Påminnelse om kärlekens närvaro i litteraturen

Torsten Rönnerstrands bok är som litteraturhistoriskt översiktsverk överskådligt och informativt. Texten är fint sammanhållen och övergångarna och dialogerna mellan kapitlen har skrivits av en noggrann och omtänksam författare. Dock saknar man många viktiga kvinnliga representanter i urvalet.

Det är med förväntan jag slår upp Torsten Rönnerstrands Kärleksinviter i litteraturen från Bibeln till Millenium. Det är en gedigen samling inviter av amoröst slag som författaren satt samman – hela 48 kapitel där de flesta behandlar ett enskilt författarskap. Huvudsyftet med att sätta samman en sådan tematisk översikt anger Rönnerstrand som ”både pedagogisk och humanistiskt”. För det första kan den fungera som handbok i förförelsekonst (som en blinkning till Ovidius Ars amatoria), för det andra som historiebok och för det tredje, genom att visa på relevansen av kärlek i dess olika former, som ett bidrag till ”mänsklighetens fortlevnad och välbefinnande”. Redan vid innehållsförteckningen blir jag dock förvånad över urvalet. Endast nio av bokens kapitel tillägnas kvinnliga poeter eller författare, åtta nämnda vid namn i kapitlens titel och den nionde, Beatrice av Dia, som del av kapitlet ägnat åt den provençalska trubadurlyriken. De övriga åtta utgörs i kronologisk ordning av Sapfo, Jane Austen, Charlotte Brontë, Selma Lagerlöf, Irène Némirovsky, Tove Jansson, Marguerite Duras och Maja Lundgren. Till dessa aspekter ska jag återkomma.

Låt mig i stället börja med en diskussion av det som ingår i boken, vilket är en omfattande samling litterära verk, där amorösa förfrågningar på olika sätt gestaltas från antiken till och med 2010-talet. Författaren inleder med Homeros, Sapfo och Platon, går vidare genom medeltiden med Dante Alighieri, flyter över i upplysning med Johann Wolfgang von Goethe, Austen och vidare mot realismen med Gustave Flaubert. Nittonhundratalet representeras av Lagerlöf, Brecht, Leonard Cohen och Duras för att sedan avslutas i 2000-talet med Theodor Kallifatides och David Lagercrantz. Däremellan strömmar många fler författarskap förbi i en fint sammanhållen och löpande text, där övergångar och dialoger mellan kapitel skrivits fram av en noggrann och omtänksam författare.

De antika verken speglar gestaltningen av kärleken inom litteraturens tre huvudgenrer och redan här etableras författarens stilistiska knep att låta karaktärer, myter och troper löpa som röda trådar genom kapitlen. I den äldsta litteraturen utgörs denna tråd främst av berättelsen om (sköna) Helena och Paris, som återfinns i såväl Homeros epos, Sapfos lyrik, Herodotos historieskrivning och de grekiska dramerna. Genom att följa karaktären Helena i flera verk blir det tydligt att tolkningen av hennes roll och agerande inte är enstämmig. Å ena sidan gestaltas hon som en äktenskapsbrytare och som ett varnande exempel, medan hon å andra sidan i exempelvis Euripides dramer Trojanskorna och Helena representeras som modig och klok och som en ”förebild för hela Grekland”. Som Rönnerstrand visar är alltså bilden av Helena mångbottnad redan i det antika Grekland.

Som Rönnerstrand påpekar speglar litteraturen troligtvis en social verklighet präglad av sådant som korståg, under vilka männen var frånvarande från hemmet under långa perioder.

I författarens läsning av medeltidens litterära kärleksinviter är den provençalska trubadurlyriken avgörande. Trubadurens uppvaktande kärlekslyrik till en förnäm dam och idealet om utomäktenskapligt, ofullbordat begär blir stilbildande. När de kvinnliga trubadurerna tar pennan i handen och ger sina gensvar behåller de den idealiserade positionen och kan genom den gestalta erotiskt begär till en älskare. Som Rönnerstrand påpekar speglar litteraturen troligtvis en social verklighet präglad av sådant som korståg, under vilka männen var frånvarande från hemmet under långa perioder. Detta gav kvinnorna, furstinnorna, högsta maktposition och ”kring dessa mäktiga kvinnor flockades stora skaror uppvaktande män, som på olika sätt var beroende av härskarinnans välvilja”, som författaren uttrycker det. Den äkta mannens frånvaro tillsammans med att det aristokratiska äktenskapet under perioden framför allt innebar en affärsuppgörelse bidrog således till en syn på kärleken som en utomäktenskaplig praktik, vilken gestaltas i trubadurlyriken och dess stiliserade kärleksinviter.

Idealet om en dyrkan av den upphöjda damen gestaltas inte bara i de sydfranska regionerna utan sprider sig, tätt sammanflätad med såväl en växande Mariadyrkan och en nyplatonsk filosofi, till de nordfranska riddarromanerna och till de italienska poeterna. I Italien utvecklas stilen till il dolce stil nuovo med Dante Alighieri som en av de främsta poeterna. I Kärleksinviter fokuseras dock inte den aspekten av Dantes litterära verk och bidrag, men likväl den kända episoden i sång fem om Paolo och Francesca i Dantes magnum opus, Den gudomliga komedin. I episoden, som är baserad på en verklig händelse, får läsaren lära sig att läsning av kärleksberättelser kan fungera som ”förtäckta kärleksinviter”, som Rönnerstrand formulerar det. Francesca och hennes svåger Paolo läser nämligen en scen ur Chrétien de Troyes kända riddarroman om Lancelot och Guenièvre och blir så påverkade av det amorösa innehållet att de möts i en kyss: ”Vi läste om hur eftertrådda läppar / som log, av denne älskare blev kyssta; / och han som aldrig ifrån mig ska skiljas // kysste helt skälvande mig då på munnen” (i Ingvar Björkesons översättning). Enligt den verkliga händelsen ertappas de kyssande tu av Francescas make och straffas båda två för sitt brott med döden. Därav återfinns de i helvetets andra krets i Dantes Inferno.

Rönnerstrand rör sig, efter kapitel om Giovanni Boccaccio och den medeltida balladen, kronologiskt mot renässansen som representeras av tre författarskap: Pierre de Ronsard, den franske poet som enligt Rönnerstrand bjuder på en av fransk lyriks ”mest gripande kärleksinviter” i dikten ”Quand vous serez bien vieille” (1578), Cervantes Don Quijote (1605) och Shakespeares Hamlet, vilken han anses ha skrivit mellan 1599–1602. I dessa kapitel ges en överskådlig och informativ analys av paralleller mellan tidigare epoker. Exempelvis diskuteras betydelsen av antikens mytologi och filosofi för Ronsard och hur den höviska traditionen approprieras och samtidigt förlöjligas av Cervantes i Don Quijoutes fantasifulla förvandling av en bondflicka (som han aldrig träffat) till den förnäma och upphöjda damen Dulcinea av Toboso.

I gränslandet där renässans anses övergå i klassicism och barock finner vi kapitlet om Molière, den franska 1600-talsdramatikern, och dramat Tartuffe (1666). Här avslöjas bluffmakaren Tartuffes falska kärleksinviter, då hans plan är att gifta in sig i en förnäm familj, av den bortlovade brudens mor Elmire. Medan herrn i huset, den tilltänka brudens far, går på allt Tartuffe säger genomskådar Elmire omedelbart lögnaren. Rönnerstrand förklarar: ”Att Elmire så lätt genomskådar frasernas tomhet hänger nog samman med att hon i likhet med många andra av epokens kvinnor är både bildad och beläst.”

Med det citatet kan vi återkomma till mitt bekymmer med bokens urval. Jag förvånas nämligen över hur det inte finns en enda kvinnlig representant från just renässansen eller barocken, när det finns så många skrivande kvinnor att diskutera från dessa perioder – inte minst i fråga om representationer av kärlek. Margareta av Navarra, Louise Labé, Madame de La Fayette, Vittoria Colonna, Gaspara Stampa och många fler, vilkas litterära verk är fyllda av kärleksinviter, tillägnas varken några kapitel eller nämns i prologen. Även sett ur ett helhetsperspektiv hade andelen kvinnor i urvalet väl kunnat utökas för att proportionerligt uppnå en mer balanserad nivå. På så vis hade Kärleksinviter kunnat bidra till en än mer rättvisande bild av kärlekens och litteraturens mångfald.

Bland de många avsnitt som behandlar 1700–1900-talet står de om Strindberg ut, dels eftersom det är det enda författarskap som behandlas i två kapitel, dels eftersom dessa kapitel är mer omfattande än majoriteten. Rönnerstrand visar här sitt intresse för författaren bakom verket, vilket sedan blir återkommande i senare läsningarna av exempelvis Lars Norén och Maja Lundgren. Norén och Lundgren är för övrigt två av de författarskap som ger röst åt den antika myten om Narcissus och Echo, vilken populariserades och spreds genom den romerska poeten Ovidius verk Metamorfoser. Myten om pojken som förälskar sig i sin egen spegelbild och avfärdar nymfen Echos kärleksinviter är, liksom Ovidius verk generellt, återkommande i Kärleksinviter, inte minst bland författarskapen från 1900-talet och framåt som diskuteras. Det är en intresseväckande iakttagelse som kan analyseras ur olika vinklar, där Rönnerstrand exempelvis korsläser litterära användningen av myten i Noréns dramatik och dagböcker. På så vis faller analysens fokus på författarens alter egons narcissistiska personlighetsdrag, och delvis då även på självframställning i förhållande till kärleksinviter och relationer.

