Affischens betydelse förblir oklar

Den svenska flaggan, moder Svea och Engelbrektsbågen var vanliga symboler på valaffischerna under 1920- och 1930-talet, särskilt hos partierna till höger på den politiska skalan. Anslaget var ofta konfrontativt. Vänsterns affischer bar teckningar på tjockmagade kapitalister. Retoriken och bildsymboliken syftade till upplysning och mobilisering.

Nicklas Håkansson, Bengt Johansson och Orla Vigsø, alla verksamma vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet, analyserar de svenska valaffischernas utveckling under hundra år. Rikliga exempel illustrerar hur valpropagandan har genomlöpt flera distinkta faser.

Efter det demokratiska genombrottets ideologiska strider följer en period av folkhemsbygge och framtidsretorik. Historien är bortraderad från valaffischerna under 1940- och 1950-talet. Pilar och andra grafiska symboler pekar framåt, mot ett samhälle som ska formas. Kring 1960 har reklamens estetik slagit igenom i partiernas propaganda. Fotografier, inte minst på partiledarna, blir vanliga. Partierna presenterar sig genom symboler, så småningom i ett noggrant utvecklat blomsterspråk. Hänvisningarna till speciella grupper och idéer får ge vika för allmänna budskap som ”mänskligt samhälle” och ”trygghet i gemenskap”. Valet 1991 signalerar att en ny fas hade inletts. Socialdemokraterna gick fram med hårt stajlade porträtt av Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Allan Larsson. De politiska särdragen tonas ner, affischerna blir en del av genomtänkta kampanjer som utformats av professionella marknadsförare. Konfliktnivån är låg, budskapen är allmänna. Förtroendeskapande och imagebyggande kännetecknar denna senaste fas i det offentliga rummets historia.

Valaffischerna inbjuder till många reflektioner över kommunikation, estetik och retorik. Men frågan om vilken betydelse som valaffischerna har förblir obesvarad. Författarna konstaterar att det finns få undersökningar om affischeringens effekter. En enstaka mätning av väljarnas val av kandidater i danska kommunalval tillåter inga långtgående slutsatser. Boken avslutas med den något snopna kommentaren att valaffischen kanske har blivit en del av en svensk tradition, ungefär som julgran till jul och sill till midsommar.

Olof Petersson är statsvetare.