Föregående

nummer

Torsdag 19 oktober 2017

1/2015

Tema: Framtidens arbetsmarknad. Vem kommer att göra jobbet? Kan prekariatet skapa ett helt nytt samhällskontrakt?
Konstarterna & medier
Anita Limare
Kommissarie Maigrets Paris
Om Paris i Georges Simenons
Carlsson | 217 s | Isbn 9789173316583
Recensent: Johannes Heuman
Alienation, besatthet & livsleda i Simenons Paris

Georges Simenon var en oerhört produktiv författare. Mest känd är han för de 75 böcker som handlar om kommissarie Maigret och hans parisiska universum. Anita Limare belyser kunnigt, men dessvärre ytligt, stadens betydelse för en författare som med psykologisk realism skildrar det urbana livets baksidor.

Det har sagts att efter kommissarie Maigret är staden Paris den mest framträdande huvudpersonen i Georges Simenons författarskap. Ur berättelserna om den franske kommissariens vardag träder konturerna fram av en stad som har format generationer av läsare. Här förs skilda sociala miljöer samman, både i vardagstristess och pulserande nattliv, alltid med den runde småborgerlige poliskommissarien som trygg ledsagare. Medan tiden tycks stå still utgörs den huvudsakliga rörelsen i detta parisiska litterära universum av förflyttningar i stadsrummet. Simenon tar med läsaren på litterära resor mellan polishögkvarteret på Quai des Orfèvres, mordplatser, bistros, caféer, portuppgångar och hem i skilda delar av Paris. Vad vore mer naturligt än att undersöka just stadens betydelse hos Simenon?

Litterär geografi är en vetenskaplig genre som undersöker platsen eller rummets funktion i litterära verk. Genren, som i dag är på frammarsch, har ofta en populärvetenskaplig inriktning där kulturhistorisk fördjupning ger perspektiv åt läsning och en stads historia. På detta sätt slås en bro mellan det fiktiva och den faktiskt existerande staden. Platsangivelser blir startpunkter för reflektioner som borrar sig genom lager av erfarenheter och historia både i och utanför fiktionen. Ett exempel på det vetenskapliga intresset för denna inriktning är Lisbeth Larssons vackert illustrerade Promenader i Virginia Woolfs London (se sidan 24 härintill). Till denna populärvetenskapliga genre hör onekligen Anita Limares bok om Georges Simenons Paris som fokuserar på författarens romaner som utspelar sig i Paris. I huvudsak behandlar Limare de sammanlagt 75 böcker om kommissarie Maigret som Simenon skrev mellan åren 1931 och 1972.

Det finns i dag ingen fullständig bibliografi över detta författarskap som brukar beskrivas just i termer av rekord (antal böcker, antal översättningar, upplagor etcetera). Simenons litterära produktivitet har mer eller mindre rättvist kommit att prägla både samtidens kritik mot författaren och hans eftermäle. Utöver böckerna om kommissarie Maigret skrev Simenon ytterligare runt 300 böcker (uppgifterna går isär), både under eget namn och pseudonym. Det ligger i sakens natur att berättelserna är av högst skiftande kvalitet, men Simenons otroliga snabbhet har ibland överskuggat diskussioner kring verkens estetiska och moraliska värden.

Den författare som i dag så starkt förknippas med Paris var i själva verket född i Liège i Belgien. Som tonåring började Simenon (1903–1989) arbeta som journalist för den belgiska tidningen Gazette de Liège i samband med första världskrigets slut. Här förvärvade han många av de egenskaper som kännetecknar det fortsatta författarskapet: snabbheten, känslan för detaljer och inte minst kännedomen om det urbana livets baksidor i form av brott och polisutredningar. Simenon gör sig snabbt oumbärlig i denna miljö. Inget ämne är för stort eller för litet för ”le petit Sim” och han lagrar sinnesintryck från alla sociala miljöer. Han besöker hellre kabaréer och bordeller än förkovrar sig med läsning om kvällarna; redan i tonåren har han fått smak för nattlivet som även det blir ett viktigt inslag i författarskapet. Efter några formativa år växer den rastlöse reportern ur staden. Ärelysten flyttar han 1922 till Paris för att påbörja en litterär karriär.

Det är med Simenons intåg i Paris som Limare börja följa författarskapet. Spåren leder direkt till Montmartre och kvarten kring Place Blanche och Pigalle. Trogna Maigret-läsare vet att detta är hemmaplan för kommissarien och som Limare konstaterar är rue Caulaincourt en återkommande referens. Denna gata hade ensam kunnat vara föremål för en hel bok. Nu sträcker sig guidningen även ner till Seines vänstra strand, till exempel den kända restaurangen La Coupole vid Montparnasse. Med ett sådant brett fokus på ett så omfattande författarskap blir boken oundvikligen fragmentarisk och nedslagen i viss mån godtyckliga; Limare stannar upp på kartan där hon kan förankra sin egen läsning i en gata eller plats. På detta sätt ringar boken ändå in centrala kvarter i författarskapet. Det är dock olyckligt att förlaget inte kostat på sig att göra ordentliga kartor (förutom illustrationerna på pärmens insida) eller kompletterat texten med bilder på de platser som skildras.

Under 1920- och 30-talet etablerar sig Simenon som författare i eget namn. Han bor en period i det 17:e arrondissementet i norra Paris, där han bekantar sig med nattlivet runt Pigalle och Montmartre, men kommer också i kontakt med parisiska arbetarklassmiljöer i kvarteren runt Boulevard des Batignolles. Till en början försörjer sig Simenon genom att ta arbete som sekreterare, troligtvis spökskriver han också. Utöver det får Simenon diverse alster publicerade i tidningar. Med sina litterära ambitioner slits han ständigt mellan att brödskriva och utveckla sin egen stil. Från författaren Colette, känd för sina böcker om Claudine, får han i början av 1920-talet rådet att sänka den litterära ambitionen: skriv enkelt. I efterhand ska han med tacksamhet tänka tillbaka på detta råd. Det kom att bli vägledande för den fortsatta karriären och den populära skapelsen kommissarien Jules Maigret.

Limare är en underhållande och kunnig ledsagare genom Paris gator och Simenons författarskap. Hon är väl förtrogen med staden och har tidigare skrivit boken Paris Retro – Från Madeleine till Bastiljen (2011) med ett liknande kulturhistoriskt grepp. Hennes referenser är både historiska och vardagliga. Dessvärre blir själva undersökningen ytlig och begränsas ofta till att huvudsakligen referera handlingen i de berättelser som berörs. Promenaderna i Simenons fotspår leder sällan heller någonvart. Det Paris som Simenon tecknar, även i de senare böckerna, är framför allt präglat av mellankrigstidens gatuliv. Vi får till exempel följa med till Rue de Provence där Maigret ska ha ätit rapphöna i kål. Men där finns inte längre någon sådan krog och vi vet inte om det någonsin funnits. Däremot finns en annan restaurang i kvarteret, och där kan ”mycket väl rapphönan ha konsumerats”. Bryggan mellan fiktion och det nutida Paris ter sig onekligen bräcklig, för att inte säga obefintlig.

Boken hade tjänat på att fördjupa vissa promenadspår eller teman i Simenons litterära skapande. Ett sådant är spänningen mellan Simenons ambition att bli en erkänd litterär författare och hans ryktbarhet som underhållningsskribent. Simenon försöker bryta sig loss från sitt parisiska universum med Maigret under 1930-talet. Han är trött på att se sitt namn associeras till underhållning och deckarintriger. I kritikernas ögon skriver han helt enkelt för mycket och för fort. En viktig vändpunkt kommer när han knyts till det ansedda förlaget Gallimard och ger ut bland annat Le Testament Donadieu (1937) som är en mer genomarbetad och annorlunda släktkrönika. Med Le Testament Donadieu var han nära att få det prestigefyllda Goncourtpriset och rönte uppskattning av bland andra författaren François Mauriac. Ännu mer betydelsefull var André Gides beundran för Simenon. Under Gides kritiska överinseende och uppmuntran skriver han den självbiografiska Pedigree (1948), som ibland räknas till hans främsta verk.

I Simenons romaner återkommer teman som alienation, besatthet och livsleda. Undertoner av denna typ av psykologisk realism finns även med i hans Maigret-böcker, vilket förmodligen har bidragit till populariteten. Författarens dyra parisiska leverne och den starka efterfrågan på Maigret, både i Frankrike och utomlands, tycks dock ha inneburit att han inte kunde göra sig kvitt poliskommissarien. Ändå är det i dag beklagligt att få känner till hans övriga romanproduktion.

Den sociala rörligheten är, som tidigare nämnts, ett utmärkande drag för Simenons Parisskildringar. Limare tar upp detta och diskuterar författarens fördomsfria förhållningssätt till brottslingar och socialt utsatta människor som hänger samman med den utmärkande psykologiska realismen i författarskapet. Den upplysta hållningen gäller emellertid inte på alla plan. Simenons böcker tyngs till exempel av stereotypa skildringar av judar. Redan som ung skribent på Gazette de Liège kom författaren i kontakt med mellankrigstidens antisemitiska strömningar och bidrog till artikelserien ”Judefaran” som byggde på konspirationsteorier från Sions vises protokoll. Artiklarna är visserligen inte representativa för Simenons övriga litterära produktion, men de visar hur han tidigt påverkades av konservativa katolska kretsar i mellankrigstidens Belgien. Samma kulturklimat gav för övrigt näring till de judiska karikatyrerna i ett par av Tintinböckerna.

Limare berör ämnet kortfattat, men här hade det funnits utrymme att göra promenaderna mer oroliga och konfliktfyllda. Jag tog därför själv fram det som brukar betraktas som den första Maigret-boken, Pietr-le-Letton (1931). I denna bok beger sig Maigret till Marais-kvarten kring Rue des Rosiers för att söka upp älskarinnan till en efterlyst bedragare. Hon kallas ibland ”judinnan”, men heter Anna Gorskine. Kvarteret, som under mellankrigstiden blomstrade av östeuropeisk jiddischkultur, låg alldeles i närheten av Simenons våning vid Place des Vosges som han flyttade till under 1920-talet. När Gorskine träder in i bokens handling sammankopplas hennes ursprung med hennes karaktär:


Hon såg ut att vara äldre än de tjugofem år som angavs i hotelliggaren. Det berodde säkert på hennes ras. Som många judinnor i hennes ålder hade hon blivit plufsig utan att ändå förlora en viss skönhet. [min övers.]


Beskrivningen av Gorskine och även andra passager i boken visar Simenons samhörighet med andra prominenta franska författare under 1930-talet: Louis-Ferdinand Céline, Pierre Drieu la Rochelle och Robert Brasillach. Det ska dock sägas att antisemitiska undertoner, trots att de återkommer, inte är ett framträdande drag hos Simenon. Under ockupationen av Frankrike utmärktes hans förhållningssätt till den tyska ockupationsmakten och kollaboratörer framför allt av opportunism; han sålde underhållningsromaner och verkade inom filmindustrin i huvudsak för att tjäna pengar utan att ta någon vidare notis om vilka han hade att göra med. Detta kom att svärta ner Simenons rykte i Frankrike under efterkrigstiden och förklarar den amerikanska exilen efter kriget.

Genom att stanna till i Marais-kvarteren blir den litterära promenaden emellertid inte bara en trevlig turistvandring. Dessa kvarter har en alldeles särskild laddning då många av de östeuropeiska invandrare som bodde där och som Simenon skildrar deporterades – troligtvis också Anna Gorkine om hon funnits på riktigt. Den som återvänder till samma plats i dag kan däremot se hur mellankrigstidens judiska liv har återkommit i nya former.

Förbindelsen mellan Simenons fiktion och dagens Paris är med andra ord påtaglig, även om den leder oss genom ett av de största traumatiska ögonblicken i fransk historia. Men det är också en del av poängen med sådana här undersökningar: att se hur platser och rum fylls med ny laddning och med andra funktioner för nästa generations läsare. Dessvärre begränsar sig Limares bok alltför ofta till att utförligt – om än underhållande – redovisa handlingen i böckerna vid en viss plats på Pariskartan. Hon borde i stället ha stannat upp längre på gator och torg och fördjupat samtalet med det förflutna. Om dessa alltför raska promenader ändå lyckas återuppväcka intresset för Simenon hos svenska läsare är det gott nog. De som inte redan är inbitna läsare kan dock irriteras över att mördaren ofta avslöjas i Limares bok.

Johannes Heuman är fil. dr i historia vid Stockholms universitet.

– Publ. i Respons 1/2015

FÖLJANDE

nummer

DET ÄR DUMT ATT VETA FÖR LITE

I Respons behandlas all viktig facklitteratur på svenska inom humaniora och samhällsvetenskap av recensenter med specialkunskaper i ämnet. I en tid då den fördjupande diskussionen av facklitteraturen tappar mark i offentligheten vill Respons visa hur viktig recensionen är för kunskapsspridningen, kulturen och den allmänna opinionen. Chefredaktör för Respons är Kay Glans.

”Respons behövs” Kaj Schueler, SvD
”… den utmärkta tidskriften Respons” Björn Wiman, DN Kultur
”Recensionerna överträffar vida de som vanligtvis går att läsa i dagstidningarna.” Aftonbladet