Konstarterna & medier

Anteckningar från ett akademiskt källarhål

Ett år av akademiskt skrivande – Erfarenheter och arbetstekniker för unga forskare
David Larsson Heidenblad

Studentlitteratur
128 sidor
ISBN 9789144140568

| Respons 5/2020 | 5 min läsning

David Larsson Heidenblads tid som post-doktorand i en oansenlig källarlokal på Lunds universitet resulterade inte bara i en ny forskningspublikation utan även i en till synes oansenlig volym om det akademiska livets sorger och glädjeämnen. Boken är läsvärd för alla som ska eller har doktorerat och för handledare som behöver påminnas om hur det ser ut från andra sidan.

Historikern David Larsson Heidenblads bok Ett år av akademiskt skrivande började som en blogg som dokumenterade forskarvardagen och arbetet med hans andra monografi. Att skriva en andra bok är en mytomspunnen etapp i forskarlivet och förblir kanske just därför en gäckande fantasi för många. Författaren tänkte att det skulle kännas mer överkomligt att förverkliga detta krävande projekt om han delade processen med andra. Ett år senare publicerades bloggen som en bok.

Författarens dotter hade tydligen varit föga imponerad när boken kom från trycket. Visst är den på blyga 128 sidor, har mjuka pärmar och grafiskt omslag. På ett sjuårigt barns klarsynta sätt fångade dottern universitetsvärldens outtalade och ytliga anspråk: att stora tankar ska förpackas exklusivt och ta stort utrymme. Sin oansenlighet till trots rymmer denna bok faktiskt en revolution för forskarvärlden.

David Larsson Heidenblad befinner sig, liksom undertecknad, på det utmanande karriärsteget mellan postdok och fast anställning. Utsattheten och sårbarheten i det unga forskarlivet frapperade mig när jag läste boken från pärm till pärm. Som doktorand har man (på gott och ont) handledare omkring sig, en tydlig uppgift (avhandlingen) och ingår i ett stöttande doktorandkollektiv. I backspegeln inser jag hur det ofta kompenserade för oerfarenheten. Under postdok-tiden befinner man sig som på ruta ett igen, men målen är fortfarande tydliga (publicera så mycket som möjligt) och toleransen mot misstag finns ännu. Några år och skrifter senare skördar vi frukterna av tidigare gjorda val. Publikationerna bör vara många, men också kvalitativa. Anspråken växer på att göra avtryck i forskarsamhället. Doktorandkollektivet har tagit olika vägar. Det är alltför enkelt att fastna i avund och idealisering av vad andra har uppnått i stället för att glädjas åt sin egen forskning. Många av oss är mer obenägna att tillstå osäkerhet och brister, och att be om hjälp. Vi stänger dörren till vårt kontor – om vi har sådan tur att vi har något – med skrivandets påträngande demoner som enda sällskap.

Utsattheten och sårbarheten i det unga forskarlivet frapperade mig när jag läste boken från pärm till pärm.

Larsson Heidenblad berättar att han var en lovande doktorand som något år efter disputation förpassades till ett av källarrummen på LUX i Lund. Det isolerade källarrummet som företeelse och metafor är fångat på kornet och är ett av mina favoritinslag i boken. Väl där insåg han att han måste ta sig därifrån själv – eller snarare genom att aktivt ta hjälp av andra. Författaren mejslar ut en forskarpersona av ödmjukhet, uthållighet och systematik, vars krokiga vägar framåt är inspirerande att ta del av. Han har en stor familj och arbetar enligt egen utsago nio till fem. Han verkar inte heller vilja byta från det lärosäte där han har varit sedan studenttiden. Med den akademiska kulturens fordran på forskarmobilitet och personliga försakelser är det trösterikt att läsa.

”Källarhålet” på Lunds Universitet. Foto David Larsson Heidenblad

Flera svåra ämnen berörs i boken, och författaren delar med sig av besvikelser och motgångar. Vissa känsliga ämnen som bristen på jämställdhet i akademin eller forskarmobilitet avhandlas dock i allmänna ordalag eller via andra personers tankar och insikter. Jag hade önskat att David Larsson Heidenblad här trädde fram tydligare med sina erfarenheter och lösningar, för jag är övertygad om att de vore både kloka och välfunna. När han själv undervisar i akademiskt skrivande visar han sin ettårsplan, men inte sin femårsplan, den som handlar om de långsiktiga målen. Förmodligen är detta också symptomatiskt. Det är fullt begripligt att inte vilja framstå som alltför kontroversiell eller ambitiös, särskilt inte när man skriver inifrån ett system som man själv är beroende av. Snarare än en kritik är dessa anmärkningar en inbjudan till David Larsson Heidenblad att fortsätta berätta om sina erfarenheter i den takt som känns rimlig.

Vi talar ständigt om stress, tidspress och missade deadlines, jäktar ständigt vidare utan att reflektera kring – eller ifrågasätta – vad dessa ymniga och tidsödande publikationer faktiskt bör åstadkomma och hur vi alla skulle må bra av att göra mindre, fast bättre.

Under läsningen uppmuntras jag att fortsätta ett av bokens samtal, om det akademiska livets ”varför” lika mycket som ”hur”. Vi talar ständigt om stress, tidspress och missade deadlines, jäktar ständigt vidare utan att reflektera kring – eller ifrågasätta – vad dessa ymniga och tidsödande publikationer faktiskt bör åstadkomma och hur vi alla skulle må bra av att göra mindre, fast bättre. Om precis detta handlar förvisso ett av inläggen i boken (”Less but Better”). Däremot får vi inte ta del av några konkreta exempel på hur författaren har resonerat kring sina professionella vägar, i synnerhet om vad han själv har behövt välja bort och varför. Och genom läsningen av David Larsson Heidenblads bok växer min nyfikenhet på en fråga som inte besvaras: hur prioriterade han för att hinna skriva inläggen i bloggen?

Men kanske skjuter mina randanmärkningar förbi målet. David Larsson Heidenblads syfte handlar nämligen om något mycket större än honom själv. I det allra sista inlägget formulerar han sin vision klart och koncist: att genom bloggen ”verka för en kulturförändring inom akademin. Jag vill att vi ska tala mer om det som är svårt och känsligt. Jag vill att vi ska hjälpa varandra med att hantera vår gemensamma forskartillvaro på ett bättre sätt. Och jag vill att forskningens mänskliga sidor ska synas och tas hänsyn till”. Den officiella förklaringen kring opublicerade manus i skrivbordslådan eller oförlösta akademiska karriärer handlar ofta om tidsbrist och tillfälligheter. I grunden handlar de dock om djupt personliga hinder och drivkrafter. Genom att bearbeta dem gemensamt kan vi undvika att yrkesmässiga haverier blir personliga. Låt oss betvinga rädslorna genom att tala om dem. I detta arbete är David Larsson Heidenblads bok en lysande följeslagare.

Publ. i Respons 5/2020
TEMA | Vakta din tunga!

My Hellsing

My Hellsing är fil. dr i historia vid Uppsala universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark