Föregående

nummer

Fredag 28 juli 2017

4/2013

Tema: När Norstedts Sveriges historia hunnit fram till nutiden är det dags att fråga om den svenska modellen verkligen var så unik.
Konstarterna & medier
Richard Bark
Skådespelaren Lars Hanson
Carlssons | 330 s | Isbn 9789173315128
Recensent: Karin Helander
Aktör med oerhörd scenisk närvaro

Richard Bark har gjort ett berömvärt försök att för dagens publik genomlysa den legendariske skådespelaren Lars Hansson (1886–1965). Boken blir en tidsspegel för det tidiga 1900-talets ideal och värderingar och kan fungera som uppslagsbok för de teaterintresserade.

Teater är ögonblickets konst. En föreställning försvinner i samma takt som den passerar på scenen, vilket ställer höga krav på teaterforskarens förmåga att fånga mötet mellan skådespelare och publik. Särskilt svårt är att analysera skådespelarnas gestaltning i historiskt perspektiv. Den mångsidige litteraturvetaren och operaregissören Richard Bark har med boken Skådespelaren Lars Hanson gjort ett berömvärt försök att ge dagens teaterpublik en genomlysning av den legendariske aktören.

Den unge Richard Bark såg den åldrande Lars Hanson på scenen och skrev ner sina starka upplevelser i sin dagbok. Fascinationen över den store skådespelaren är författarens drivkraft och förklarar nog också bristen på problematisering. Av aktörens över 200 roller beskrivs drygt hälften och dessa rolltolkningar är bokens stomme. Källmaterialet är till stor del recensioner, där Bark egensinnigt har blandat citat för att kunna vaska fram uttrycksfulla, målande beskrivningar av hur samtiden uppfattat Hansons rollgestalter. Greppet gör att texten blir en tidsspegel, med för dagens läsare lätt patinerade ordvändningar och kryddad med det tidiga 1900-talets ideal, normer och värderingar. Bark är återhållsam med egna tolkningar. Eftersom recensionsmaterialet är så omfattande hade det varit intressant att få en översiktlig analys av de mest tongivande kritikerna. Rollbeskrivningarna ackompanjeras av ett rikhaltigt bildmaterial och kompletteras med flera intressanta intervjuer med Hanson under olika skeden i hans karriär.

Rollprestationerna placeras in i en skissartad levnadsteckning. Lars Hanson (1886-1965) var född i Göteborg och son till en stuveriarbetare. Teaterintresset väcktes tidigt och han spelade amatörteater i sin ungdom. Efter några år på Dramatens elevskola och korta perioder på flera teatrar samt landsortsturnéer, kom han till Dramaten 1922 där han sedan stannade (förutom ett avbrott för Hollywood 1925-1927) fram till dess att han fick sparken av teaterchefen Ingmar Bergman 1964.

Några roller följer Hanson genom hela karriären, inte minst i Strindbergs dramer. Redan under elevskoletiden önskade Hanson spela Strindberg och sökte upp författaren med förfrågan om att tillsammans med en elevkamrat få spela Paria. Trots ett positivt svar blev det aldrig någon föreställning då, men Herr Y i denna enaktare blev sedan en av Hansons favoritroller, som han spelade i ett flertal uppsättningar under 44 år. Stor succé gjorde Hanson i flera av Strindbergs kungadramer. Tolkningen av Gustav III blev stilbildande genom hans skorrande ”r”, falsettrösten, det lätt feminina anslaget och nervöst koketta draget. Hans Karl XII var porträttlik, masken inspirerades av bildstudier. Det är intressant att se hur Hanson själv beskriver hur han arbetar med historiska roller; stundtals understryker han källornas betydelse för rollarbetet och ibland betonar han hur den information som finns om rollen i själva pjästexten är ledande.

Hansons drömmande Officer i Olof Molanders legendariska uppsättning av Ett drömspel 1935 blev en stor framgång, liksom Gubben Hummel i Spöksonaten, Den Okände i Till Damaskus i lätt antydd Strindbergsmask och Jägaren i Stora Landsvägen. Titelrollen som Gustav Vasa i Rune Carlstens uppsättning är intressant ur flera aspekter. Hanson spelade fram rollen som ”bondekonung”, lika grovhuggen som glorifierad. Gustav Vasa gästspelade i Berlin 1941 mitt under brinnande krig, en händelse som i boken bara ges ett par rader, men förtjänar en fördjupad utläggning. Lars Hanson var för gästspelet i Nazityskland, medan Uno Henning som spelade Mäster Olof var emot!

Mimiken och den detaljerade gestiken hörde till Hansons stora tillgångar. Det är fascinerande att följa hans mästerskap i maskeringskonst. Han undvek onödigt smink, som reducerar det levande uttrycket. I stället arbetade han med flera tunna lager, linjer och skuggor samt trollade med skägg och peruk. Rösten var däremot problematisk, den omskrivs som motspänstig och otydlig. Dessutom reagerade man på hans egendomliga artikulation och teatraliska överbetoningar, även om han ibland kunde vända svagheten till styrka i karaktärsarbetet. Vid 50 års ålder lyckades han som Romeo spela fram en spänstig, svärmisk yngling mot Inga Tidblads Julia. När han några år senare gjorde Hamlet tonade han ner sitt spel för att främja textens gestaltning av den danske prinsen; en genomlyst, sympatisk och intelligent Hamlet som bara spelade vansinnig.

Bengt Ekerots uppsättning av urpremiären på O´Neills Lång dags färd mot natt 1956 tillhör den svenska teaterhistorien och är en av höjdpunkterna i svensk teaters psykologiska realism. Lars Hanson arbetade här med en lätt självironisk udd och använde en del av sina egna teatrala röstmanér och kast mellan viskningar och rytanden för att teckna den gamle aktören James Tyrone. En mindre roll som han återkom till flera gånger var den utsvultne skådespelaren Ölander i August Blanches Ett resande teatersällskap. Fotografierna visar en magerlagd och förgrämd karaktär; det var en tragikomisk biroll som Hanson förvandlade till huvudroll, eller som Inga Tidblad uttryckte det: ”Han skapade en katedral av ett sandkorn …”.

Samtiden beskriver Hansons intensivt blåa blick, när han spände ögonen i publik, medspelare och intervjuare. Han betraktades som en ”modern” skådespelare och blev berömd för sin intellektuella analysförmåga i kombination med kraftfullt fysiskt spel, stark inlevelseförmåga och intrikat psykologisering. Inte minst psykiska sjukdomstillstånd och ”patologiska” rollfigurer blev en specialitet. Han beundrades för sin djärvhet, känslighet och sceniska fantasi, även om kritiken ibland menar att han hade vissa manér och var snar till överdrifter. Han växte in i sina roller, uppslukades av dem, men varierade sitt spel varje kväll beroende på situationens ­speciella stämning, rytm och atmosfär.

Sammantaget ger Barks djupdykningar i recensionerna givande tidsbilder och formuleringar om Hansons gestaltningsförmåga. Däremot får man inte mycket om det omgivande Teatersverige, estetiska och ideologiska förändringar under ett halvt sekel, traditionerna bakåt eller relationer till regissörer och kolleger. Med ett undantag: Olof Molander som iscensatte flera av de stora Strindberguppsättningarna. Deras arbetsrelation utvecklades till en veritabel maktkamp. De beundrade och avskydde varandra. Kollisionen mellan en befallande, visionär regissör och en självrådigt skapande skådespelare kunde vara brutal, även om den resulterade i storartade föreställningar. Flera kolleger vittnar om hur det var att stå mitt i korsdraget mellan dessa giganter under repetitionerna.

Lars Hanson ansåg i intervjuer att auktoritära, detaljstyrande regissörer dödar skådespelarens fantasi och skaparkraft. Han själv var framför allt diktaren trogen och menade att skådespelaren främst på egen hand måste söka rollens möjligheter och hemligheter. Dessutom vände han sig mot de regissörer som vill bearbeta klassikerna med nya tekniska sensationer och som ”gör pytt i panna av alltsammans”. Några skådespelarkolleger virvlar förbi i pressklippen. I Shakespeares Othello spelade Anders de Wahl (född 1869) titelrollen mot Hansons Jago, där de representerade två generationer: den äldre tidens ”känslosamme romantiker” och den moderna teaterns ”fantasifulle naturalist”.

Vad betyder då Lars Hanson för dagens svenska teater? Richard Bark låter ett antal skådespelare och regissörer besvara frågan och dessutom bjuda på anekdoter. Svaren skiftar. Men alla vittnar om Hansons oerhörda sceniska närvaro och förmågan att förvandlas i varje roll; hans analysförmåga, säregna röstbehandling och enastående maskeringskonst.

Richard Barks bok om Lars Hanson är läsvärd i sig, och kommer därutöver genom sitt redovisande, katalogliknande upplägg kunna fungera som uppslagsbok för den intresserade samt utgöra en grund för vidare forskning om en av 1900-talets mest lyskraftiga, svenska skådespelare.

Karin Helander är professor i teater­vetenskap vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 4/2013

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet