Aktörer måste förstås utifrån tiden

Den övergripande tesen i antologin är att Sverige från 1970-talet genomgick en radikal förändring som kulminerade under 1990-talet – därav titeln Det långa 1990-talet. Tesen innebär i korthet att Sverige efter 1945 kom att präglas av den så kallade fordismen, ett produktionssystem med rötter i den amerikanska bilindustrins rationella löpandebandsprincip. Systemet skapade klara linjer mellan arbete och kapital, men också gemensamma intressen. Det gynnade uppkomsten av en disciplinerad, produktionsinriktad arbetarrörelse. Mobiliserad inom en reforminriktad socialdemokrati kunde arbetarna tillgogogöra sig produktionens vinster, både i ständigt ökande löner och genom omfördelande sociala reformer. Särskilt under 1960-talets ”rekordår” firade den svenska modellen triumfer. Arbetslösheten var extremt låg, tillväxten i ekonomin hög och den socialdemokratiska fördelningspolitiken framgångsrik.

1970-talet innebar bekymmer. Hög inflation kombinerad med låg ekonomisk tillväxt, så kallad stagflation, uppenbarade systemets svagheter. De offentliga utgifterna ökade men skatteinkomsterna steg inte längre. Marginalskatterna blev groteska. Fordismens era var på väg att ta slut. I stället kom en period där kollektivet fick stryka på foten för en aggressiv individualism, den socialdemokratiskt planerade hushållningen för ett nyliberalt marknadstänkande. Den offentliga sektorn uppfattades som en koloss på lerfötter. Idéer för dess styrning i en stagnerad ekonomi, new public management, importerades och implementerades på ett ofta okänsligt och burdust sätt. Även offentlig verksamhet skulle konkurrensutsättas på marknadsvillkor. Individens valmöjligheter skulle stärkas, de offentliga monopolen inom skola, vård och omsorg rivas.