Just Strindberg, Norén och Lundgren skriver inom genrer som ofta skapar debatt och den självbiografiska romanen har som bekant diskuterats särskilt ingående de senaste årtiondena. Lundgrens Myggor och tigrar skapade stor uppståndelse för sammanblandningen av verklighet och fiktion när den gavs ut 2007, vilket Rönnerstrand också understryker. Han ställer sig kritisk till att läsa Lundgrens roman och dess karaktärer rent biografiskt och belyser sitt argument genom att redogöra för tidningsartiklar som Lundgren skrivit, vilka behandlar just psykoanalytiska förståelser av narcissism. Mot denna bakgrund kan spåren av Narcissus och Echo i Myggor och tigrars karaktärer förstås, inte som baserade på författarens egna erfarenheter, utan som en ”lek med roller, baserade på föreställningar hämtade från modern psykiatri”.

Något som blir mer förekommande när vi rör oss genom århundradena i bokens avsnitt är att kärleksinviterna som sådana får en underordnad betydelse och snarare fungerar som inkörsportar till bredare, ofta intresseväckande, diskussioner om andra relaterade aspekter, såsom krig och politik. Så är exempelvis fallet med kapitlen om Berthold Brechts drama Mor Courage och hennes barn (1941) och Theodor Kallifatides böcker Med sina läppars svalka (2014) och Slaget om Troja (2018). Rönnerstrand påpekar i prologen, som nämndes inledningsvis, att boken är tänkt att ”fungera som en lärobok i konsten att inleda kärleksrelationer”, men också som en historiebok ”där varje kapitel behandlar antingen ett nytt skede i mänsklighetens historia – eller kompletterar bilden av ett skede som redan börjat skildras”. Bokens pedagogiska anslag resulterar i att den skriver in sig som en litteraturhistorisk översikt, vilket även det är författarens uttryckta intention. Han anger nämligen Erich Auerbachs Mimesis – Verklighetsframställningen i den västerländska litteraturen från 1946 som direkt inspirationskälla. På så vis är kontextualiseringen bärande i förståelsen av varje verk genom dess egen samtid.

Författaren lyckas i sin ansats att påminna om kärlekens närvaro och väsentlighet genom den europeiska litteraturens historia.

De många och långa citat som återges i Kärleksinviter är troligtvis en stilistisk konsekvens av den pedagogiska intentionen. Citaten är ofta befogade för att läsaren ska kunna följa resonemanget, de hjälper oss att få en känsla för verk vi inte känner till eller friskar upp minnet angående de vi läst för en tid sedan. Vissa citat tenderar dock att bli väl omfattande och upprepande, då författaren själv är en flitig återberättare av vad som sker i texterna som diskuteras. Det skapar en viss obalans där citaten stjäl utrymme från författarens diskussion. Eftersom vi har att göra med ett översiktsverk tycks dessutom författarens egna mer fördjupade analyser ibland få stå tillbaka för generella och traditionella tolkningar.

Sammantaget ger Kärleksinviter en litterär översikt från antiken till 2000-talet över ett stort antal verk där ingången till urval och analys utgörs av amorösa repliker. Författaren lyckas i sin ansats att påminna om kärlekens närvaro och väsentlighet genom den europeiska litteraturens historia. Huruvida boken kan komma att fungera som handbok i förförelsekonst eller uppbåda inspiration till mänsklighetens fortlevnad (likt de känslor som uppstod mellan Paolo och Francesca i läsningen av riddarromanen), är upp till varje läsare. Som litteraturhistoriskt översiktsverk är den omfattande, överskådlig och informativ. Men där greppet och temat öppnar för spännande läsningar och möjligheter att ta fasta på sådant som tidigare förbisetts i konstruktionen av en traditionell västerländsk kanon, såsom kvinnors litterära produktion, bjuder urvalet inte på några större överraskningar eller omskrivningar.

Johanna Vernqvist är disputerad i Språk och kultur och är för närvarande associerad forskare vid Linköpings universitet med litteraturvetenskap som ämnesinriktning. Hon forskar om tidigmoderna gestaltningar och förståelser av kärlek, genus och sexualitet.