Historia

Allsidig utveckling av kroppen övergick till jakt på mätbara resultat

Den svenska idrottens historia
Jens Ljunggren

Natur & Kultur
291 sidor
ISBN 9789127151222

| Respons 5/2020 | 9 min läsning

Jens Ljunggren tar ett djärvt helhetsgrepp på den svenska idrottens historia från 1500-talet till i dag. Under 1800-talet stod det allsidiga utvecklandet av kroppen i centrum och det fanns ett utbrett motstånd mot kvantifiering av prestationer. Ur detta ideal växte Linggymnastiken fram, som blev en framgångsrik svensk exportprodukt. Men under 1900-talet växte den moderna, alltmer kommersialiserade elitdrotten fram, vilket inte minst bidrog till att marginalisera kvinnor. Mot slutet av detta sekel växte dock kritiken mot tävlingsidrotten och motionsidrotten fick ett uppsving.

Av alla oviktiga saker är fotboll den allra viktigaste.

Detta Konstaterande tillskrivs Johannes Paulus II, och kanske var det verkligen den höglitteräre påven som så snitsigt uttryckte både entusiasm och distans till sporten. Litet av samma anda präglar historieprofessorn Jens Ljunggrens bok Den svenska idrottens historia. Verkets lekfullt designade pärmar och seriösa titel speglar innehållet som är både lättsamt och lärt. Ljunggren tar ett djärvt helhetsgrepp på idrotten, praktiskt taget alla idrotter, även de avdöda former som inga andra än idrottshistoriker vet namnet på. 

En fantastisk kavalkad av organiserade former av kroppsrörelse passerar revy på mindre än 300 sidor, från medeltid till nutid, även om första etappen faktiskt inte handlar om Sverige utan om andra europeiska länder. Den svenska idrottshistorien tar fart först på 1500-talet och då främst inom aristokratin. Säkert fanns det massor med folkliga lekar, träningsformer och tävlingar som i dag skulle klassas som idrott, men ingen bemödade sig att skriva om dem eller så är texterna försvunna. Företeelser som inte lämnat bokstäver, bilder eller föremål efter sig existerar ju inte för historikern. 

Gustav Vasas hov visar sig vara den första producenten av idrottslig text. Där handlar det om längdhopp, löpning, fäktning och bollsport. Kungen själv var aktiv utövare och satsade stort på jeu de paume, bokstavligt spel med handflatan, som i volleyboll. Bollhus byggdes vid flera slott och den anställde bollmakaren försedde hovets manliga medlemmar med specialskor att springa i. 

Tornerspel på Adolf Fredriks torg (nuvarande Mariatorget) 1777. Konstnär: Carl Peter Lilliemarck. / Bild ur boken

Handflatan ersattes senare av slagträ och racket, men vanligt folk använde fortfarande näven. Kyrkogården var bollplan och kyrkväggen bollplank. När fönster gick i kras efterlämnade det noteringar som gläder forskare på jakt efter historisk folksport. På teckningar från 1500-talet hittar de även kapplöpning med häst och släde, skridsko- och skidåkning, simning, bågskytte och män som synbarligen boxas. Eller slåss de bara? I den mån regler fanns för olika sporter så var de sannolikt informella och lokala. 

Först med 1700-talet tar den svenska idrottshistorien form och bokens perspektiv blir mer politiskt. En central fråga för författaren är vad de styrande understödde ifråga om fysisk träning och tävlande och vad de försökte bromsa. Argumentationen hos opinionsbildarna på idrottens område ges ordentligt med utrymme i boken, och Ljunggren, som själv forskat mycket om gymnastik och manlighet, är mån om att berätta om både kvinnliga och manliga idrottsteoretiker. Detsamma gäller teorier om mans- respektive kvinnokroppens mottaglighet för systematisk träning. Alltså dyker även drottning Kristina upp som prickskytt, ryttare och skicklig fäktare. Även det fascinerande bildmaterialet skildrar båda könens idrottsaktiviteter och får en ibland att dra på munnen. 

Idrott förresten, detta ursvenska ord, hur skiljer det sig från sport? Jens Ljunggren väljer att ducka där och citerar en forskarkollega som menar att försök att definiera begreppet sport aldrig har gjort någon lycklig. Sport och idrott används om varandra, båda för att beteckna organiserad kroppsrörelse. Till en början tillhörde de helt och hållet fritiden. Faktum är att män som yrkesmässigt bedrev rodd, skytte eller gjorde tunga lyft i jobbet förbjöds att delta i tävlingar i liknande sportgrenar, eftersom de inte sågs som amatörer. 

Amatörism var nämligen länge idealet, men det svenska 1900-talet kom att präglas av starka motsättningar mellan dem som försvarade amatöridealet och dem som accepterade viss professionalisering av idrotten.

Amatörism var nämligen länge idealet, men det svenska 1900-talet kom att präglas av starka motsättningar mellan dem som försvarade amatöridealet och dem som accepterade viss professionalisering av idrotten. Fusk, skandaler och spaltmetrar i pressen blev följden av den dubbelmoral som praktiserades innan toppidrottare tilläts tjäna pengar på sin sport. 

Den utvecklingen var en följd av den så kallade sportifieringen av idrotten. Med sportifiering menas att idrottandet blir mer och mer kvantifierat, vetenskapliggjort, elitistiskt och tävlingsinriktat. Är inte mätning av sekunder, sträckor, tyngder och höjder, liksom tabeller över målgörare etcetera, en naturlig del av all sport, kan man fråga sig. Nej, faktiskt inte. Länge rådde ett starkt motstånd mot kvantifiering och tävling inom svensk idrott, där gymnastik var främsta gren, och detsamma gällde i Tyskland. 

Sportifieringen med turneringar, tidtagarur och tabeller härstammar i stället från de brittiska öarna och kom jämförelsevis sent till Sverige. Till och med Stockholmsolympiaden 1912, som blev en succé, ackompanjerades av tävlingsfientliga tidningsinlägg. Kritiken mot tävlandet och ”sportfåneriet” förvaltades senare av en falang inom arbetarrörelsen med Ivar Lo-Johansson i spetsen. Han skrev en hel bok om saken 1931, Jag tvivlar på idrotten.

Idrottsföreningen Olympias manliga simmare poserar. Bild ur boken / Idrottsföreningen Olympias arkiv

Kritiken mot sportifieringen kan också tolkas i termer av nostalgi. På 1800-talet var nämligen den allsidiga utvecklingen av kropp och rörelser ett starkt ideal. Velocipedtävlingar prövade deltagarnas förmåga att cykla både fort och extremt långsamt. Inom kastsporter skulle ömsom höger, ömsom vänster arm användas, så att kroppen inte blev asymmetrisk utan balanserad, som den grekiska diskuskastarens. Underutvecklade kroppsdelar ska övas extra, löd mottot. Ett arv från den tiden utgör simproven kandidat och magister med sina akademiska konnotationer som uppträdde vid 1800-talets mitt, med lagerkransar och allt. Proven kräver fortfarande prestationer i flera simsätt, liksom hopp, dykning, klädsim och livräddning, det vill säga bevis på simmarens allsidighet. 

Denna period av allsidighetsideal var förbunden med det ”svenska gymnastikundret” som Jens Ljunggren gör en stor poäng av. I dag är det nämligen ganska okänt vilken strålande exportprodukt den svenska gymnastiken en gång var. 

Gymnastiska Centralinstitutet, GCI, grundat 1813, bedrev utbildning i både sjuk- och så kallad friskgymnastik. Grundaren Per Henrik Ling och hans efterföljare hade goda kontakter med kungahuset och politiska potentater, vilket säkrade stadig finansiering. Elevantalet ökade och GCI blev 1864 en av de första utbildningsanstalter som tog emot både manliga och kvinnliga studerande. Femtio år senare hade nästan 700 kvinnor examinerats där och Ling förblev den store ideologen. En strid ström av utlänningar anlände enkom för att studera Linggymnastik och GCI-utbildade svenskor och svenskar spred den över världen till Korea, Japan, Syrien, Chile, Etiopien och Sydafrika bland annat. Både den pedagogiska gymnastiken och sjukgymnastiken skapade ryktbarhet. Efter sekelskiftet 1900 listade tidskriften Svenska gymnastiken i utlandet hela 228 internationellt verksamma svenska gymnastikpedagoger och sjukgymnaster, merparten kvinnor. 

Efter sekelskiftet 1900 listade tidskriften Svenska gymnastiken i utlandet hela 228 internationellt verksamma svenska gymnastikpedagoger och sjukgymnaster, merparten kvinnor.

För Linggymnastiken var medborgarfostran central. Starka och vältränade män var enligt Per Henrik Ling obenägna till slagsmål och umgicks civiliserat. En balanserad, allsidigt utvecklad kropp skapade nämligen en balanserad personlighet och en god medborgare. Det är därför kanske inte förvånande att kvinnliga Linggymnaster i Storbritannien blev feminister och rösträttsaktivister, men knappast suffragetter.

Men den balanserade kroppen med den balanserade själen efterträddes under 1900-talet av andra ideal. Idrottslig specialisering från unga år med mer eller mindre professionella tränare inom respektive sportgren blev vanligt. Idrottsrörelsen exploderade. Tävlings- och senare elitidrottens framväxt och kommersialisering – där boxningen gick först – gjorde samtidigt idrottsvärlden alltmer maskulint dominerad. 

Idrottskvinnan framställdes visserligen som frihets- och jämlikhetsikon i dampressen och dambandy blev en tjusig societetssport. I arbetarstadsdelen Aspudden fick stockholmarna redan 1918 bevittna en fotbollsmatch mellan två damlag. Och redan vid det andra Vasaloppet 1923 gick den första skidlöperskan i mål i Mora under banderollen ”I fädrens spår för framtids segrar”, sextio år innan damer officiellt släpptes in. Men då dundrade Mora tidning att en ”kvinna på tävlingsbanan är en kränkning mot oss manliga löpare” och en läkare slog fast att ”lika vackert som det är att se skidlöperskan med rosiga kinder glida fram på glittrande snö, lika vämjelig är bilden av den utpumpade, derangerade, flåsande och blåröda pristagarinnan vid målet”.

Bilder ur boken / Till vänster: 1920-talets stora svenska boxningsstjärna Harry Persson i ringen Sport-journalen 24 maj 1923. Foto KB / Mitten & höger: Idrott användes flitigt för marknadsföring av olika produkter. Idrottsbladet julnummer 1950 resp. 1957. Foto KB.

Idrottens sportifiering, professionalisering och kommersialisering gick därefter under flera decennier hand i hand med de mest misogyna attityder. Tonen mot kvinnlig tävlingsidrott var rå och kvinnoidrotten marginaliserades i de manligt ledda förbunden där medlemsantalen växte. Medan tävlingsidrotten maskuliniserades accepterades kvinnor dock i mindre tävlingsinriktade, estetiska grenar som gymnastik. Samtidigt levde motionsidrotten sitt eget liv och husmorsgymnastiken blev en enorm framgång från 1940-talet och framåt. 

En tes som drivs i Den svenska idrottens historia är att tävlingsidrott och motionsidrott i historiskt perspektiv har utvecklats dialektiskt. Under 1800-talet sågs tävlingsidrott med misstänksamhet, medan 1900-talet präglades av sportifiering. Turnering, cup, tipsrad och rekordhållare blev ord som alla använde och idrottsrörelsens tävlingsorganisationer blev sociala maktfaktorer. 

Men mot slutet av 1900-talet uppträdde en mättnad och ny kritik mot tävlingsidrotten. Motionsidrotten fick i stället ett uppsving, med stöd av både offentlig och ideell sektor, och kommersiella gym öppnades i städerna. Icke tävlingsinriktad idrott som löpning, ”jympa”, motionscykling, skridskoåkning och styrketräning fick ny vind i seglen. Friskis och Svettis startade 1978, fick på rekordtid över en miljon medlemmar och spreds till andra länder precis som det svenska gymnastikundret hundra år tidigare. 

Friskis&Svettis startades 1978 för att erbjuda lättillgänglig träning för alla. Foto Friskispressen, okänt nummer. Foto KB. / Bild ur boken

Kritiken mot resultatfixeringens baksidor ledde så sakteliga till självkritik och i Strategi 2025 slår nu Riksidrottsförbundet (RF) fast att ”tidig specialisering, konkurrenslogik och ensidig inriktning på resultat inte håller längre” – starka ord mot tävlingsidrotten alltså, säkert omöjliga för RF att ens viska under 1900-talet. Denna förändring av ideologisk och politisk riktning för idrotten leder Jens Ljunggren att avsluta sitt magnum opus med följande framtidsfråga: 

”I det postindustriella samhället ställs det nya krav på vad idrotten ska vara. Men den idrottspolitik och de centrala idrottsinstitutioner vi fortfarande lever med skapades under industrialismen. Frågan är: hur länge kommer de att hålla?” 

Publ. i Respons 5/2020
TEMA | Vakta din tunga!

Lisa Öberg

Lisa Öberg är docent i historia vid Södertörns högskola. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark