Konstarterna & medier

Aktivistisk poesi som vill förändra världen

Poesi som politik – Aktivistisk poetik hos Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad
Evelina Stenbeck

Ellerströms
287 sidor
ISBN 9789172474895

| Respons 5/2017 | 8 min läsning

Evelina Stenbecks välskrivna och spännande avhandling är något så ovanligt som en samtidshistorisk analys av sambanden mellan författare, verk och publik i ett nytt litterärt och medialt landskap. Hennes slutsatser är inte invändningsfria, men Stenbeck kliver ur litteraturvetenskapens bekvämlighetszon och stakar ut vägen för en uppdaterad lyrikanalys.

Athena Farrokhzad. Foto: Khashayar Naderehvandi

Den 21 juli 2014 agerade Athena Farrokhzad sommarvärd i radions P1. Mitt i semesterlugnet tog den politiskt engagerade poeten till orda om världens orättvisor: fascism, rasism, sexism, kapitalism, EU:s migrationspolitik. Programmet blev det mest anmälda i Sommars historia.

I juni 2011 befann sig Johannes Anyuru i den grekiska hamnstaden Pireus, som deltagare i Ship to Gazas andra flottilj. Under ett par veckors väntan – fartygen tilläts aldrig lämna hamnen – bloggade Anyuru för kulturtidskriften Glänta och bjöd bland annat in sina följare att skriva en gemensam dikt.

Båda poeterna gick utanför boksidorna och uppmanade publiken att reflektera och agera. De företräder den nya politiska och performativa lyrik som står i fokus i Evelina Stenbecks litteraturvetenskapliga doktorsavhandling Poesi som politik, där hon undersöker hur just Anyuru och Farrokhzad utforskar gränserna mellan poesi och politisk aktivism. Det handlar både om texterna i sig och om deras påverkan – den performativa poesin vill nämligen skapa affekter och effekter ute i samhället.

Avhandlingens fyra analyskapitel är organiserade parvis, där det första behandlar respektive författares debut – Anyurus Det är bara gudarna som är nya (2003) och Farrokhzads Vitsvit (2013). Anyurus sätt att i debuten låta Iliaden som produktiv intertext spegla den samtida förortens villkor slog an starkt i en offentlighet som omhuldade ”mångkultur” och Stenbeck utreder hur författaren utnyttjade förväntningar och stereotyper kring förorten för att just peka på problemet med att skriva poesi inom ramen för en kolonial nutidsdiskurs. I kapitlet om Farrokhzads Vitsvit undersöker Stenbeck framskrivandet av en familjeberättelse om migration och vithet bortom koloniala dikotomier. En grundfråga utifrån postkolonial fenomenologi är hur det poetiska subjektet skapas när kropp och språk står i konflikt med varandra: ”Går det att representera familjens erfarenhet, att skriva en migrationsberättelse, med ett språk som tillhör det vita samhällets strukturer och berättelser?”

Det andra kapitelparet följer linjen mot en mer handlingsbaserad poetik utanför bokpärmarna – i Anyurus bloggsamling En civilisation utan båtar (utgiven 2011), ett par dikter och ett debattinlägg, och Farrokhzads sommarprogram i radions P1 2014 samt efterföljande reaktioner i olika medier. De starka lyssnarreaktionerna förklarar Stenbeck utifrån Sara Ahmeds tankar om känsloekonomi som ett meningsbärande, ackumulerande och cirkulerande kluster av känslor. som likt ett klister förbinder kroppar och retoriska uttryck med varandra. Farrokhzads Sommar blottade motsättningar kring demokratibegreppet och kring vad som är möjligt att tala om i offentligheten, förklarar Stenbeck. Samtidigt visade konflikten den aktivistiska poesins potential som utopisk och förändrande kraft.

Stenbeck konstaterar att de båda poeterna delar en upptagenhet vid kollektivet som estetisk och politisk idé. Båda söker vägar att ge röst åt mängden genom olika former av polyfoni, poetiska kollage och intertextuella lån.

Stenbeck konstaterar att de båda poeterna delar en upptagenhet vid kollektivet som estetisk och politisk idé. Båda söker vägar att ge röst åt mängden genom olika former av polyfoni, poetiska kollage och intertextuella lån. Frågor om kropp, röst, plats, representation och historia är centrala hos bägge och de delar en tro på det poetiska språkets samhällsförändrande potential, vilket avkräver lyrikforskningen en ny omvärldsanalys. Mot Frankfurtskolans autonoma konst, som blir sant politisk bara om den upprättar ett avstånd till samhället, ställer Stenbeck bland annat Judith Butlers tankar om ett politiskt framträdelserum, där en engagerad, politisk litteratur upprättar en tydlig, om än komplex relation med sin samtid.

Evelina Stenbecks undersökning är något så ovanligt som en samtidshistorisk analys av sambanden mellan händelse, författare, verk och publik i ett nytt litterärt och medialt landskap, där synen på denna relation snabbt och radikalt har förändrats. Det är lätt att sympatisera med ambitionen att följa poesins påverkan även utanför boksidan. Hur går dikten i dialog med samhället och på vilka sätt involverar och aktiverar den sina läsare?

Analyserna av de båda poeternas debutdiktsamlingar når på djupet i både text och kontext. Stenbeck zoomar in och ut, varvar närläsningar och intertextuell analys med olika utblickar. Textanalyserna är språkligt genomarbetade, det finns en precision och omsorg om formuleringarna. I de båda kapitel som behandlar de mer handlingsbaserade inslagen, bloggsamlingen och radioprogrammet, kliver Stenbeck ut ur litteraturvetenskapens bekvämlighetszon. Hon söker aktivt efter fungerande redskap, i hög grad utanför ämnesdisciplinen. Särskilt begreppen feedbackloop och politiskt framträdelserum visar sig produktiva för att illustrera nya sätt för dikten att uppnå interaktion och skapa ”en potentiellt handlande pluralitet”, för att tala med Butler.

Utifrån en avhandling så rik på begreppsdiskussion är det närmast förmätet att be om mer av den varan, men faktum är att inget av avhandlingens tre mest grundläggande begrepp – poesi, politik och poetik – får någon egentlig definition. De tenderar att smälta samman, vilket skapar en osäkerhet kring på vilken nivå Stenbecks analyser opererar. Detta gäller inte minst agentskapet i den aktivistiska poesin. Är det poeterna själva, den enskilda diktsamlingen eller det diktande subjektet i texten som agerar, eller i någon mån samtliga dessa instanser?

Och varför just Anyuru och Farrokhzad? Stenbeck förefaller ha utgått från likhet, vilket möjliggör djuplodande jämförelser. Men vad hade hänt om Anyuru placerats bredvid, säg, Jenny Wrangborg, som också deltar i många muntligt präglade rörelsesammanhang, bland annat inom fackföreningsrörelsen, eller Farrokhzad med Johan Jönson, vars uppläsning på Dramaten våren 2002 satte igång en minst sagt affektiv feedbackloop?

Stenbeck utgår inte specifikt från författarnas biografi, exempelvis vad det betyder att båda är rasifierade. Hon berör begreppen performativ biografism och självetnografi och noterar att poeterna använder inslag ur sina egna liv. Ändå väcker dagens betydelsespridande, maktdelande poesi tankar om vilken roll ”författaren” spelar. Investerar den aktivistiska poeten mer av sitt jag, sitt vara – eller handlar det snarare om en särskild sorts rolltagande? Även om Stenbecks intentionala och sympatiska läsningar oftast leder till kloka, väl underbyggda resonemang, hade hon tydligare kunnat problematisera både relationen dikt–verklighet och sin egen uppenbara affinitet med poeternas aktivistiska projekt.

Analysen av Anyurus debut bygger på förorten som konfliktfylld plats. Poeten sägs leverera en motmyt, där han ”avsäger sig de myter som präglar den vita självförståelsen, den vita historien och den vita litteraturen och konsten eftersom den förnekar all annan politisk och estetisk subjektivitet”. Men stämmer detta? Parallellt finns ju en vit, svensk och västerländsk kanon invävd, med spår från bland andra Edith Södergran, Harry Martinson, Gunnar Ekelöf, Tomas Tranströmer och Bruce Springsteen. Anyurus egen bakgrund rymmer heller knappast den ”typiska” förortserfarenheten. Uppväxt i Borås, modern infödd, vit svensk, fadern flykting från Uganda. Det jag tycker mig se instucket tvärs igenom debutsamlingen är just denna mellanposition, i strofer som den här:

det vita i mig har inget namn
på det som sköljer genom mig
dessa nätter – inte språk, men
     liv?

Bredvid de diktarpositioner Stenbeck lyfter fram, förortens Akilles, historiens bard och framtidens politiska profet, gör sig, menar jag, ytterligare en påmind – den som vittne:

Men jag måste stanna och sjunga
Den svarta skapelseberättelsen
Sjunga för att göra verkligt.
Inte oss, men allt annat.

Diktjaget vittnar om förortsstereotyper – både de som omgivningen formulerar, och de som invånarna själva anammar – men också om alternativ till den polarisering som stereotyperna lanserar: ”Men det måste finnas en tredje väg / någonstans precis här, en tunnel / som leder ner under själva havsbottnen!”.

Den utveckling Stenbeck skisserar hos Anyuru, från debutens textbaserade och romantiska diktarroll till en aktivistisk position, kan också diskuteras. Central betydelse får den ”språkkris” som författaren enligt Stenbeck ska ha drabbats av i Aten, något som blir akut i mötet med en flykting som låtit sy ihop sina läppar. Men som jag läser det förlikar sig Anyuru ganska snart med att han är just ett vittne, en observatör. Redan påföljande dag, vid Frihetsflottans presskonferens, förefaller han ha återfått hoppet om språket. Och när idéhistorikern Edda Manga mot slutet av vistelsen frågar vad han lärt sig, blir svaret: ”Något om ord […] Att de kan betyda så lite, nästan ingenting. Men också allt, när människor talar utan fruktan, och andra människor lyssnar, utan rädsla för att höra.”

I En civilisation utan båtar formulerar Anyuru ytterligare en diktarposition som Stenbeck inte tar upp: den västafrikanska jalin, som förenar urgamla sånger med samtida händelser. ”En krigare var värdelös utan sin jali, sin besjungare, och vice versa. De var oskiljaktiga från varandra”, skriver Anyuru och fortsätter: ”Jalin var rådgivare, medlare, historieberättare.” Här dyker poeten som medlare upp igen.

Även om jag alltså inte till fullo delar Stenbecks slutsatser kring Johannes Anyurus syn på språk och identitet, råder det ingen tvekan om att hennes avhandling är både välskriven, spännande och angelägen. Genom att utgå från en samtida politisk poesi som ifrågasätter både poetens, det diktande subjektets och det lyriska yttrandets legitimitet och representativitet, stakar Stenbeck ut vägen för en väsentligt uppdaterad lyrikanalys bortom de modernistiska låsningarna. Det bådar gott för det fortsatta utforskandet av en aktivistisk, interaktiv dikt, som förutom att skriva in sig i världen också bjuder in sina läsare att försöka förändra den.


Åsa Arping

Åsa Arping är professor i litteratur-vetenskap vid Göteborgs universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Utbildning
    Tesdrivande om det svenska kunskapsfallet
    De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem Inger Enkvist
  2. Politik & samhälle
    Bildningsfrågor går på tvärs med den etablerade politiska skalan
    Varken bildning eller piano – Vantrivs borgerligheten i kulturen? Lars Anders Johansson (red.)
  3. Konstarterna & medier
    Aktivistisk poesi som vill förändra världen
    Poesi som politik – Aktivistisk poetik hos Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad Evelina Stenbeck