Föregående

nummer

Fredag 20 oktober 2017

2/2013

Tema: Politiska aktörers dagböcker har åter hamnat i fokus. Utan dem skulle det vara svårt att rekonstruera förloppen.
Konstarterna & medier
Åke Ortmark
Makten och lögnen
Ett liv i televisionens Sverige
Bonniers | 775 s | Isbn 9789100124625
Recensent: Ester Pollack
Åke och hans manliga medievärld

En sträng redaktör hade kunnat göra underverk med Åke Ortmarks memoarbok. Smått och stort samsas ogenerat i denna volym som inte kan bestämma sig för vad den vill vara. Skjutjärnsjournalisten Ortmark är dock noga med att avväpna kritiken genom att själv villigt medge alla sina motsägelser. Med sin vingliga politiska väg blir han en barometer på svängningarna i svenskt politiskt liv. Han är visserligen desillusionerad över kommersiella medieägare men reserverar sin aggression för journalistiskens vänsterelement.

Efter drygt sjuhundra sidor konstaterar Åke Ortmark i memoarboken Makten och lögnen. Ett liv i televisionens Sverige att han nog får bli svaret skyldig på frågan: ”Varför gick det så för Sverige, för televisionen och för Åke Ortmark?” Bara bitvis lyckas han se mönster och sammanhang. Mycket förblir obegripliga brottstycken av verkligheten som inte låter sig systematiseras. Vad som drivit honom själv kan dock besvaras redan inledningsvis: det är mamma bakom allt. Hon kopplade greppet om honom från första stund. Genom henne lärde han känna smärtan och lögnen, makten och manipulationen. Hon lurade i honom avskydd välling under sken av att servera mjölk. Han associerar sitt självmordsförsök i ungdomen till ”resultatet av hennes verksamhet” och säger sig ha levt 80 år ”punktmarkerad på flykt undan sin moders granskande, kärleksfulla ögon”.

Så tar en förunderlig historieskrivning fart. Den egna professionella utvecklingen inklusive sammanfattningar av tidigare producerade böcker och dramatik, olika karriärval, svensk samhällsutveckling och intervjujournalistiken som konstart, verk, möten med makthavare och ett ständigt pågående samtal med sig själv om sig själv. Hans bok kan inte bestämma sig för vad den vill vara. Det har Ortmark själv insett och skickligt försöker han redan i sitt förord ta loven av en eventuell kritik på den punkten. Hans teknik är avväpnande och han har satt den i system. Har han levererat en kritisk synpunkt mot någon eller något, diskuterar han förr eller senare tänkbara invändningar eller öppnar för en motsatt analys. Också detta erkänner han villigt, alla självmotsägelser som bor i texten. Det blir särskilt tydligt för den som orkar igenom det väldiga textflödet med alla dess utvikningar och förnyade ansatser att diskutera ett och samma fenomen om och om igen. En sträng redaktör hade kunnat göra underverk.

Varför blir han journalist? Ett av svaren handlar om viljan till makt, och att ta revansch. Åke Ortmark växer upp i 1930-talets Ålsten, i utkanten av den rika borgerlighetens Bromma. Han är osäker på om det är föräldragenerationen eller kanske farföräldrarna som gjort klassresan. Han kommer in på Handelshögskolan, elitens utbildningsanstalt. Senare tillbringar han några år på Industrins utredningsinstitut och en forskarbana verkar ligga inom räckhåll. Men av någon anledning lyckas han aldrig producera en doktorsavhandling. I sitt ämnesval, om vad som karakteriserar en framgångsrik ledare, stöter han på svårigheter, inte minst metodologiska, som han inte bemästrar. Han gör åtminstone fyra olika försök att ta upp arbetet genom åren.

I stället blir det journalistiken. Först radion, så televisionen. Och han börjar vid en tidpunkt när sådana som han själv, enligt honom själv, kunde göra avtryck. Televisionen har nytta av hans förvärvade kunskaper från Handels, han får stor frihet och sällan något motstånd. Han kan knappt minnas att han hade några chefer i begynnelsen. 1960-talet blir ett utvecklande decennium för journalistiken och för Ortmark. Tillsammans med Lars Orup och Gustaf Olivecrona utgör han de tre O-na som vid sextiotalets mitt intervjuar politiker och näringslivets ledare och praktiserar den teknik som kommit att kallas för skjutjärnsjournalistik. Makten ska stå till svars, det ska inte bugas och bockas. Bort med serviliteten! När detta sker i den då enda existerande tv-kanalen i Sverige, får det ett kraftigt genomslag. På de politiska maktinnehavarna hade det chockeffekt.

Vi får således följa en ung man som gör karriär i efterkrigstiden och vars unga vuxenliv sammanfaller med svensk tv-historia. Det blir en historia om journalisten som var med och byggde upp public service, men som senare rekryteras till alternativa näringslivsägda tv-kanaler. Vad var drivkraften bakom den övergången? Ortmarks svar handlar om att få resurser att utveckla ett koncept, en övertygelse om den frihet och den respekt som skulle ges i den privata verksamheten, förväntningen att inte längre vara styrd av en trög organisationsbyråkrati med dåliga chefer och brist på experimentlusta och utvecklingspotential. Han ville försätta sig själv i ett annat och mer lockande sammanhang som också uppfattades som en bättre politisk hemvist. Detta gör han med föresatsen att hålla fast vid de inlärda idealen om opartiskhet, strävan efter objektivitet, konsekvensneutralitet och självständighet. Han vill fortsätta att göra en folkbildande insats.

Samtidigt som han beskriver sina egna överväganden och de värderingar som styr hans journalistiska insats, får vi också historien bakom etableringen av näringslivsägda tv-kanaler. Politikern Sture Eskilsson hade för Arbetsgivarföreningens räkning sedan 1960-talet verkat bakom kulisserna. Hans nätverksbyggande och förkunnelse om att information om det fria näringslivet måste organiseras som motvikt mot det han ser som vänsterindoktrineringen på högskolor och universitet, ger med tiden resultat. Tankesmedjan Timbro skapas. Arbetsgivarföreningen satsar också energiskt på alternativ television, och riskkapitalbolaget Ratos satsar miljarderna som etablerar TV8.

Intressant är beskrivningen om hur Ortmark – mot mycket god ersättning och litet delägarskap – till att börja med får fria händer att utveckla sina intervjuprogram. Såväl politiker som företagsledare ställs mot väggen. Han ger detaljerade beskrivningar av hur han bygger upp sina avancerade intervjuer och åskådliggör med pedagogiska exempel hur man klär av en makthavare. Det gäller att ”locka ut makthavaren på glansis i töväder. På det underlaget kan kampen mellan journalisten och makthavaren få en ny dimension”. Här figurerar Gudrun Schyman, dåvarande partiledare för Vänsterpartiet, en person han deklarerar att han tycker direkt illa om. Hon återkommer för övrigt många gånger i boken i rollen som både politiskt och personligt avskydd. Men Ortmark inser vad han gör och utövar självkritik. Han ångrar att han varit ”för gläfsig” mot Schyman.

Åke Ortmark hinner producera 293 intervjuprogram för TV8 innan han blir avskedad. Cristina Stenbeck, som tagit över ruljangsen, finner honom uppenbarligen för kostsam. Han konstaterar att så är fallet, att kommersialismen vunnit slaget. ”Det är möjligt att alla inte insåg att jag gjort världens bästa intervjuprogram”. TV8:s öde summeras som en ”massmedial tragedi”. ”Tanken var så vacker, fallet blev så stort”. ”Vänsterelementen kan tolka det som ett resultat av kapitalistisk girighet. Jag ser det inte så. Det är folket som har ansvaret. De giriga kapitalisterna ger folket vad som helst. Hade folket velat ha Shakespeare så skulle Cristina Stenbeck ha levererat det.”

År 2006 går han till Axess TV, ägd av Ax:son Johnssonstiftelsen. Det stör honom inte alls att politisk hemort är av betydelse för rekryteringen. Vad som krävs är en publik med en skeptisk attityd, även till programledare. På Axess är han till 2008 och gör 43 intervjuprogram. Också därifrån blir han avskedad. I en diskussion om huruvida Axess TV kan betecknas som nyliberal (fel enligt Ortmark) visar han prov på förståelse för att opartiskheten är komplicerad. Han leker med tanken att Göran Greider skulle få uppdraget att göra ett Axessprogram och Ortmark ett annat. Greider skulle sätta på sig sina ”allmänbildade glasögon” och göra ett utmärkt arbete, liksom Ortmark. I valet av frågeställningar som lyfts fram, av perspektiv och infallsvinklar skulle dock helt olika världsbilder tona fram. I det ena, läs Greiders, skulle klyftorna spela roll, i det andra, läs Ortmarks, tillväxten. Slutsatsen? ”Det är praktiskt för liberaler att disponera en liberal tv-kanal.”

En käpphäst är den ”vänstervridna journalistkåren”. Varje gång Ortmark för ämnet på tal så spottar och fräser han. Inte minst går han hårt åt TV2 när kanalen etableras. Samtidigt skildrar han hur Säpo registrerade radikala journalister. Ingen analys av sammanhangen presenteras. Också dagens journalistik beskrivs som driven av röd-gröna journalister. Han oroar sig för vilken bild av verkligheten som förmedlas när allmännyttan (SVT) domineras av ”klimatalarmistiska” perspektiv och motstånd mot till exempel privat ­äldrevård. Han tycks mindre oroad av ägarinflytandets betydelse, av innebörden i att ägarna sitter i medieföretagens styrelser som väljer chefredaktörer och vd:ar, eller alternativt kombinationsfunktionärerna ”publishers”. Han blir visserligen desillusionerad när kapitalet talar och han själv sparkas, men de känslomässiga aggressionerna verkar framför allt reserverade för journalister som ”vänsterelement”.

Åke Ortmark är medveten om sin egen vingliga politiska väg och beskriver den öppet. Han utgör på sätt och vis en utmärkt barometer på svängningarna i svenskt politiskt liv. Som mycket ung man under 1940-talet när, som han själv ger ingående beskrivningar av, nazistiska och fascistiska ideal härskar i delar av kulturen, är han motståndare till de demokratiska idealen. Han tycker inte att andra än eliten ska ha rösträtt. Så får han på fingrarna och väcks till insikt om att han med denna ståndpunkt möjligen också uteslutit sig själv och ändrar riktning mot det liberala och Folkpartiet. Senare under 1960-talet röstar han med Socialdemokraterna, uppmuntrad av Tingstens uppfattningar när denne hävdar att det är det enda rimliga i förhållande till pensionsfrågan. Senare återgår han till sina allmänborgerliga ståndpunkter, betecknar sig som liberal och röstar numera med Moderaterna. Beskrivningen av ett svenskt politiskt landskap där partierna alla drar mot mitten, vill han inte hålla med om. Det går en skarp linje mellan höger och vänster. Det har att göra med kärnfrågan om tillväxt kontra fördelning. Ortmark tar kraftigt ställning för tillväxt.

Åke Ortmark skildrar en nära nog helt och hållet manlig värld. Journalistkollegorna, vännerna, idolerna och inspiratörerna, makthavarna och författarna. Som en röd tråd går försöken att förstå i synnerhet en av dem, Marcus Wallenberg, som Ortmark skrivit om i flera böcker. Wallenbergs gärning och gestalt, kopplingen till det socialdemokratiska ledarskapet, dynastins överlevnad. Mycket är lärorikt för läsaren om man orkar med så mycket manlighet. Ortmarks fascination av MW tar aldrig slut. En av de nu döda gamla kollegorna återkommer han också ständigt till. Det är Herbert Söderström, parhäst under många år, den ende övertygade socialist som Ortmark haft ett nära förhållande till. Han beskriver Söderström som en lysande intelligent person vars sant skeptiska inställning till det mesta Ortmark beundrat. Han sörjer att de gled isär.

Den första halvan av boken undrar man om någon kvinna spelat någon annan roll än mor och hustrur? Jo, med förundran skildras några kvinnliga företagsledare, Cristina Stenbeck och Antonia A:xon Johnson. Den senare beskrivs som en maktkvinna, en som kämpar och strävar, som måste igenom decennier av svårigheter och prövningar innan läget stabiliseras. Ortmark uttrycker stor respekt för henne. Den unga Cristina Stenbecks övertagande av pappans imperium väcker frågan om hur en så ung kvinna (22 år) så snabbt och kraftfullt kunde inta ledarens position. Det blir en riktigt intressant analys av makten som en fråga om attribut, om inlärt uppförande och härskartekniker, ett spel som lika mycket beror på makthavaren som kontexten i vilken hon eller han verkar. Omgivningen accepterar maktens attribut som uttryck för makten själv. Ett skådespeleri på hög nivå. Också en kvinna kan tala furstens språk. Ortmark verkar känna en gnagande oro för den egna iakttagelsen som tyder på att mycket av makten är spel, yta och slump och så litet behöver handla om kompetens och kunskap.

Och skulle mot förmodan läsaren inte ha upptäckt det själv, så deklarerar han att ingen av de tre O:na, inbegripet honom själv, ”… var eller utvecklades till så kallade feminister.”

Den svenska politiska historien blir sedd utifrån denne borgerlige man som mer än allt vill tillhöra i alla fall den intellektuella klassen, som genom hela boken strävar med sin identitet som journalist och med innebörden av den placering han genom yrket fått i samhällshierarkin. Journalister som ska granska makthavare borde befinna sig på samma nivå i materiella avseenden för att uppfattas som jämlikar. Att tillhöra en fattig och maktlös skock är bittert. Han vill så gärna tillmäta den egna professionen betydelse. Men då krävs att den får de rätta förutsättningarna och villkoren för verksamheten. Det tycks varken public service eller de kapitalstarka privatägda tv-kanaler där han vistats kunna erbjuda. En slutsats han med vånda slutligen klämmer fram är: ”Statstelevisionen är inte bra, även om den är bäst betraktad ur ett långt perspektiv. Andelen skräp är mindre.”

Analysen på modet att medierna har erövrat makten över politikerna köper han inte. Det förhåller sig tvärtom. Makten har otaliga osynliga rum, styrningen av Sverige pågår i det fördolda. Där träffas de verkligt avgörande avtalen och dit in når den granskande journalistiken alltmer sällan. Det krävs resurser, ”hundratals Zarembas”, för att utföra det arbetet. Marknadsutvecklingen med många medier i konkurrens betyder inte större transparens och inflytande, tvärtom har kraften och betydelsen av enskilda mediers skildringar därmed minskat.

Kanske står hoppet till en helt annan kår, konstnärerna. Shakespeare skildrade makten och lögnen som ingen annan. Dramatiken förmår det journalistiken misslyckas med. Ortmark har försökt sig på en alternativ karriär som dramatiker. Han är riktigt rolig när han beskriver sina tillkortakommanden: han saknar poetisk ådra, alla hans personer blir som huggna i sten, de utvecklas inte. Han fattar inte det där med ”undertext”. Att man ska säga ett, men mena ett annat. Att ord och kroppsspråk inte nödvändigtvis uttrycker detsamma. Här är han vidunderligt öppen och naiv. En skicklig intervjuare som granskat makten, men som inte förstår sig på undertexter? En journalist som vill slå hål på myter och lögner hos politiker och företagsledare, men inte begriper motsägelsefullheten i språket?

Ortmarks bibel saknar systematik och sammanhållen analys, men så är det heller inte det han strävat efter här. Psykoanalysen som behandling tror han inte (längre) på, men det verkar som om Freud suttit bredvid schäslongen när Åke fritt författat ur sin rika fatabur. Smått och stort samsas ogenerat. Är det något han med sin yviga bok bidragit med, är det insikter i komplikationerna att skildra en komplicerad verklighet, försöka komma åt lögn och sanningar, tvingas kompromissa med både sig själv och omgivningen men ändå aldrig överge idealen och vidhålla att det är möjligt att bidra med väsentlig kunskap.

Åke Ortmark talar, undervisar, analyserar, mästrar, poserar och koketterar. Han har definitivt gjort avtryck.

Ester Pollack är docent i journalistik, fil. dr i medie- och kommunikationsvetenskap vid Stockholms universitet/JMK.

– Publ. i Respons 2/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet