är också intressanta som tidsdokument från 1940-talet. Både hans styrka och svaghet blir tydliga. Orwell kritiserar kommunismens praktik effektivt men har svårt att precisera varför revolutioner urartar. Av intresse i dag är inte minst hans resonemang om intellektuellas självcensur som fortfarande är lika aktuellt.

En bekant har just fått en son och funderar på vad pojken ska heta. När han var på en restaurang på Söder härjade två småpojkar runt i lokalen och när de kom förbi frågade han dem vilka namn de som pojkar helst skulle vilja ha. De svarade och sprang iväg. En stund senare satte sig en kvinna med allvarlig uppsyn bredvid den nyblivne pappan. Hon visade sig vara pojkarnas mamma och förklarade att hon konsekvent hade undvikit att ge dem en könstillhörighet så att de själva skulle kunna välja kön när de var gamla nog. Nu hade han förstört alltsammans genom att peka ut dem som pojkar. Detta är ett exempel på vad George Orwell kallade ”dubbeltänkande”, att ha två motsägande uppfattningar och acceptera båda. För nog visste mamman innerst inne att de var pojkar biologiskt, annars skulle deras frihet att välja könsidentitet inte ha varit så ömtålig.

Orwell har som få skönlitterära författare präglat den politiska föreställningsvärlden. ”Orwellsk” har blivit ett begrepp för ett genomkontrollerat samhälle. Flera av hans språkliga nyskapelser – inte minst ”nyspråk” (newspeak) självt – har blivit allmängods. När vi skriver Storebror med versal vet alla vad det syftar på. Hans dystopiska framtidsskildring 1984 har haft stor betydelse för hur vi uppfattar totalitära regimer i det förflutna och de farhågor vi artikulerar inför framtiden. En förnyad anledning att reflektera över Orwells samhällskritik har vi fått genom det urval av hans essäer som nu föreligger på svenska under titeln Som jag behagar. Urvalet har enligt förlaget gjorts med syfte att fördjupa förståelsen för de skönlitterära verken Djurfarmen och 1984, men de kastar också ljus på hans andra böcker. Essäerna har även ett värde som tidsdokument, inte minst när det gäller hur mycket man som samtida kunde förstå av händelserna på 30- och 40-talet. För det mesta är Orwell till sin fördel, men inte alltid.

Essäer förresten – ofta är texterna mer berättelser och krönikor. Orwell arbetade hårt på att göra sin prosa tillgänglig – han menade att den skulle vara som ett fönster – och i vissa avseenden lyckades han alltför bra. Det är väl generellt en förtjänst att inte krångliga till texter med abstrakta begrepp och teoretiska referenser och kanske var denna skepsis mot abstraktionen en orsak till att Orwell var motståndskraftig mot grandiosa visioner. Men denna a-teoretiska inställning gjorde också att han i sin kritik av totalitära ideologier hade svårt att belysa idéernas relation till praktiken. Att han inte tänkte mer systematiskt gör det svårt att bli klar över vilka uppfattningar han faktiskt företrädde.

Orwell kallade sig socialist, men vad menade han egentligen med socialism? (Åtskilliga som kände honom var övertygade om att han innerst inne var konservativ.) Ibland heter det att socialism är förstatligande av ekonomin. Men han var – eller blev – medveten om att när man avskaffar den ekonomiska friheten så försvinner också den intellektuella friheten. Han var heller ingen anhängare av utopiska visioner om ett kommande lyckotillstånd. Varken världsliga och religiösa paradis förmår väcka verklig entusiasm, konstaterar han. Lycka är inte ett statiskt tillstånd, utan temporär och förutsätter ständigt närvarande kontraster. En av hans mer träffande iakttagelser om nationalsocialismen är att den har insett hedonismens begränsade betydelser för människor. Vi eftersträvar inte alls bara bekvämlighet och tillfredsställelse, utan också prövningar och extatiska upplevelser som får oss att känna att vi är del av något större. (Jag tror nog att detta gäller generellt; helt klart att att det gällde Orwell själv. Han lockades av prövningar och umbäranden för att sedan kasta upplevelserna i ansiktet på läsaren. De som är känsliga för smuts och fysiskt förfall kan nog känna sig rätt otrygga om de följer Orwell på hans nedstigning till underklassen i Nere för räkning i Paris och London.)

Socialismens verkliga mål kan därför inte vara lyckan för den har alltid varit en sidoprodukt och kommer sannolikt att förbli det, fortsätter Orwell. Vad socialism handlar om är broderskap, att man som under det spanska inbördeskriget på den republikanska sidan solidariskt delar umbäranden – hade de meniga inga cigarretter så hade inte heller generalerna det. Broderskap av detta slag uppstår oftast under kollektiva prövningar som krig och det gällde också för Orwell. Han upplevde broderskap under spanska inbördeskriget och under andra världskriget. I essän ”Mitt land, höger eller vänster” berättar han att han på hösten 1939 hade en dröm, som gjorde klart för honom att han var patriot av hela sitt hjärta och att han var beredd att tjäna sitt land i kriget. Denna patriotism löpte genom nästan alla samhällsklasser och gjorde England till en stor familj – fast det var fel medlemmar som hade kontrollen. Det var bara genom en revolution som det engelska folkets anda skulle kunna frigöras och Orwell såg kriget som början på en revolution. Han stod långt från den nationalsocialistiska världsåskådningen och avvisade kategoriskt antisemitism och rasism, men ändå finns det en del likheter mellan hans uppfattning om broderskap och föreställningen om Volksgemeinschaft, som blev så betydelsefull i Tyskland från första världskriget och framåt; även den hade krigets delade prövningar som förebild.

Det var inte självklart för Orwell att ta ställning för Storbritannien i kriget. Hans upplevelser av imperiet, inte minst som polis i Burma, hade gjort honom skeptisk till det egna landet och han hävdade länge att ett eventuellt krig mellan Storbritannien och Tyskland var en kamp mellan imperialister som man skulle förhålla sig neutral i. Så sent som i september 1939 kritiserade han ”left-wing jingoes” för att de inte förstod att varje förstärkning av Storbritanniens militära styrka gav mer makt till reaktionen. Men så insåg han hur han kunde förena sin fientlighet mot imperiet med en kamp mot Hitler. Nationalsocialismen representerar en förstärkning av rasistiska hållningar som britterna precis har börjat skämmas för. ”Hitler är ingenting annat än ett spöke från vårt egna förflutna som reser sig upp mot oss.”

Blev då imperiekritikern Orwell nationalist under kriget? Det är inte lätt att pejla var han egentligen stod. På ett ställe i essäerna säger han att nationalism inte har någonting med rasism att göra, att den förmodligen är önskvärd till en viss punkt och att den hursomhelst är oundviklig. Senare hävdade han att han var patriot och att patriotism inte har något med nationalism att göra; patriotismen var kärlek till en särskild plats och ett särskilt liv som man tror är det bästa i världen, men som man inte har för avsikt att påtvinga andra folk. Den är defensiv både militärt och kulturellt. Nationalismen däremot är expansiv, eftersträvar mer makt och prestige, och kan inte skiljas från viljan till makt.

Visst, man kan kalla det patriotism om man vill, men den är rätt svår att skilja från sansade former av nationalism och den är inte alltid så defensiv om den upplever att dess särskilda liv på en särskild plats är hotad. Inte blir det lättare att begripa Orwells resonemang av att han också använder begreppet nationalism för att beteckna en rad olika former av okritisk lojalitet och entusiasm; den vanligaste formen av nationalism bland brittiska intellektuella var vid denna tid kommunismen, skriver han. Visst kan man förstå hans polemiska syfte att visa att kommunisterna, sina intellektuella pretentioner till trots, var lika okritiska till Sovjetunionen som en Tory-nationalist var till Storbritannien, men alldeles för många viktiga distinktioner offras för detta syfte.

När det gäller totalitarismen är det klart att Orwell förstod stalinismen bättre än nationalsocialismen och det var ju väsentligen den förra som hans kritik riktade sig mot i Djurfarmen och 1984. Men totalitarismbegreppet kom att omfatta både stalinism och nationalsocialism och tolkningen av totalitarismen som ett försök att kontrollera människor ner till minsta anletsdrag och tanke har också projicerats på nationalsocialismen, och blir där missvisande. Den kritik jag riktade mot Hannah Arendts Totalitarismens ursprung i förra numret av Respons är till vissa delar giltig även här. En sak som förenar Orwell och Arendt är uppfattningen att de totalitära rörelserna gör sig kvitt sina egna övertygelser, ja rentav vill förstöra förmågan att hysa övertygelser. En central tanke både i Orwells essäer och i 1984 är att totalitarismen ändrar sina dogmer från dag till dag. ”Renlärighet var detsamma som omedvetenhet”, som det heter i 1984. Men att vara flexibel av taktiska skäl betyder inte att man saknar grundläggande övertygelser. Att kommunister genom Molotov–Ribbentrop-pakten temporärt ändrade inställning till Nazi-Tyskland innebar inte att de slutade vara kommunister och anhängare av strävan mot ett klasslöst samhälle.

Orwell hade svårt att relatera den kommunistiska ideologin till den praktik han ofta effektivt kritiserar. I Djurfarmen förblir frågan om varför djurens revolution urartar obesvarad. Grisarna blir alltmer lika människorna, men vad beror det på? Är det för att de är onda eller för att de är intelligentare än de andra djuren? Makthavarna i 1984 sägs bara var intresserade av makten i sig, den är inte ett medel utan ett mål och de vill grunda en civilisation på hat. Kanske var Orwell tillräckligt mycket socialist för att vilja bromsa kritiken av kommunismen så att den inte utsträcktes till att omfatta de ideal om jämlikhet och klasslöshet som Orwell delade. Man kan erinra sig att han så sent som 1940 profeterade om en revolution i England, som kanske skulle få ”blodet att flyta i Londons rännstenar”. Min gissning är att om Orwell trängde djupare in i orsakerna till varför revolutionen urartar, skulle han vara tvungen att ställa frågan om inte förtrycket har sitt upphov i att man försöker avskaffa klasserna.

Andra aspekter av hans kritik av totalitarismen har stått sig bättre. Förnuftet och tron på objektivt fastställbara fakta anses numera ofta vara auktoritära, men Orwell lyfter helt riktigt fram att kännetecknande för totalitära regimer är att de inte accepterar tron på objektiv sanning. Nationalsocialisterna förnekade att det fanns en allmängiltig vetenskap, även när det gällde naturvetenskaperna, och försökte skapa en tysk fysik som alternativ till den ”judiska” relativitetsteorin. Den kritik Orwell riktar mot de totalitära rörelsernas historiesyn är fortfarande aktuell. I en av essäerna skriver han: ”Jag är villig att tro att historia till största delen är oriktig och tendentiös, men vad som är utmärkande för vår tid är tendensen att ge upp tanken på att historia kan skrivas sanningsenligt.”

Det styrande skiktet i 1984 skriver kontinuerligt om historien efter vad man ser som dagspolitiska behov. Det finns ett avlägset släktskap mellan detta och ambitionen i dag att rensa ut inslag som uppfattas som kränkande i det förflutna; historien ska anpassas till nuets värderingar och inte längre tillåtas berätta om dem som vi en gång var. I dag finns också en tro på språkets förmåga att styra tänkandet som påminner om nyspråkets ambition att göra vissa tankar omöjliga genom att förändra språket och beröva det dess historiska förankring. På gott och ont har språket sällan en sådan makt; även om man kallar en städare för hygientekniker handlar det om någon som städar åt andra och fanns det en negativ konnotation kring städare så lär den följa med eftersom verkligheten i stort sett är densamma. Kallar man tiggare för EU-migranter kommer folk att tycka samma sak om EU-migranter som de tycker om tiggare – eftersom realiteten förblir densamma.

Det är inte bara centraliserad tankekontroll som Orwell varnar för. Ett tema i hans essäer är den censur som intellektuella själva frivilligt utövar. När han skrev på 40-talet handlade det om kritik mot Sovjetunionen, som ofta bemöttes med argumentet att den spelar reaktionära krafter i händerna; därmed uppfattades frågan om dess riktighet som avförd från dagordningen. Orwell var en visselblåsare, som avslöjade den rädsla som präglar intelligentian även i Väst. Dess medlemmar är inte alls rädda för att stöta sig med den allmänna opinionen, tvärtom, det bekräftar bara deras identitet som orädda sanningssägare, vilket sedan gör det lättare att blunda för att de är mycket känsliga för den interna opinionen i intellektuella kretsar.

Om diskussionsklimatet bland brittiska intellektuella på 40-talet skriver Orwell: ”Nyckelorden är ’progressiv’, ’demokratisk’, och ’revolutionär’, medan det som du till varje pris måste undvika är att bli stämplad som ’borgerlig’, ’reaktionär’, och ’fascist’.” Parallellerna till i dag är uppenbara. Hur mycken diskussion om invandringens konsekvenser har till exempel tystats ner med hänvisning till att det gynnar Sverigedemokraterna? Hur mycken kritik av islam avfärdas med att den underblåser islamofobin? Nyckelorden är nästan identiska i dag, även om det inte längre är Sovjetunionen man tar hänsyn till.

Kay Glans är chefredaktör för Respons.

 

– Publ. i Respons 3/2016

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet