Ortodoxin, pietismen och gruvan

Med kyrkolagen 1686 tog den enväldige kungen ett fast grepp om den svenska kyrkan och prästerna. Det innebar inte att kyrkans inflytande på människors liv minskade. Urban Claessons avhandling tecknar ett porträtt av den stormaktstida prelaten Olof Ekman. Alla ingredienser i boken är intressanta, men ambitionerna överstiger ibland författarens förmåga.

Det tidigmoderna svenska samhället var i hög grad agrart. Städerna var små och utan tillstymmelse till större industriproduktion. Vapnen som behövdes till den svenska armén tillverkades i ett sinnrikt system av lokala små smedjor runt om i riket. Men undantag gavs och vi har exempel på större arbetsplatser där arbetarna levde under andra betingelser. Ett sådant var i samhällen där gruvnäringen dominerade. I Falun var större delen av befolkningen beroende av gruvan, som i sin tur hade ett betydande riksintresse. Sedan man lärt sig använda krutet i brytningen av malm, hade förutsättningarna att bryta djupare ner i jorden ökat. För svenskt vidkommande kom koppargruvan vid Falun att bidra till viktiga exportinkomster.

Att tillbringa större delen av livet långt nere under jorden var riskfyllt men framför allt annorlunda.

Men arbetet i gruvan erbjöd en onaturlig arbetsplats. Att tillbringa större delen av livet långt nere under jorden var riskfyllt men framför allt annorlunda. Medan bonden, drängen eller torparen, liksom soldaten, handelsmannen eller hantverkaren ständigt kunde hämta lärdomar för sina vardagssysslor i Bibeln, fanns inga liknande exempel för gruvdrängarna. Deras vardag var något okänt och nytt. Det riskfyllda manifesterades med full kraft vid ett stort gruvras 1687, som ännu i dag präglar gruvområdet. Ingen kunde tveka om riskerna och även om egentligen alla var införstådda med livets bräcklighet var det mer påtagligt i Falun än på de flesta andra ställen i riket; endast sjömannens liv var underkastat samma nyckfulla fara.

Den enda tröst och hjälp i livet som erbjöds var religionen. I reformationens spår dominerade kyrkan i var mans liv på ett ofta handgripligt sätt. Även om tron var en affär mellan Gud och den enskilde, lämnade överheten ingalunda dess praktiska hantering åt den enskilde. Året före gruvraset, alltså 1686, infördes fullt ut den svenska statskyrkan, då kyrkolagen antogs. Därmed tog den enväldige monarken ett fast grepp om kyrkan och prästerna. Det innebar att en sekellång kamp mellan kleresiet och den världsliga överheten bragtes till ett slut. Det innebar ingalunda en reduktion av kyrkans inflytande på människornas liv, snarare tvärtom. De enskilda stiften och deras ledning med biskoparna i spetsen fick en mer reglerad tillvaro, kyrkotukten blev en del av rikets lag och församlingsprästerna inordnades likt soldater i den kungliga samhällskontrollen. Kyrkoherdarna och prostarna fick en central uppgift.

Ett tydligt exempel på en sådan myndig prelat var Olaus Jonae Ekman som 1688 lämnade domprosttjänsten i Strängnäs för att bli kyrkoherde och prost i Falun. Han har nu beståtts en levnadsteckning av historikern Urban Claesson, själv verksam vid högskolan i Falun: Kris och kristnande. Olof Ekmans kamp för kristendomens återupprättande vid Stora Kopparberget 1689–1713. Pietism, program och praktik.

Bakom den långa och omständliga titeln ryms en mer ambitiös avsikt än att bara skildra en intressant stormaktstida prelat. Boken är ett resultat av ett forskningsprojekt som till en del är avsett att ge ett nytt perspektiv på relationen mellan ortodoxi och pietism. Särskilt har författaren velat, som han själv uttrycker det, ”koppla teologiska idéer till lokala utmaningar”.

Ibland blir måhända ambitionerna större än förmågan. Alla ingredienser är intressanta: stormaktstidens så ofta förtalade ortodoxi, den subjektiva religionens inbrott med pietismen och det lokala gruvsamhällets särskilda livsbetingelser. Problemen uppstår i hanteringen av dem alla. Bäst blir boken när den når konkretion och fokuserar på just Ekmans pastorala verksamhet. Ekman skapade en egen katekesförklaring, han ville få till stånd en allmän skola och en utbildning av stadens unga till goda och fromma kristna. Men Claessons skildring rymmer också en genomgång av Ekmans övriga författarskap, särskilt Sjönödslöftet (1680), som enligt författaren rymmer ett helt program för att göra riket frommare. Det innehåller en redogörelse för sakernas bedrövliga tillstånd och därpå förslag till förbättringar. Till inslag som lätt låter sig hänföras till pietismen hör att Ekman ville ställa tydliga krav på prästerna; också dessa måste ändra livsföring, bli mer andliga och därmed till föredöme för församlingen.

Vanligen brukar man förknippa pietismen med lekmannakonventiklar, alltså sammankomster av människor från olika hushåll för gemensam andakt. Sådant betraktades med misstänksamhet av överheten och blev 1726 förbjudet. Den privata andakten måste inskränkas till hushållet, där husfadern var ålagd att endast hålla sig till vissa bestämda inslag och i övrigt uppmuntra alla att flitigt gå i kyrkan.

Här fanns uppenbarligen ett dilemma för Ekman. Han framhöll visserligen den ursprungliga lutherska tanken på ett allmänt prästadöme, men kunde inte alls i sin fortsatta prästgärning medge sådan lekmannaverksamhet; den fick inskränkas till en ökad observans på medmänniskornas livsföring. Den sociala disciplineringen, som egentligen var så viktig inom den reformerta kyrkan och särskilt bland puritanerna, blev Ekmans praktiska tolkning av det allmänna prästadömet. Här förefaller han dock ha varit en klok och omdömesgill herde som visserligen iakttog kyrkotuktens regler men ofta lät nåd gå före strikt tillämpning.

Den sociala disciplineringen, som egentligen var så viktig inom den reformerta kyrkan och särskilt bland puritanerna, blev Ekmans praktiska tolkning av det allmänna prästadömet

Till bokens bättre partier hör hur Claesson noggrant försöker teckna bakgrunden till Ekmans tankegångar; det är ingalunda bara pietismens fader, Philipp Jacob Spener, utan även den ännu tidigare Theofil Grossgebauer som behandlas. Däremot saknar man en djupare levnadsteckning över Ekman. Denne lämnade en domprosttjänst för att bli kyrkoherde i Falun och därtill avböjde han 1692 att bli superintendent i Visby. Utan att ha grävt särskilt djupt i materialet stannar författaren för ett vagt antagande om Ekmans val i det fallet med att han möjligen led av skräck för sjön. Förvisso kan det ha varit orsaken men knappast till att han lämnade den formellt högre domprostbefattningen för att bli kyrkoherde i Falun. Här inställer sig hur som helst en undran hos läsaren.

Ekman var från Närke och kan knappast ha vetat något närmare om Falun då han valde den tjänsten. Möjligen innebar den en bättre lön än både den i Strängnäs och den i Visby, men Claesson har här alltså nöjt sig med vaga gissningar.

Mer problematisk är Claessons helhetsgrepp. Utan att egentligen försöka definiera ortodoxi eller pietism kastar han sig över sitt material och med övertygelse beskriver han ortodoxin som otillräcklig på pastoral nivå. En teologi inriktad på kontroverser och vederläggning av andra trosläror var knappast särskilt användbar för en själasörjare i kontakt med vanligt folk. Men det finns modern forskning som nyanserar denna bild. Ortodoxins präster var inte bara fokuserade på reformationsstridens lärofrågor och heller inte enbart inriktade på lagen, också hos dem fanns evangeliet. I sin ambition att måla övergången mellan ortodoxin och pietismen starkare förenklar Claesson historien och bortser från andra intressanta aspekter.

Redan tidigt markerade Ekman att han helhjärtat anslöt sig till de villkor som den karolinska tiden ställde på prästerskapet. Han betonade envist att det var överheten som skulle ha det övergripande ansvaret för kyrkan och självklart kände han sig inte besvärad av kungens kontroll. Tvärtom hörde han säkerligen till dem som stödde kyrkolagen. På denna punkt är Claesson summarisk och han beskriver kontakten mellan den kände motståndaren till en sådan kunglig kyrkopolitik, Moraprosten Jacob Boëthius, och Ekman, utan att vilja vidareutveckla den senares försiktiga agerande: Var det feghet och karriärhänsyn eller var det av övertygelse som Ekman förringade deras kontakter? För Boëthius gick det ju väldigt illa.

Överlag är Claessons framställning ojämn; det gäller också språket. Då han inledningsvis försöker teckna en bild av reformationsforskningen blir det ibland nästan obegripligt. Sannolikt beror det på hans ambition att på ett begränsat utrymme sammanfatta ganska komplexa forskningsdiskussioner. Det hade underlättat att följa hans resonemang rakt igenom boken om han inledningsvis hade stipulerat vissa centrala begrepp, såsom konfessionalisering, ortodoxi och pietism, inte minst med tanke på att han sedan applicerar dem på sin undersökning av Ekmans förkunnelse och gärning. Särskilt om det förstnämnda begreppet har han möjligen därtill förledd av vissa forskare fjärmat sig från den användning som är den gängse och som utgår ifrån reformationens såväl politiska som religiösa sammansmältning. Då han därför talar om ”pietistisk konfessionalisering” hade det verkligen tarvat ett längre förtydligande.

Claessons har uppenbarligen velat visa hur pietismen erbjöd en fördjupad religiositet i en större mening och han hävdar att under perioden 1689–1713 bör även kyrkolagen betraktas i ljuset av ett sådant behov – vad han med en mindre lyckat term kallar ”kristnande” – i den pastorala verksamheten. Här vill han mer än att bara bekräfta tidigare forskning, men då krävs en långt större tydlighet i begreppen och en mer distinkt argumentation för att övertyga läsaren.

Erland Sellberg är professor emeritus i idéhistoria vid Stockholms universitet.