Filosofi & psykologi

68-vänsterns långa marsch genom kyrkan

68-kyrkan
Johan Sundeen

Bladh by Bladh
491 sidor
ISBN 9789188429209

| Respons 2/2017 | 9 min läsning

I diskussionen om 68-vänsterns påverkan på olika områden har man tidigare förbisett dess inflytande på den kristna kyrkan. Johan Sundeens omfattande empiriska studie bryter därför ny mark i studiet av 68:orna. Här möter vi helt andra personer än de som vanligtvis förknippas med radikaliseringen under 60-talet.

Johan Sundeen. Foto: Bladh by Bladh

Under åren 2013–2016 ledde historikerna Svante Nordin och Lennart Berntsson forskningsprojektet ”Arvet efter 1968”, som finansierats av Axel och Margareta Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål. Projektet behandlar ur olika aspekter det inflytande som 68-vänstern har utövat över områden som medier, utbildningsväsende, utrikespolitik med mera. Det har utlovats att åtta monografier ska komma ur projektet. En av de studier som nu sett dagens ljus är idéhistorikern Johan Sundeens bok 68-kyrkan – Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989.

Kanske kan det i förstone förvåna någon att 68-generationen även anträtt den långa marschen genom de kyrkliga institutionerna. 68:ornas bastioner brukar vanligen anses vara kulturvärlden, universitetens humanistiska och samhällsvetenskapliga institutioner och medier. Men man behöver inte läsa länge i Sundeens studie för att förvissas om att det också inom svensk kristenhet fanns en krets, om än inte omfattande, som målmedvetet arbetade för att driva kyrkans budskap i en, måste man säga, vänsterextrem riktning. Det är detta politiska-religiösa arbete som utgör ämnet för Sundeens bok. I åtta kapitel redogörs initierat och utförligt bland annat för hur den kristna 68-generationen väcktes till politiskt liv av Vietnamkriget och av världskyrkomötet i Uppsala 1968, den för tiden karakteristiska dialogen mellan kristendom och marxism, den kristna fredsrörelsen, den latinamerikanska befrielseteologin samt biskoparna Jonas Jonsons och Lars Carlzons ställningstaganden och försvar för Maos Kina respektive Honeckers DDR.

Demonstration för fred och mot rasism under världskyrkomötet i Uppsala domkyrka, 1968. Foto Ragnhild Haarstad / TT bild

I fokus för studien står hur 68-kyrkan, som Sundeen kallar den, framträder som en politisk och religiös gruppering i svensk offentlighet under perioden 1965–1989. Vad betecknar egentligen dessa båda årtal? 1965 är året då den så kallade nya vänstern på allvar gör sitt intåg i svensk offentlighet. Tidigare inflytelserika debattörer såsom Ingemar Hedenius och Herbert Tingsten får nu se sig utmanade av en mer radikal generation, som vänder sig mot välfärdsstaten och den ideologilösa ”lyckliga demokratin”. ”Vi måste satsa på en total kritik av hela det borgerliga tänkandet – utilitarismen, Hedenius, SAP-retoriken i nutida valmanifest”, skriver Göran Therborn i En ny vänster från 1966. Den unga generationens engagemang gällde framför allt USA:s krig i Vietnam, alienationen i välfärdssamhället och den tredje världens nöd. De längtade ”efter stora problem, våldsamma brytningar, sensationer för själen”, för att använda sig av Tingstens ord i Från idéer till idyll (1966). 1989 är året för den östeuropeiska realsocialismens fall. Det är slutåret för den resoluta tilltron till socialisering av produktionsmedel och planekonomi. Vänstern börjar nu i stället i större utsträckning intressera sig för multikulturalism, feminism och hbtq-frågor. Fiendebilden förblir dock densamme: det liberala västerländska samhället.

Sundeen kategoriserar, med inspiration från vetenskapsteoretikern Ludwik Fleck, 68-kyrkan som ett ”åsiktskollektiv”. Med denna term avser han en grupp som hyser liknande åsikter inom ett visst område och som aktivt arbetar för att befrämja dessa idéer. Det finns, menar Sundeen, en kontinuitet i åsikter och i ställningstaganden i åsiktskollektivet under perioden 1965–1989. Ett arv efter 1968 förvaltas. Det är framför allt medlemmar i Svenska kyrkan som räknas till 68-kyrkan, men även frikyrkofolk och katoliker återfinns i Sundeens berättelse. Kännetecknande för 68-kyrkan är att den utgör en förhållandevis liten grupp som ändå lyckas få ett stort genomslag i medier och i kyrklig opinionsbildning. Flera av den kristna sextiotalsvänsterns mest energiska företrädare skulle komma att inta framskjutna positioner inom Svenska kyrkan och inom akademin.

Sundeen överblickar i boken ett stort källmaterial i form av inlägg i dagstidningar, tidskriftsartiklar, pamfletter, debattinlägg med mera. Genom ett ”strukturerat sammanförande” av teman, aktörer och nätverk som återfinns i materialet vill han skapa ”en mosaik över 68-kyrkan”. Vad framträder som motivet i denna mosaik? Ett genomgående drag i 68-kyrkans teologiska ställningstaganden är att man omtolkade traditionella kristna begrepp som synd, rättfärdighet, Guds rike och frälsning och gav dem ett världsligt och vänsterpolitiskt innehåll. På detta sätt kunde den religiösa och politiska vokabulären på närmast omärkligt vis gå upp i varandra. Kristendomens transcendenta innehåll ersattes med ett politiskt och socialt budskap. Jonas Jonson, biskop i Strängnäs stift 1989–2005, skrev till exempel i Kina, kyrkan och kristen tro (1975) att ”Kinas revolution bör ses som ett led i Guds handlande. Revolutionen har fört mänskligheten ett steg framåt mot fullbordandet av Guds plan”. Revolutionen och utbredandet av Guds rike sammanfaller således. På det politiska planet delade man helt och hållet den övriga 68-vänsterns uppfattningar. Antikapitalism, maoism, marxism-leninism etcetera var lika självklara uppfattningar i den kristna vänsterns led som i den profana. Den kristna vänstern led i själva verket, om vi får tro Sundeen, av ett slags lillebrorskomplex inför den profana vänstern och gjorde allt för att bli en respekterad del av den.

Den som tidigare läst böcker och artiklar om 60-talsradikaliseringen i Sverige har bekantat sig med ett visst persongalleri och ett antal för tiden centrala böcker, tidskrifter, organisationer och händelser. Göran Palm, Jan Myrdal, Sara Lidman, Göran Therborn, C. H. Hermansson är till exempel namn som ständigt återkommer i diskussionen om 60-talets vänstervåg. Böcker som gjort avtryck i forskningen om decenniet är En orättvis betraktelse (Göran Palm), En ny vänster (Göran Therborn med flera), Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (Jan Myrdal), Vänsterns väg (C. H. Hermansson) med flera. Det intressanta med Sundeens framställning är att det är helt andra författare och böcker som man möter i hans material. Centrala namn i den kristna 60-talsvänstern är bland andra Per Frostin, Carl-Henric Grenholm, Jonas Jonson, Henry Cöster, Martin Lind, Elisabet Hermodsson och Anders Westerberg. Runt dessa unga ivrare fanns en äldre och mer etablerad generation som på olika sätt stödde deras strävanden. Ann-Marie Thunberg och Carl Gustaf Boëthius är två exempel på sådana personer.

Precis som för den profana vänstern var Vietnamkriget en viktig orsak till de unga radikalernas engagemang. En för den kristna vänstern specifik impuls var emellertid också världskyrkomötet i Uppsala 1968. Här framträdde flera av de personer som senare skulle inneha en väsentlig roll i åsiktskollektivet 68-kyrkan, såsom Martin Lind, Carl-Henric Grenholm och Per Frostin. Flera av deltagarna har senare själva vittnat om den formativa roll som världskyrkomötet och dess radikala agenda hade för deras fortsatta utveckling. Grenholm, Lind och Frostin publicerade tillsammans med Ingmar Näslund antologin Kristen vänster (1969), som utövade ett stort inflytande på 68-kyrkan under tidigt 70-tal. I denna antologi sammanförs på tidstypiskt sätt bibliska händelser och motiv, till exempel Gamla Testamentets Exodusberättelse och profeternas samhällskritik, med ställningstaganden för socialism och kritik av den borgerliga och kapitalistiska samhällsordningen. Kristi sanna efterföljare finns i dag inte inom kyrkorna, menade de, utan marscherar under de smattrande röda fanorna. Författarna eftersträvar inte, betygar de, en socialism som ”är mer ’kristen’ än övrig socialism”.

En person som var respekterad både i den kristna och profana vänstern var Elisabet Hermodsson. Hon är den av medlemmarna i 68-kyrkan som Sundeen ger det mest sympatiskt tecknade porträttet. Till skillnad från de andra aktivisternas ”enformiga indignationsprosa” finns hos henne en ”framställningsart av annan kvalitet” och en större komplexitet i tänkandet. I sin inflytelserika Rit och revolution (1968) blåser även Hermodsson till strid mot Tingsten och Hedenius. Tingstens proklamerande av ideologiernas död och Hedenius upphöjande av den analytiska filosofin som den enda giltiga formen för tänkande finner ingen nåd inför hennes ögon. Dessa tankar står i vägen för de två ”helhetssyner”, marxism och kristendom, som Hermodsson bryter mark för i sin bok.

Sundeen har i sin studie av 68-kyrkan bidragit till att fylla en lucka i forskningen om sextiotalsradikaliseringen. Paradoxalt nog är det en lucka vars existens många forskare förmodligen inte ens var medvetna om. I 1968 – När allting var i rörelse (2002) diskuterar historikern Kjell Östberg olika aspekter av sextiotalsradikaliseringen som ännu återstår att utforska. Han tar bland annat upp 68-generationens påverkan på vetenskapen och deras betydelse för värdeförskjutningar för samlevnadsformer. Men kyrkan och kristenheten nämns inte. I och med att Sundeens bok är en pionjärstudie är det också naturligt att den innehåller mycket redovisning av empiri. Källmaterialet är, som har framgått ovan, omfattande. Detta får emellertid till följd att den teoretiska analysen ibland tvingas stå tillbaka.

Sundeen använder sig, som tidigare nämnts, i sin studie av termen ”åsiktskollektiv” som är en modifiering av Ludwik Flecks ”tankekollektiv”. ”Tankekollektiv” är hos Fleck ett korrelat till ”tankestil”. Det hade, menar jag, varit intressant om Sundeen i större utsträckning också skulle ha intresserat sig för att syntetisera, eller ”strukturerat sammanföra”, 68-kyrkans sätt att resonera och argumentera i en övergripande tankestil. Sådana ansatser finns redan implicit i boken. Sundeen diskuterar till exempel hur den kristna vänstern typiskt sett mötte invändningen att kristna förföljs i av dem omhuldade diktaturer eller hur det förföriska begreppet ”strukturellt våld” sattes i arbete. Dessa slags analyser kunde med fördel ha legat till grund för skapandet av en idealtyp över hur 68-kyrkan resonerade. En tydligare beskrivning och sammanfattning av 68-kyrkans övergripande tankestil skulle också ha gjort det lättare att dra paralleller till dagens kristna vänster och deras typiska sätt att argumentera. Detta är dock bara en randanmärkning till ett intressant och stimulerande arbete som bryter ny mark i studiet av 68:orna och deras långa marsch genom institutionerna.


Henrik Lundberg

Henrik Lundberg är universitetslektor i sociologi vid Göteborgs universitet. Han forskar i ämnet kunskapssociologi. I Respons skriver han om sociologi, filosofi och religion, samt alla möjliga kombinationer däremellan. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Universitetet rör sig i skilda riktningar men står samtidigt kvar
    Universitetets idé – Sexton nyckeltexter Thomas Karlsohn (red.)
  2. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  3. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  4. Konstarterna & medier
    Aktivistisk poesi som vill förändra världen
    Poesi som politik – Aktivistisk poetik hos Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad Evelina Stenbeck