Föregående

nummer

Fredag 18 augusti 2017

2/2015

Tema: Energi och politik. Diskussionen om klimathotet har tagit semester…
Historia
Anders Ivarsson Westerberg & Kjell Östberg (red.) & Ylva Waldermarsson
Det långa 1990-talet
När Sverige förändrades
Boréa | 487 s | Isbn 9789189140882
Recensent: Per Thullberg
Aktörer måste förstås utifrån tiden

Den övergripande tesen i antologin är att Sverige från 1970-talet genomgick en radikal förändring som kulminerade under 1990-talet – därav titeln Det långa 1990-talet. Tesen innebär i korthet att Sverige efter 1945 kom att präglas av den så kallade fordismen, ett produktionssystem med rötter i den amerikanska bilindustrins rationella löpandebandsprincip. Systemet skapade klara linjer mellan arbete och kapital, men också gemensamma intressen. Det gynnade uppkomsten av en disciplinerad, produktionsinriktad arbetarrörelse. Mobiliserad inom en reforminriktad socialdemokrati kunde arbetarna tillgogogöra sig produktionens vinster, både i ständigt ökande löner och genom omfördelande sociala reformer. Särskilt under 1960-talets ”rekordår” firade den svenska modellen triumfer. Arbetslösheten var extremt låg, tillväxten i ekonomin hög och den socialdemokratiska fördelningspolitiken framgångsrik.

1970-talet innebar bekymmer. Hög inflation kombinerad med låg ekonomisk tillväxt, så kallad stagflation, uppenbarade systemets svagheter. De offentliga utgifterna ökade men skatteinkomsterna steg inte längre. Marginalskatterna blev groteska. Fordismens era var på väg att ta slut. I stället kom en period där kollektivet fick stryka på foten för en aggressiv individualism, den socialdemokratiskt planerade hushållningen för ett nyliberalt marknadstänkande. Den offentliga sektorn uppfattades som en koloss på lerfötter. Idéer för dess styrning i en stagnerad ekonomi, new public management, importerades och implementerades på ett ofta okänsligt och burdust sätt. Även offentlig verksamhet skulle konkurrensutsättas på marknadsvillkor. Individens valmöjligheter skulle stärkas, de offentliga monopolen inom skola, vård och omsorg rivas.

Den ”svenska modellen” gick i graven. Den ersattes av ett marknadsliberalt system där kollektivt ansvar ersattes med individuell ”frihet”. Socialdemokratin förlorade sin makt att sätta agendan för den politiska dagordningen. Partiet självt genomgick en transformation i vilken marknadsliberala företrädare flyttade fram positionerna på bekostnad av dem som företräder kollektivet, fackföreningsrörelsen.

Tesen presenteras i det inledande kapitlet till antologin, den återkommer i Werners Schmidts bidrag, Kjell Östbergs och Lars Ekdahls uppsatser samt i antologins gemensamma sammanfattning. Tonvikten ligger på hur socialdemokratin mötte de förändrade förrutsättningarna i form av fortsatt globalisering, bland annat kännetecknad av att företagen flyttade produktionen från Sverige till länder med lägre produktionskostnader.

Det är beklagligt att antologin är så starkt bunden vid tesen och det av flera skäl. Tesen är inte längre ny. Den presenterades av Kjell Östberg i hans andra volym i Palmebiografin. Den återkom i det sista bandet av Sveriges historia och den presenterades utförligt i slutrapporten från det så kallade Ariosoprojektet som pågått under flera år vid Samtidshistoriska institutet. Det vetenskapliga värdet av ytterligare en publicering kan därför ifrågasättas. Man hade önskat att den moraliserande ton, som dessvärre kännetecknat de tidigare versionerna, nu skulle ha försvunnit. Så är inte fallet. Fortfarande finns klara uttryck för att författarna, det vill säga Schmidt och Östberg, anser att det tillhör den professionella historikerns roll att värdera det förflutna utifrån en skala man själv bestämmer.

Det hade varit bättre om perspektivet på ”Det långa 1990-talet” i stället hade vidgats till att omfatta fler samhällssektorer för att skapa underlag för en kritisk granskning och ifrågasättande av den drivna tesen. Det är alldeles riktigt att arbetslöshetssiffrorna steg kraftigt, men inget sägs om de politiska ansträngningarna att möta detta fenomen. Här ska endast nämnas reformerna inom utbildningsväsendet. Utbyggnaden av den högre utbildningen och framför allt etablerandet av regionala högskolor motiverades med sysselsättningsmässiga argument. Skulle landet behålla sin position som ledande industrination kunde man inte vila på gamla lagrar. Högskoleutbildning för stora grupper sågs som en lösning på strukturella industriproblem. När satsningen på Stålverk 80 gick i graven kom i stället Luleå Tekniska Universitet. Men också den grundläggande skolutbildningen blev föremål för omfattande satsningar. Kunskapslyftet runt sekelskiftet är en, utbyggnaden av gymnasieskolans yrkesutbildningar en annan. Till detta kom en kraftfull satsning på utvidgade forskningsresurser genom transformationen av löntagarfondspengar till forskningsstiftelser.

Ett annat metodiskt problem som inte hanterats handlar om perspektivval. ”Fordismen” och ”nyliberalismen” som vetenskapliga begrepp har en hög abstraktion och rymmer geografiskt sett större delen av de västliga ekonomierna. Att använda den typen av generaliserande begrepp till en aktörsnivå – det vill säga att utifrån de allmänna teorierna förklara enskilda personers agerande – ställer särskilda krav när det gäller ärligheten gentemot de samtida aktörerna. De överväganden de gjorde i anslutning till uppkommande situationer, till exempel saneringen av statsfinanserna under 1990-talet, ses som en ”nedmontering av statens välfärdsfunktioner”.

Man kunde med ett annat perspektivval lika gärna ha sett det som att politikerna tog sitt ansvar för att rädda ”statens välfärdsfunktioner”. Vilka var handlingsalternativen? Att låta räntorna på utländska lån bli en av de största utgifterna i statsbudgeten? Om man syftar till att beskriva det historiska skeendet utifrån ett aktörsperspektiv måste man låta aktörerna själva komma till tals genom det samtida källmaterial som står till förfogande och försöka betrakta aktörernas handlingar utifrån tidens förutsättningar, inte utifrån sentida konstruerade historiska teorier.

De gjorda anmärkningarna gäller verkligen inte alla bidrag i den rika antologin. De flesta uppsatserna är gedigna empiriska arbeten som tillför mycket ny kunskap om det nära förflutna. Det moderata partiets idéutveckling från 1970-talets början till 1990-talets slut belyses utförligt och elegant av Torbjörn Nilsson, som ju även skrivit partiets hundraårshistoria. Det blev aldrig en renodlad förespråkare för nyliberalism. Ett konservativt idégods fanns hela tiden kvar. Politisk pragmatism bidrog till att partiet närmade sig den politiska mitten i många frågor. Visst influerades partiet av Thatchers England och Reagans USA men modellerna kopierades inte utan blev föremål för en nationell diskussion och omstöpning. Privata alternativ inom välfärden skulle kombineras med offentlig finansiering på lika villkor. Individens valmöjligheter skulle garanteras, men individens ekonomiska förutsättningar skulle inte avgöra valet.

Andra bidrag spänner över en rad skilda ämnen. Jämställdhetspoltiken avhandlas i tre olika bidrag, men här finns också uppsatser om rasism inom fotbollen, nationalism inom populärmusiken, diskussion om skolans kommunalisering och resultatutveckling med mera. Boken är de facto en festskrift. Den är utgiven med anledning av att Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola firar 15 år och bidragen är skrivna av forskare som varit knutna till institutet.

Per Thullberg är professor i historia och har varit generaldirektör för Skolverket.

– Publ. i Respons 2/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet