Akademins bristande mångfald och jämställdhet

En ny antologi granskar jämställdhet och mångfald inom akademin och ger en pessimistisk bild. Författarna visar bland annat att strävan efter ett mer heterogent universitet i dag oftare motiveras utifrån ekonomi än rättvisa. Tyvärr ges inga förslag på hur trenden ska brytas.

Det är ofta en bra idé när forskare som är engagerade i ett och samma problemkomplex bestämmer sig för att publicera tillsammans. I denna bok handlar det om arbetet för jämställdhet, likabehandling och mångfald i den vetenskapliga världen. Bidragen är sprungna ur delvis samma praktikgemenskap: akademiker som på olika sätt arbetar för och forskar om likabehandling, mångfald och inkludering. Några kategorier som är viktiga i tankeproduktionen i denna gemenskap är jämlikhet, jämställdhet, ras, utländsk och svensk härkomst, heterosexualitet, homosexualitet, funktionsnedsättning samt frånvaro därav.

Som en gemensam kunskapsbas finns data som visar att den svenska vetenskapliga världen i sina enskilda delar är starkt homogen. I toppen finns en stor majoritet manliga professorer, oftast av svenskt ursprung. På mindre meriterade positioner finns de kvinnliga lärarna som adjunkter och lektorer. Relativt få kvinnor och forskare med utländsk bakgrund tar sig till den vetenskapliga toppen, och ännu färre har icke-vit hy eller en funktionsnedsättning. Diskriminerande och exkluderande krafter gömmer sig tydligen i till synes objektiva sakkunnigprövningar och rekryteringsprocesser.

På Sveriges alla lärosäten bedrivs arbete mot diskriminering och för likabehandling. I det arbetet brottas två synsätt med varandra. Å ena sidan finns det självklara och hävdvunna essentialistiska paradigmet som innebär att alla forskare och lärare ska behandlas lika och att endast meritokratiska motiv är giltiga för att ge dem olika privilegier. Den som vill få en anställning som professor ska alltså prövas och befinnas uppfylla de vetenskapliga kraven, den som vill få anställning som lektor ska ha doktorsexamen och så vidare. Att dessa prövningar görs med opartiskhet och rättvisa är ett ideal som alla säger sig stå för.

Men i kunskapsbasen för likabehandlingsarbetet finns å andra sidan också det konstruktivistiska paradigmet som förklarar hur föreställningar konstrueras i det sociala samspelet, till exempel om dem som ansöker att bli professor eller prövas för ett lektorat – föreställningar som sorterar in dem i kategorier som tenderar att motverka det önskade idealet av likabehandling.

Låt oss ta den manliga docenten Andersson som exempel. Han konstrueras av andra (och av sig själv) som en blivande professor inom en välkänd subdisciplin. Och eftersom han arbetar på bra har han stora chanser att också bli det. En inflyttad professor med ett för den svenska omgivningen svåruttalat namn och en här mindre välkänd forskningsinriktning kommer att konstrueras som tillhörande en annan kategori, en minoritet.

Att observera är att den utländska professorn inte objektivt tillhör en minoritet. I hela världen finns det naturligtvis många fler professorer med osvenska efternamn i för oss mer eller mindre okända subspecialiteter än det finns manliga professorer som heter Andersson. Den utländska professorn görs till en minoritetsperson i en viss svensk kontext, som kanske inte vill eller kan göra allvar av målet att internationalisera lärosätet, och inte vill eller kan tillämpa reell likabehandling. I arbetet för större jämlikhet, mångfald och likabehandling blir det därför ett viktigt mål att synliggöra och stödja ”minoritiserade grupper”, oavsett om det handlar om utländska professorer och kvinnor eller om personer med funktionsnedsättningar och sexuella identiteter som skiljer sig från den ”majoritiserade gruppen”.

Så här beskrivs begreppen i antologin:

Begreppen minoritiserade och majoritiserade grupper används för att identifiera gruppers strukturella positioneringar inom […] akademin. Det sätter sökljuset på processer som skapar vissa grupper som hemmahörande, åkandes glashiss, medan andra skapas som avvikande och möter glastak, förbigående och diskriminering.

Ett annat förekommande begrepp som är både kraftfullt och användbart är ”rasifiering”. Med det menas att utseenden och kroppar tillskrivs sociala attribut och geopolitiska ursprung och att dessa kategoriseras in i grupper som akademin är van respektive ovan vid. Lärare och forskare som kommer från andra länder upplevs ofta ”ha ras”, det vill säga de rasifieras. De som den svenska vetenskapliga världen är vana vid upplevs däremot sakna ras.

Det är tendensen att inte analysera och diskutera vad som anses normalt (det vill säga tillhörande majoritetssamhällets vanliga struktur) som bokens författare – fyndigt tycker jag – kallar innanförskapet och som de vill medverka till att bryta. Att de också ställer sig kritiska till hittillsvarande försök att bryta innanförskapet framgår av den titel de valt för boken.

Redaktör för antologin är Kerstin Sandell, docent i genusvetenskap vid Lunds universitet, där många medförfattare också är verksamma. Sandell drar upp huvudlinjerna i boken och sammanfattar koncist de ingående delstudierna. De avslutas med ett efterord av Malin Rönnblom, docent i statsvetenskap vid Umeå universitet, som placerar antologin i ett feministiskt sammanhang. Fem bidrag rör lagstiftning, diskurser och policyer på området jämställdhets- och mångfaldsarbete samt breddad rekrytering av studenter. Där visar författarna övertygande att det essentialistiska paradigmet i form av principen likabehandling svårligen kan komma åt de diskriminerande strukturerna i akademin.

En jurist bland skribenterna demonstrerar hur svensk lagstiftning på området i praktiken inte låter sig förenas med positiv särbehandling av missgynnade grupper. Det gör att det blir omöjligt att i till exempel en rekryteringsprocess bidra till målet att uppnå större mångfald i den akademiska personalen, även om det rekryterande universitetet har antagit dokument som avser att förändra processen, så att kommande rekryteringar bättre ska avspegla sammansättningen i hela befolkningen. Den meritokratiska principen – det vill säga att den vetenskapligt mer meriterade alltid ska ha försteg framför den mindre meriterade – kommer alltså i praktiken i motsättning till likabehandlingsarbetet. Med en term hämtad från organisationsteorin kan det kallas ”organisatoriskt hyckleri”, det vill säga organisationen säger sig vilja göra en sak, men i praktiken blir utsagan betydelselös.

I dessa delstudier behandlas den akademiska personalen, implicit, som om den utgjorde hela personalen. Det är förstås ett misstag. Cirka en tredjedel av de anställda på högskolor och universitet är inte akademiskt anställda. De meritokratiska principerna är orealiserbara eller oanvändbara vid anställning av förvaltningschef, ekonomichef och personalchef, för att inte tala om kommunikatörer, ekonomer och handläggare. Min erfarenhet som ledare inom akademin säger mig också att det är betydligt lättare att uppnå mångfaldsmålen i rekryteringen av administrationens medarbetare än för lektorer och professorer, där sakkunnigutlåtanden spelar stor roll. Att skribenterna bortser från en tredjedel av de anställda vid högskolor och universitet är synd, eftersom denna del ofta spelar stor roll i likabehandlingsarbete och utarbetande av policyer. Utelämnandet kan också tolkas som ett omedvetet exkluderande av stora personalgrupper, hur viktiga de än är för den interna kunskapsförsörjningen och lärosätets framgång.

Ytterligare fem studier i antologin behandlar olika gruppers närvaro på universitet och högskolor, med fokus på framför allt kvinnor, rasifierade grupper och hbtq-personer. Här påvisas homogeniteten inom de högprioriterade forskningsområdena medicin, teknik och klimatforskning, som domineras av vita, heterosexuella, medelålders män, men också på en hegemonisk femininitet i övervägande kvinnliga forskningsmiljöer.

Mest spännande är de bidrag som behandlar vardagspraktiken ute på institutionerna och känslorna hos de grupper som minoritiseras. Rasifierade akademiker måste ofta utföra ett stort emotionellt arbete för att kontrollera sina egna känslor och för att bevisa kompetens, seriositet och intellektuell auktoritet. Detsamma gäller homosexuella akademiker i en vardag som präglas av ”heterograbbighet”, där homosexuella inkluderas endast om de iakttar sträng känslokontroll.

Bara en studie handlar om studenter och då breddad rekrytering. Statistiska centralbyrån samlade under många år data som visade på ”den sociala snedrekryteringen” av studenter till högskolor och universitet, där resultaten fick stor publicitet. Numera har dock diskursen ”snedrekrytering” bytts ut. I stället talas det om studenter från ”studieovan miljö” eller med ”icke-traditionell bakgrund”. I och med detta förvandlas ett sociologiskt fenomen till en individuell kategori där vissa studenter minoritiseras. Den unga akademiker som är den första i sin familj konstrueras i dag till och med som en avvikare. En tyst förvandling har skett som kan leda till en dubbel diskriminering. Förstagenerationsstudenten kan börja betrakta sig själv som representant för en minoritet och kamrater och lärare får detta faktum upprepat för sig i lärosätets interna och externa kommunikation.

Ett viktigt övergripande resultat av policystudierna är det pågående diskursiva skiftet som det sällan talas om. För inte så länge sedan motiverades mångfald och jämställdhet med att minoritiserade grupper skulle ha lika stor möjlighet att komma in vid högskolor och universitet som andra. Individens fria val var utgångspunkt för resonemanget och rekryteringen skulle vara rättvis ur gruppsynpunkt. Denna rättvisediskurs ersätts nu av räntabilitetsdiskurs, där det anses lönsamt med mångfald (i kön, bakgrund, etnicitet, sexualitet etcetera) men där individens rättigheter och den sociala rättvisan blir underordnade faktorer, till och med oväsentliga. Denna förskjutning av grundläggande värden i nyliberal riktning borde utgöra en tankeställare för ledningen vid all högre utbildning.

Efter läsningen av den drygt trehundrasidiga antologin fylls jag med missmod över utvecklingen. Ingenting verkar tyvärr förändras till det bättre och trots det ambitiösa anslaget erbjuder inte författarnas välgjorda och väl presenterade studier mycket till alternativ.

Jag funderar över om resultatet hade blivit mer givande om författarna oftare hade utgått från Chantal Mouffes raka fråga: ”Vad är problemet som ska lösas?”. Nu utgår skribenterna i stället från högskolornas och universitetens måldokument och policyer, som hanterar en mängd motstridiga krav uppifrån, utifrån och inifrån. Därmed fastnar författarna inte sällan själva i de kategorier, begrepp och diskurser de ska analysera. Visst, det går att strimla sönder de refererade dokumenten med Carol Lee Bacchis numera klassiska fråga: ”What’s the problem represented to be?”

Men det är ändå problemen själva, inte deras representationer, som är det mest intressanta i de viktiga ämnen antologin tar sig an. Säkert är det så att antologins författare inte haft resurser att göra ordentliga studier av praktiken; det skulle kräva stora forskningsanslag och de har hittills uteblivit. Ändå kan jag inte låta bli att tänka: Att i så hög grad som boken gör fokusera på dokumentens värld leder inte självklart framåt mot den process som titeln apostroferar, nämligen att bryta innanförskapet.

Lisa Öberg är docent i historia vid Södertörns högskola.